Instrumentkartor

Musiker spelar oftast inte bara ett instrument. Kartan ovan visar några instrument som »hänger ihop« genom att de ofta spelas av samma musiker.

Linjerna mellan instrument är grövre och har större dragningskraft ju oftare någon spelat båda instrumenten.

Det starkaste bandet är knappast oväntat – mellan trummor och slagverk. Det är många som ibland är krediterade med slagverk och ibland med trummor, och dessutom står det ofta på samma låt »trummor och slagverk« (fast trummor ingår i slagverk).

De flesta närheterna kan förklaras av likheter i att spela instrumenten. Instrument som spelas på klaviatur hamnar nära varandra – »kan du spela piano kan du spela orgel!« Olika gitarrer ligger tillsammans på motsvarande sätt. För blåsinstrumenten har saxofoner och klarinett med liknande grepp hamnat tillsammans, och en bra bit bort (längre bort än jag hade väntat mig) från trumpeten. Lite förvånande tycker jag det är att flöjt hamnade så tydligt i saxofongruppen!

Ibland är det andra faktorer som ger band mellan instrument, som att munspel inte alls hamnar bland andra blåsinstrument, utan närmare gitarrerna. Det är ju en klassisk kombo.

Data är hämtat från Musicbrainz och färgerna kommer från instrumentens huvudkategorier i den stora instrumentförteckningen där, men har inte påverkat placeringen. Bass = bas här ligger i en kategori övrigt eftersom det kan stå för flera instrument, normalt ståbas (double bass), basgitarr eller elbas. Mycket riktigt har de som krediterats med t.ex. double bass också ofta krediterats med bara bass och så vidare. Liknande fall finns på flera andra ställen i grafen, som där musiker ibland bara har noterats spela »saxofon« utan angivande av om det är tenorsax, altsax eller någon sällsyntare sort.

Detta bygger på de inpelningar för vilka någon lagt in information på Musicbrainz om vem som spelar vad. Jag har hämtat data därifrån och skrivit ett program (i Python) som analyser innehållet och genererar grafer med Graphviz.

Den andra grafen visar ett annat sätt på vilket instrument kan hänga ihop, nämligen genom att förekomma i samma inspelning. Vilka instrument spelas ofta tillsammans?

Här är det starkaste bandet mellan trummor och gitarr. Till detta vill det sedan gärna fogas en bas och kanske piano eller keyboard. Många pop- och rockgrupper har alla sina instrument där i mitten av grafen. Till höger, nära tillsammans med pianot kommer stråkarna och med dem koppling till blåsinstrument som passar »klassisk« musik. Det mer jazziga har istället hamnat nedanför.

I denna graf märks de speciella effekterna av musikinstrument som ingår i andra instrument mer. »Saxophone« har t.ex. hamnat långt ifrån alla specifika saxofoner, ty om någon angetts spela t.ex. altsax så anges nästan alltid andra saxofonister också lika specifikt, så Saxophone + Alto Saxophone blir en mycket ovanlig kombination.

I båda graferna har jag bara tagit med de vanligaste instrumenten och de av dessa som har någorlunda många kopplingar till andra instrument. Jag ser fram mot att göra liknande grafer igen när det finns mer data inlagt.

Filmtajm!

Dagens låt är »The World is Waiting for the Sunrise« med Stan Freberg från 1952.

I mitt barndomshem fanns en gammal vevgrammofon med några 78-varvare till, och denna var den roligaste av dessa, så den har jag lyssnat på många gånger.

Det knäppa soundet, de roliga rösterna och ljudeffekterna bidrog till att göra det roligt, förutom att det var roligt i sig att man behövde veva, förstås. Sen råkade jag tyvärr sätta mig på skivan, så sen har jag inte hört den igen förrän nu. Förlåt, pappa, att jag satt sönder din skiva!

Jag visste då inte att detta var en drift med Les Paul och Mary Ford som hade en stor hit med denna (betydligt äldre) låt året innan. De experimenterade med olika då ovanliga tekniska effekter i sina inspelningar (som överdubbningar och inspelningar i annan hastighet), så det är bland annat detta Stan Freberg parodierar här. (Man kan se Les Pauls imponerande gitarrspel i denna inspelning gjord lite senare.)

Jag visste då inte heller att repliken »Which way did he go, George?« (1:03) syftar på ett då återkommande skämt i tecknade filmer (där George från början syftar på figuren George Milton i Möss och människor).

Men jag visste att ljudeffekterna i slutet av denna låt användes av Trazan & Banarne i tv som intro till när de visade filmer i programmet – »Filmtajm«!

Aida

När jag vaknade idag hade jag ingen aning om att jag idag skulle återse en gammal kärlek som jag mötte första gången när jag var arton och inte hade sett på många år. Aida heter hon.

Det är datorföreningen Update som i samarbete med Gustavianum har en utställning Tre ton minidatorer – 40 år med datorer i Uppsala universitets tjänst. Aida utgör en ganska stor del av dessa tre ton, men det finns annan fin teknikhistoria där också. Besök rekommenderas för folk i Uppsala!

Större delen av AIDA ses på bilden ovan. Här en närbild:

AIDA var den dator som vi studenter i datavetenskap i Uppsala använde på 1980-talet. Vi höll då till på Sturegatan. Man slog en hemlig kod (4711 förstås!) för att komma till en trappa som gick till ett tak utomhus, och där kunde man gå in genom en ny kodlåsförsedd dörr till där datorsalarna var. Eller terminalsalarna, menar jag förstås. Den enda datorn där, som vi alla körde på, var AIDA, och hon stod bakom en låst dörr, även om jag kikade in på henne ibland. Jag tror att jag var inne i det rummet bara en gång, flera år efter jag började där.

Och så nu, 2012, är det bara hon och jag i ett rum på Gustavianum, och jag tänker på hur mycket roligt jag haft av/med henne. Kanske är sånt lite lättare att förstå idag om man tänker på hur folk tycker om »internet«. Då var det datorn som var nätet!

Vad jag menar är att mycket av den typ av saker som man nu gör över nätet med datorer kunde vi göra då utan nät genom att vi körde på samma dator. Visst fanns det rudimentära datornät. Se t.ex. Jörgen Städjes nätverkskarta från 1983 (Aida ligger uppe till vänster) med beledsagande text. Men det var mycket lite där som vi kunde komma åt ändå. Vi som körde på samma dator kunde ändå därmed delta i samma diskussionsforum (KOM, Hackom), få meddelanden om när loggade in och ut, sätta statusmeddelanden för att visa andra vad vi hade för oss, chatta, spela flerpersonersspel med varandra (som t.ex grafiska VTTREK, och lite senare ursprungliga MUD), osv. Ja, det jag vill komma fram till är som ni hör att allt det ni gör på datorer, det gjorde vi långt tidigare (before it was cool, you betcha).

»Det vet man ju hur dom är!«

(Ännu en del i Per-reder-ut-bilder-som-delas-på-nätet om valaffischen som inte är en valaffisch.)

Denna bild såg jag på piratpartietsledare Anna Trobergs blogg under rubriken Austin Powers designar valaffischer åt franska Piratpartiet. Det tycks vara två valaffischer för franska piratpartiet som ställs bredvid varandra. Texterna betyder »Politisk transparens« respektive »Inget att dölja? Skydda privatlivet och personuppgifter!«. Avkläddheten används påtagligt annorlunda i de båda bilderna. För att citera Troberg:

Budskapet på de båda affischerna går inte att ta miste på. En halvnaken brud ska få oss att önska transparens så att vi får se lite mer kött, medan en exponerad man tydligen ska få oss att förstå att vi minsann inte har rätt att glutta in i hans privatliv.

Här kan man lätt tänka »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn piratpartister har!«. Jag tror att Troberg hittade bilden på kvinnan på bloggen Den rabiata orakade flat-feministen Fanny!, och där är just detta vinklingen. Citat: »Piratpartiet tar såklart tillfället i akt att sexualisera lite kvinnor i sin nya reklamkampanj.«

Så vill förstås inte svenska piratpartister att vi ska tänka, så i Trobergs inlägg och kommentarerna till det är tänket mer »ja, suck, det vet man ju vilken unken kvinnosyn fransoser har!«.

Jag vill inte falla för någon av dessa ryggmärgsreaktioner och undrar istället om denna »nya reklamkampanj« finns. Anna Troberg skriver att hennes »franska partikamrater har valt att gå till val med två valaffischer som får James Bond att framstå som en riktig rödstrumpa«. Har de det då? Är detta valaffischer överhuvudtaget? Varför länkar varken Fanny, Troberg eller någon annan som skriver om detta till denna kampanj i så fall? När upprördhet sprids från upprörd till upprörd utan input från det som man är upprörd över kan det så lätt gå över styr.

Jag letar på franska piratpartiets webbsidor efter bilden på kvinnan, och hittar den inte, trots att där finns en samling med affischer. På affischen står alsace.partipirate.org så jag letar på Alsace-avdelningens webb också, även det förgäves. Om detta är franska piratpartiets »nya reklamkampanj« så har de sannerligen inte lyckats särskilt bra med att få kampanjen att märkas!

Jag hittar ändå bilden i ett franskt piratforum i ett inlägg från i mars i en diskussion (som vad jag kan förstå med min icke-existerande franska handlar om en planerad kortfilm och just här om hur mycket man kan eller inte kan anspela på sex i den). Det tycks vara härifrån bilden är tagen! Han som postat bilden är själv från Alsace och i hans forumsignatur står (enligt google-translate):

I am not a professional graphic designer, all the visuals that I post on this forum, are there for advice and consultation, before being subjected to any formal validation ... Thank you not to use them as visual "Pirate Party" before it is validated and stored (I do not know where on the server of PP).

Har bilden kanske ändå använts lokalt i Alsace? Jag mailar Alsace-piraterna och undrar och får till svar »it was just a private joke, this image has never been used as an election poster; just post on the french pirate party board«.

Detta »privata skämt« har uppenbarligen spridits några gånger av olika personer. Åtminstone på Reddit och Fanny återger (utan länk) några kommentarer till en spridning som jag inte har hittat. Men det har aldrig varit en valaffisch för piratpartiet på någon nivå alls.

Jag förstår att Anna Troberg snabbt ville stämma i bäcken när det verkade som (svenska) piratpartiet skulle svärtas ner av något man inte gjort, men jag är ändå förvånad över att hon inte istället stannade upp och undrade »stämmer detta?«. Att hon direkt skrev om vad hennes franska partikamrater har valt att göra utan att kolla med dem om de verkligen valt detta. Nog finns det mycket av både det ena och det andra i svenska piratpartiets forum också som varken hon eller piratpartiet står för? (Det har ju inte minst märkts i pp:s breddningsdebatt.)

Själv har jag inget personligt skäl att rädda varken piratpartisters eller fransosers ära, utan detta är för mig i första hand intressant som ett av många exempel på hur man allt oftare bör vara misstänksam till uppgifter utan källor att bottna i. (Visste ni förresten att facebook ska börja kosta pengar att använda?! Sprid vidare till alla ni känner!)

Gay nannies

Dagens reda-ut-saker-som-sprids-på-nätet handlar om »gay nannies« som det verkar finnas så många av i Stockholm eller hur det nu var.

Jag såg det spridas med bilden ovan, men vet tyvärr inte vilken tidning detta är klippt från. Tidningen har fått det från TT Spektra hursomhelst, så flera andra tidningar har också publicerat det (t.ex. Härrydaposten 2012-05-30 och Dalademokraten 2012-05-31).

Det är dock fel att det var Camilla Fuhr som skrivit detta på Twitter. Det var istället Gilda Romero den 7 maj, men många retweetade det, vilket antagligen ledde till denna missuppfattning om vem som skrivit det.

Hade hon ett amerikanskt besök som sade detta då? Tja, det verkar andra ha haft också! Visst kan man vara nöjd med att det är ett roligt (avslöjande?) citat, men jag tycker det är roligt att försöka reda ut saker också, så här följer i kronologisk ordning vad jag känner till.

Skönheten och odjuret i magen

Ett blogginlägg 2007-06-03 Och de är hejare på att arrangera blommor också av »Hedda« på bloggen »Skönheten och odjuret i magen»:

En kompis kompis var på en middag där en amerikansk kvinna uttryckte sin beundran över hur progressivt och liberalt Sverige var och hon var särskilt fascinerad över ”all the gay nannies” hon såg i huvudstaden.

Vår bekant fick förklara att män i Stockholm tenderar att både vara välklädda och pappalediga.

Denna första kända förekomst har redan »en kompis kompis«. Är det en kompis kompis på riktigt, eller redan en historia som cirkulerar? Känner någon till något tidigare än detta?

Aftonbladet

Fyra månader senare, 2007-11-10, säger en Mats i Aftonbladet:

Jag har en kompis som var här på besök från Schweiz. Han fick syn på två pappor som var ute med barnvagnar tillsammans och sa: ”oj, vad många gay nannies ni har här!”

Detta är den enda versionen som gäller Schweiz istället för USA.

Jonas Cramby i Café

2009 skrev Jonas Cramby en krönika Kära, nyblivna far som brukade vara cool... i Café om hur »våra polare« blir »så olidligt tråkiga när de blir farsor«. Citat:

När en kompis från usa var på besök i Stockholm reagerade han över alla föräldralediga män som gick omkring och drog barnvagnar på stan:

– What’s up with all the gay nannies?

Och vet du, han hade rätt, det är precis så ni ser ut.

Göteborgsposten

GP 2011-04-09. Tyvärr har jag har bara sett ett kort citat utan sammanhang:

sin amerikanske bekant på besök som var djupt fascinerad av antalet ”gay nannies” i Sverige. Att männen som drog barnvagn på stadens trottoarer skulle kunna vara barnens fäder föresvävade honom inte.

Miss-Maries

Blogg från 2011-06-08: »En kompis berättade att hon träffat en amerikanska som hade varit i Stockholm ...«

Passion för Business

I Passion for Business nr 3/2011 (texten finns inte på webben) sitter tre pappor och diskuterar papparollen under rubriken Pappen & karriären. En av dem säger:

Jag reser ofta med mina barn och deras vänner och bland annat när vi var i Italien fick jag höra att jag var duktig som tog hand om mina flickor. Hade jag varit kvinna hade ingen kommenterat det. En anekdot: Det var en bekant som satt med amerikanska ambassadören och hans fru. Och allt var så bra i Sverige, men: ”What’s up with all these gay nannies?”. Det fanns inte i hennes föreställningsvärld att papporna var hemma med barnen.

Nu är det inte vilken amerikan som helst längre!

Katrine Kielos i Jusektidningen

En gästkrönika Vad gör gullväldet så motståndskraftigt. På webben står det att den är från 2012-03-23. I den tryckta tidningen kom det 2012-04-05:

Det berättas en historia om en amerikanska bosatt i Stockholm som förundrades över alla "gay nannies". Det var de stackars föräldralediga papporna, på bussen och i parken, som hon hade misstolkat.

Män med barn måste för det första ha betalt och för det andra vara homosexuella. Vi skrattar lite förtjust åt amerikanskans slutledning.

Föredömligt nog skriver inte Katrine att detta hänt en kompis eller ens en kompis kompis, eller ens att det verkligen är sant. Bara att det berättas en historia, och det gör det ju.

Gilda Romeros twitter

Ja, detta var 2012-05-07 alltså. Senare har hon förtydligat att det var hennes »vän Steve som gjorde observationen om alla gay nannies när han var på besök i Sth«.

TT Spektra

2012-05-29 skickar TT Spektra ut det förra twittret, men påstår att Camilla Fuhr skrivit det, och därmed blev spridningen så stor så allt exploderade.

Tack till Erik Mats och andra som också luskat i denna fråga.

Europe is watching you

Missade ni det intressantaste i omröstningen i ESC i lördags? Det gjorde jag också. Och de svenska kommentatorerna likaså, men lyssna på vad Tysklands Anke Engelke säger bakom Edward af Silléns (felaktiga) kommentarer om läget i poängställningen:

Tonight nobody could vote for their own country, but it is good to be able to vote and it is good to have a choice. Good luck on your journey, Azerbaijan. Europe is watching you.

Vi skulle vilja ha det som för 100 år sedan

Har ni sett detta klipp med kristdemokraten Miriam Eriksson i Uppsala som valsar runt på nätet, mest med avsikt att håna hennes okunskap. Felaktigt.

En massa människor, däribland kloka människor jag känner, enar sig om att någon är dum. Det är ju en chans att vara motvalls! Att säga att det är ni som är dumma istället och bli impopulär hos alla som jag delar värderingar med. Jaaa!

I själva verket finns det ju här inget som tyder på att Miriam Eriksson skulle vara särskilt okunnig, och det kan till viss del ha varit egen okunskap som gav detta intryck.

Kanske är många inte medvetna om hur mycket firande kring första maj det funnits sen långt innan det blev arbetarrörelsens dag. Bland annat var det just en stor utflyktsdag i städerna. (I Stockholm for man då ut till Djurgården.) När Miriam Eriksson svarar att hon skulle vilja ha dessa utflykter med picknickkorgar tillbaka »som för 100 år sen« så anförs detta av många människor som att hon rent generellt vill ha allting som för 100 år sen. Skärpning!

Sjungandet är en annan förstamajsed som hon nämner. (Det var mest i södra Sverige som ungdomen gick runt och »sjöng maj« i byarna.) Det finns som sagt en mängd olika seder kring helgen, och det är väl inget konstigt att den som inte tillhör eller sympatiserar med arbetarrörelsen är mer intresserad av att knyta an till sådana äldre traditioner. Men hon hånas som att hon överhuvudtaget inte känner till första maj som arbetarrörelsens dag när hon inte svarar detta på frågan om varför dagen firas. En uppenbar parallell vore en fråga om varför julen firas. Att en icke-kristen inte svarar Jesu födelse utan nämner dels något om vad den personen själv firar under julen och dels något om förkristet julfirande. Skulle den då hängas ut med »höhö, vilken dumbom som inte känner till det kristna julfirandet överhuvudtaget!!«? Hennes svar på andra frågan, om varför dagen firas, är ganska luddiga, men det verkar folklivsforskares svar också vara, så big deal liksom.

Den sista av de tre frågorna handlar just om ursprunget till arbetarrörelsens förstamajfirande, men »Haymarket« säger henne ingenting. Jag skulle tro att hon delar detta med majoriteten eller i alla fall en stor del av de som går i förstamajtågen, utom i de anarkistiska och syndikalistiska tågen. (Klippet kommer symptomatiskt nog från Arbetaren Zenit 2010.)

Visst skulle jag vilja att händelserna då var mer allmänt kända. De var viktiga (och justitiemorden då innebar det politiska uppvaknandet för min idol Emma Goldman och flera andra ur hennes generation). När jag lärde mig om detta (Före Nätet) så var inte kunskapen särskilt lätt tillgänglig. (Nationalencyklopedins artikel om detta är till exempel tämligen felaktig.) Idag är det förstås lätt att lära sig för den som vill (gå in på Internet och klicka!), men jag ser inget skäl alls till att lägga någon skuld på just Miriam Eriksson för att Haymarket inte säger henne något.

Sådärja! Am I impopular yet?

Arbetaren har för övrigt, med anledning av klippets cirkulerande, publicerat hela artikeln på webben nu i efterhand inklusive svaren från alla fyra tillfrågade.)