For a Good Time, Call ...

Knappt nån text alls denna gång. Jag ville bara sprida dessa modemtelefonnummer från förr, så att intresserade nostalgister kan hitta dem.

Paradexempel

Denna bild på mor och barn, Madrid 1937, är gjord till en kampanj för att bistå spanska barn med mjölk under Francos belägring av Madrid, och var mycket spridd över Frankrike då. (Mjölk till spanska barn var en fråga även här. Den första svensk som anmälde sig som frivillig till inbördeskriget var Kajsa Rothman som deltog som sjuksköterska och med transporter av sårade. När hon kom tillbaka till Sverige och höll föredrag om situationen i Spanien så startade hon även »Kajsas mjölkfond« för inköp av mjölk åt spädbarn i Spanien.)

Konstnären var en tysk i exil i Paris, Max Lingner. Han flyttade till Paris på 1920-talet, och efter att Hitler kom till makten kunde han inte återvända hem på grund av sitt motståndsarbete mot nazismen. Han tecknade bland annat antinazistiska teckningar i franska Monde och var med i sammanslutningen Freier Künstlerbund med tyska exilkonstnärer.

Ett tag efter kriget, 1949, flyttade han 61 år gammal tillbaka och blev konstprofessor i Östberlin, och idag är han aktuell här i Uppsala genom sin väggmålning Aufbau der Republik, »republikens uppbyggnad«, som finns på det hus där Östtysklands ministerråd hölls. Han hade verkligen inte fria händer med den målningen, utan fick lov att revidera den flera gånger efter beslut från politiskt håll, och lär själv ha tyckt illa om slutresultatet.

(Idag sitter Tysklands finansministerium i huset, och målningen har restaurerats och försetts med en serie informationstavlor om sin historia.)

Det aktuella är för att här håller vi på att piffa upp några centrala gator till att bli en »paradgata« genom Uppsala. Längs den ska konstnären Erik Krikortz göra ett verk Souvenir med fem delverk med bilder från europeiska storstäder. En tanke med citaten sägs vara att »man ska reflektera kring vad parad har inneburit genom tiderna, och vad det betyder för oss i dag«.

Sebastian Johans skriver i UNT att det är logiskt för en konstnär att spela på de konnotationer som en paradgata för med sig, men

Vi vet ju allt för väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång.

Det handlar om att en av de fem delarna är en replik av Lingners propagandistiska väggmålning, på en markvärmecentral, och att det har väckt stor kritik från en del i Uppsala. Det sägs att eftersom det som citeras är DDR-propaganda så borde det inte få finnas, eller i alla fall inte vid en så fin gata som Drottninggatan. (Detta är paradgatans svarta fläck, enligt ett pressmeddelande från Moderaterna. Centerpartisterna Stefan Hanna och Olle Romlin skriver att det är »fullkomligt vansinne och helt oacceptabelt att ett DDR-motiv ska få stå kvar på första parkett i Uppsalas finrum«.)

För i alla fall många verkar Sebastian Johans utsaga om folk som inte kan tänka sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång stämma, för i denna debatt tros ofta Krikortz utföra DDR-propaganda och de som inte håller med i kritiken försvara sånt. Stefan Olsson, landstingspolitiker för moderaterna, möter t.ex. motstånd med att skriva om hur löjligt det är att »försvara kommunisthyllande konst«.

Jag är inte ute efter att säga om Krikortz Souvenir är bra eller dåligt. Jag säger som Sebastian Johans: »Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.« Mina infallsvinklar är istället dessa två:

1. Markvärmecentral: Så välfunnet det var att flytta sån här flådig propagandakonst som i sin »rätta« miljö sitter på stora fina väggar eller byggnader till en markvärmecentral för att desarmera den! Jag har inte sett nån påpeka det, så då vill jag göra det. Det är en slags estetik som det ofta anspelas på och som mer eller mindre desarmeras av sammanhanget, som t.ex. på skivomslag av Kraftwerk, men i en stadsmiljö var det kanske svårt utan att använda en så totalt prosaisk liten struntbyggnad.

2. Människan Max Lingner: Eftersom väggmålningen mest kallas bara »DDR-propaganda«, »DDR-kitsch« och liknande i debatten ville jag få skriva något om individen Max Lingner (och få visa hans fina mor-och-barn-bild). I samma kollektivistiska tänkande där kommersiell konst ses som tillverkad av företag och inte av konstnärer så ses en sån här väggmålning som tillverkad av en nation och inte av konstnärer. (Några gånger har faktiskt Lingner nämnts, tämligen ofta då felstavad.)

Hanna och Romlin påstår att originalväggmålningen »skapades ursprungligen under tvång av den regim som kontrollerade konstnären Max Lignert«. Även när de nämner konstnären (om än felstavad) låter det väl ändå som att det är regimen som skapar konstverket?! Det där med »under tvång« har jag inte funnit något belägg för, och jag misstänker att de skriver så bara för att de inte kan komma på något annat skäl att göra en sån målning. Men däremot är det känt att Lingner blev missnöjd med slutresultatet av sitt konstverk eftersom politikerna i DDR hade så mycket synpunkter på hur det skulle vara. Nu får vi se hur pass Krikortz klarar sig från de klåfingriga politikerna i Uppsala.

Kan inte ens sköta en kamel

Elsa Brändström, »Sibiriens ängel«, berättar i sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 (1921) om krigsfångar från första världskriget i Ryssland. Bland många otäckheter finns ovanstående lustighet. En del fångar togs ut i arbete, bland annat i lantbruket genom att godsägare och lantbrukare kunde begära ut ett antal fångar från distriktsförvaltningen.

För de fångar, som hemma aldrig uträttat något praktiskt arbete, blev den första lärotiden fylld med många besvärligheter. En gång diskuterade två bönder sina tyska fångar, som de ansågo flitiga, starka och bra, »men dumma äro de», sade den ene, »jag har en, som säger, att han gått 12 år i skolan och sedan 6 år på universitetet, och ändå kan han inte ens sköta en kamel»

Utbildningsväsendet hade tydligen sina brister då också. Det är en intressant bok på många sätt, inte minst angående de olika turerna för krigsfångarna i Sibirien efter revolutionerna 1917. Brändström dog 1948, så 2018 blir boken fri och kommer då troligen snart att digitaliseras. Att döma av misslyckade google-sökningar på citat ur den finns det inte enkelt tillgängliga piratutgåvor på nätet redan nu.

Bilden är helt enkelt en sida ur boken. Fotograf till bilden där framgår ej – kanske Brändström själv?