Att välja sitt sällskap

Igår dök en artikel om Mona Sahlin upp i mitt Facebookflöde. På den fanns kommentarer som dessa:

Skälet till att artikeln dök upp i mitt flöde var att flera av mina vänner hade gillat den. Såhär brukar inte kommentarer i mitt Facebookflöde låta, och inga av dessa kommentarer är skrivna av någon av mina vänner. De är skrivna av andra som gillade samma sak i detta fall.

Här kan man kanske undra om inte mina vänner borde ha valt sitt sällskap bättre. Vill de verkligen stå sida vid sida med de här kommentarerna i sitt gillande av den där artikeln?

Så tänker inte jag. Jag tycker att några av kommentarerna är riktigt ruskiga, men det har ju ingenting med mina vänner att göra; det var ju istället innehållet i artikeln som de gillade!

Jag undrar om Per Gudmundson på Svenska Dagbladet hade tänkt likadant? Det är han som har skrivit artikeln, och den handlar om att Mona Sahlin med flera inte borde ha gått i en viss demonstration, inte för vad demonstrationen handlade om eller hur de yttrade sig där, utan för vilka andra som deltog där och hur de yttrade sig.

Hur man röstar i EU-valet, del 1

Väldigt snart är det ju dags för EU-val, och ni väntar förstås på att jag ska berätta för er hur ni ska rösta.

Steg 1 är att frigöra sig från invanda tankespår som har med riksdagsvalet att göra, men inte har med EU-valet att göra.

De svenska blocken finns inte här

Mycket i svensk politik handlar om block, och balansen mellan blocken, på grund av regeringsfrågan, och många bestämmer därför först vilket block de ska rösta på.

Detta är inte tillämpligt i EU-valet. Det spelar aldrig någon särskild roll hur balansen mellan de tjugo svenska parlamentarikerna är, och EU-parlamentet ska inte tillsätta någon regering i vilket fall. Möjligheten att få en allmän ideologisk styrsel över EU längs en vänster-höger-skala ligger snarast i första hand i de nationella valen som indirekt avgör vilka som sitter i ministerrådet.

Att bli största svenska parti i EU-parlamentet är till exempel ett meningslöst mål. Det är klart att partierna vill ha så många mandat som möjligt, men just det mandatet som gör en störst är i detta fall inte mer värt än något annat mandat.

Stora och små partier

Många gör stor skillnad mellan stora partier och små partier. Även om de mest sympatiserar med ett »litet« parti röstar de hellre på ett större parti. Det kan bland annat ha att göra med tanken om att få en stark regering (som inte är tillämplig i EU-valet) eller kanske att de tänker att en liten grupp inte kan få igenom så mycket.

Den sista punkten gäller även i EU-parlamentet, men vad som är stort här blir inte automatiskt stort i hela EU för det. Ingen gruppering bland de tjugo svenska EU-parlamentarikerna blir ju särskilt stor i hela parlamentet, men alla ingår i grupperingar av avsevärd storlek.

Av de de nuvarande svenska ledamöterna är den största gruppen efter svensk partitillhörighet socialdemokraterna. De är 6 av de totalt 195 ledamöterna i S&D-gruppen i parlamentet. Den minsta gruppen i svensk partitillhörighet är kristdemokraternas enda ledamot, som (tillsammans med moderaterna) ingår i den grupp som är den största i parlamentet – den 274 ledamöter starka EPP-gruppen. Så det finns inget sådant skäl att påverkas av det svenska partiets storlek.

Är partigruppens storlek viktig då? Det är möjligt att det nångång i framtiden blir så att dessa de två största partigrupperna totalt dominerar, och att det i praktiken nästan blir ett tvåpartisystem som i USA, men så är det i alla fall inte nu, då dessa de två stora tillsammans bara har 61%, och även den minsta partigruppen som något svenskt parti tillhör (v) är nästan 5% stor.

Det här tycks de flesta tänka på, då de största partierna brukar få många fler röster i riksdagsvalet än i EU-valet. Det brukar formuleras som att röstande inte är trogna »sitt« parti i EU-valet. (Kanske borde det snarare heta att det är i riksdagsvalet som många inte är trogna »sitt« parti, då de där känner sig tvungna att rösta på andra bästa istället, eftersom det känns så viktigt att det blir en (stark) X-regering istället för en Y-regering.)

Fyraprocentspärren

Fyraprocentspärren finns i EU-valet, men spelar liten roll. I riksdagsvalet får den som kommer över den tröskeln en rejäl representation i riksdagen. (4% av 349 ledamöter är nästan 14 ledamöter.) För partier som ligger nära gränsen kan små skillnader spela mycket större roll än för andra partier, så det kan innebära taktiska skäl för att rösta på ett sådant parti – »Kamrat 4 procent«.

Men i EU-parlamentsvalet är det bara tjugo svenska ledamöter som ska utses, och 1/20 = 5%, så spärren ligger nära den »naturliga« spärren ändå, och spelar i praktiken liten roll.

Trots att 1/20 är mer än 4% kan det bli 4%-spärren som hindrar ett mandat, men då gäller det bara ett mandat ändå. Så är det med den nuvarande mandatfördelningen bland de tjugo svenskarna. Utan fyraprocentspärren skulle junilistan ha fått behålla ett av sina tre mandat från förra perioden. Men större skillnader än så är det inte. Den skillnaden på ett är vad ens röst kan innebära för mandatfördelningen oavsett parti, så länge det överhuvudtaget har en chans att komma med i parlamentet, så till skillnad från riksdagsvalet finns det inte samma särskilt starka skäl att rösta på sitt »näst bästa alternativ« om det i opinionsundersökningarna verkar vara nära att åka ut (som c, kd, pp) eller nära att komma in (fi).

Vad beslutas i EU-parlamentet?

Ovanstående borde vara självklart, men behöver kanske sägas ändå, med tanke på hur ofta det sägs tokigheter om att »vinna EU-valet« och liknande.

Det borde också vara självklart att EU-valet inte handlar om svenska inrikesfrågor och än mindre om huruvida Sverige borde vara i EU överhuvudtaget, oavsett hur många valenkäter, valkompasser och valpropaganda som fokuserar på sådant.

I SVT:s valkompass frågas bland annat om Sverige ska övergå till euro och om Sverige ska lämna EU, dvs. frågor som helt saknar relevans i EU-valet. Den sämsta valkompassen till EU-valet jag sett är Aftonbladets som med rätta sablas ner av en ledarskribent i DN. (Flera tidningar har istället bara valkompasser som handlar om riksdagsvalet.)

Visst kan allmänna frågor ha en funktion även om de inte direkt motsvarar aktuella frågor i EU. Allmänna frågor kan hitta kandidater med liknande värderingar och ideologi som därför kanske röstar »rätt« även i andra frågor. Men specifika irrelevanta frågor fyller inte en sådan funktion. Där frågas till exempel om kärnkraft i Sverige. Kom igen! Det är verkligen en fråga som vi vet inte följer andra åsikter särskilt väl (vilket var skälet till att det var en folkomröstning i den frågan på 1980-talet).

Ett problem med alla röstkompasser är att de som bäst bara får fram vem som sitter och tycker som en själv om ditt och datt. Det säger mindre om vad de faktiskt kommer att driva för frågor.

I SVT:s valkompass finns till exempel en punkt om abort: EU ska verka för allas rätt till fri abort. Detta uppfattas av många som fyller i kompassen mest som en fråga om fri abort är bra eller dåligt. Men vad omsätts detta i när det kommer till praktisk politik i EU-parlamentet? Nu finns ingen gemensam lagstiftning om abort i EU. Vilka vill arbeta för en sådan? Hur tror de att den kommer att bli?

Så här olika svarar de tre översta kandidaterna för miljöpartiet på den punkten:

Isabella Lövin	Ganska bra förslag	Abort är och ska fortsätta vara en fråga för nationell lagstiftning. Jag tycker dock att det är viktigt att i olika sammanhang försvara rätten till abort, preventivmedel och sexuell jämlikhet inom EU. Miljöpartiet försvarar den svenska aborträtten.
Peter Eriksson	Ganska dåligt förslag	"Jag är rädd för att EU kan ta en annan väg i denna fråga om man får kompetensen."
Bodil Ceballos	Mycket bra förslag	"Det är dock viktigt att abortfrågan fortfarande beslutas nationellt. Vi vill inte försämra aborträtten i Sverige vilket skulle kunna bli resultatet av en gemensam lagstiftning."

Alla dessa värnar svensk aborträtt, och ingen av dem vill ha gemensam EU-lagstiftning. Trots tre olika svar kommer de antagligen inte rösta olika eller driva olika frågor i parlamentet, men de olika svaren påverkar hur bra de antas passa dig som gör valtestet.

Detta är bara ett av många liknande exempel i testerna. Piratpartiets Anna Troberg har skrivit om sina egna våndor med att fylla i såna här enkäter där alla alternativ känns felaktiga (»Jag är en kvinnofientlig tölp«).

Jämför med de högsta namnen för v och fi, vars kandidater alla anser att detta är ett mycket bra förslag utan att nämna några sådana förbehåll om att behålla nationell lagstiftning. Vad betyder det för resultat i valpejlen? Vad betyder det för hur de faktiskt skulle agera i parlamentet?

Min poäng här handlar inte om abortlagstiftning, utan om skillnaden mellan utsagda tyckanden och konkreta frågor att driva. Valkompassen visar ofta mest vem som också säger att något är en viktig fråga, oavsett hur de vill hantera den.

Slutsats: Rösta på vad du vill utan irrelevanta hänsyn. Tänk på vad EU-parlamentet faktiskt gör och se upp med kandidater som mest pratar om frågor som inte avgörs av EU-parlamentet. Musiken i EU skulle inte automatiskt bli bättre ifall vi röstade in ledamöter med bra musiksmak.

Det var väl inte så svårt!

[Bilden med nuvarande mandatfördelning är tagen från Wikipedia.]

Äkta människor

Bilden visar en scen ur avsnitt 2.4 av Äkta människor och på den stora skärmen i bakgrunden syns en del av den »datakod« som ger hubotar en egen vilja och självständighet. Koden är trasig och det är ett svårt jobb att reparera den. (Överraskande nog verkar det som om denna kod är skriven i programspråket C++.)

Jag ligger efter i tittanden och har inte hunnit längre än så, så kanske har detta ordnat sig i senare avsnitt. Om inte, så kan jag hjälpa till! Se här:

Ja, det är sant! Jag har hittat den förlorade koden! Just detta är taget från denna fil, och annat är taget från samma projekt CasparCG. All kod finns tillgänglig på nätet och är fri programvara utvecklad av SVT, så det är bara att hämta koden där och lägga in den i ens hubotar! (Men det sker på egen risk.) Men vad vet jag. Det kanske redan har hänt. Jag ligger flera avsnitt efter, som sagt.

---

P.S. Minnesgoda läsare minns att jag inte hade någon TV, men jag skaffade nyligen en igen. Radiotjänst i Kiruna AB är fortfarande ett oförskämt vansinnesföretag och de summariska närmast kollektiva avslagen för folk med högst rimliga överklaganden är tragiska. Jag var fullt beredd att bli ännu en rättshaverist som skrev överklaganden som ignorerades, men nu hann jag få lust att skaffa en TV igen innan jag hamnade i den situationen. Tack till er som konstrar, dock! Rättshaverist används som skällsord, men inte av mig. Det är mycket bättre att ha rätt än att ha fel, och ni bidrar till att vår långa väg till en vettig finansiering av public service-TV går något snabbare än den annars skulle göra.

God jul 1913!

Flera år har jag haft för vana att till jul återge några bilder och kanske nån text från exakt hundra år gamla jultidningar. Jag äger dock bara en jultidning från 1913, Svenska missionsförbundets Kring granen och brasan, och det är inget i den som fångar mitt intresse tillräckligt mycket. Det är väl inget fel på utmärkta Jenny Nyströms omslagsillustration ovan, men det är ändå inte något som lockar mig så som en del av hennes verk har gjort. Och ingen av texterna känner jag för att återge, varken »Han höll ord« om sonen som gått till sjöss som faktiskt kommer tillbaks till sina föräldrar till julen, eller »Tuttie« om fyraåriga Tuttie som tycker synd om fattiga barn som inte har någon mamma och pappa.

Just ja, jag har hela årgången 1913 av skämttidningen Strix också, så jag tittar i dess julnummer! I Strix märker man hur dagsaktuella frågorna kring rusdrycksförbud var, delvis för att dess redaktör Albert Engström var en så stark motståndare till detta. Ett rusdrycksförbud utreddes i riksdagen och detta år hade den första motboken införts i Stockholm (1917 i hela landet). (Först 1922 hölls folkomröstningen om rusdrycksförbud.)

Strix julnummer 1913 kör en »Huru de tillbringa sin julafton« [pdf], där olika politiker och andra kändisar påstås fira jul tillsammans med varandra, antagligen på lustiga sätt som anspelar på aktuella händelser. Eftersom min farfars fars kusin Karl Starbäck figurerar reagerar jag extra på denna bit:

Den frejdade ledamoten af Första kammaren, redaktör C. G. Ekman i Stockholm och Eskilstuna hade tänkt sig att jula tillsamman med lektor Karl Starbäck, men huru frestande denne än kunnat finna ett samtal i kulturella ämnen med en sådan värd, har han tackat nej. Han vill nämligen inte försaka den angenäma helaftonssittning han förberedt tillsamman med Svenska Morgonbladets redaktion, en egoism, som framkallat missräkning äfven på annat håll: det svenska fotbollsspelets vänner hade nämligen hoppats på hans medverkan vid den match, som skall blifva deras julglädje.

C. G. Ekman och Karl Starbäck satt båda i riksdagen som frisinnade liberaler vid denna tid. Ekman (som senare blev statsminister) var en ledande agitator för totalt alkoholförbud, så det är väl åtminstone därför som Starbäck (den storväxte till höger i bild med glas i handen) inte ville festa med honom. (Nästa decennium splittrades partiet över alkoholfrågan.) Men vad mer handlar detta om egentligen? Vad är det med Svenska Morgonbladet, en kristen dagstidning som stod Svenska missionsförbundet nära? (Missionsförbundet nu igen!) Och vad är det med fotboll här? (Kanske har min far några förklaringar på allt detta?)

Det här har inte blivit så jullikt som jag hade tänkt, men jag räddas av baksidan på Strix julnummer 1913. Skåda den juliga Stomatolreklamen!

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911.

På ett cocktailparty i Göteborg idag

Helgens händelser hittar vi förutspådda i vad Tage Danielssons sagt i radio 1966 och som sedan publicerades i samlingen Rena rama utopin utgiven av Sveriges Radios förlag 1967, där ett dussin svenska författare hade ombetts ge sina framtidsvisioner. Tage skrev att utopier brukar vara så utomordentligt abstrakta. »Ska man nu sia om framtiden kan man väl lika gärna göra det grundligt och i detalj. Här är min lilla utopi; så här kommer mänsklighetens framtid att gestalta sig, tro mej!«

Du gjorde det, min son!

I radioprogrammet »Fyra kring en flygel« 1947 sjöng Povel Ramel en japansk sång som han lärt sig från en skiva. Detta finns med på en skiva från 1979 som inte fanns i mitt (i övrigt ganska väl Ramel-försedda) uppväxthem och som jag inte haft själv i min ägo tills för några dagar sen. Denna japanska sång var en av de saker jag då blev nyfiken på.

Den ingår i ett orientaliskt intermezzo och kallas där för Japansk foxtrot.

Här ett kort smakprov:

Även om man kan japanska är det svårt att förstå vad det handlar om fick jag veta när jag frågade en japansk vän. Povel kunde ju inte japanska utan härmar bara skivan så gott han kan, vilket tydligen inte blev perfekt även det enligt egen uppgift tog tre timmar för honom att få till det fonetiskt. I radioprogrammet skämtar de om att det finns risk för att det är en alldeles olämplig text han sjunger.

Povel berättar inte vad det är för skiva – han kunde väl inte läsa titeln på den i vilket fall – och det framgår inte på skivan. Jag tror inte att den har identiferats tidigare.

På skivan står bara »[trad.]« som upphovsmakare till låten. Man kan väl gissa att skivbolaget inte har ansträngt ihjäl sig för att spåra vad det var för skiva Povel lyssnat på egentligen. Om inte annat är det ju praktiskt när man ger ut musik om det inte finns någon kompositör med besvärlig upphovsrätt inblandad.

Mannen på bilden överst heter 島口駒夫, hur man nu transkriberar det bäst. Jag kan inte japanska, vilket har försvårat dessa undersökningar en del... Han föddes 1911 i en fiskarfamilj. Utbildade sig sen i musik i Tokyo och blev kompositör. Han liv slutade knappt 34 år gammal, då han »var självmordbenägen på Iwo Jima den 17 mars 1945« för att citera googleöversättningen av denna japanska sida, vilket väl betyder att han var kamikazepilot i slaget om Iwo Jima. Det är han som skrev denna melodi! Texten skrevs av en 上政治 som nog var tämligen okänd. Jag har inte hittat något mer om honom i alla fall, och i en databas med 909 japanska sånger från 1928–1958 nämns han bara denna enda gång.

Låten heter Du gjorde det, min son!, och handlar om en bonde vars son har skickats ut i kriget. (Om det tilldrar sig i »nutid« är kriget nog andra kinesisk-japanska kriget, då den kom ut 1938.) Fadern är stolt över att hans son ska bli soldat och säger att sonen inte ska oroa sig över arbetet på gården eller familjen. Allt detta klarar fadern och sonens fru.

Och stjärnan i sammanhanget är mannen som sjöng i original:

Detta är Uehara Bin, född 1908. Han ses som en av grundarna till en särskild sångstil i ryūkōka-musik. Han har en Wikipediasida på engelska.

Även han dog i strid i andra världskriget.

Och så slutligen det ni väntar på, den skiva Polydor 2551 från 1938 som Povel Ramel på något sätt hade kommit över:

>

Jag vill framförallt tacka flera deltagare på Japan Reference som hjälp mig i denna forumtråd där.

Det var Orm Dickurson

Vem var Snoke-Dicke? frågade jag igår. Jag fick svar redan samma dag, och den efterfrågade högermannen på 1950-talet var James Dickson (1899–1980) som satt i riksdagen 1941–1968.

Varför »snok« och varför hade han en massa ormar i karikatyrbilden? Jo, tydligen hade han haft ormar i fickorna i riksdagen nångång. En släkting berättar i en intervju:

– Men berätta om James, han hade ett husdjur i sin ficka när han var i riksdagen?

– En orm. Jag vet inte vad för slags orm det var.

– Och var detta för att roa människor eller för att skrämma dem?

– För att roa sig själv, tror jag. Han var den typen av människa. Han var full av skämt

Jag vet inte om detta ormskämt var återkommande eller en engångsgrej. Det var tydligen något som folk lade på minnet i alla fall. I Barna Hedenhös blir kungliga från 1954 så anspelas som sagt på det, och så även i Hänt och timat i Svitjod från 1956. Ännu 1964 gick det bra att referera till detta. Då skrev Gits Olsson i Se 3/1964:

Den ende riktigt tvärsäkre är kammarherren James Dickson som sa att all sexualitet som inte har barnalstring till syfte är endast otillständig njutningslystnads tillfredsställelse. Man kan inte begära mera av en karl som ännu årtusenden efter Adam och Eva går omkring med ormar i fickorna.

Det där med Svitjod var en serie böcker som riksdagsledamoten Gunnar Ericsson skrev, där han år för år skildrade vad som hänt i svensk politik, men i en satirisk vikingaversion där alla och allting var lätt maskerade. Som barn bläddrade jag flera gånger i dessa, lockad av illustratören EWK:s lustiga figurer, men gång på gång fann jag att böckerna trots sitt utseende var obegripliga och tråkiga.

I dessa böcker förekommer »Orm Dickurson, en man som tidigare idkat snokuppfödning och burit levande ormar i sin gördelpung«. Jämför hans stenåldersversion ovan tecknad av Bertil Almqvist med hans vikingaversion tecknad av EWK:

Den första bilden (med trouser snake?) är från 1956 och den andra, från 1957, visar honom från strax efter midvinterblotet när tinget samlades i Birka, dvs. vid Riksdagens högtidliga öppnande.

Enligt NE var Dickson »en särpräglad och humoristisk person, som ofta väckte uppmärksamhet i riksdagen». Trots detta nämns han inte alls i ett antal memoarer och biografier över samtida politiker vars personregister jag kollat. Kanske måste man gå till hans första år i andra kammaren för att få prov på det humoristiska. I Svitjod-boken från 1962 sägs att Orm Dickurson »var när han yngre allvarlig men rolig inför Tinget och fick då många lyssnare. Nu sedan han rustat upp sin åskådning är han allvarligt orolig för allting«. Dickurson talar då inför tinget urskuldande om husaga. Jag får ett intryck av nåt slags Ian Wachtmeister med »drag under galoscherna« och med en reaktionär botten.

Det var allt. Jag skulle bara skriva svar på frågan också, eftersom jag ställt den. Eftersom jag blir allt nyfiknare när jag läser om något undflyende skulle jag gärna hitta något som mer direkt berättar om ormarna.