Sur mjölk och tramphjul

Eftersom det är Strindberg­år i år kom jag att tänka på detta citat från Ensam som jag tycker passar så bra för många diskussioner på nätet:

Fjorton dagar senare befann jag mig åter sittande vid samma bord, i nästan samma sällskap, och på samma plats. Nu hade man haft tid att var och en i sin stad läsa över svaren på alla de påståenden man förra gången av artighet lämnat obesvarade. Man kom beväpnad; och nu skar det sig som sur mjölk. De som voro trötta, lata, eller föredrogo god mat läto udda vara jämnt, föllo undan och lämnade en tystnad efter sig; men de stridslystna drabbade. Man hade jämkat på det hemliga programmet, som aldrig förkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra för avfall.

– Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en.

– Jaså? Inte det?

Och nu började en diskussion som borde ha hållits tjugu år förut. Nu försökte man göra medvetet vad som under den lyckliga växttiden drivit fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glömt vad man gjort och sagt; man citerade sig själv och andra orätt, och det blev tumult. Vid första tystnad tog någon om samma sak, och samtalet gick i ett tramphjul. Och så tystnade det, och så började det om igen!

Nog känns det igen!

(Bilden är från Strix och tecknad av Hildin Nyman. Hela Ensam kan man läsa på Runeberg.)

Nördhelg

I helgen som gick var jag på två riktiga nördmöten. Först på lördagen en »Buffykväll« på SF-bokhandeln och på söndagen årsmöte i ankistförbundet NAFS(k). (För säkerhets skull pratade jag en del om Kalle Anka på Buffy-mötet och en del om Buffy på Kalle Anka-mötet.)

På båda mötena var det frågetävlingar. Så här svåra var Buffy-frågorna:

Och så här svåra var Kalle Anka-frågorna:

(Mats visar frågor. Vi andra sitter med mentometrar och trycker.

På Buffy-mötet (som jag inte riktigt vet om det var »a gathering, a shindig or a hootenanny«) var det bland annat en paneldebatt med Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Hanna Fahl och Kim W. Andersson.

Flera ämnen som kom upp kände jag igen, däribland behovet av och också besväret med att propagera om Buffy. Människor som inte sett eller bara sett ett par avsnitt mitt i vet inte vad det är för nåt, men tror det, och det är som Hanna påpekade närmast omöjligt att beskriva serien utan att det låter som något annat än vad det är. Folk berättade om hur de hotat eller tjatat sig till att få nära och kära att titta. »Du måste titta på åtminstone två säsonger. Sen först får du säga om du tycker om det eller inte.« Kim, som var ett nyövertalat fan, sa att han fortfarande inte tyckt om serien efter hela säsong 1, men hade tittat vidare efter sådan övertalning. Jag tycker detta är märkligt, för redan säsong 1 är bra, även om det förstås blir ännu mycket bättre sen (om man har följt från början). Själv tänkte jag på hur jag nöjde mig med att begära två avsnitt i ett utbyte av prova-på-saker-man-inte-tror-man-tycker-om en gång. Det tyckte jag var tillräckligt bra (men sen struntade vederbörande i det ändå). Det enklaste är väl som nån i panelen sa att bara umgås med de redan frälsta! :-)

En av aktiviteterna på NAFS(k)-mötet stod jag själv för, nämligen ett föredrag om färgläggning av Carl Barks serier framförallt utifrån Fantagraphics nya Barks-böcker (som jag kommenterat förut). Jag tyckte både att de följde originalfärgläggningen onödigt mycket, och att de avvek onödigt mycket när de ville färga om t. ex. Knattarnas mössfärger, samt att det fanns helt onödiga slarvfel. Ett litet smakprov syns på dessa två bilder från serien WDC 102, första färgläggningen från 1949 respektive Fantagraphics bok från förra året. Visst är det bra att bifigurens hatt har fått samma färg i hela serien nu, men om man nu gör om Knattarnas hattar från röd-gul-grön till röd-blå-grön (som gjorts i resten av serien) så får man ju inte missa det i en ruta som här görs! Viktiga frågor, som förstås.

Till vänster syns originalfärgläggningen och till höger den nya.

(Fotot allra överst visar de hur de tre vinnarna i Buffy-trivia-tävlingen hyllas. De svarade rätt inte bara på alla frågor och bonusfrågor, utan även alla särskiljningsfrågor tills frågeledaren gav upp och utsåg alla tre till vinnare.)

Länkar: Sara BF kommenterar Buffykvällen

Dagens ord: Strutonsdag

Idag är det strutonsdag då man i smyg sätter fast strutar på vilka man skrivit något nedsättande på ryggen på folk. Kul grej!

På Google finns bara några dussin träffar på »strutonsdag«, varav flera handlar om att begreppet inte är så känt, så ordet verkar inte vara särskilt livaktigt. Det som förvånar mig mer är att det inte står i ordböcker heller, inte ens i stora SAOB där det borde stått med i det band som trycktes 1991. Det har kanske inte märkts tillräckligt mycket i den litteratur som ordboksredaktioner ser över heller. I texterna på Språkbanken hittar jag inte en enda förekomst och den enda träffen i Google Books är från Sven Delblancs Vinteride (1974).

I de böcker om helgseder jag har nämns inte heller strutonsdagen vid namn, men det står om tidigare seder som gör den begriplig. I nutidens påsklore är det väl på skärtorsdagen häxorna åker till Blåkulla, men tidigare åkte de snarare på onsdagen eller natten onsdag/torsdag, så förberedelser inför resan hör hemma på onsdagen.

När det inte längre var en fråga om liv och död att anklagas för att vara häxa så kunde man ju skoja om det. (Dödsstraffet för trolldom avskaffades genom en förordning av Gustaf III år 1779.) Vid en rundfråga om Blåkulla-resor på 1840-talet berättade prosten i Skatelöv i Småland att på dymmelonsdagen (som ju är ett vanligare namn på denna onsdag) fann ungdomen

ett särdeles nöje uti att på varandra obemärkt fästa, som de kalla det, respass, bestående av i papper utklippt kvast, grissla och raka, såsom redskap för färden till ovannämnda ställe [Blåkulla] om vars tillvaro de för övrigt ej hysa den ringaste tro, utan tyckas härutinnan blott finna och söka ett oskyldigt nöje.

Ja, alla häxor red ju inte kvast, utan man kunde också åka på t. ex. en ugnsraka eller grissla = grissel = bakspade.

Ett annat sådant »blåkullamärke«, som det ibland kallades, var smörjhornet i vilket häxan förvarade den trollsmörja som behövdes för att smörja in fortskaffningsmedlet. (Senare tiders påskhäxor använder väl här kaffepanna istället.)

Bilden visar ett smörjhorn från Upplandsmuseets samlingar. Jag ser det som mycket sannolikt att det är just smörjhornen utklippa i papper som gjorts som strutar och som senare sågs bara som strutar när man inte längre var så förtrogen med smörjhorn och »ha ha, du är en häxa« byttes ut mot »ha ha, du är dum i största allmänhet«. (Och om ingen har dragit denna slutsats tidigare, så ro hit med ett nobelpris i etnologi, tack!)

Källor:

• Fotot från Upplandsmuseet, med CC-BY-NC-ND-licens.
• Årets festseder, Nils-Arvid Bringéus, 1976.
• Årets fester, Albert Eskeröd, 1953.