fredag 20 februari 2009

Tillbaka till Elefant-templet

1975 åkte Bamse, Skalman och Lille Skutt till »det berömda elefant-templet« i en avlägsen djungel för att hämta den dyrbara ädelstenen »elefant-stenen«. När de blev anfallna av glasögonormar så avledde Skalman ormarnas uppmärksamhet genom att plocka fram en liten grammofon ur skalet och spela en popskiva, vilket ormarna uppskattade så mycket så att de ignorerade inkräktarna.

1975:
Ädelstenen tog de med sig hem till ett museum, och tanken att det kunde vara fel eller ett brott att ta den och föra den ur landet nämndes inte. Men i år, 34 år senare, åker samma trio tillbaka för att lämna tillbaka ädelstenen! I det aktuella Bamse-numret 3/2009 stöter de på samma ormar (eller kanske snarare deras ättlingar). Skalman använder då samma trick, men använder denna gång en solljusdriven mp3-spelare istället för en grammofon. »Jag har tankat den med 30 000 timmar musik« säger han, dvs. nästan tre och ett halvt år!

Det är en ganska stor samling musik och jag undrar hur Skalman fått ihop allt detta. Säkerligen har han betalt för en del av sin samling, men antagligen bara en mindre del eftersom det är så mycket. Om det är låtar på drygt tre och en halv minut var så blir det totalt en halv miljon låtar. Som jämförelsepunkt består ljudarkivet på archive.org av nästan 300 000 inspelningar. På Jamendo finns i skrivande stund 16 164 album. Hur många låtar det är totalt hittar jag inte, men jag gissar på ett par hundra tusen det också. Tja, trots att jag först tyckte det lät mycket så är det nog inom rimlighetens gräns att samla ihop 30 000 timmar med fritt spridbar musik.

2009:
Det smakprov på Skalmans stora musiksamling vi får är dock inte något som går att hitta i en sådana stora samlingar, utan från Doktor Kosmos. (På MySpace skriver de för övrigt att de är »stumma och nästan gråtfärdiga av stolthet« över att ha varit med i Bamse och att de överväger att lägga ner verksamheten efter att nu ha »kommit så långt man kan komma som artist i Sverige«.)

Möjligen var detta spår med avsikt lagt i början av musiksamlingen såsom särskilt lämpat för att avleda ormars uppmärksamhet, men om det istället ger en typisk bild av vad för slags musik samlingen består av, så ger det en karaktär på samlingen som gör att det känns svårt att ha samlat ihop 30 000 timmar på laglig väg till en rimlig kostnad, så jag tycker det finns anledning att undra över hur Skalman egentligen har gjort. Det finns annat som tyder på att han anser sig stå över lagen. Kan t.ex. att ställa ifrån sig en ljudspelare på allmän plats där folk kan gå förbi (vilket sker bara några rutor efteråt, och det är bara första gången under dessa 30 000 timmar) räknas som offentligt framförande? Historien tycks tilldra sig i Indien. I Hand Book of Copyright Law från indiska staten läser jag att rättigheterna till en ljudinspelning innefattar att »communicate the sound recording to the public« och: »Communication to the public means making any work available for being seen or heard or otherwise enjoyed by the public directly or by any means of display or diffusion«. Har Doktor Kosmos medgivit detta?

Om inte annat kan man märka Skalmans inställning till lagen när Bamses dunderhonung stoppas i tullen eftersom det är förbjudet att föra in mat i landet. Skalman smugglar då in en tub ändå!

torsdag 12 februari 2009

Larvig dans


Det finns många exempel på hur äldre människor har uttalat sig negativt om ungdomens dans, men ibland dyker det upp överraskande positiva formuleringar också. I Idun 43/1929 skriver t.ex. Gustaf Näsström med anledning av en då aktuell fråga inom Sollentuna ungdomsförening där tonåringarna var emot att dansa »kulturella danser« som ringlekar (»det tycka vi är lite larvigt») och hellre ville dansa jazz och breakaway. Näsström står på ungdomarnas sida och delar helt och fullt meningen om »det lite larviga i att långa drasuter till moderna pojkar, som hänga näsan över skolbänken dagen lång, ska fjanta omkring i s.k. kulturell dans.« – »Ingenting är farligare än att göra nöjeslivet så kultiverat, att ungdomen finner det tråkigt. Då är det säkert klokare, att lära pojkarna och flickorna dansa jazz på ett kultiverat sätt«.
Naturligtvis kommer det ett provocerat genmäle ett par nummer senare som jag citerar eftersom den ger flera användbara tips till oss som dansar till jazzmusik!
[Jazzen] ska vara ogement rolig, säger man, men så är den också ganska nöjsam att åse alltifrån nybörjarens enkla kliv till jazzkonstnärens ekvilibristiska manöver. Det är de sistnämndas "stil", jag vill orda om en smula.

En kavaljer – man får väl huvudsakligen tillskriva honom äran av danssättet, ty damen har ju bara att följa efter – rusar iväg som vore han rädd för att komma för sent till tåget, men så plötsligt hejdar han sig som hade han glömt något hemma. Så vänder han och hämtar måhända detta för att på nytt rusa iväg igen.

En annan kliver helt försiktigt omkring på hälarna och vinkar med fotsulorna, som skulle han vifta adjö åt sin käraste vän.

Så finns det en typ som går omkring och ser ledsen ut och sätter ned fötterna försiktigt, som om han ginge på hal is och vore rädd att den inte höll.

En annan ser ut som om han allvarsamt föresatt sig att ändra sin moatjé till en krocketbåge, men en annan ser ut att vara i fara att knäcka ryggen på sig själv.

En struttar omkring och sparkar sig själv där bak, för att sedan med ett snabbt kast med benet framåt försöka trampa sin flicka på tårna.

En filur försöker genom en massa tvära vändningar och oväntade manöver locka sin partner att göra fel och falla ur takten, vilket inom parentes sagt sällan lyckas – de äro väl tränade.

Det är jazz, det. Det är stil, det. Inte är det larvigt inte. Nej, visst inte, herr Näsström.

Särskilt den där krocketbågeturen ska jag försöka mig på! Den som skrivit denna insändare var dock ingen gubbe direkt, som man kanske skulle tro. Det var Tore G. Wärenstam som fyllde 21 år under detta år. (Senare blev han tidningsman och moderat politiker.)

(Illustrationen är av Gösta Chatham till Gustaf Näsströms artikel.)