Inte hel-schysst!

På Libris finns en nationell samkatalog för svenska bibliotek. Universitetsbiblioteken finns med där, men inte de flesta andra.

Det är en fantastisk resurs över svenska böcker. Naturligtvis finns det luckor; det är närmast oundvikligt med fel och luckor i så stora databaser, så det är inget i sig att anmärka på tycker jag.

Men om det finns fel i själva upplägget som motverkar att det blir bättre så är det nåt att klaga över, och så verkar det vara.

Boken ovan är Hel-schysst, Bonnie av Bengt Linder. Det är den trettonde boken i hans långserie böcker om Bonnie och hennes kompis Jonta och kom ut 1974.

Den saknas i Libris, vilket jag rapporterade dit i december 2013. Då fick jag efter några månader svar från en bibliotekarie som svarade att hon inte kunde lägga in en sådan post eftersom boken saknas på Kungliga biblioteket. (Följdfrågor från mig fick inga svar.) Detta är (vad jag vet) den sista boken i Semics gula sifferserie och de tidigare finns på KB, så antagligen slarvade Semic med att skicka pliktexemplar bara på slutet.

Kungliga biblioteket har listor över böcker de saknar, desiderata, på webben. Där står även att de tacksamt tar emot information om tryck de saknar utan att veta om det.

Två år senare, i våras, försökte jag igen, och denna gång kontaktade jag istället direkt denna desiderataavdelning för att informera om denna bok som de saknar. Jag fick inget svar alls, och boken saknas fortfarande där.

Detta är inte hel-schysst!

Hel-schysst, Bonnie är ingen svår bok att få tag på. Just nu finns det flera exemplar till salu på Bokbörsen för några tior till exempel. Denna bok är förstås inte lika spännande som att få tag på en saknad 1600-talsavhandling, men jag skulle önska att det fanns en tydligare målsättning att få databasen så komplett som möjligt för alla böcker.

Detta handlar om mer än bara en ensam bok. Det finns fler böcker i mitt bibliotek som saknas i Libris, men när jag märker att det är lönlöst att rapportera det så är det klart att jag slutar. Jag är säkert inte ensam.

Naturligtvis kan man inte bara lägga in vilka data som helst som nån typ mailar in. Det har jag inte väntat mig! Men såhär på 2010-talet bör man vara medveten om att stora databaser blir som komplettast ifall man låter många bidra och att man därför tar upp tips utifrån på allvar och kontrollerar. I detta fall hade det varit lätt. Hade det gällt en svåråtkomlig bok hade jag t.ex. kunnat ta med den till ett Libris-anslutet bibliotek för att personal skulle kunna lägga in den själva.

Här är mina förslag till förbättringar:

• Det ska vara möjligt att lägga in poster i Libris även för böcker som inget Libris-anslutet bibliotek har (än)
• När man slår upp i Libris på nätet ska det stå där särskilt vid ett uppslag när en bok saknas på KB (eller på annat ställe där den »borde« vara) med information om hur man kan donera den. Det skulle göra informationen mycket mer synlig för de personer som är särskilt intresserade av dessa böcker än att bara ha dem i separata desideratalistor.

P.S. Här är informationen igen:

Hel-schysst, Bonnie
av Bengt Linder
Omslag av Hans Arnold
ISBN 91-552-0525-9
Sundbyberg :Semic ;[Solna] :[Seelig],1974 ;(Uddevalla :Bohusläns graf.)
Gula sifferserien 11
125 s.

(I andra Libris-poster står bara "Sifferserien" utan beaktande av att Sifferserien är indelad i Blå serien, Gula serien och Röda serien med separata numreringar.)

Hur blev skolan nu i framtiden?

Jag älskar framtidsskildringar och framtidsgissningar om vår egen tid. Här är en om skolväsendet om hundra år, skriven 1914. Jag råkade ramla över texten tidigare i år och önskar förstås att jag hade kunnat publicera den 2014 istället, som är det år som står flera gånger i texten.

Jag ger hela texten, och sen ett par små kommentarer.

Författaren J. A. Lundell dog år 1940, så texten är fri att återge sedan 2011.

Våra högre läroverk om hundra år

Eller skulle man våga säga om 50 år? Detta i betraktande av att utvecklingen i det hela taget synes ha en accelererad rörelse. Se vi åter bakåt och mäta framstegen sedan 1864 – 50 år bakåt – så våga vi icke hoppas, att några genomgripande förändringar skola kunna genomföras på mindre tid än 100 år. Det mest betydande inlägg i våra uppfostringsfrågor, som den nuvarande generationen varit med om, Anna Sandströms »Realism i undervisning», kom för 32 år sedan (1882), men har ännu endast delvis trängt igenom. Vi ha under tiden haft två stora och långvariga kommittéer, med utlåtanden 1884 och 1902, och en del mindre kommittéer. Men allt förblir ändå i huvudsak vid det gamla.

Alltså om hundra år!

Då skola våra skolor, både folkskola och högre läroverk, vara i huvudsak organiserade efter biologiska, psykologiska och socialpolitiska grundsatser.

Biologer och psykologer, som då även taga notis om skolväsendets historia, skola förvåna sig över vår tid, så som en förnuftig människa kan förvåna sig över vad som förefaller honom vanvettigt utanför hospitalets väggar. Ännu på den tiden, i början av 1900-talet, lät man små barn på 9–12 är, vilka efter sin natur och för sin utveckling naturligtvis behövde mycken rörelse, vilka de ögonblick, de icke voro i fängelse, i lek härmade de äldres sysselsättningar för att, även de, så småningom utbilda sig till människor, vilka bli stora invärtes – verkligen stora – för varje gång de få lov att göra någonting, som annars en vuxen människa skulle gjort – dessa små människor tvingade man, i strid mot allt vad biologi och psykologi och sunt förstånd bjuder, att sitta stilla större delen av dagen och läsa läxor i böcker, som absolut inte intresserade dem och efter naturens ordning absolut inte borde intressera dem. År 2014 sitta barn vid boken högst 4 timmar om dagen, eller rättare ut- tryckt de sitta icke vid boken, som man gjorde 1914, men de sysselsätta sig 4 timmar om dagen med sådana ämnen, som man 1914 läste om i böcker. Man anser, att praktiskt arbete och idrott är för den fysiska och andliga utvecklingen av samma värde som historia, biologi o. dyl.

I början på 1900-talet hade man visserligen klart för sig, och man hade till och med länge haft klart för sig, att pojkar och flickor, liksom alla personer, icke utgjorde blott en samling av åskådningar, föreställningar och begrepp, som efter hand borde ordnas och kompletteras, utan även hade vad man kallar kropp (muskler, nerver, sinnesorgan), känslor, vilja o. s. v., som borde växa under varsam och kärleksfull vård och ledning. I början av 1900-talet voro skolorna dock så organiserade, som om minnet var människoväsendets själva kärna och huvudsak. Detta ville man visserligen icke ens då vidkännas, ty man trodde sig verkligen veta, att minnet icke var hela människan. Men man hade icke nog mod och beslutsamhet att handla i enlighet med denna insikt.

Då (1914) undervisade professorer så, som om alla studenter skulle bli professorer, och lärare och lärarinnor i de högre läroverken undervisade så, som om alla deras elever skulle bli lektorer, adjunkter eller lärarinnor i högre flickskolor. Idealet var för en lärare i historia, att eleven skulle veta allt, vad en lärare i historia behöver veta. Det var för resten på samma sätt i folkskolan: »den där flickan kan bli en duktig lärarinna, alltså är hon den bästa i klassen», hette det.

Allt det där vidgick naturligtvis ingen vettig människa 1914. Men nu efter hundra år har man tillräckligt med dokument i behåll för att se, hur det verkligen var då.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda, då samhället, regering och riksdag, i rörande endräkt, överlämnade skolväsendet åt skollärarne, liksom religionen åt prästerna (det var blott ett område, där den s. k. sakkunskapen inte hade någon talan, det var krigsväsendet).

Om ett hundra år har det gått både klerker och lekmän ordentligt i blodet, att samhället är en organism med en mängd olika funktioner, och att olika funktioner böra utföras av olika persongrupper; och man väljer och utbildar samhällets olika medlemmar för utförande av sina olika funktioner, sä vitt i människomakt står, med ledning av olika naturliga anlag och samhällets behov. Socialpolitik daterar sig visserligen redan från 1830-talet, då (först i England) den liberala ekonomien, som i samhället såg blott individen eller för vilken samhället blott var summan av individer och ingenting annat, hotade både ras och samhälle med undergång. Men först under sista fjärdedelen av 1800-talet började man åter att överallt sätta människolag över naturlag, och först hundra år senare har en historisk-organisk uppfattning av samhället (som redan i nådens år 1914 var den inom vetenskapen dominerande läran) vunnit sådan spridning bland massorna, att även det allmänna skolväsendet bygger på en sådan uppfattning.

Från samhällets synpunkt och i utvecklingens intresse är det önskvärt, att varje samhällsfunktion utföres av dem, som kunna utföra den bäst, och att varje medlem av samhället sköter sådana uppdrag, som han eller hon i följd av givna naturliga (fysiska eller psykiska) förutsättningar är särskilt lämpad för. Detta gäller först och främst de båda könen. Deras olika uppgifter äro först och främst biologiskt fixerade, för artens eller rasens bestånd. Könsskillnaden, som genomgår hela djurriket och saknas endast hos de allra lägsta formerna, har varit den viktigaste eller åtminstone en ytterst viktig faktor i hela den fylogenetiska utvecklingen upp till mänsklighet, och därefter inom mänskligheten varit den mäktigaste hävstången för kulturen, sedan könsskillnaden på mänsklig grund fått en kolossal psykologisk, etisk och estetisk betydelse och en lika kolossal betydelse för viljelivet. Den som icke ser denna genomgripande psykologiska differentiering, som på mänsklig basis ägt rum till mänsklighetens fromma, den är blind på båda ögonen.

Ett nytt samhälle – om hundra år – skall draga det fulla gagnet av olikheterna mellan könen genom att låta vartdera könets olika egenskaper komma till sin rätt och använda dem i sin tjänst. Nämligen så vida de närmaste årtiondenas människor ha nog förstånd och vilja att lösa befolkningsproblemet, innan det är för sent och innan de västeuropeiska folken, den nutida civilisationens bärare, dött ut. Ha de icke detta förstånd och denna vilja, då är också min teckning av uppfostrans framtida utvecklingslinjer grundligt förfelad, ty det folk, som vilar i gravarna utan barn efter sig, behöver inga skolor.

Men låtom oss för ett ögonblick antaga, att en smula sunt förnuft allt framgent finnes – om än aldrig så litet, ty mycket är det i alla händelser icke, det hade redan Axel Oxenstierna upptäckt.

Alltså, hur ser skolan ut om hundra år?

Skolan avser att i nödigt antal utbilda människor för samhällets olika funktioner, med tagen hänsyn till vars och ens naturliga anlag (så vitt de kunna skönjas vid den tid, då valet måste ske) och till de olika uppdrag, som skola utföras. Själva utbildningen innehåller dels vad alla behöva, t. ex. hur man sörjer för sin hälsa, förmågan att läsa och skriva, att observera och draga slutsatser, kännedom om samhällets allmänna organisation, religion, etik och filosofi (allmän världsåskådning), dels vad som behöves för den särskilda uppgiften. Man har, som redan Plato lärde, klart för sig, att den t. ex., som lärt sig göra skor, gör bättre skor än den som icke lärt sig det, och man tror icke vidare (år 2014), att var och en kan regera land och rike, som blott har vanligt förstånd (icke är idiot) och gott munläder.

För ett mekaniskt, rätlinigt vardagsgeni tog sig saken förr så ut, som borde man först meddela den blivande människan det för alla nödiga måttet av allmänbildning och på den som grundval bygga specialbildningar. Den renodlade demokratiska uppfattningen var kanske rentav den, att någon specialbildning icke behövdes, utan den Gud ger ett ämbete, den ger han ock förstånd att sköta det. Den uppfattningen hade länge haft en viss kurs i Amerika, men man började även där efterhand tillmäta specialbildningen en viss betydelse, och man måste överallt göra så än mer, i samma mån som samhällets funktioner differentierade sig, specialiserades. Specialbildningen måste alltså börja långt innan allmänbildningen blir färdig. Samhället behöver allmänbildning i olika grader jämte specialbildning (ingen kan leva blott på allmänbildning), och specialbildningen måste börja så tidigt, att människan specialisten (alla måste som sagt vara även specialister) kan vara färdig att övertaga sin funktion i samhället vid en ålder, då ännu ungdomens initiativförmåga och spänstighet finnes kvar. Sådan specialbildning, som kräver lång tid, måste sålunda börja ganska tidigt och så gå parallellt och i intimt sammanhang med fortsatt allmänbildning. Regeln blir: börja så tidigt, att specialbildningen medhinnes och är färdig såvitt möjligt ej senare än vid 20–25 års ålder.

Gemensam för alla kan då knappast vara mer än den skola, som meddelar konsten att läsa och skriva, som redan i början av 1900-talet utgjorde den nödvändiga förutsättningen för all vidare utbildning.

Gossar och flickor kunna och böra undervisas tillsammans i vad man förr kallade läsämnen åtminstone till 12 års ålder. I praktiska ämnen måste man redan tidigare ta hänsyn till könens olika samhällsuppgifter; den som först efter 12–15 års ålder kommer in på ett arbete, som kräver en viss »händighet», vinner nämligen i regeln aldrig någon högre grad av händighet. Senare skiljer sig utbildningen i allt flere avseenden; dock skall man aldrig komma tillbaka till äldre tiders »botanik för fruntimmer» o. dyl, Vid 12–15 års ålder skall flickan ha ett år ledigt från den fortlöpande klassundervisningen och huvudsakligen ha måttligt ansträngande praktisk sysselsättning.

Framför allt: det ligger icke i kulturens intresse att göra pojkarna till kvinnor eller flickorna till män, och inte häller att göra dem till något mixtum compositum av bådadera. Man frågar sig (om hundra år) med undran: vad blev det av de 500 flickor som 1920 togo studentexamen, en examen som uteslutande var anpassad för blivande mäns behov (och inte så väl avpassade för dem häller)? Vår grundsats är (heter det om hundra år), att kvinnor ej skola göra sådant arbete, som kan göras lika bra eller bättre av män. Från 21:a århundradets synpunkt, när man vill att varje individ skall sköta det kall i samhällets tjänst, i vilket han eller hon gör samhället det största möjliga gagn, som han eller hon på grund av naturliga förutsättningar kan göra, måste ju åtminstone flertalet av de 500:s liv anses mer eller mindre förfelat? Tillgängliga dokument kunna emellertid upplysa, att flertalet av de 500 senare återgingo till det kvinnliga ståndet, visserligen efter att ha förlorat några år och många med förlusten av hälsan för längre eller kortare tid.

Man hade ju dock redan på den tiden – skall man säga – högre flickskolor, som rätt bra motsvarade tidens behov av högre bildning för kvinnlig ungdom, och som blott hade behövt vidare omhuldas och utvecklas för att göra kulturen och landet utmärkta tjänster.

Apropos studentexamen: det skulle nu (d. v. s. om hundra år) anses för det rena vanvettet att, som vi 1914 gjorde – producera tre gånger så många studenter, som samhället hade användning för – det var bortkastad utbildningskostnad och sedan bekymmer för vad man skulle göra av de överflödiga, som delvis måste leva parasitliv på samhället! Och i stället för att öka på folkskolan med två överklasser, utan att man gjorde sig nogare reda för vad det skulle bli av deras elever – ha vi nu (år 2014) fortsättningsklasser eller yrkesskolor för bestämda uppgifter inom jordbruk, industri, handel o. s. v., så att det mänskligt att döma finns utsikt till att varje gosse eller flicka skall bli en nyttig samhällsmedlem.

Vid alla läroanstalter, folkskolor, högre läroverk och universitet, finnas år 2014 anställda sakkunniga, med fysiologisk och psykologisk utbildning, som ha till uppgift att ge ungdomen upplysningar och råd ifråga om valet av levnadsbana. Varje sådan sakkunnig har till sin disposition ett laboratorium, försett med fysiologiska och psykologiska instrument, för att genom omedelbar undersökning komplettera de upplysningar om ynglingens eller flickans anlag, karaktär o. s. v., som han fått dels av honom eller henne själv och dels av lärare och lärarinnor. Varje elev har å hans byrå sin lilla dossier av personalier. Men denne sakkunnige står därjämte i ständig rapport med ämbetsmän i alla möjliga förvaltningsgrenar och praktiskt folk i alla möjliga yrken, och han har på tusen sinom tusen kartonglappar i sitt skåp upplysningar om vilka personliga egenskaper, kunskaper och färdigheter som krävas på olika banor och på dem betinga framgång, om situationen för tillfället på arbetsmarknaden (överflöd eller brist på aspiranter, sannolika befordringsutsikter) samt vilka ekonomiska faktorer som kunna påverka valet av bana. Det är svårskötta platser dessa sakkunnigbyråer, som förutsätta betydande och mångsidig begåvning, skarp blick och förmåga att bedöma personer och solida karaktärsegenskaper. Samma egenskaper behövas på chefsplatserna i både ämbetsverk och industriella verk. Genom samverkan mellan sakkunnige vid läroanstalterna och cheferna vid verken bör kunna vinnas, att nästan varje person kommer på den plats i samhället, där han (hon) kan göra mesta gagnet, till stor förmån och hugnad för både samhället och individen. Ett folk, som sålunda tager väl vara på sina personliga resurser – helst om det är så väl begåvat fysiskt och psykiskt, som det svenska folket är – bör kunna gå långt.

Sådana sakkunniga och »valbyråer» funnos redan i början av 1900-talet i Amerika (t. ex. i Boston, men även på flera andra orter). Innan man kunde göra något vid saken, måste man naturligtvis hos oss avvakta, att institutionen överfördes till Tyskland. Sedan kunde även vi få reda på den, ty vi skickade årligen ut bortåt ett femtiotal lärare och lärarinnor att studera tyskt skolväsen, och svenskarna kunde läsa böcker och tidskrifter på tyska. Och sedan tillsatte vi några kommittéer, o. s. v.

Säkerligen är vårt undervisningsväsen år 2014 i många avseenden mycket olikt det vi nu ha, och sannolikt är skillnaden mellan då och nu vida större än skillnaden mellan 1914 och 1814. Kanske skola svenskarna bli så duktiga, att de själva hitta på något nytt, liksom de en gång hittat på gymnastiken (och slöjden, som dock är något på avvägar).

J. A. Lundell.

Kommentarer

Det är en fascinerande blandning av radikala idéer om organisering efter vetenskapliga principer och konservativa idéer som väl är det som märks mest när man läser detta drygt hundra år efteråt. Speciellt när Lundell hade förväntat sig en utveckling åt motsatt håll än hur det blev, som tanken att vi idag skulle undra över vad i hela friden 500 flickor skulle ta studentexamen för då. Eller att han ansåg att långt färre borde ta studentexamen överhuvudtaget.

De idéer om mest märktes i vad han gjorde i skolvärlden var nog de om annat än teoretiska ämnen i skolan. I Uppsala enskilda läroverk skulle latinet få »maka åt sig» och eleverna lära sig »respekt för muskelarbete», varför slöjd, handarbete och matlagning föreslogs som obligatoriska ämnen. Han grundade fackskolan för huslig ekonomi 1895 och en praktisk gymnasielinje för flickor 1921. (Se SBL.)

Intressant är hans bild av de mästerliga framtida yrkesvägledarna som med data bland annat från laboratorier med fysiologiska och psykologiska instrument kan få fram allas rätta plats i samhället utifrån en stor databas (på tusentals kartonglappar!). Hade den visionen skrivits idag hade det antagligen varit ett datorprogram som hade »räknat ut» allas rätta plats istället.

Han skrev att det var viktigt att få fram var och ens rätta plats tidigt, eftersom olika positioner kräver olika specialbildningar, som måste påbörjas i tid. Det gäller även att »regera land och rike», så det följer att man bör veta redan under uppväxten vilka som ska komma att styra. Detta är skrivit bara några år före det demokratiska genombrottet i Sverige.

Bilden är tagen från Wikimedia Commons som tagit den från Hvar 8 dag 1911 och är av en »A. Larson».

Regeringen 1982

I serien »Vad gjorde de förr?« har vi nu kommit fram till Sigge Eklund, som nu bland annat har en populär podd tillsammans med Alex Schulman. Vad gjorde han 1983?

Han var nio år då, och den torsdagskväll som jag tänker på satt Johan Ehrenberg med vid matbordet. Johan höll nämligen på att intervjua Sigges pappa Klas, som då var sakkunnig på Finansdepartementet. Det är en intressant intervju, som publicerades i tidskriften ETC det året, och jag ser nu att den har publicerats på nätet också, många år senare. Nu fastnar jag vid att Klas efter maten undrar om inte sonen skall visa sina teckningar för Johan »och iväg rusar den unge konstnären« som visar karikatyrer han gjort av regeringen. »Han ger också ut egna tidningar. Med finansplaner och regeringsdeklarationer. ... Jag förstår inte var han får allt ifrån, säger Klas.«

Några av bilderna fick illustrera intervjun i ETC, och jag tyckte det var värt att skriva ett par raders presentation för att återpublicera denna. (Observera förresten att Sigge inte har anammat det vanliga sättet att karikera Ingvar Carlsson.)

Fröken Fiffi

Bilden är tagen från en sån där sajt som sammanställer information från olika håll per automatik. Hihi, det blev fel. Roligt! Ni vet förstås att Fröken Fiffi är barnens fröken i Bamse och inte ser ut riktigt sådär som Grynet Mollvig i Arne Mattssons film Bamse från 1968. (Varför nämns Karin Gidfors då? Jo, hon gör fröken Fiffis röst i tecknade Bamse och tjuvstaden.) Detta kan kanske sättas i samband med en kommentar angående paret Vera och Frida som dök upp nyligen i serietidningen Bamse. I en Flashback-diskussion kring detta undrade någon om kanske Vargen skulle komma ut som homosexuell, varpå en indignerat kritiserade okunskapen: »Vargen, däremot, är hetero så det stänker om det. Han var mycket svag för en kriminell vargflicka för några år sedan. Och nu verkar han lite småtänd på Bamse-ungarnas skolfröken. Med all rätt.« Bara så ni vet. (Om ni vill veta mer om filmen Bamse kan ni läsa denna recension från – Fiffi! Allt faller samman.)

När Marx begravdes i Nyköping

Idag för 100 år sen skrev tidningarna om en sjöstrid mellan Tyskland och Ryssland utanför Hävringe nära Oxelösund och Nyköping.

DN beskrev det först såhär i en ingress: Tre ryska torpedjägare angripa oförberett den tyska konvojflottiljen. Hjälpkryssaren bereder de andra fartygen tillfälle att undkomma, sänkes efter en ojämn strid sedan halva besättningen dödats.

Det hade varit en tysk konvoj på fem båtar som anfallits av ryska jagare på internationellt vatten nära Sverige natten 13–14 juni. Under 45 minuter hörde man från Hävringe omkring 200 skott avlossas.

Ett år tidigare hade en skadad tysk minkryssare gått in i neutralt svenskt vatten och strandat där. Denna andra, mindre kända gång, var det trålaren Johann Wester från Hamburg som tagit hand om överlevande och på morgonen kom in till Nyköpings hamn och satte av sex sårade som fördes till länslasarettet där.

I hamnen samlade sig en stor skara åskådare. Enligt Södermanlands Läns Tidning skulle man svårligen kunna förmoda, att ångarens befäl och besättning varit med om sådana nervskakande upplefvelser under natten. Tyskarna sågo tvärt om mycket lifliga ut och resonnerade flitigt med hvarandra och äfven med en del af åskådarna på kajen. Några fick även särskilt tillstånd att under vederbörlig kontroll ge sig ut på stan för att skaffa sig litet mat o. dyl.

DN:s utsände i Nyköping rapporterade att när Johann Wester låg för hamn såg man inget av den berömda strama tyska disciplinen. Matroserna gingo med cigarretter eller stora svarta cigarrer i munnen under arbetet på däck, och några militära hälsningar såg man just icke till.

Annars brukade tysk militär vara ett föredöme. Svenska militären använde Tyskland som förebild, högre officerare studerade ofta vid tyska krigshögskolor, och svenska officerare tjänstgjorde ofta inom tyska armén. Innan kriget var bland den tyska militären den rådande uppfattningen, att Sverige var att påräkna som Tysklands bundsförvant i det kommande kriget, för att citera Torsten Gihl.

Överhuvudtaget spelade Tyskland en stor roll i Sverige. Tyskan var det grundläggande utländska språket i läroverken. Vid universiteten dominerade den tyska vetenskapliga litteraturen och svenskars studier i utlandet skedde oftast i Tyskland.

Försvarsfrågan hade varit en stor inrikespolitisk fråga i Sverige. Högern var tyskvänlig och talade om den ryska faran och behovet av stärkt försvar medan vänstern inte såg samma fara. Gihl skriver:

I den motivkrets, varur föreställningen om ’den ryska faran’ framgick, ingingo mångahanda olika element: idén om ’arvfienden’, som med en viss naturnödvändighet dök upp, så snart en svensk försvarspolitisk diskussion nått en viss grad av intensitet, föreställningen om Rysslands naturbestämda trängtan till en hamn vid Atlanten, som spelat en betydande roll redan under 1800-talet och som nu, trots den kyliga kritik varför den utsatts från Harald Hjärnes sida, hölls vid friskt liv särskilt av Sven Hedins energiska propaganda, och slutligen som mera påtagliga argument förryskningspolitiken i Finland och därstädes av ryssarna företagna militära åtgärder, järnvägsbyggen etc., samt en i Sverige bedriven spioneriverksamhet, delvis med anknytning till ryska beskickningen i Stockholm, som i hög grad irriterade och skrämde den svenska opinionen. Ehuru ingen av dessa omständigheter i och för sig hade något större bevisvärde, framkallade de under den politiska stridens feberhetta i vida kretsar en stark tro på ryska anfallsplaner mot Sverige – Sverige var, som Henning von Melsted uttryckte sig, ’inrutat som ett slaktdjur’. Detta förklarar i sin mån den politiska stridens utomordentliga våldsamhet och de beskyllningar för förräderi som från försvarsvänligt håll slungades mot motståndarna. I själva verket finnes det intet som helst skäl att antaga, att någon avsikt att angripa Sverige förelåg i Ryssland under åren närmast före världskriget, liksom förmodligen icke heller tidigare under perioden 1809–1914.

Att Sverige skulle bli en motståndare befarades även i Ryssland:

Däremot fanns det under åren före världskriget särskilt inom militära ryska kretsar en viss oro för att Sverige skulle angripa Ryssland i händelse av ett ryskt-tyskt krig. Denna oro framträder i ryska uttalanden vid en 1912 hållen fransk-rysk militärkonferens liksom i en rad av ryska generalstaben åren 1908–14 avgivna memoranda rörande försvarsplaner etc. I det sista av dessa memoranda, avgivet den 1 mars 1914 heter det: ’Ehuru Sverige ända fram till närvarande tid undviker att sluta en allians med Tyskland, måste man dock räkna med möjligheten att det kan komma att uppträda mot Ryssland. Därpå tyder den ovänskapliga hållning det på senare tid lagt i dagen mot oss.’ Sveriges deltagande i det förutsedda kriget tänkte man sig dels som en samverkan mellan de svenska och tyska flottorna i Östersjön, dels som ett svenskt deltagande i tyska landstigningsföretag på Finlands kust. Härvid tog man också hänsyn till i Finland rådande ryssfientliga stämningar och separatistiska tendenser, som ansågos innebära ett hos mot den ryska huvudstadens trygghet. Däremot finnes i dessa aktstycken icke någon som helst antydan om ryska angreppsplaner mot Sverige, liksom det ej heller eljest, så vitt bekant, finnes några bevis eller sannolika skäl för att dylika planer existerar.

Men även om högern var tyskvänlig, så var den ändå till allra största delen överens med vänstern om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, och det var den politik vår regering, handplockad av kungen själv med bistånd av konservativa rådgivare, till största delen förde. När kriget kom stärkte Sverige försvaret, men det skulle vara vår neutralitetsvakt.

När regeringen inte höll sig riktigt neutral var det alltid i ställningstaganden till Tysklands förmån, men vänstern ville inte söka strid med regeringen i frågan (varken den ledande liberalen Nils Edén eller socialdemokraternas Hjalmar Branting). Däremot önskade man mer information, och för att citera Branting (via Franzén), att regeringen äntligen toge riksdagen en smula i sitt förtroende och i en session för slutna dörrar klarlade de principer den följt och ämnar följa beträffande omfattningen av vår neutralitetsvakt.

När kriget väl kom fick den ryska faran enligt Gihl en ganska undanskymd plats i den svenska utrikespolitiska diskussionen:

I denna diskussion var det en mening, som redan från början dominerade och helt satte sin prägel på den ledande svenska opinionen, den om Englands brottslighet, den engelska nationens dåliga karaktär och onda gärningar. En betydande del av svenska folket greps efter krigsutbrottet av en anglofobi, som höll i sig kriget igenom. Fenomenet ter sig en smula svårförklarligt, då något politiskt motsatsförhållande mellan Sverige och England knappast någonsin existerat och de svensk-engelska förbindelserna dittills varit, om icke intima, så i varje fall vänskapliga. Men under kriget framstod England som Sveriges fiende nr 1. Detta möjliggjordes naturligtvis av de handelspolitiska och folkrättsliga konflikterna, som ju huvudskaligen utspelades mellan Sverige och England, under det att inga allvarliga konflikter mellan Sverige och Ryssland förekommo.

Det var framförallt Branting som ändå var Englandvän, vilket han fick utstå mycket spe för.

Tillbaks till ärendet!

Nästa dag rapporterade DN:s utsände från Hävringe, där alla vrakspillror utgjorde ut bedrövlig syn. Ett enda stort fält av vrakspillror drev för den starka ostnordosten fram söder om Häfringe ögrupp. Hur många båtar hade sänkts? Södermanlands Läns Tidning skrev redan den 15/6 att enligt hvad man bestämdhet vill veta ha flera af de tyska handelsångarna blifvit sänkta, antagligen fyra eller fem. (Tidningens konservativa färg kan anas av att den inte anammat stavningsreformen 1906.)

Från Petrograd beskrevs händelsen såhär: Stora generalstaben meddelar: Natten mellan den 13 och 14 dennes anföllo våra torpedbåtar i Östersjön en konvoj av fientliga ångare under militär eskort. Under den strid som utkämpades med eskorten sänkte vi två konvojfartyg av liten torpedbåtstyp samt en hjälpkryssare, vars besättning vi togo till fånga. Vi ledo varken förluster eller haverier. Under striden satte de fientliga ångarna kurs in på svenskt terrotorialvatten varför vi icke förföljde dem.

Men från Berlin dementerade man denna rapport.

Med anledning av den från Petrograd utsända officiella rapporten att natten mellan den 13 och 14 juni ryska torpedbåtar i Östersjön skulle ha sänkt två konvojfartyg av smärre torpedbåtars typ och en hjälpkryssare, vars besättning ryssarna tillfångatagit, har Wolffs byrå på vederbörligt håll inhämtat att den ovannämnda rapporten gör sig skyldig till de vanliga ryska överdrifterna. Ingen tysk torpedbåt eller något fartyg av torpedfartygstyp eller eljest något krigsfartyg liksom ej häller något handelsfartyg har gått förlorat, med undantag av det omtalade hjälpfartyget Hermann. De i rapporten omtalade överlevande av hjälpfartyget Hermanns besättning upptogos av tyska fartyg.

Hur agerade svensk militär? I Kungliga sjöförsvarsdepartementets Flottans neutralitetsvakt (1919) redogörs kort för en mängd olika incidenter under kriget. Denna beskrivs så här: Natten mellan den 13 och 14 juni utkämpades utanför Hävringe i Östergötlands skärgård en sjöstrid mellan tyska och ryska sjöstridskrafter. En division svenska jagare utgick omedelbart från Nynäshamn, men hann icke fram till närheten av stridsplatsen i tid för att konstatera dennas exakta läge, varemot massor av vrakgods samt tomma livbåtar jämte en livräddningsflotte iakttogos 12 nautiska mil från Hävringe.

En av de sårade som förts till Nyköping var hursomhelst övermaskinisten Johannes Marx från Köln. Han hade af en granatskärfva fått högra delen af hjässan intryckt och benet krossadt. Trots energiska försök lyckades man ej få honom åter till medvetande, och han afled kl. 6,15 på aftonen.

Istället för att fraktas hem så begravdes han i Nyköping. Bilden överst visar hans begravning, från Veckojournalen. Där närvarade bland annat tyske konsuln, officerarna vid den här förlagda skyddstruppen, i orten bosatta tyskar samt sjökaptener och matroser från i Oxelösund liggande tyska fartyg. Två av de skadade sjömännen var också med. Dessutom var många Nyköpingsbor där nog mest av nyfikenhet. En uppskattning är att bortåt tusen personer var där! Den av tyska flaggan höljda kistan bars af sex underbefäl och kontraktsprosten G. Hogner höll en dödsbetraktelse om drunknande, att dragas mot djupet, och att söka sig uppåt. Själva jordfästningen förrättade han på tyska.

(De övriga sårade repade sig, och flyttades sen till interneringslägret i Tofta på Gotland.)

Källor: Jag har läst i Dagens Nyheter och Södermanlands Läns Tidning för juni 1916 för samtidsrapporter. För bakgrundsfakta om tiden har jag läst i Torsten Gihls Den svenska utrikespolitikens historia, del 4, 1951, och Nils-Olof Franzéns Undan stormen: Sverige under första världskriget, 1986.

P.S. Om jag hade tid skulle jag skriva kortare och intressantare, men nu får det vara klart!

P.P.S. Det betyder inte att jag är riktigt klar med ämnet! Jag har nog en uppföljare till detta spännande. Vänta bara!

BiS mot Wikimedia SE, del 3 – avtalen

Senast skrev jag ganska allmänt om vad stämningen angående offentligkonst.se handlar om. Jag rekommenderar fortfarande den texten för den som undrar.

Detta är mer specifikt och rimligen inte lika allmänintressant, om vad för avtal olika myndigheter faktiskt har med Bildupphovsrätt i Sverige. Det har dröjt eftersom jag har inväntat svar från olika myndigheter. Nu har jag en del av det jag bett om i alla fall. Det är säkert intressant för en del i alla fall, även om slutknorr saknas, så här är min sammanställning.

Debattartikeln från BiS

I den debattartikel som jag citerade senast skrev Bildupphovsrätt i Sverige bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Har de sådana avtal med kommuner och landsting?!

På sin webb visar Bildupphovsrätt i Sverige upp särskilda avtal för landsting/region och för kommuner. I dessa nämns inte utomhuskonst överhuvudtaget. Det är allmänna avtal för kommuner och så vidare som föredrar en fast kostnad för bildrättigheter. Är det dessa som faktiskt används?

Jag har skrivit till flera kommuncer och landsting och frågat vad de har för avtal med BiS. Här är de första svaren jag fått:

• Örebro kommun har inte något sådant avtal. De har istället betalat tre fakturor 2014 och tre fakturor 2015 på totalt 31 585 kronor. (Inom parentes sagt ser det ut som det skulle vara lönsamt för Örebro kommun att sluta sådant årsavtal istället.)
• Umeå kommun har inget avtal. »Därför får vi till exempel inte publicera bilder på verken i vår konstsamling.«
• Jönköpings kommun ansökte om avtalet »Kommun – Samling« i augusti förra året.
• Landstinget i Uppsala knöt ett sådant avtal, »Landsting – Utvalda verk«, i år.
• Uppsala kommun knöt ett sådant avtal, »Kommun – Utvalda verk (inklusive museer)« förra året.

Bildupphovsrätt i Sverige hade alltså inte sådant avtal med någon av dessa när de stämde Wikimedia Sverige 2014. Hur representativa svaren är vet jag inte, men här ges tvärtom ett intryck av att det är efter stämningen som detta ökat. »Lille Puck först riktigt mår, / När som allting bakfram går.«

Något avtal om utomhuskonst nämns inte i något av dessa svar. När jag frågar särskilt om utomhuskonsten svarar Landstinget i Uppsala att de tidigare »följt rådande praxis i tillämpningen av upphovsrättslagen« (dvs. att dessa konstverk får avbildas utan särskilt tillstånd), men att man givetvis kommer att ta hänsyn till lagtolkningen i HD:s nyliga beslut. Så i alla fall i detta fall är BiS:s skildring av hur de närmast tvingades stämma Wikimedia Sverige för att kunna behålla samma relationer till kommuner och landsting omvänd. Här är det stämningen som öppnar nya möjligheter för dem.

Landstinget i Uppsala tillade att de bilder på utomhusverk som de publicerat nästan enbart har varit sådana de själva ägde, och att de normalt i samband med inköpet eller beställningen skrivit avtal direkt med konstnären »som även innefattar rätten för oss att publicera fotografiska avbildningar av verket i trycksaker, på webben etc.«.

Tyvärr har jag inte fått svar än när jag bett att få se hur sådana avtal med konstnärerna ser ut. Detta låter som en utmärkt tanke i alla fall. Om jag vore en kommun skulle jag överväga att fast utomhuskonst som jag skulle köpa måste ha en fri licens så att den inte ställer till problem utan ger maximal glädje till folket jag representerar. Men det är tyck. Tillbaks till hur det är:

När det gäller Internet vill tydligen BiS att dessa avtal ska omfatta även bilder på utomhuskonst, men det är inget som de särskilt informerat om där, att döma av att i alla fall Landstinget i Uppsala märkte av denna önskan genom att följa nyhetsärendet när BiS stämde en liten ideell förening, istället för att BiS kommunicerade det till dem mer direkt.

Stockholm

Nästa svar jag fick var annorlunda. Stockholms stad har däremot betalat även för att visa sin utomhuskonst!

Det kan finnas fler exempel, men det är det jag fått nys om av mina efterfrågningar, så detta ville jag se närmare på. Vad betalar Stockholm och på vilka grunder? Är det detta BiS är rädda att bli av med?

Det finns ett projekt skulptur.stockholm.se som på vissa sätt liknar offentligkonst.se.

Som jämförelse: statyn Puck i Midsommarkransen på skulptur.stockholm.se och offentligkonst.se.

Detta projekt upprättades av Konstkansliet i samarbete med studenter på KTH 2004. Sedan 2008 är det Stadsmuseet som håller i det. Det har tydligen uppdaterats en del – i beskrivningen av statyn Humor nämns att den flyttades 2011 – men på informationssidan står ännu att först under 2012 kommer alla stadens skulpturer vara inlagda vilket tyder på att det står lite still.

När det projektet startades 2004 fanns det inga tvivel om att den svenska lag som säger att »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus« faktiskt gäller och betyder vad den låter som. Det snåriga kom först i och med att ett EU-direktiv (Infosoc-direktivet) infördes 2005 och nationell lag inte får göra undantag som går utöver vad direktivet tillåter. Att avgöra vad direktivet tillåter är tydligen knepigare juridiskt, vilket är skälet till att det funnits olika meningar om vad som gäller och att HD har behövt uttala sig om detta nyligen.

I mail från Stockholms stadsmuseum till mig skriver de att det 2008 »rådde en viss osäkerhet om hur det förhöll sig med eventuella ersättningar. När det sedan blev känt att Kulturförvaltningen var på gång att skriva ett avtal med BUS [föregångaren till BiS] valde man att avvakta och se hur detta avtal skulle formuleras. När avtalet väl var klart rättade man sig efter detta.«

Det avtal som Kulturförvaltningen skrev med BUS har diarienummer 5.0/2361/2011. Jag har fått en kopia.

Där står inte ett ord om utomhuskonst, och man följer i själva verket inte det avtalat i detaljerna, till exempel vad det säger om copyrightangivelse (§ 3) och informationstext (§ 5). Vad jag förstår betyder det mest att man på något sätt beslöt att ge pengar till BUS för utomhuskonst enligt samma taxa som gällde för det andra, där avtal självklart behövdes. »Det finns inga formella handlingar för beslutsgången kring detta« skrev de till mig.

Varje år skickar därför Stadsmuseet en lista till BiS med vad de publicerar på offentligkonst.se, och så skickar BiS en faktura. Jag har bett om kopior från senaste året. Det är en lista med 179 konstnärer med angivande av antal konstverk och bilder.

På Stadsmuseets lista finns bland annat Carl Andersson som gjorde skulpturen på Puck som jag har som exempel ovan. Han dog 1929 och har därför har varit fri från upphovsrätt hela 2000-talet. Nästa namn på listan är Carl Möller som också är fri från upphovsrätt. Kanske finns det fler.

Allt som allt innehöll listan 436 avbildningar av konstverk, men summan på fakturan som de fick som svar motsvarar så vitt jag kan förstå 320 återgivningar. När jag frågade Stadsmuseet om det stämmer att de inte får någon feedback från BiS som talar om vilka av namnen de betalade för svarade de att det fick jag fråga BiS om. »Fakturan vi får, gäller som feedback för vår del«.

Vad är fel?

Jag tycker att Stockholms Stadsmuseum skulle ha fattat ett riktigt beslut om hur man skulle göra i detta läge där det absolut inte var någon etablerad sanning att Infosoc-direktivet inte tillät det undantag för utomhuskonst som funnits i svensk lag tidigare. Jag hade väntat mig att det faktiskt fattats ett formellt beslut om hur man skulle göra istället för att man bara började skicka iväg pengar.

Jag tror det vore klokt att själva veta vad man betalar för, istället för att bara betala den summa som står i fakturan. De svarade att redovisningen »har sett likadan ut de senaste åren då hemsidan inte har förändrats« och att beloppet därför skulle bli detsamma, som om det vore självklart, trots att det kan ändras år för år vilka konstnärer som är avgiftsbelagda.

Fotografiet överst har Boberger tagit för Commons och sprider med CC BY-SA 3.0-licens. Skulpturen har som sagt Carl Andersson gjort. Puck är en riktig lurifax.

Det suddiga fotografiet nederst har jag själv tagit förra året här i Uppsala ett tag innan avteckningen av Knutte Westers staty Child carrying wings som finns inne i lådan.

P.S. Tack till alla som har svarat på mina frågor, i synnerhet Stockholms Stadsmuseum som har fått svara på många följdfrågor!

Bildupphovsrätt i Sverige mot Wikimedia Sverige, del 2

Jag har skrivit om en aspekt förut, lite spetsat. Nu skriver jag mer generellt.

Den 7/4 fick Bildupphovsrätt i Sverige in en debattartikel i SvD som jag vill kritisera.

Bildupphovsrätts inlägg förvirrar mest, och jag har sett den spridd av folk som kallat den klargörande fast de inte verkar ha förstått riktigt vad frågan gäller. Bildupphovsrätt uppmuntrar en tro om att det handlar om upphovsrätt i allmänhet och deras medlemmars rättigheter i allmänhet.

Vad gäller frågan?

Den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation har ett projekt Wikimedia Commons där man samlar bilder, ljud och annat som får användas fritt. På Commons finns över 31 miljoner filer. Det är framförallt många fotografer som delat sina bilder fritt.

Den stiftelsen är förstås mest känd för att driva en mängd encyklopedier på olika språk, Wikipedia. Bilderna i Commons används bland annat till att illustera artiklar i Wikipedia, men eftersom de får användas fritt så kan de användas till en mängd andra projekt också.

Ett sådant projekt driver den svenska ideella föreningen Wikimedia Sverige, offentligkonst.se. Det är en databas över offentlig konst i Sverige, med koordinater så att man kan hitta vad som finns i ens närhet eller någon annanstans på en karta. När det finns bilder på konstverken i Commons så länkas till de bilderna. Det fyller bland annat den roll som böcker som Bo Wingrens Konst på stan gör för Stockholm.

Många av bilderna föreställer konstverk som ännu är skyddade av upphovsrätt. Får de verkligen finnas i Commons? Sådana bilder kan ju i normalfallet inte användas fritt. Mycket riktigt finns normalt inte sådana bilder där, men just för viss offentlig konst finns den ofta, då det i många länder görs undantag i lagen som tillåter detta.

Här finns en utförlig jämförelse om vad som gäller i olika länder. Där kan man till exempel se att i Kanada står i lagen:

It is not an infringement of copyright [...] for any person to reproduce, in a painting, drawing, engraving, photograph or cinematographic work [..] a sculpture or work of artistic craftsmanship or a cast or model of a sculpture or work of artistic craftsmanship, that is permanently situated in a public place or building;

I en del andra länder finns inget sådant undantag för konst. I t. ex. USA gäller det bara byggnader. I en del länders lagstiftning skiljs mellan kommersiell och icke-kommersiell användning. I en del länder spelar det roll var man befinner sig när man gör avbildningen, osv. I det svenska undantaget spelar det till skillnad från för Kanada och England roll om konstverket befinner sig utomhus: »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus«.

2014: Den ekonomiska föreningen Bildupphovsrätt i Sverige (då kallad BUS) stämde Wikimedia Sverige med anledning av offentligkonst.se, då de ansåg att det inte fick visa upp bilderna som visade sådan konst.

April 2016: Juridiken var snårig. För några dagar sen fattade HD ett beslut om att Bildupphovsrätt hade rätt i att den rätt att avbilda som lagen talar om inte innebär att dessa bilder får överföras till allmänheten via Internet från en databas av detta slag.

HD är bara tillfrågade om specifika frågor som hör till målet angående projektet offentligkonst.se (som nu fortsätter i tingsrätten som ställde frågan), men även om det är ett intressant projekt så är de vidare implikationerna mycket viktigare. Bilderna i Commons är tänkta att kunna användas fritt, och Wikimedia håller därför noga reda på lagstiftning i olika länder. Att en artikel i svenskspråkiga Wikipedia som Näckens polska har fotografi beror på att det fotografiet finns i Commons vilket beror på vad man tidigare trott om Sveriges lagstiftning. Om bilderna nu inte är fria att använda så ska de inte finnas i Commons överhuvudtaget.

På en sida om sådana rättigheter för användning inom Commons klassades Sverige nyligen om från grönt OK till rött Not OK. (I det utförligare textavsnittet står inconclusive eftersom det är ett pågående rättsfall.)

En möjlighet är att alla sådana bilder från Sverige tas bort, så som det är för till exempel Island och Italien. Men hur man ska agera efter HD:s beslut försvåras av att det är så oklart då det inte verkar skilja den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation från den svenska föreningen Wikimedia Sverige eller Wikimedia Commons från offentligkonst.se. Det är annars svårt att förstå vad som menas när det i beslutet flera gånger står om att Wikimedia har fotografier i sin databas. Syftar det på Wikimedia Foundation och Commons (som inte är med i målet)? Eller på Wikimedia Sverige och offentligkonst.se (då det inte stämmer)? En diskussion om vad som ska göras kan följas här.

I debattartikeln hastas det över att det handlar om just offentlig konst i utomhusmiljö. VD:n och förhandlingschefen för den ekonomiska föreningen beskriver den ideella föreningen med ca 500 medlemmar som en »professionell, stor aktör« och talar om konst i allmänhet och om upphovsrätt i allmänhet istället för tolkningen av undantaget för offentlig konst placerad utomhus.

Motståndarna kallas därför »upphovsrättsfiender«, vilket är löjeväckande med tanke på vilka andra länder som har samma slags undantag och hur samvetsgrant Wikimedia Sverige arbetar, och i debatten har jag flera gånger sett människor som tror att det handlar om publicering av upphovsrättsligt skyddat material i allmänhet. Debattartiklar som den från Bildupphovsrätt i Sverige gör det inte klarare.

Bildupphovsrätt skriver bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Vad är det för avtal med kommuner, landsting och andra? Det tänker jag titta på i del 3.

Bilden visar skulpturen Cross the Divide av Rick Kirby. Den är placerad på allmän plats i London och får återges enligt Storbritanniens lagar. Förhoppningsvis är det därmed även tillåtet i Sverige, men IANAL.

Offentlig konst är mindre värd

Den offentliga konsten i Sverige har blivit mindre värd

Detta avgjordes nyss i Högsta domstolen.

Det är skillnad som konstnär att sälja en tavla som hängs i någons hem och att sälja en staty som ska stå på torget.

Köparen köper bara ett fysiskt objekt, men upphovsrätten har du kvar själv. Den som köper en tavla får till exempel inte göra planscher som avbildar tavlan och sprida dessa, men det kan du göra själv.

Det finns undantag. Till exempel så får ägaren av tavlan avbilda tavlan i en annons för att sälja tavlan.

För statyn på torget finns också undantag. Inte bara köparen (kommunen kanske?) får avbilda den, utan det får vem som helst. I gengäld brukar priset bli högre och ens verk kommer att ses av fler. Uppdragen att utforma offentlig konst är attraktiva och valen vilka som ska få uppdragen är flera gånger kontroversiella.

Just detta undantag i lagen har med placeringen att göra:

24 § Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus,

Det liknar undantaget om att byggnader fritt får avbildas. Det är om inte annat praktiskt för att det överhuvudtaget ska vara tillåtet att ta panoramabilder och för att många slags semesterbilder ska vara tillåtna.

Så var det förr, men när vi inte längre kallar hem grannarna till diabildsvisning från semestern utan visar bilderna på nätet så är det annorlunda, för Högsta domstolen höll nyss med organisationen BUS om att en publicering på nätet inte är en »avbildning« utan ett »överförande«. Därmed trollas detta (och en drös andra undantag) bort, och det är tydligen inte lagligt att till exempel visa många av sina semesterbilder på ett vanligt sätt.

Ärendet har hållt på sen 2013 och innan denna dom kom var den utförligaste behandling jag sett Daniel Westmans text Avbildning av konstverk och byggnader på internet som kommer fram till att »bilder på konstverk och byggnader på allmän plats får överföras till allmänheten med stöd av 24 §«. (Den nya domen som kommer fram till motsatt slutsats har jag inte läst än.)

En aspekt av detta är att offentlig konst alltså borde få lägre betalt än vad vi tänkte förut, när det antogs att försäljningssumman var den enda ersättning för verket som konstnären skulle få.

Nu förväntas konstnären kunna dra nytta av sina offentliga konstverk genom att licensiera ut rätten att avbilda dem (kanske inte personligen, utan via en intresseorganisation som BUS), så det allmänheten betalar för när den köper ett offentligt konstverk är mindre värt för allmänheten än vad vi tidigare trodde att det var. Förlåt, jag menade rätten att överföra dem.

Populära verk på platser med mycket folk borde en modern entreprenör kunna utnyttja rejält. Frågan är om uppdragsgivaren borde betala något alls för att ge denna entreprenör/konstnär en sådan chans?

Tänk vad mycket konst enprocentmålet ska räcka till i framtiden!

Bilden visar Nils Ferlins torg, just där K. G. Bejemarks fina staty över Nils Ferlin står. Bejemark dog år 2000, så om 54 år får jag byta ut bilden mot en där statyn syns.