Det finns sådana musikfavoriter som är så bra så ingen kan vara bättre. En sådan fyller 100 år idag – Ella Fitzgerald.
Om jag ska spela bara ett spår med henne för den som inte hört henne så mycket så borde det kanske vara nåt där hon sprudlar och scattar som bara hon kan; ibland nästan skriker, fast hela tiden totalt musikaliskt och välljudande; musik att bli glad av.
Men istället väljer jag den liveinspelning av Angel Eyes som jag blivit mest tagen av. Det som gör den så särskilt bra börjar med att något går fel. Publiken skrattar, jag vet inte åt vad. Ella tappar koncentrationen och småskrattar också.
Men så skärper hon till sig, blir totalfokuserad. Den lite stimmiga publiken blir knäpptyst, så att lyssnaren helt glömmer att de finns fram till slutapplåderna som fullkomligt exploderar. Jag tänker att publiken vet att den har varit med om något alldeles särskilt.
Ella har gjort många versioner av Angel Eyes. Jag lyssnade igenom över tjugo på Youtube (varav bara några var dubbletter) utan att hitta den, och jag har inte hittat den på Spotify heller, men här är den (från en samlings-cd 20 Golden Greats):
