torsdag 29 januari 2009

Har visor något värde?

Staffan Malmgren skrev nyligen om Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande, bl.a. om det inte är bättre att ge uppmärksamhet till upphovsmakare som vill dela med sig av sina verk (som på Jamendo), än dom som avtalat med skivbolag som använder den värsta sortens missbruk av upphovsrättsmonopolen.

Jag tänker i viss mån så vad gäller ny musik, att det är i sig ett plus i hur hög grad folk själva sprider sin musik när jag väljer vad jag ska lyssna på, men en så stor del av det jag lyssnar på är gjort av folk som är döda nu. Då drabbas jag av hur andra hanterar deras upphovsrätt, oavsett vad de själva hade sagt idag.

Jan Myrdal skrev i höstas om hur dagens långa upphovsrätt är »kulturdestruktiv« och att han begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt han publicerat blir helt fritt vid hans död. Jag väntar mig att fler författare, kompositörer med flera så småningom kommer att välja en liknande väg, men om det finns några föregångare till Myrdal i detta, så inte är det många.

Men självklart har tidigare författare, låtskrivare med flera inte kunnat ta hänsyn till dagens tekniska och upphovsrättsliga situation. Inte kan man väl dra dessa över samma kam som dom som använder dagens värsta upphovsrätts-olater?

Cornelis Vreeswijk är t.ex. född tio år senare än Myrdal, men dog redan 1987, innan de senare utökningarna av upphovsrätten. Hade han velat ha detta utökade skydd fram till år 2057? I »Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente« skrev han så här:
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

lördag 3 januari 2009

Rotmos

Låt bli mig vilddjur! vill du hindra en mor att trycka sin egen dotter till sitt klappande hjerta.
Allt fler av mina webbsökningar sker i gamla böcker. Det vill säga i inskannade böcker, på books.google.com, företrädesvis böcker gamla nog så att upphovsrätten har gått ut och jag får läsa texterna i sin helhet.

Om man till exempel slår upp rotmos i Svenska Akademiens ordbok ser man att deras första belägg är från 1884, i Mathilda Langlets Husmodern i staden och på landet. Men det var 50 år sedan det bandet av SAOB slutredigerades. Idag är det trivialt att göra en egen sökning och slå rekordet med 30 år! Då hittar man Berättelser af onkel Adam från 1854 av C. A. Wetterbergh. Att »koka rotmos och stufva potatis med persilja och steka fläsk« nämner en svärmor till sin svärson som exempel på vad en som inte riktigt ska räknas som hushållerska ändå klarar. För »med en hushållerska menar man en menniska, som kan laga mat åt folk – mat som icke är blott bondmat – mat som kan ställas på kungens bord«.

(Bilden ovan av Fritz Dardel är från lite senare i samma historia.)

Att rotmos är så högaktuellt just nu är för att det snart blir svårare att prata om det. Eller snarare att skriva om det. På mobiltelefoner alltså, eftersom ett av vinnarorden i tävlingen nyligen om ord att lägga till i T9-ordlistan är dess tenionym sötnos. Så snart kommer mobilerna envisas med »sötnos« när man försöker skicka sina rotmos-sms!