Du gjorde det, min son!

I radioprogrammet »Fyra kring en flygel« 1947 sjöng Povel Ramel en japansk sång som han lärt sig från en skiva. Detta finns med på en skiva från 1979 som inte fanns i mitt (i övrigt ganska väl Ramel-försedda) uppväxthem och som jag inte haft själv i min ägo tills för några dagar sen. Denna japanska sång var en av de saker jag då blev nyfiken på.

Den ingår i ett orientaliskt intermezzo och kallas där för Japansk foxtrot.

Här ett kort smakprov:

Även om man kan japanska är det svårt att förstå vad det handlar om fick jag veta när jag frågade en japansk vän. Povel kunde ju inte japanska utan härmar bara skivan så gott han kan, vilket tydligen inte blev perfekt även det enligt egen uppgift tog tre timmar för honom att få till det fonetiskt. I radioprogrammet skämtar de om att det finns risk för att det är en alldeles olämplig text han sjunger.

Povel berättar inte vad det är för skiva – han kunde väl inte läsa titeln på den i vilket fall – och det framgår inte på skivan. Jag tror inte att den har identiferats tidigare.

På skivan står bara »[trad.]« som upphovsmakare till låten. Man kan väl gissa att skivbolaget inte har ansträngt ihjäl sig för att spåra vad det var för skiva Povel lyssnat på egentligen. Om inte annat är det ju praktiskt när man ger ut musik om det inte finns någon kompositör med besvärlig upphovsrätt inblandad.

Mannen på bilden överst heter 島口駒夫, hur man nu transkriberar det bäst. Jag kan inte japanska, vilket har försvårat dessa undersökningar en del... Han föddes 1911 i en fiskarfamilj. Utbildade sig sen i musik i Tokyo och blev kompositör. Han liv slutade knappt 34 år gammal, då han »var självmordbenägen på Iwo Jima den 17 mars 1945« för att citera googleöversättningen av denna japanska sida, vilket väl betyder att han var kamikazepilot i slaget om Iwo Jima. Det är han som skrev denna melodi! Texten skrevs av en 上政治 som nog var tämligen okänd. Jag har inte hittat något mer om honom i alla fall, och i en databas med 909 japanska sånger från 1928–1958 nämns han bara denna enda gång.

Låten heter Du gjorde det, min son!, och handlar om en bonde vars son har skickats ut i kriget. (Om det tilldrar sig i »nutid« är kriget nog andra kinesisk-japanska kriget, då den kom ut 1938.) Fadern är stolt över att hans son ska bli soldat och säger att sonen inte ska oroa sig över arbetet på gården eller familjen. Allt detta klarar fadern och sonens fru.

Och stjärnan i sammanhanget är mannen som sjöng i original:

Detta är Uehara Bin, född 1908. Han ses som en av grundarna till en särskild sångstil i ryūkōka-musik. Han har en Wikipediasida på engelska.

Även han dog i strid i andra världskriget.

Och så slutligen det ni väntar på, den skiva Polydor 2551 från 1938 som Povel Ramel på något sätt hade kommit över:

>

Jag vill framförallt tacka flera deltagare på Japan Reference som hjälp mig i denna forumtråd där.

Det var Orm Dickurson

Vem var Snoke-Dicke? frågade jag igår. Jag fick svar redan samma dag, och den efterfrågade högermannen på 1950-talet var James Dickson (1899–1980) som satt i riksdagen 1941–1968.

Varför »snok« och varför hade han en massa ormar i karikatyrbilden? Jo, tydligen hade han haft ormar i fickorna i riksdagen nångång. En släkting berättar i en intervju:

– Men berätta om James, han hade ett husdjur i sin ficka när han var i riksdagen?

– En orm. Jag vet inte vad för slags orm det var.

– Och var detta för att roa människor eller för att skrämma dem?

– För att roa sig själv, tror jag. Han var den typen av människa. Han var full av skämt

Jag vet inte om detta ormskämt var återkommande eller en engångsgrej. Det var tydligen något som folk lade på minnet i alla fall. I Barna Hedenhös blir kungliga från 1954 så anspelas som sagt på det, och så även i Hänt och timat i Svitjod från 1956. Ännu 1964 gick det bra att referera till detta. Då skrev Gits Olsson i Se 3/1964:

Den ende riktigt tvärsäkre är kammarherren James Dickson som sa att all sexualitet som inte har barnalstring till syfte är endast otillständig njutningslystnads tillfredsställelse. Man kan inte begära mera av en karl som ännu årtusenden efter Adam och Eva går omkring med ormar i fickorna.

Det där med Svitjod var en serie böcker som riksdagsledamoten Gunnar Ericsson skrev, där han år för år skildrade vad som hänt i svensk politik, men i en satirisk vikingaversion där alla och allting var lätt maskerade. Som barn bläddrade jag flera gånger i dessa, lockad av illustratören EWK:s lustiga figurer, men gång på gång fann jag att böckerna trots sitt utseende var obegripliga och tråkiga.

I dessa böcker förekommer »Orm Dickurson, en man som tidigare idkat snokuppfödning och burit levande ormar i sin gördelpung«. Jämför hans stenåldersversion ovan tecknad av Bertil Almqvist med hans vikingaversion tecknad av EWK:

Den första bilden (med trouser snake?) är från 1956 och den andra, från 1957, visar honom från strax efter midvinterblotet när tinget samlades i Birka, dvs. vid Riksdagens högtidliga öppnande.

Enligt NE var Dickson »en särpräglad och humoristisk person, som ofta väckte uppmärksamhet i riksdagen». Trots detta nämns han inte alls i ett antal memoarer och biografier över samtida politiker vars personregister jag kollat. Kanske måste man gå till hans första år i andra kammaren för att få prov på det humoristiska. I Svitjod-boken från 1962 sägs att Orm Dickurson »var när han yngre allvarlig men rolig inför Tinget och fick då många lyssnare. Nu sedan han rustat upp sin åskådning är han allvarligt orolig för allting«. Dickurson talar då inför tinget urskuldande om husaga. Jag får ett intryck av nåt slags Ian Wachtmeister med »drag under galoscherna« och med en reaktionär botten.

Det var allt. Jag skulle bara skriva svar på frågan också, eftersom jag ställt den. Eftersom jag blir allt nyfiknare när jag läser om något undflyende skulle jag gärna hitta något som mer direkt berättar om ormarna.

Vem var Snoke-Dicke?

En bild från Barna Hedenhös som fastnade i huvudet när jag läste det som barn är rödbetorna i Barna Hedenhös i Ryssland. Bertil Almqvist förenar det ryska i rödbetor på grund av borsjtj med de ryska kupolerna, och det visar sig att de är gjorda av jättelika rödbetor.

Idag läste jag om denna bok, från ursprungligen (1962) hette Barna Hedenhös bakom stenridån, och sen senare under dagen när jag läste några sidor ur en tjock Larson-bok (The Far Side) kom jag fram till denna teckning:

Två helt olika böcker med jätterödbetor samma dag. What are the odds?

I mitt Barna Hedenhös-(om)läsande läste jag även den minst återutgivna häromdan:

Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, som synes lånad från biblioteket, för den saknar jag tyvärr själv. Den är från 1954 och som synes dyker då aktuella politiker upp i serien i sina urtidsformer. På de två sidorna nedan presenteras en hög politiker från fyra partier (under stenåldern stammar).

Hjälp mig! För att börja bakifrån ser jag förstås att Urlander är statsminister Tage Erlander och jag förstår att Per Urvin är finansminister Per Edvin Sköld. Jag fattar att Urlund är Bondeförbundets Gunnar Hedlund och att Urup är Sam B. Norup. (Dessa var för övrigt inrikes- respektive jordbruksminister i koalitionsregeringen då.) Och visst förstår jag att Urlin är folkpartiets ledare Bertil Ohlin och att Ljungskile är Svensson i Ljungskile. Men jag fastnar på hö-germanerna. Ur-Jalle är förstås partiledaren Jarl Hjalmarson, men vem är Snoke-Dicke? Jag är för ung för att klara detta! (Detta borde glädja mig, för det blir allt mer sällan detta är ett problem.)

Kan du inte hjälpa mig, så bara njut av Bertil Almqvists fåniga ordvitsar och teckningar. Senare i historien dyker även Vilhelm Moberg upp, som Rasker-Ville.

Tillägg dagen efter: Här finns svar på vem det var.