Thorin sits down and starts singing about gold

När datorspelet The Hobbit kom 1982 blev det snabbt en stor hit. Det var ett textäventyrsspel med några illustrationer, och när jag skaffade det låg det långt över alla tidigare spel jag hade på min ZX Spectrum.

Det börjar stillsamt. »You are in a comfortable tunnel like hall. To the east there is the round green door.« Där är även Gandalf och Thorin (som får lov att representera alla dvärgarna). Sen bär det iväg österut mot äventyret.

Sett med dagens ögon är det primitivt, men det var det inte då. Det var anmärkningsvärt bland annat genom att de andra figurerna i spelet gick runt och agerade på egen hand oavsett vad man själv gjorde, jag även om man inte gjorde nånting alls. Och i detta var det tillräckligt mycket slump så att inga omgångar blev riktigt likadana.

Ibland när man kom till ett ställe där det var tänkt att man skulle möta en fiende så låg den redan död där på marken, kanske för att Gandalf hade råkat gå förbi där och stridit under sina slumppromenader. Ibland blev det omöjligt att komma vidare i spelet på grund av något som skett som man inte hade påverkat själv. Det kan synas orättvist, men sånt är livet.

Anledningen till att jag tänker på detta gamla spel nu är att jag nyss har läst denna artikel från ett par veckor sen av The Digital Antiquarian om spelets tillkomst, som jag starkt vill rekommendera alla som har nostalgiska känningar till detta spel. Strax efter den publicerade dessutom The Register en intervju med huvudutvecklaren Veronika Megler som man kan läsa också om man vill läsa mer.

Vill man återuppliva flydda tider finns det förstås emulatorer som kan köra spelet. Jag tyckte det är särskilt kul med Wilderland – ett system som kör spelet under en emulator samtidigt som det hela tiden visar var alla objekt och andra figurer är och vad som händer med dem. Kul att se för sen som redan spelat spelet.

De olika figurerna hade sina maner när de inte hade något bättre för sig. Många minns Thorin när han tyckte att det hände för lite: »Thorin sits down and starts singing about gold« En klassiker med ca 44 400 Googleträffar!

Samisk uniform

Från Norge rapporteras krav om att landets samer ska få bära säregna plagg i den norska armén. Det var tidningen Ságat som hade artikeln Samiske plagg må tillates med militær uniform för ett par veckor sen, med uppföljning dagen efter, Hijab eller samelue? - Soldater skal gå kledd som soldater!.

Det var Isak Thomas Triumf från Kautokeino som var »overrasket over at både hijab, kalott og turban tillates brukt med forsvars­uniformen, all den tid samiske plagg nektes innpass.

Svenska media tog upp detta (Realisten, GP, SvD, AB) och det slog mig då att jag läst om samiska uniformer tidigare i år, och därför kan presentera en redan väl genomtänkt plan för hur sådana ska utformas.

Detta gäller hur det var för hundra år sen. Inte på riktigt i och för sig, men i en framtidsroman jag läste tidigare i år, där Sverige hamnar i krig och en samisk bataljon spelar en viktig roll.

Det är När krigsguden talar – en romantiserad skildring af vårt kommande krig, skriven av kapten Iwan T. Aminoff, signaturen »Radscha«. Sverige blir anfallet av en närliggande stormakt som aldrig nämns vid namn, men som naturligtvis är Ryssland som vanligt i sådana historier.

Det märks lite då och då att det är Ryssland det handlar om, och jag förstår inte riktigt varför Aminoff undviker att nämna det vid namn. Det sägs att det är en stormakt, och det är sällsynt av någon av svenskarna är »mäktig våra fienders något svårlärda språk«. Tydligast blir det kanske när det om en fiendesoldat som man iakttar på håll sägs »Karlen hade dragit baschliken öfver hufvudet och bar geväret hängande i remmen öfver ena axeln.« Basjliken, en huva med ändar att knyta i nacken, ingick mycket riktigt i den ryska arméns uniform då (och blev 1917 ett kännemärke för Vita armén i inbördeskriget).

Så samerna då?

Romanen kom ut 1904 och utspelar sig efter 1907, för det berättas att det detta år kommit en ny värnpliktslag som införde en mängd ändringar som Aminoff såg som önskvärda. Bland annat ökade tjänstetiden till 15 månader och antalet officerare ökade. En av nyheterna var detta:

Men man förstod också, att tillgodogöra sig en hittills för värnplikten helt och hållet främmande folkklass – lapparna. Det hade dock fordrats ganska energiska ansträngningar, icke minst från militärt håll, för att öfvertyga riksdagen, att man ej borde försumma att draga fördel af dessa nomader, hvilkas kännedom om de säregna förhållandena i nordligaste Sverige i förening med uthållighet och jägareinstinkt gjorde dem till det bästa soldatmaterial, man i dessa trakter kunde önska sig.

Man uppsatte af denna anledning »den lappländska bataljonen», till hvilken äfven finska nybyggarna till en stor del uttogos.

Möjligheterna till detta var mycket bättre 1907 än vad det varit tidigare, på grund av bättre kommunikationer (»man hade redan börjat anläggningen av västra centralbanan, och man såg den tidpunkt nalkas, då kommunikationerna skulle förvandla det slumrande Norrbotten till ett liflifgt landskap, som var i stånd att utsläppa millioner i marknaden«).

Att unionen mellan Sverige och Norge skulle ha upplösts, som den ju gjorde 1905 i verkligheten, ingick inte i Aminoffs tankar om framtiden. Året efter unionsupplösningen skrev han faktiskt en ny krigsframtidsroman Kriget Norge – Ryssland. Följder av olycksåret 1905 (som finns tillgänglig från projekt Runeberg) som visar hur farligt det var med denna unionsupplösning.

I boken hamnar norska trupper tillsammans med den svenska lappländska bataljonen i ett läge, och det är här frågan om samernas uniform kommer upp:

Norrmännen betraktade nyfiket sina egendomliga stridskamrater och samlade sig i grupper kring dessa.

Man hade låtit lapparna i hufvudsak bibehålla sin nationaldräkt. Införandet af arméns uniform för dem var af praktiska skäl icke lämpligt.

Karbinen och den påsliknande packningen, ammunitionsgördeln och reservskodonen utgjorde det hufvudsakliga af deras utrustning, och klädernas färg var ljusgrå, men man hade låtit dem samtidigt behålla de färgrika bårderna, de vida lindade byxorna och den toppiga mössan, ehuru denna bar en skärm, som kunda såväl fällas ned som vikas upp.

Tyvärr finns ingen närbild på dessa samer i uniform, utan bara bilden högst upp, men det går i alla fall att ana att mössorna är toppiga där.

Inte långt efteråt, 1914, kom ännu en framtidsroman av Aminoff där Sverige blir invaderat ut, Invasionen eller Det eröfrade landet från 1914. Även den finns på projekt Runeberg.

När så världskriget började behövde han inte skriva framtidsromaner längre, utan skrev en hel serie romaner med »romantiserade skildringar« från olika fronter av det pågående kriget. Under 1914–1915 kom det ut 15 (!) krigsromaner i denna serie. (I skämttidningen Lutfisken från 1914 syns ett anslag »OBS! En ny krigsroman i timmen af Radscha!!« i ett skyltfönster på en bild.)

Einar Norelius

I serien Mina Favorittecknare presenterar jag idag några blandade bilder av Einar Norelius.

Han illustrerade Bland tomtar och troll 1926–1980. (och tog över efter Gustaf Tenggren som i sin tur tagit över efter John Bauer, två andra stora favoriter). Hans illustrationer där är ofta inte alls lika trolska som Bauers, utan mer cartoony. Se t.ex. den drake som har bankat på tandläkare Fikonborrs dörr.

Mycket riktigt har han gjort tecknade serier också. Dels samarbetade han länge med Gösta Knutsson om en tecknad version av Pelle Svanslös i Folket i bild, och dels gjorde han en egen serie »Jumbo i djungeln«. Samarbetet med Gösta Knutsson var långvarigt men inte särskilt hjärtligt. En gång reste Knutsson bort utan att ha lämnat manus efter sig och redaktionen bad Norelius att skriva manus ett tag själv. Knutsson blev mycket upprörd över tilltaget när han kom hem. Knutsson framstod som »en diva« tyckte Norelius.

Norelius skrev egna historier också. Här råkar Snigel Blå i Norelius bok med samma namn ut för ett typiskt Norelius-troll. (Boken är skriven 1940 men gavs första gången ut 1958. Detta är från en senare utgåva 2000.)

Mer realistiskt: Illustration från boken Katten Buster av Annik Saxegård (1935).

Porträtt i akvarell av hans äldsta dotter May (1940).

Häftiga färger i en akvarell Jona och valfisken. Den ingår i en serie av 30 akvareller med motiv från Gamla testamentet som en 22-årig Norelius gjorde liggande i en sjuksäng på ett sanatorium. Efteråt gav han alla 30 till den Ragnhild som sedermera blev hans maka.

Bland Einar Norelius mer ambitiösa projekt hör tuschteckningarna till de stora samlingsverken Svenska sagor och Svenska foklböcker. Denna är från sagan »De sju svarta hästarna« i Svenska Sagor V (1945).

I hans memoarer kan man läsa om hur mycket konflikter det ofta var kring dessa verk. Det var svårt för alla inblandade att kompromissa kring sådant som vilka varelser som skulle ha svans eller inte eller om en lindorm skulle ha ben eller inte, och ibland låter det som varenda bild krävde hårda förhandlingar.

Anledningen till att jag tänker på Einar Norelius just nu är en väggmålning av honom här i Uppsala. Den gjordes till V-Dala nation men har länge legat nerpackad. Nu har den precis satts upp igen, och nu ikväll (fredag) blir det vernissage av den på V-Dala. De skriver att

Einar Norelius väggmålning, särskilt anpassad för pubens (dåvarande gaskkällarens) inre vägg, fanns färdig redan till husets invigning 1965. Norelius, som var bördig från Falun och levde mellan 1900-1985, donerade väggmålningen år 1965 och den monterades ned någon gång på 1980-talet.

Jag läste Norelius memoarer tidigare i år och där står att denna målning, »Spelande träd«, gjordes 1960. Jag var därför rädd att den försvunnit med anledning av att V-Dala fick ett nytt nationshus 1965. Uppgifterna verkar inte helt gå ihop här, ifall den inte låg hela fem år och väntade på att doneras! Tidigare i år skrev jag och frågade om målningen fanns kvar och fick svaret att man just planerade att sätta upp den igen, helt utan sammanhang med min fråga. Synkronism!

Bilden är tagen från V-Dalas pressrelease om detta och visar V-Dalas pubchef och bibliotekarie framför målningen.

Instrumentkartor

Musiker spelar oftast inte bara ett instrument. Kartan ovan visar några instrument som »hänger ihop« genom att de ofta spelas av samma musiker.

Linjerna mellan instrument är grövre och har större dragningskraft ju oftare någon spelat båda instrumenten.

Det starkaste bandet är knappast oväntat – mellan trummor och slagverk. Det är många som ibland är krediterade med slagverk och ibland med trummor, och dessutom står det ofta på samma låt »trummor och slagverk« (fast trummor ingår i slagverk).

De flesta närheterna kan förklaras av likheter i att spela instrumenten. Instrument som spelas på klaviatur hamnar nära varandra – »kan du spela piano kan du spela orgel!« Olika gitarrer ligger tillsammans på motsvarande sätt. För blåsinstrumenten har saxofoner och klarinett med liknande grepp hamnat tillsammans, och en bra bit bort (längre bort än jag hade väntat mig) från trumpeten. Lite förvånande tycker jag det är att flöjt hamnade så tydligt i saxofongruppen!

Ibland är det andra faktorer som ger band mellan instrument, som att munspel inte alls hamnar bland andra blåsinstrument, utan närmare gitarrerna. Det är ju en klassisk kombo.

Data är hämtat från Musicbrainz och färgerna kommer från instrumentens huvudkategorier i den stora instrumentförteckningen där, men har inte påverkat placeringen. Bass = bas här ligger i en kategori övrigt eftersom det kan stå för flera instrument, normalt ståbas (double bass), basgitarr eller elbas. Mycket riktigt har de som krediterats med t.ex. double bass också ofta krediterats med bara bass och så vidare. Liknande fall finns på flera andra ställen i grafen, som där musiker ibland bara har noterats spela »saxofon« utan angivande av om det är tenorsax, altsax eller någon sällsyntare sort.

Detta bygger på de inpelningar för vilka någon lagt in information på Musicbrainz om vem som spelar vad. Jag har hämtat data därifrån och skrivit ett program (i Python) som analyser innehållet och genererar grafer med Graphviz.

Den andra grafen visar ett annat sätt på vilket instrument kan hänga ihop, nämligen genom att förekomma i samma inspelning. Vilka instrument spelas ofta tillsammans?

Här är det starkaste bandet mellan trummor och gitarr. Till detta vill det sedan gärna fogas en bas och kanske piano eller keyboard. Många pop- och rockgrupper har alla sina instrument där i mitten av grafen. Till höger, nära tillsammans med pianot kommer stråkarna och med dem koppling till blåsinstrument som passar »klassisk« musik. Det mer jazziga har istället hamnat nedanför.

I denna graf märks de speciella effekterna av musikinstrument som ingår i andra instrument mer. »Saxophone« har t.ex. hamnat långt ifrån alla specifika saxofoner, ty om någon angetts spela t.ex. altsax så anges nästan alltid andra saxofonister också lika specifikt, så Saxophone + Alto Saxophone blir en mycket ovanlig kombination.

I båda graferna har jag bara tagit med de vanligaste instrumenten och de av dessa som har någorlunda många kopplingar till andra instrument. Jag ser fram mot att göra liknande grafer igen när det finns mer data inlagt.

Filmtajm!

Dagens låt är »The World is Waiting for the Sunrise« med Stan Freberg från 1952.

I mitt barndomshem fanns en gammal vevgrammofon med några 78-varvare till, och denna var den roligaste av dessa, så den har jag lyssnat på många gånger.

Det knäppa soundet, de roliga rösterna och ljudeffekterna bidrog till att göra det roligt, förutom att det var roligt i sig att man behövde veva, förstås. Sen råkade jag tyvärr sätta mig på skivan, så sen har jag inte hört den igen förrän nu. Förlåt, pappa, att jag satt sönder din skiva!

Jag visste då inte att detta var en drift med Les Paul och Mary Ford som hade en stor hit med denna (betydligt äldre) låt året innan. De experimenterade med olika då ovanliga tekniska effekter i sina inspelningar (som överdubbningar och inspelningar i annan hastighet), så det är bland annat detta Stan Freberg parodierar här. (Man kan se Les Pauls imponerande gitarrspel i denna inspelning gjord lite senare.)

Jag visste då inte heller att repliken »Which way did he go, George?« (1:03) syftar på ett då återkommande skämt i tecknade filmer (där George från början syftar på figuren George Milton i Möss och människor).

Men jag visste att ljudeffekterna i slutet av denna låt användes av Trazan & Banarne i tv som intro till när de visade filmer i programmet – »Filmtajm«!

Aida

När jag vaknade idag hade jag ingen aning om att jag idag skulle återse en gammal kärlek som jag mötte första gången när jag var arton och inte hade sett på många år. Aida heter hon.

Det är datorföreningen Update som i samarbete med Gustavianum har en utställning Tre ton minidatorer – 40 år med datorer i Uppsala universitets tjänst. Aida utgör en ganska stor del av dessa tre ton, men det finns annan fin teknikhistoria där också. Besök rekommenderas för folk i Uppsala!

Större delen av AIDA ses på bilden ovan. Här en närbild:

AIDA var den dator som vi studenter i datavetenskap i Uppsala använde på 1980-talet. Vi höll då till på Sturegatan. Man slog en hemlig kod (4711 förstås!) för att komma till en trappa som gick till ett tak utomhus, och där kunde man gå in genom en ny kodlåsförsedd dörr till där datorsalarna var. Eller terminalsalarna, menar jag förstås. Den enda datorn där, som vi alla körde på, var AIDA, och hon stod bakom en låst dörr, även om jag kikade in på henne ibland. Jag tror att jag var inne i det rummet bara en gång, flera år efter jag började där.

Och så nu, 2012, är det bara hon och jag i ett rum på Gustavianum, och jag tänker på hur mycket roligt jag haft av/med henne. Kanske är sånt lite lättare att förstå idag om man tänker på hur folk tycker om »internet«. Då var det datorn som var nätet!

Vad jag menar är att mycket av den typ av saker som man nu gör över nätet med datorer kunde vi göra då utan nät genom att vi körde på samma dator. Visst fanns det rudimentära datornät. Se t.ex. Jörgen Städjes nätverkskarta från 1983 (Aida ligger uppe till vänster) med beledsagande text. Men det var mycket lite där som vi kunde komma åt ändå. Vi som körde på samma dator kunde ändå därmed delta i samma diskussionsforum (KOM, Hackom), få meddelanden om när loggade in och ut, sätta statusmeddelanden för att visa andra vad vi hade för oss, chatta, spela flerpersonersspel med varandra (som t.ex grafiska VTTREK, och lite senare ursprungliga MUD), osv. Ja, det jag vill komma fram till är som ni hör att allt det ni gör på datorer, det gjorde vi långt tidigare (before it was cool, you betcha).

»Det vet man ju hur dom är!«

(Ännu en del i Per-reder-ut-bilder-som-delas-på-nätet om valaffischen som inte är en valaffisch.)

Denna bild såg jag på piratpartietsledare Anna Trobergs blogg under rubriken Austin Powers designar valaffischer åt franska Piratpartiet. Det tycks vara två valaffischer för franska piratpartiet som ställs bredvid varandra. Texterna betyder »Politisk transparens« respektive »Inget att dölja? Skydda privatlivet och personuppgifter!«. Avkläddheten används påtagligt annorlunda i de båda bilderna. För att citera Troberg:

Budskapet på de båda affischerna går inte att ta miste på. En halvnaken brud ska få oss att önska transparens så att vi får se lite mer kött, medan en exponerad man tydligen ska få oss att förstå att vi minsann inte har rätt att glutta in i hans privatliv.

Här kan man lätt tänka »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn piratpartister har!«. Jag tror att Troberg hittade bilden på kvinnan på bloggen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny!, och där är just detta vinklingen. Citat: »Piratpartiet tar såklart tillfället i akt att sexualisera lite kvinnor i sin nya reklamkampanj.«

Så vill förstås inte svenska piratpartister att vi ska tänka, så i Trobergs inlägg och kommentarerna till det är tänket mer »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn fransoser har!«.

Jag vill inte falla för någon av dessa ryggmärgsreaktioner och undrar istället om denna »nya reklamkampanj« finns. Anna Troberg skriver att hennes »franska partikamrater har valt att gå till val med två valaffischer som får James Bond att framstå som en riktig rödstrumpa«. Har de det då? Är detta valaffischer överhuvudtaget? Varför länkar varken Fanny, Troberg eller någon annan som skriver om detta till denna kampanj i så fall? När upprördhet sprids från upprörd till upprörd utan input från det som man är upprörd över kan det så lätt gå över styr.

Jag letar på franska piratpartiets webbsidor efter bilden på kvinnan, och hittar den inte, trots att där finns en samling med affischer. På affischen står alsace.partipirate.org så jag letar på Alsace-avdelningens webb också, även det förgäves. Om detta är franska piratpartiets »nya reklamkampanj« så har de sannerligen inte lyckats särskilt bra med att få kampanjen att märkas!

Jag hittar ändå bilden i ett franskt piratforum i ett inlägg från i mars i en diskussion (som vad jag kan förstå med min icke-existerande franska handlar om en planerad kortfilm och just här om hur mycket man kan eller inte kan anspela på sex i den). Det tycks vara härifrån bilden är tagen! Han som postat bilden är själv från Alsace och i hans forumsignatur står (enligt google-translate):

I am not a professional graphic designer, all the visuals that I post on this forum, are there for advice and consultation, before being subjected to any formal validation ... Thank you not to use them as visual "Pirate Party" before it is validated and stored (I do not know where on the server of PP).

Har bilden kanske ändå använts lokalt i Alsace? Jag mailar Alsace-piraterna och undrar och får till svar »it was just a private joke, this image has never been used as an election poster; just post on the french pirate party board«.

Detta »privata skämt« har uppenbarligen spridits några gånger av olika personer. Åtminstone på Reddit och Fanny återger (utan länk) några kommentarer till en spridning som jag inte har hittat. Men det har aldrig varit en valaffisch för piratpartiet på någon nivå alls.

Jag förstår att Anna Troberg snabbt ville stämma i bäcken när det verkade som (svenska) piratpartiet skulle svärtas ner av något man inte gjort, men jag är ändå förvånad över att hon inte istället stannade upp och undrade »stämmer detta?«. Att hon direkt skrev om vad hennes franska partikamrater har valt att göra utan att kolla med dem om de verkligen valt detta. Nog finns det mycket av både det ena och det andra i svenska piratpartiets forum också som varken hon eller piratpartiet står för? (Det har ju inte minst märkts i pp:s breddningsdebatt.)

Själv har jag inget personligt skäl att rädda varken piratpartisters eller fransosers ära, utan detta är för mig i första hand intressant som ett av många exempel på hur man allt oftare bör vara misstänksam till uppgifter utan källor att bottna i. (Visste ni förresten att facebook ska börja kosta pengar att använda?! Sprid vidare till alla ni känner!)