Det här med döden

Om man väl har accepterat det här att alla människor ska dö, så borde det vara svårt att se varenda dödsfall som sorgligt, utan det borde väl vara förbehållet till särskilt sorgliga omständigheter.

När dansaren Frankie Manning var i fyrtioårsåldern verkade det vara slut på danskarriären och han började jobba på posten. Inte långt därefter stängdes hans och mångas stamlokus Savoy Ballroom i Harlem. En epok gick i graven – det var nya tider, ny musik, ny dans. Visst måste allt förändras, men det kan vara sorgligt ändå.

Men historien slutade ju inte där. På 80-talet grävdes han fram av entusiastiska retro-swing-dansare som ville lära sig av honom, och sen fick han spendera resten av sitt liv hyllad och älskad i lindy-kretsar över hela världen. I ett tjugotal år var t.ex. denne »Ambassador of Lindy Hop« (som undertiteln till hans memoarer lyder) i Sverige varje sommar som hedersgäst på danslägret i Herräng och det var där jag såg honom. Det var där jag hörde hans berättelser och anekdoter om sig själv och om dansare och musiker han samarbetat med, och de svartvita filmsnuttarna som visades på mötena blev så mycket mer levande när någon som faktiskt hade arbetat tillsammans med så många av människorna i filmerna kommenterade.

Idag dog han, 94 år gammal. Detta är inte ett dödsfall med särskilt sorgliga omständigheter.

Så varför känns det så här?