BiS mot Wikimedia SE, del 3 – avtalen

Senast skrev jag ganska allmänt om vad stämningen angående offentligkonst.se handlar om. Jag rekommenderar fortfarande den texten för den som undrar.

Detta är mer specifikt och rimligen inte lika allmänintressant, om vad för avtal olika myndigheter faktiskt har med Bildupphovsrätt i Sverige. Det har dröjt eftersom jag har inväntat svar från olika myndigheter. Nu har jag en del av det jag bett om i alla fall. Det är säkert intressant för en del i alla fall, även om slutknorr saknas, så här är min sammanställning.

Debattartikeln från BiS

I den debattartikel som jag citerade senast skrev Bildupphovsrätt i Sverige bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Har de sådana avtal med kommuner och landsting?!

På sin webb visar Bildupphovsrätt i Sverige upp särskilda avtal för landsting/region och för kommuner. I dessa nämns inte utomhuskonst överhuvudtaget. Det är allmänna avtal för kommuner och så vidare som föredrar en fast kostnad för bildrättigheter. Är det dessa som faktiskt används?

Jag har skrivit till flera kommuncer och landsting och frågat vad de har för avtal med BiS. Här är de första svaren jag fått:

• Örebro kommun har inte något sådant avtal. De har istället betalat tre fakturor 2014 och tre fakturor 2015 på totalt 31 585 kronor. (Inom parentes sagt ser det ut som det skulle vara lönsamt för Örebro kommun att sluta sådant årsavtal istället.)
• Umeå kommun har inget avtal. »Därför får vi till exempel inte publicera bilder på verken i vår konstsamling.«
• Jönköpings kommun ansökte om avtalet »Kommun – Samling« i augusti förra året.
• Landstinget i Uppsala knöt ett sådant avtal, »Landsting – Utvalda verk«, i år.
• Uppsala kommun knöt ett sådant avtal, »Kommun – Utvalda verk (inklusive museer)« förra året.

Bildupphovsrätt i Sverige hade alltså inte sådant avtal med någon av dessa när de stämde Wikimedia Sverige 2014. Hur representativa svaren är vet jag inte, men här ges tvärtom ett intryck av att det är efter stämningen som detta ökat. »Lille Puck först riktigt mår, / När som allting bakfram går.«

Något avtal om utomhuskonst nämns inte i något av dessa svar. När jag frågar särskilt om utomhuskonsten svarar Landstinget i Uppsala att de tidigare »följt rådande praxis i tillämpningen av upphovsrättslagen« (dvs. att dessa konstverk får avbildas utan särskilt tillstånd), men att man givetvis kommer att ta hänsyn till lagtolkningen i HD:s nyliga beslut. Så i alla fall i detta fall är BiS:s skildring av hur de närmast tvingades stämma Wikimedia Sverige för att kunna behålla samma relationer till kommuner och landsting omvänd. Här är det stämningen som öppnar nya möjligheter för dem.

Landstinget i Uppsala tillade att de bilder på utomhusverk som de publicerat nästan enbart har varit sådana de själva ägde, och att de normalt i samband med inköpet eller beställningen skrivit avtal direkt med konstnären »som även innefattar rätten för oss att publicera fotografiska avbildningar av verket i trycksaker, på webben etc.«.

Tyvärr har jag inte fått svar än när jag bett att få se hur sådana avtal med konstnärerna ser ut. Detta låter som en utmärkt tanke i alla fall. Om jag vore en kommun skulle jag överväga att fast utomhuskonst som jag skulle köpa måste ha en fri licens så att den inte ställer till problem utan ger maximal glädje till folket jag representerar. Men det är tyck. Tillbaks till hur det är:

När det gäller Internet vill tydligen BiS att dessa avtal ska omfatta även bilder på utomhuskonst, men det är inget som de särskilt informerat om där, att döma av att i alla fall Landstinget i Uppsala märkte av denna önskan genom att följa nyhetsärendet när BiS stämde en liten ideell förening, istället för att BiS kommunicerade det till dem mer direkt.

Stockholm

Nästa svar jag fick var annorlunda. Stockholms stad har däremot betalat även för att visa sin utomhuskonst!

Det kan finnas fler exempel, men det är det jag fått nys om av mina efterfrågningar, så detta ville jag se närmare på. Vad betalar Stockholm och på vilka grunder? Är det detta BiS är rädda att bli av med?

Det finns ett projekt skulptur.stockholm.se som på vissa sätt liknar offentligkonst.se.

Som jämförelse: statyn Puck i Midsommarkransen på skulptur.stockholm.se och offentligkonst.se.

Detta projekt upprättades av Konstkansliet i samarbete med studenter på KTH 2004. Sedan 2008 är det Stadsmuseet som håller i det. Det har tydligen uppdaterats en del – i beskrivningen av statyn Humor nämns att den flyttades 2011 – men på informationssidan står ännu att först under 2012 kommer alla stadens skulpturer vara inlagda vilket tyder på att det står lite still.

När det projektet startades 2004 fanns det inga tvivel om att den svenska lag som säger att »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus« faktiskt gäller och betyder vad den låter som. Det snåriga kom först i och med att ett EU-direktiv (Infosoc-direktivet) infördes 2005 och nationell lag inte får göra undantag som går utöver vad direktivet tillåter. Att avgöra vad direktivet tillåter är tydligen knepigare juridiskt, vilket är skälet till att det funnits olika meningar om vad som gäller och att HD har behövt uttala sig om detta nyligen.

I mail från Stockholms stadsmuseum till mig skriver de att det 2008 »rådde en viss osäkerhet om hur det förhöll sig med eventuella ersättningar. När det sedan blev känt att Kulturförvaltningen var på gång att skriva ett avtal med BUS [föregångaren till BiS] valde man att avvakta och se hur detta avtal skulle formuleras. När avtalet väl var klart rättade man sig efter detta.«

Det avtal som Kulturförvaltningen skrev med BUS har diarienummer 5.0/2361/2011. Jag har fått en kopia.

Där står inte ett ord om utomhuskonst, och man följer i själva verket inte det avtalat i detaljerna, till exempel vad det säger om copyrightangivelse (§ 3) och informationstext (§ 5). Vad jag förstår betyder det mest att man på något sätt beslöt att ge pengar till BUS för utomhuskonst enligt samma taxa som gällde för det andra, där avtal självklart behövdes. »Det finns inga formella handlingar för beslutsgången kring detta« skrev de till mig.

Varje år skickar därför Stadsmuseet en lista till BiS med vad de publicerar på offentligkonst.se, och så skickar BiS en faktura. Jag har bett om kopior från senaste året. Det är en lista med 179 konstnärer med angivande av antal konstverk och bilder.

På Stadsmuseets lista finns bland annat Carl Andersson som gjorde skulpturen på Puck som jag har som exempel ovan. Han dog 1929 och har därför har varit fri från upphovsrätt hela 2000-talet. Nästa namn på listan är Carl Möller som också är fri från upphovsrätt. Kanske finns det fler.

Allt som allt innehöll listan 436 avbildningar av konstverk, men summan på fakturan som de fick som svar motsvarar så vitt jag kan förstå 320 återgivningar. När jag frågade Stadsmuseet om det stämmer att de inte får någon feedback från BiS som talar om vilka av namnen de betalade för svarade de att det fick jag fråga BiS om. »Fakturan vi får, gäller som feedback för vår del«.

Vad är fel?

Jag tycker att Stockholms Stadsmuseum skulle ha fattat ett riktigt beslut om hur man skulle göra i detta läge där det absolut inte var någon etablerad sanning att Infosoc-direktivet inte tillät det undantag för utomhuskonst som funnits i svensk lag tidigare. Jag hade väntat mig att det faktiskt fattats ett formellt beslut om hur man skulle göra istället för att man bara började skicka iväg pengar.

Jag tror det vore klokt att själva veta vad man betalar för, istället för att bara betala den summa som står i fakturan. De svarade att redovisningen »har sett likadan ut de senaste åren då hemsidan inte har förändrats« och att beloppet därför skulle bli detsamma, som om det vore självklart, trots att det kan ändras år för år vilka konstnärer som är avgiftsbelagda.

Fotografiet överst har Boberger tagit för Commons och sprider med CC BY-SA 3.0-licens. Skulpturen har som sagt Carl Andersson gjort. Puck är en riktig lurifax.

Det suddiga fotografiet nederst har jag själv tagit förra året här i Uppsala ett tag innan avteckningen av Knutte Westers staty Child carrying wings som finns inne i lådan.

P.S. Tack till alla som har svarat på mina frågor, i synnerhet Stockholms Stadsmuseum som har fått svara på många följdfrågor!

Bildupphovsrätt i Sverige mot Wikimedia Sverige, del 2

Jag har skrivit om en aspekt förut, lite spetsat. Nu skriver jag mer generellt.

Den 7/4 fick Bildupphovsrätt i Sverige in en debattartikel i SvD som jag vill kritisera.

Bildupphovsrätts inlägg förvirrar mest, och jag har sett den spridd av folk som kallat den klargörande fast de inte verkar ha förstått riktigt vad frågan gäller. Bildupphovsrätt uppmuntrar en tro om att det handlar om upphovsrätt i allmänhet och deras medlemmars rättigheter i allmänhet.

Vad gäller frågan?

Den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation har ett projekt Wikimedia Commons där man samlar bilder, ljud och annat som får användas fritt. På Commons finns över 31 miljoner filer. Det är framförallt många fotografer som delat sina bilder fritt.

Den stiftelsen är förstås mest känd för att driva en mängd encyklopedier på olika språk, Wikipedia. Bilderna i Commons används bland annat till att illustera artiklar i Wikipedia, men eftersom de får användas fritt så kan de användas till en mängd andra projekt också.

Ett sådant projekt driver den svenska ideella föreningen Wikimedia Sverige, offentligkonst.se. Det är en databas över offentlig konst i Sverige, med koordinater så att man kan hitta vad som finns i ens närhet eller någon annanstans på en karta. När det finns bilder på konstverken i Commons så länkas till de bilderna. Det fyller bland annat den roll som böcker som Bo Wingrens Konst på stan gör för Stockholm.

Många av bilderna föreställer konstverk som ännu är skyddade av upphovsrätt. Får de verkligen finnas i Commons? Sådana bilder kan ju i normalfallet inte användas fritt. Mycket riktigt finns normalt inte sådana bilder där, men just för viss offentlig konst finns den ofta, då det i många länder görs undantag i lagen som tillåter detta.

Här finns en utförlig jämförelse om vad som gäller i olika länder. Där kan man till exempel se att i Kanada står i lagen:

It is not an infringement of copyright [...] for any person to reproduce, in a painting, drawing, engraving, photograph or cinematographic work [..] a sculpture or work of artistic craftsmanship or a cast or model of a sculpture or work of artistic craftsmanship, that is permanently situated in a public place or building;

I en del andra länder finns inget sådant undantag för konst. I t. ex. USA gäller det bara byggnader. I en del länders lagstiftning skiljs mellan kommersiell och icke-kommersiell användning. I en del länder spelar det roll var man befinner sig när man gör avbildningen, osv. I det svenska undantaget spelar det till skillnad från för Kanada och England roll om konstverket befinner sig utomhus: »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus«.

2014: Den ekonomiska föreningen Bildupphovsrätt i Sverige (då kallad BUS) stämde Wikimedia Sverige med anledning av offentligkonst.se, då de ansåg att det inte fick visa upp bilderna som visade sådan konst.

April 2016: Juridiken var snårig. För några dagar sen fattade HD ett beslut om att Bildupphovsrätt hade rätt i att den rätt att avbilda som lagen talar om inte innebär att dessa bilder får överföras till allmänheten via Internet från en databas av detta slag.

HD är bara tillfrågade om specifika frågor som hör till målet angående projektet offentligkonst.se (som nu fortsätter i tingsrätten som ställde frågan), men även om det är ett intressant projekt så är de vidare implikationerna mycket viktigare. Bilderna i Commons är tänkta att kunna användas fritt, och Wikimedia håller därför noga reda på lagstiftning i olika länder. Att en artikel i svenskspråkiga Wikipedia som Näckens polska har fotografi beror på att det fotografiet finns i Commons vilket beror på vad man tidigare trott om Sveriges lagstiftning. Om bilderna nu inte är fria att använda så ska de inte finnas i Commons överhuvudtaget.

På en sida om sådana rättigheter för användning inom Commons klassades Sverige nyligen om från grönt OK till rött Not OK. (I det utförligare textavsnittet står inconclusive eftersom det är ett pågående rättsfall.)

En möjlighet är att alla sådana bilder från Sverige tas bort, så som det är för till exempel Island och Italien. Men hur man ska agera efter HD:s beslut försvåras av att det är så oklart då det inte verkar skilja den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation från den svenska föreningen Wikimedia Sverige eller Wikimedia Commons från offentligkonst.se. Det är annars svårt att förstå vad som menas när det i beslutet flera gånger står om att Wikimedia har fotografier i sin databas. Syftar det på Wikimedia Foundation och Commons (som inte är med i målet)? Eller på Wikimedia Sverige och offentligkonst.se (då det inte stämmer)? En diskussion om vad som ska göras kan följas här.

I debattartikeln hastas det över att det handlar om just offentlig konst i utomhusmiljö. VD:n och förhandlingschefen för den ekonomiska föreningen beskriver den ideella föreningen med ca 500 medlemmar som en »professionell, stor aktör« och talar om konst i allmänhet och om upphovsrätt i allmänhet istället för tolkningen av undantaget för offentlig konst placerad utomhus.

Motståndarna kallas därför »upphovsrättsfiender«, vilket är löjeväckande med tanke på vilka andra länder som har samma slags undantag och hur samvetsgrant Wikimedia Sverige arbetar, och i debatten har jag flera gånger sett människor som tror att det handlar om publicering av upphovsrättsligt skyddat material i allmänhet. Debattartiklar som den från Bildupphovsrätt i Sverige gör det inte klarare.

Bildupphovsrätt skriver bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Vad är det för avtal med kommuner, landsting och andra? Det tänker jag titta på i del 3.

Bilden visar skulpturen Cross the Divide av Rick Kirby. Den är placerad på allmän plats i London och får återges enligt Storbritanniens lagar. Förhoppningsvis är det därmed även tillåtet i Sverige, men IANAL.

Offentlig konst är mindre värd

Den offentliga konsten i Sverige har blivit mindre värd

Detta avgjordes nyss i Högsta domstolen.

Det är skillnad som konstnär att sälja en tavla som hängs i någons hem och att sälja en staty som ska stå på torget.

Köparen köper bara ett fysiskt objekt, men upphovsrätten har du kvar själv. Den som köper en tavla får till exempel inte göra planscher som avbildar tavlan och sprida dessa, men det kan du göra själv.

Det finns undantag. Till exempel så får ägaren av tavlan avbilda tavlan i en annons för att sälja tavlan.

För statyn på torget finns också undantag. Inte bara köparen (kommunen kanske?) får avbilda den, utan det får vem som helst. I gengäld brukar priset bli högre och ens verk kommer att ses av fler. Uppdragen att utforma offentlig konst är attraktiva och valen vilka som ska få uppdragen är flera gånger kontroversiella.

Just detta undantag i lagen har med placeringen att göra:

24 § Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus,

Det liknar undantaget om att byggnader fritt får avbildas. Det är om inte annat praktiskt för att det överhuvudtaget ska vara tillåtet att ta panoramabilder och för att många slags semesterbilder ska vara tillåtna.

Så var det förr, men när vi inte längre kallar hem grannarna till diabildsvisning från semestern utan visar bilderna på nätet så är det annorlunda, för Högsta domstolen höll nyss med organisationen BUS om att en publicering på nätet inte är en »avbildning« utan ett »överförande«. Därmed trollas detta (och en drös andra undantag) bort, och det är tydligen inte lagligt att till exempel visa många av sina semesterbilder på ett vanligt sätt.

Ärendet har hållt på sen 2013 och innan denna dom kom var den utförligaste behandling jag sett Daniel Westmans text Avbildning av konstverk och byggnader på internet som kommer fram till att »bilder på konstverk och byggnader på allmän plats får överföras till allmänheten med stöd av 24 §«. (Den nya domen som kommer fram till motsatt slutsats har jag inte läst än.)

En aspekt av detta är att offentlig konst alltså borde få lägre betalt än vad vi tänkte förut, när det antogs att försäljningssumman var den enda ersättning för verket som konstnären skulle få.

Nu förväntas konstnären kunna dra nytta av sina offentliga konstverk genom att licensiera ut rätten att avbilda dem (kanske inte personligen, utan via en intresseorganisation som BUS), så det allmänheten betalar för när den köper ett offentligt konstverk är mindre värt för allmänheten än vad vi tidigare trodde att det var. Förlåt, jag menade rätten att överföra dem.

Populära verk på platser med mycket folk borde en modern entreprenör kunna utnyttja rejält. Frågan är om uppdragsgivaren borde betala något alls för att ge denna entreprenör/konstnär en sådan chans?

Tänk vad mycket konst enprocentmålet ska räcka till i framtiden!

Bilden visar Nils Ferlins torg, just där K. G. Bejemarks fina staty över Nils Ferlin står. Bejemark dog år 2000, så om 54 år får jag byta ut bilden mot en där statyn syns.

For a Good Time, Call ...

Knappt nån text alls denna gång. Jag ville bara sprida dessa modemtelefonnummer från förr, så att intresserade nostalgister kan hitta dem.

Paradexempel

Denna bild på mor och barn, Madrid 1937, är gjord till en kampanj för att bistå spanska barn med mjölk under Francos belägring av Madrid, och var mycket spridd över Frankrike då. (Mjölk till spanska barn var en fråga även här. Den första svensk som anmälde sig som frivillig till inbördeskriget var Kajsa Rothman som deltog som sjuksköterska och med transporter av sårade. När hon kom tillbaka till Sverige och höll föredrag om situationen i Spanien så startade hon även »Kajsas mjölkfond« för inköp av mjölk åt spädbarn i Spanien.)

Konstnären var en tysk i exil i Paris, Max Lingner. Han flyttade till Paris på 1920-talet, och efter att Hitler kom till makten kunde han inte återvända hem på grund av sitt motståndsarbete mot nazismen. Han tecknade bland annat antinazistiska teckningar i franska Monde och var med i sammanslutningen Freier Künstlerbund med tyska exilkonstnärer.

Ett tag efter kriget, 1949, flyttade han 61 år gammal tillbaka och blev konstprofessor i Östberlin, och idag är han aktuell här i Uppsala genom sin väggmålning Aufbau der Republik, »republikens uppbyggnad«, som finns på det hus där Östtysklands ministerråd hölls. Han hade verkligen inte fria händer med den målningen, utan fick lov att revidera den flera gånger efter beslut från politiskt håll, och lär själv ha tyckt illa om slutresultatet.

(Idag sitter Tysklands finansministerium i huset, och målningen har restaurerats och försetts med en serie informationstavlor om sin historia.)

Det aktuella är för att här håller vi på att piffa upp några centrala gator till att bli en »paradgata« genom Uppsala. Längs den ska konstnären Erik Krikortz göra ett verk Souvenir med fem delverk med bilder från europeiska storstäder. En tanke med citaten sägs vara att »man ska reflektera kring vad parad har inneburit genom tiderna, och vad det betyder för oss i dag«.

Sebastian Johans skriver i UNT att det är logiskt för en konstnär att spela på de konnotationer som en paradgata för med sig, men

Vi vet ju allt för väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång.

Det handlar om att en av de fem delarna är en replik av Lingners propagandistiska väggmålning, på en markvärmecentral, och att det har väckt stor kritik från en del i Uppsala. Det sägs att eftersom det som citeras är DDR-propaganda så borde det inte få finnas, eller i alla fall inte vid en så fin gata som Drottninggatan. (Detta är paradgatans svarta fläck, enligt ett pressmeddelande från Moderaterna. Centerpartisterna Stefan Hanna och Olle Romlin skriver att det är »fullkomligt vansinne och helt oacceptabelt att ett DDR-motiv ska få stå kvar på första parkett i Uppsalas finrum«.)

För i alla fall många verkar Sebastian Johans utsaga om folk som inte kan tänka sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång stämma, för i denna debatt tros ofta Krikortz utföra DDR-propaganda och de som inte håller med i kritiken försvara sånt. Stefan Olsson, landstingspolitiker för moderaterna, möter t.ex. motstånd med att skriva om hur löjligt det är att »försvara kommunisthyllande konst«.

Jag är inte ute efter att säga om Krikortz Souvenir är bra eller dåligt. Jag säger som Sebastian Johans: »Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.« Mina infallsvinklar är istället dessa två:

1. Markvärmecentral: Så välfunnet det var att flytta sån här flådig propagandakonst som i sin »rätta« miljö sitter på stora fina väggar eller byggnader till en markvärmecentral för att desarmera den! Jag har inte sett nån påpeka det, så då vill jag göra det. Det är en slags estetik som det ofta anspelas på och som mer eller mindre desarmeras av sammanhanget, som t.ex. på skivomslag av Kraftwerk, men i en stadsmiljö var det kanske svårt utan att använda en så totalt prosaisk liten struntbyggnad.

2. Människan Max Lingner: Eftersom väggmålningen mest kallas bara »DDR-propaganda«, »DDR-kitsch« och liknande i debatten ville jag få skriva något om individen Max Lingner (och få visa hans fina mor-och-barn-bild). I samma kollektivistiska tänkande där kommersiell konst ses som tillverkad av företag och inte av konstnärer så ses en sån här väggmålning som tillverkad av en nation och inte av konstnärer. (Några gånger har faktiskt Lingner nämnts, tämligen ofta då felstavad.)

Hanna och Romlin påstår att originalväggmålningen »skapades ursprungligen under tvång av den regim som kontrollerade konstnären Max Lignert«. Även när de nämner konstnären (om än felstavad) låter det väl ändå som att det är regimen som skapar konstverket?! Det där med »under tvång« har jag inte funnit något belägg för, och jag misstänker att de skriver så bara för att de inte kan komma på något annat skäl att göra en sån målning. Men däremot är det känt att Lingner blev missnöjd med slutresultatet av sitt konstverk eftersom politikerna i DDR hade så mycket synpunkter på hur det skulle vara. Nu får vi se hur pass Krikortz klarar sig från de klåfingriga politikerna i Uppsala.

Kan inte ens sköta en kamel

Elsa Brändström, »Sibiriens ängel«, berättar i sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 (1921) om krigsfångar från första världskriget i Ryssland. Bland många otäckheter finns ovanstående lustighet. En del fångar togs ut i arbete, bland annat i lantbruket genom att godsägare och lantbrukare kunde begära ut ett antal fångar från distriktsförvaltningen.

För de fångar, som hemma aldrig uträttat något praktiskt arbete, blev den första lärotiden fylld med många besvärligheter. En gång diskuterade två bönder sina tyska fångar, som de ansågo flitiga, starka och bra, »men dumma äro de», sade den ene, »jag har en, som säger, att han gått 12 år i skolan och sedan 6 år på universitetet, och ändå kan han inte ens sköta en kamel»

Utbildningsväsendet hade tydligen sina brister då också. Det är en intressant bok på många sätt, inte minst angående de olika turerna för krigsfångarna i Sibirien efter revolutionerna 1917. Brändström dog 1948, så 2018 blir boken fri och kommer då troligen snart att digitaliseras. Att döma av misslyckade google-sökningar på citat ur den finns det inte enkelt tillgängliga piratutgåvor på nätet redan nu.

Bilden är helt enkelt en sida ur boken. Fotograf till bilden där framgår ej – kanske Brändström själv?

God jul 1914!

Jag har två jultidningar från 1914. Julstämning i praktupplaga (för 2 kronor) med omslag av Carl Larsson och Ungdomens julrosor med omslag av Jenny Nyström. Jag har lite bråttom i år, så min inscanning får bli den mest tidseffektiva för att ge så mycket jul som möjligt. Det blir därför baksidan på den senare, där det finns reklam för en mängd andra tidningar! Många bilder i samma smäll! God jul!

Tidigare år (med oftast mer innehållsrika inlägg): 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913.