Kanske har du inte hört talas om musikdatabasen Musicbrainz tidigare? Då vill jag bara kort bereda dig på att stöta på den allt oftare snart. Den har medvetet hållit sig under de flestas radar hittills genom att säga åt sökmotorer att inte indexera den, men sedan nyligen har den nämligen öppnat upp artistsidorna för sökmotorerna, och jag skulle gissa att dessa ganska snart kommer att komma som tidiga Googleträffar för många inte-jättestora musiker, sångare, band och kompositörer.
Jag har bidragit flitigt till Musicbrainz de senaste åren och ser denna lilla enkla förändring som den bästa nyheten från och för Musicbrainz på länge. Detta bör få fler att bry sig om vad som står i denna databas, med fler bidrag och bidragare som följd, och fler medhjälpare behövs alltid! Ett utsagt mål är att vara »the ultimate source of music information by allowing anyone to contribute and releasing the data under open licenses«. Det handlar alltså inte bara om innehållsförteckningar till cd i stil med freedb utan även sånt som vem komponerade låten, när skedde detta, vem körar, vem spelar dragbasun, osv. osv. Så detaljerad information finns inte för det mesta (än), men allt oftare, och det ger en särskild sorts tillfredställelse att mata in sådan ganska detaljerad information så att man t.ex. på denna Mikael Wiehe-skiva kan se vem som spelar darbuka.
Eftersom det är Strindbergår i år kom jag att tänka på detta citat från Ensam som jag tycker passar så bra för många diskussioner på nätet:
Fjorton dagar senare befann jag mig åter sittande vid samma bord, i nästan samma sällskap, och på samma plats. Nu hade man haft tid att var och en i sin stad läsa över svaren på alla de påståenden man förra gången av artighet lämnat obesvarade. Man kom beväpnad; och nu skar det sig som sur mjölk. De som voro trötta, lata, eller föredrogo god mat läto udda vara jämnt, föllo undan och lämnade en tystnad efter sig; men de stridslystna drabbade. Man hade jämkat på det hemliga programmet, som aldrig förkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra för avfall.
– Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en.
– Jaså? Inte det?
Och nu började en diskussion som borde ha hållits tjugu år förut. Nu försökte man göra medvetet vad som under den lyckliga växttiden drivit fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glömt vad man gjort och sagt; man citerade sig själv och andra orätt, och det blev tumult. Vid första tystnad tog någon om samma sak, och samtalet gick i ett tramphjul. Och så tystnade det, och så började det om igen!
I helgen som gick var jag på två riktiga nördmöten. Först på lördagen en »Buffykväll« på SF-bokhandeln och på söndagen årsmöte i ankistförbundet NAFS(k). (För säkerhets skull pratade jag en del om Kalle Anka på Buffy-mötet och en del om Buffy på Kalle Anka-mötet.)
På båda mötena var det frågetävlingar. Så här svåra var Buffy-frågorna:
Och så här svåra var Kalle Anka-frågorna:
(Mats visar frågor. Vi andra sitter med mentometrar och trycker.
Flera ämnen som kom upp kände jag igen, däribland behovet av och också besväret med att propagera om Buffy. Människor som inte sett eller bara sett ett par avsnitt mitt i vet inte vad det är för nåt, men tror det, och det är som Hanna påpekade närmast omöjligt att beskriva serien utan att det låter som något annat än vad det är. Folk berättade om hur de hotat eller tjatat sig till att få nära och kära att titta. »Du måste titta på åtminstone två säsonger. Sen först får du säga om du tycker om det eller inte.« Kim, som var ett nyövertalat fan, sa att han fortfarande inte tyckt om serien efter hela säsong 1, men hade tittat vidare efter sådan övertalning. Jag tycker detta är märkligt, för redan säsong 1 är bra, även om det förstås blir ännu mycket bättre sen (om man har följt från början). Själv tänkte jag på hur jag nöjde mig med att begära två avsnitt i ett utbyte av prova-på-saker-man-inte-tror-man-tycker-om en gång. Det tyckte jag var tillräckligt bra (men sen struntade vederbörande i det ändå). Det enklaste är väl som nån i panelen sa att bara umgås med de redan frälsta! :-)
En av aktiviteterna på NAFS(k)-mötet stod jag själv för, nämligen ett föredrag om färgläggning av Carl Barks serier framförallt utifrån Fantagraphics nya Barks-böcker (som jag kommenterat förut). Jag tyckte både att de följde originalfärgläggningen onödigt mycket, och att de avvek onödigt mycket när de ville färga om t. ex. Knattarnas mössfärger, samt att det fanns helt onödiga slarvfel. Ett litet smakprov syns på dessa två bilder från serien WDC 102, första färgläggningen från 1949 respektive Fantagraphics bok från förra året. Visst är det bra att bifigurens hatt har fått samma färg i hela serien nu, men om man nu gör om Knattarnas hattar från röd-gul-grön till röd-blå-grön (som gjorts i resten av serien) så får man ju inte missa det i en ruta som här görs! Viktiga frågor, som förstås.
Till vänster syns originalfärgläggningen och till höger den nya.
(Fotot allra överst visar de hur de tre vinnarna i Buffy-trivia-tävlingen hyllas. De svarade rätt inte bara på alla frågor och bonusfrågor, utan även alla särskiljningsfrågor tills frågeledaren gav upp och utsåg alla tre till vinnare.)
Idag är det strutonsdag då man i smyg sätter fast strutar på vilka man skrivit något nedsättande på ryggen på folk. Kul grej!
På Google finns bara några dussin träffar på »strutonsdag«, varav flera handlar om att begreppet inte är så känt, så ordet verkar inte vara särskilt livaktigt. Det som förvånar mig mer är att det inte står i ordböcker heller, inte ens i stora SAOB där det borde stått med i det band som trycktes 1991. Det har kanske inte märkts tillräckligt mycket i den litteratur som ordboksredaktioner ser över heller. I texterna på Språkbanken hittar jag inte en enda förekomst och den enda träffen i Google Books är från Sven Delblancs Vinteride (1974).
I de böcker om helgseder jag har nämns inte heller strutonsdagen vid namn, men det står om tidigare seder som gör den begriplig. I nutidens påsklore är det väl på skärtorsdagen häxorna åker till Blåkulla, men tidigare åkte de snarare på onsdagen eller natten onsdag/torsdag, så förberedelser inför resan hör hemma på onsdagen.
När det inte längre var en fråga om liv och död att anklagas för att vara häxa så kunde man ju skoja om det. (Dödsstraffet för trolldom avskaffades genom en förordning av Gustaf III år 1779.) Vid en rundfråga om Blåkulla-resor på 1840-talet berättade prosten i Skatelöv i Småland att på dymmelonsdagen (som ju är ett vanligare namn på denna onsdag) fann ungdomen
ett särdeles nöje uti att på varandra obemärkt fästa, som de kalla det, respass, bestående av i papper utklippt kvast, grissla och raka, såsom redskap för färden till ovannämnda ställe [Blåkulla] om vars tillvaro de för övrigt ej hysa den ringaste tro, utan tyckas härutinnan blott finna och söka ett oskyldigt nöje.
Ja, alla häxor red ju inte kvast, utan man kunde också åka på t. ex. en ugnsraka eller grissla = grissel = bakspade.
Ett annat sådant »blåkullamärke«, som det ibland kallades, var smörjhornet i vilket häxan förvarade den trollsmörja som behövdes för att smörja in fortskaffningsmedlet. (Senare tiders påskhäxor använder väl här kaffepanna istället.)
Bilden visar ett smörjhorn från Upplandsmuseets samlingar. Jag ser det som mycket sannolikt att det är just smörjhornen utklippa i papper som gjorts som strutar och som senare sågs bara som strutar när man inte längre var så förtrogen med smörjhorn och »ha ha, du är en häxa« byttes ut mot »ha ha, du är dum i största allmänhet«. (Och om ingen har dragit denna slutsats tidigare, så ro hit med ett nobelpris i etnologi, tack!)
Såhär i Melodifestivaltider talas det en del om låtstölder, så jag tänkte ta upp en möjlig lǻtstöld jag märkte nyligen, även om den inte har något med Melodifestivalen att göra.
Det är Anne Veski från Estland med låten »Võin olla ka leebe«.
Ja, den har ni förstås hört förut. Det är ju Py Bäckmans »Jag lever«, som först kom på skivan Sista föreställningen 1983 och här ses i versionen från ANC-galan 1985:
Den estniska texten är inte en direkt översättning, men kan ändå vara direkt inspirerad av den svenska texten genom att ha ganska ljudlika »ka leebe« mot svenska »jag lever«. Nu är hon inte längre mild (leebe) mot alla människor, utan härdad och kan så upp för sig själv.
(Anne Veski har gjort flera covers på estniska av låtar från väst, till exempel en kul Speedy Gonzales.)
När Anne Veski gjorde sin inspelning vid årsskiftet 1984/85 så var det inför en LP som sen kom ut 1986. Just detta spår kom dock inte med med på skivan, och var såvitt jag har förstått opublicerat tills det kom på en CD långt senare, 2001. (Men jag kan inte förklara videon ovan. Sändes detta ursprungligen på 1980-talet eller låg videon också på hyllan? Klippet är tydligen taget från ETV2 som inte började sända förrän 2008.)
Jag visade detta för Py Bäckman själv som inte kände till detta och skrev att de inte hade begärt tillstånd till att översätta texten. (Jag är inom parentes sagt inte säker på att det hade behövts om denna getts ut då. Sovjet var aldrig med i Bernkonventionen, och detta var strax innan Sovjet slöt ett bilateralt upphovsrättsavtal med Sverige.)
Jahapp, en cover från 1980-talet som inte kom ut då. Nu till det konstiga. På Estniska historiska arkivet finns ett ljudband med inspelningar till skivan. Där finns 15 spår varav de första 10 kom på skivan.
Denna låt, »Võin olla ka leebe«, är spår 11, och i detta arkiv står att »J. Johansson« komponerat och »Leelo Tungal« skrivit texten. Py Bäckman nämns inte alls! Och så står det även på cd:n från 2001.
That was my first trip abroad, which shook my senses. Upon my return I was thoroughly searched in customs, and all of my books and record albums were confiscated “for listening purposes.” In my naivete I returned to the customs office a few days later and asked how the non-Estonian speaking official had likes “The Beatles” and the songs of the Estonian diaspora. The young man answered in Russian,” Oh, they sing with an accent, one can tell that they are rootless people!” But I got my books and records back, and this was a rare phenomenon, as I have since heard from people with more experience.
Vem är »J. Johansson« då? Någon som fräckt knyckte Pys låt? Eller är det någon som har skrivit en helt annan låt och det blev en hopblandning vid anteckningarna på inspelningsbanden? Eftersom låten inte kom med på skivan då är det kanske inte väldigt konstigt om det inte rättades till då i så fall.
Den främste »J. Johansson« i musikvärlden är förstås en av mina absoluta favoriter, den fantastiske pianisten och kompositören Jan Johansson och lustigt nog står nu att han skulle komponerat denna låt åtminstone här! Det vore förstås helt orimligt, även om det inte vore för det faktum att det är Py som komponerat den, men typiskt för hur lätt personer med samma namn kan blandas ihop i databaser. Till och med i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas står det t. ex. att en skiva med en helt annan Jan Johansson är gjord av den kände Jan Johansson!
Den första film jag såg på bio var Djungelboken och två av de skivor jag hört mest är Djungelboken och Aristocats. (En tredje är Klas Klättermus.) I båda dessa filmer har (nästan alla) låtarna gjorts av bröderna Sherman, och jag kanske blev präglad då. Hursomhelst har jag även efteråt fortsatt att tycka mycket om deras charmiga melodier.
Bröderna är födda 1925 och 1928 och igår dog den äldre av dem. Med anledning av det tänkte jag lista några bra låtar av dem, max en per film, där några är lite mindre hörda.
Djungelboken, 1967
Det var här det började, för min del. Denna film är full av fantastiskt bra låtar, och alla utom »Bare Necessities» (»Var nöjd med allt som livet ger«), som förvisso också är mycket bra, är av bröderna Sherman.
Jag väljer ormens sång, Trust in Me:
Melodin var från början tänkt till Mary Poppins några år tidigare, men användes aldrig där och fick här ny text.
The Aristocats, 1970
Den franska stjärnan Maurice Chevalier sjöng in titelsången till denna film i två versioner – på engelska och på franska. I Sverige användes den franska versionen odubbad, och när jag första gången hörde på min nyfådda skiva med Aristocats blev jag först ledsen över att skivan verkade vara på obegriplig utländska. Som väl var gällde det bara inledningssången.
The Parent Trap, 1961
Hayley Mills slog igenom som barnstjärna i Pollyanna och gjorde sen ett antal filmer för Disney. I denna mycket charmiga film spelar hon ett par tvillingsystrar och bröderna Sherman visar att de kan skriva poppigare låtar också. Let's Get Together!
That Darn Cat, 1965
Denna film, som för övrigt Hayley Mills också är med i, är inte nåt särskilt vad jag minns, men titelsången är bra. Sjungs av Bobby Darin.
Winnie the Pooh and the Blustery Day, 1968
Dags för tecknat igen, med denna otäcka mardrömssekvens ur Nalle Puh och den blåsiga dagen.
Summer Magic, 1963
Denna film har jag till skillnad från de övriga inte sett, utan denna låt hörde jag först på en trevlig japanskpressad samlingsskiva med låtar av Bröderna Sherman som jag hittade. Jag har antagligen redan skrivit ordet charmig lite för ofta, men det kan inte hjälpas, för det här är charmigt! The Ugly Bug Ball.
Baloo's Blues
Och så till slut en låt som inte hör till någon film utan som gjordes till en skiva More Jungle Book ett par år efter filmen. På svenska hette skivan Djungelboken 2: Vad hände sen?.
Baloo sitter och deppar. Samma röst (Phil Harris) som i originalet.
(Bilderna här är tagna från en mycket senare uppföljare och hör inte dit.)
Jag noterade ett par bra matinéer i tevetablån för nästa vecka. Först Det sjunde inseglet på måndag, och det fick mig att tänka på Nils Poppes roll där.
Här har vi alltså pajasen Nils Poppe som i ett par decennier hade fånat sig på scen och på duken, ofta med en mycket fysisk komedi med akrobatikinslag.
Jag menar naturligtvis inget som helst negativt med pajas eller med att fåna sig! Det är ju jättebra. Se till exempel sången »Fråga mamma« tillsammans med Annalisa Ericson från Blåjackor från 1945.
Jag kan tänka mig att en del var skeptiska till när Bergman skulle använda honom i en »seriös« film som Sjunde inseglet. Men rollen Jof som är en skådespelare och gycklare verkade passa väl, och jag tror inte att någon tvekade om att just gycklarinslagen skulle gå bra. Men...
Detta är allt vi får se av hans jonglerande. Hur i hela friden är det möjligt att Nils Poppe knappt kan jonglera med två bollar?
(Den andra bra matinén jag noterade är Hasse Ekmans Flickan från tredje raden på tisdag. Också en fantastiskt bra och rolig film och den som fick mig att inse hur bra Hasse Ekman är. Se!)
