Svar till Dan Larsson

En informationssäkerhetsanalytiker på FRA, Dan Larsson, skrev sex frågor till Edward J. Snowden. Han var nog inte särskilt intresserad av att Snowden skulle se frågorna, så han publicerade dem på svenska i IDG. Då skriver jag lite svar och motfrågor här istället, och eftersom jag å min sida inte bryr mig så mycket om ifall Larsson ser detta så publicerar jag det här.

Fråga 1: Vilka verkliga bevekelsegrunder har du haft som grund för bryta den ed som du förmodligen har svurit att skydda ditt lands innersta hemligheter?

Han har även svurit en ed till USA:s konstitution. Många skulle säga att det inte gick att följa båda ederna och att den till konstitutionen då smäller högre, så till exempel f.d. domaren i Högsta domstolen Andrew P. Napolitano.

Vilka Snowdens orsaker är berättade han ju för övrigt om redan i början av juni i Hongkong.

(Fråga 2 och 3 hoppar jag över eftersom jag inte ser vad som skulle vara kritiskt mot Snowden i dem. Fråga 3 må vara kritisk, men mot annan part, så tycks vara ställd till fel person.)

Fråga 4: Som svar på en fråga från en journalist, som för ett år sedan tittade på en motsvarande händelse som inträffade 1971 där Daniel Ellsberg läckte information från en dator i Pentagon med känslig information om Vietnamkriget, angav han att ”det var för att förbättra allmänhetens förståelse för den amerikanska underrättelsetjänstsapparatens mål och metoder.” På samma typ av fråga svarade du: "Detta land är värt att dö för."

Militäranalytikern Daniel Ellsberg, som var mannen som erkände läckan den gången, valde att inte fly från USA när han ertappades.

Om du nu känner så starkt för ditt land att det är ”värt att dö för”, varför återvänder du då inte till USA för att försvara dig mot de anklagelser du har fått mot dig?

Daniel Ellsbergs då extremt nedsablade avslöjanden skedde för så länge sen så att han kan hållas fram som ett positivt föredöme från så gott som alla läger nuförtiden. Därför är det lämpligt att läsa just hans svar på denna fråga.

Fråga 5: Publicerade artiklar säger att du kan söka politisk asyl i bland annat Ecuador, som nyligen antagit en lagstiftning som starkt begränsar pressfriheten i landet. Förstår du att du söker asyl till ett land som har mindre frihet än det som du i värsta fall kommer att erbjudas av USA om du återvänder? Kan det faktum att valet av Ecuador som en framtida möjlig vistelseort för dig skada ditt eget syfte med att läcka informationen?

Har Larsson råkat skriva fel här, eller menar han på allvar att bo i Ecuador ger mindre frihet än att sitta i ett fängelse i USA? Jag gissar att han menade bara att USA är »mer fritt« än Ecuador och inte än vad Snowden »i värsta fall kommer att erbjudas«, men jag är inte säker.

Den här artikeln publicerades idag, men verkar vara skriven för flera veckor sen, när sådana uppgifter var nya, för Snowden har ju nu redan sökt asyl i över tjugo länder. Motfrågan är: »Vad finns det för länder som faktiskt kan tänkas svara ja som det skulle vara OK enligt dig att söka asyl i?«

(Är den här typen av frågor nånting nytt förresten, där landet man söker asyl i måste vara fläckfritt och det är intressantare än vad man söker asyl för? Jag kan inte minnas att jag har hört den till asylsökande före Assange och Snowden i alla fall.)

Fråga 6: Vad är ditt budskap till oss inom informationssäkerhetssamfundet, som hävdar att dina handlingar vanärar våra rykten speciellt för systemadministratörer både inom och utanför myndighetssfären? Hur reagerar du på deras oro att, som en följd av ditt handlande, denna grupp möjligen får ett rykte om sig att inte vara pålitliga och därför inte ska ha access till den här typen av information?

Så du är rädd för att ni som arbetar i den här branschen drabbas av »vanära« för att någon kan misstänka att ni också är presumtiva visslare?

Tänk åt andra hållet också. Den största vanäran drar ni åt er genom att inte vissla.

Organisationer som FRA bryter mot lagen gång på gång utan påföljd. Det kanske finns några av er som faktiskt försöker styra om skutan i det fördolda, men ja, det är sant att även de riskerar att drabbas av vanära på grund av majoriteten av sina kolleger.

Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!

Piratpartiets grundare bytte efternamn från Augustsson till Falkvinge år 2004. Vad är detta för slags namn? Han har sagt att det är för att han är en fågelmänniska. »Jag har alltid identifierat mig med de stora rovfåglarna, som jag tycker står för stolthet, frihet och överblick.« Visst låter det lite som ett namn från gamla indianböcker? Man kan lätt tänka sig repliker som »Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!«

Namnlagen

Med den nuvarande personnamnslagen (från 1982) är det lättare att byta efternamn än vad det var i den tidigare lagen från 1963. Då skulle en Augustsson behöva argumentera för att det namnet »icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt«, vilket inte längre är något krav.

Det finns dock några saker som inte är tillåtna för nypåhittade efternamn. Ett är att de inte lätt ska kunna förväxlas med andras efternamn. (Inom parentes: Maria Abrahamsson har blandat ihop detta skydd med upphovsrätt – hennes tanke verkade vara att om Rick Falkvinge tycker om att ha ett unikt namn, så ska han inte vilja reformera upphovsrätten (en helt annan lag). Som jag skrev då i en kommentar: Att de flesta politiker (i likhet med folk i allmänhet) inte vet mycket om vad upphovsrätt innefattar och inte innefattar är ingen nyhet eller överraskning. Men om man är jur. kand. och har arbetat som jurist och som politisk sakkunnig åt en justitieminister, borde man inte vara lite mer kunnig då?)

Finns det ändå andra som heter eller kallar sig Falkvinge? När Falkvinge 2008 mötte en Falkenflügel (= Falkvinge) på ett tyskspråkigt forum kommenterade han Hübscher Nick :-) (= snyggt nick).

Nikunthas

Scenbyte. Jag läser fortfarande ungdomstidningen Kamraten från 1890-talet. I julnumret 1895 gjordes reklam för en kommande följetong:

Som följetong under nästa år ingår en längre berättelse från de amerikanska indianområdena. ”MIAMIERNAS KONUNG” af Edmund Walden, den mest spännande och roliga äfventyrsberättelse som kanske någonsin satts i den svenska ungdomens händer

Något sådant vill man ju inte missa! Bilden ovan visar början av följetongen.

Och där, i tredje delen av följetongen, tillfrågas en ung indian, räddad ur en farlig kanotfärd i storm av tre engelsmän i en slup, vad han heter.

»Vill vår unge broder hålla vakt, under det vi sofva, och väcka oss, när solen kommer?»

Indianen förstod hvad Bob sade, lade handen på hjärtat och nickade jakande.

»Hvad kallar sig min unge broder? Han har dock redan ett namn?»

»Ni-kun-thas, Falkvinge.»

Berättelsen är full med spänningsmoment, som sjörövare och kidnappning, hela tiden med det fransk-indianska kriget i bakgrunden, med en del indianer på den goda sidan och en del på den onda franska sidan.

Nikunthas/Falkvinge är en piankashawer och visar sig inte vara vem som helst: »Vid ljudet af mitt namn tjuta irokeserna af ångest och gömma sig i skogarne, jag är Falkvinge, Tanacharissons son, miamiernas konung.«

Tysk indian

Detta är ju en svensk bearbetning och jag ville se originalet också. Det visade sig att originalet är på tyska och att Edmund Walden är en pseudonym för Franz Treller. Han skrev en stor mängd äventyrsromander i Karl Mays stil. Antagligen skrev han med den pseudonymen för att det känns bäst om indianböcker är på engelska. Annars känns det ju

helt igenom fel,
fel som fan,
som en tysk indian,
en befjädrad german

för att citera skalden.

Denna historia Der König der Miami gick ursprungligen som följetong i pojktidningen Der Gute Kamerad, årgång 1894/95. Illustrationerna är av Oskar Herrfurth. (Han fick ingen credit i den svenska utgivningen.) Den har senare publicerats både under pseudonymen och under Trellers riktiga namn.

Jag tror att originalnamnet var Falkenflügel, och att den som hade detta nick därför möjligen tagit det från boken, men förvirrande nog har namnet ändrats. En av titlarna som berättelsen haft är Falkenflügel (1904), så det är det jag går efter, men figuren har även kallats Falkenschwinge (samma betydelse) och bara Falke i olika versioner. (Boken har getts ut i olika moderniserade bearbetningar både 1952 och 2010. Jag låter här med viss svårighet bli att redogöra för alla ointressanta detaljer om olika utgåvor som jag kunnat kolla.)

På svenska gavs den ut i bokform 1925, fortfarande av »Edmund Walden« och som en »bearbetning från engelskan«, trots att Trellers eget namn stått i den tyska bokutgåvan. Texten tog man tydligen från Kamraten, men med nystavning och med några kortningar. Vill man läsa den är det nog enklast att beställa den i sitt stadsbibliotek, för den finns i Sveriges depåbibliotek (så snart jag har lämnat tillbaka det exemplaret), men illustrationerna finns bara i Kamraten. Jag avslutar med den från titeln:

Vad var roligt 1971?

De årligen utkommande Hobbex-katalogerna har en stor nostalgifaktor för många. För ett tag sen fick jag tog på denna katalog för hösten/vintern 1971–1972. Där fanns massor av olika prylar: högtalare, mätinstrument, byggsatser, verktyg, sportartiklar, skämtartiklar, knivar, luftgevär, sällskapsspel, leksaker, ångmaskiner, armbandsur, med mera med mera. Män tycks vara mer nostalgiska inför Hobbexkatalogerna än kvinnor. I en förfrågan där de svarande är födda runt 1973 (och alltså för unga för just denna årgång av katalogen) gav männen i alla fall 3,56 men kvinnorna bara 2,08 som svar på hur starka nostalgikänslor Hobbexkatalogen ger (på en femgradig skala). Några av de mest klassiska sidorna var de med skämtartiklar. Så här såg det ut:

Observera den sprudlande sexismen som hjälper till att förklara könsskillnaderna i nostalgifaktor. Den »Glaskrasch« som ger »en absolut illusorisk effekt av ljudet, då en hel glasservis åker i golvet« är för övrigt bara fem små rektangulära metallbitar som man ska släppa i golvet tillsammans råkar jag veta (den hårda vägen). Nästa sida:

Irrglasögonen ovan är en verklig klassiker! De köper t.ex. Bo Flodin i en serie av Joakim Lindengren från Brun utan tvål (1988).

Även den lille storrökaren Mecki är en klassiker. Det är nog inget troll egentligen som många har tänkt sig det, utan en tysk igelkott. Vi tar väl en tredje och sista sida också, med sågspånspraliner och annat som uppfattades som enormt lustigt den här tiden.