Berlin 1991

(Jag hittade en gammal text som jag skrev efter ett besök i Berlin våren 1991, inte långt efter Tysklands enande. Jag putsade texten en aning nu i samband med att jag läste om den. Fotografiet med detalj från muren är taget av en Daniel och jag har tagit det härifrån.)

Först tåg genom det östtyska landskapet.

Östtyskland finns inte längre, men här åker jag ändå. Det ser ut som Skåne ungefär, fast fler fågelbon. Det är så många fågelbon så jag förstår att de inte kan vara riktiga. Det är väl nån miljösjukdom eller nåt hos träden. På vissa ställen i dem har det växt ut massor av smågrenar så att det ser ut som stora fågelbon. Kanske bosätter sig märkliga mutantfåglar i dessa mutantfågelbon?

Tacka vet jag stan – där kan man lita på miljön. Jag går ut och kvällspromenerar i Berlin. Ungar på skateboard. Ett kasino som inte släpper in mig. Turister. Horor. Polisen åker fram och tillbaka på gatan och varnar i megafon för de lottförsäljare som står på trottoaren: »De är bedragare. Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.« Eleganz und Dekadenz. Jag tycker om storstäder.

Jag är på nån slags konferens. Jag lyssnar på föredrag och försöker vara intresserad. Ibland stänger jag av huvudet och stirrar på papperet framför mig. Ibland sneglar jag på tjejen som sitter bredvid mig. Ganska söt. Suck... Jag får syn på hennes namnbricka som hon lagt ifrån sig framför sig. Hon heter D.

Med den kulturimperialism som råder är det ibland svårt att upptäcka att man är utomlands. Samma filmer på biograferna; samma hamburgerkedjor; samma musik strömmar ut ur affärerna som utbjuder samma varor o.s.v. Desto större blir då chocken när det plötsligt dyker upp något riktigt exotiskt, såsom lunchen. Potatissoppa med korv. En hel korv, modell varmkorv, som låg tvärs över tallriken och stack upp ur soppan i bägge ändarna.

Romantiskt mellanspel: Efter lunchen talar plötsligt D. med mig! Dess värre på tyska så jag begriper ingenting förrän hon repeterat långsammare. Hon säger att hon tänker flytta längre fram i salen för att se bättre och frågar om jag ska följa med. Föredragen tar slut och jag borde fråga henne vad man bör se eller göra i Berlin. Föreslå att hon visar mig stan eller nåt. Istället packar jag snabbt ihop mina saker och försvinner ut innan hon hinner med. När jag går och driver på Alexanderplatz dyker hon plötsligt upp från ingenstans och hejar. Har hon följt efter mig? (Hjälp!) Hon har aldrig varit i Berlin förut heller, så tyska hon är. Vi tar ett tåg till väst och går längs Ku'damm ett tag. Sen skiljs vi eftersom vi båda har avtalat middagstider på varsitt håll. Jag har glömt att växla pengar så jag lånar lite mark av henne.

Något mycket populärt just nu bland skumma element på gatorna både i västra och östra halvan av denna före detta kluvna stad är att gömma en liten kula under en av tre askar som de sedan snabbt skiftar plats på. Publiken inbjuds att satsa pengar på var kulan ligger. Spelet är gammalt som gatan – det nämns i en kinesisk historia från tvåhundratalet före vår tideräkning och den gamle greken Alkifron nämner det också. Då spelades det med snäckskal, så utvecklingen har gått framåt, men suckers finns det fortfarande. »Trixaren« har flera medbrottslingar som låtsas vara vanliga spelare. Ibland vinner de – ibland förlorar de. Det är väldigt lätt att följa med var kulan ligger. En stackars farbror tror sig vara duktig på det och vill spela. Det kostar tvåhundra mark (cirka 700 spänn) och han tar fram en femhundramarksedel. När han ska göra sitt val sluts cirkeln av publik, speciellt av de fyra (?) medbrottslingarna, så jag får ingen chans att iaktta fingerfärdigheten med vilken trixaren plockar fram kulan från en annan ask än där den uppenbarligen låg. Farbrorn godtar tydligen förlusten, för vad jag förstår av hans upprepade klagomål så klagar han bara på att han inte fått tillbaka trehundra mark: vadet gällde ju bara tvåhundra mark och han blev av med sin femhundramarksedel. En av medbrottslingarna uppehåller honom genom att diskutera hur det egentligen var medan trixaren snabbt plockar upp sina askar och försvinner i folkmängden.

I Östberlin står de bankomatköande tre meter bakom bankomaten för att låta den som står framme vid apparaten vara ifred. Vilken disciplin! När jag tänker efter så såg jag nog aldrig nån västberlinsk bankomatkö så det kanske är likadant där, för berlinare verkar vara ett disciplinerat folk överhuvudtaget. Varken i väst eller öst går folk mot röd gubbe t.ex., och jag går flera gånger ensam ut i gatan när det inte kommer några bilar. Om man förirrar sig i Berlin och vill veta om man är i väst eller öst kan man förresten titta på just färggubbarna. Både röd och grön gubbe ser nämligen jätteroliga ut i Östberlin, men i väst är de ungefär som här hemma. Snart kommer väl nån jämrans europeisk standard för trafiksignaler, så det gäller att skynda sig på att uppskatta de subtila skillnaderna i livet innan det är försent. Jag har i ett annat sammanhang tipsat om Herr Gårmans lustigt framåtlutande ställning i Norge.

Annars hittar jag inte så mycket skoj i öst. Vid Brandenburger Tor säljer massor av gatuförsäljare ut sitt förflutna till turisterna. Murbitar med äkthetsintyg och östtyska och ryska uniformer, medaljer, utmärkelser m.m. Allt ska bort när ett helt land säljs ut – nu är det västprodukter som gäller för östisarna själva. Senare läser jag dock i Berliner Zeitung (910413–14) att en mottrend har uppstått och att det åter blivit inne med östprodukter. Handeln ligger efter och kan oftast inte erbjuda Spreewaldgurken, Salzwedeler Baumkuchen eller Thüringer Würstchen fast kunderna frågar efter dem. Den östprodukt som står högst på önskelistorna är enligt BZ läskedrycken Club Cola »eftersom den inte är så söt«. Det tycker jag låter lovande, men tyvärr fick jag aldrig tillfälle att prova den.

På fredagkväll driver jag runt på Breitscheidplatz och tittar på folklivet. Där är turister, porträttmålare, skateboardåkare, musiker, kurdistandemonstranter m.fl., men de jag märker mest är de autonoma anarkopunkhippiesarna, eller vad de nu kallar sig. De är klädda i svart, oftast svart läder med nitar. Ofta punkartat hår. På kläderna står anarkist-(A):n eller aggressiva slagord. På ens jacka står det bara »Kreuzberg« på ryggen. Han bor väl där. I stadsdelen Kreuzberg bor det en hel del svartklädda människor, både av den här sorten och andra, men mest av allt verkar det bo turkar där. När jag promenerade runt i Kreuzberg tidigare under dan anfölls jag av ett gäng tolvåringar utrustade med bandspelare som ville intervjua mig om religion. Nåt skolarbete, alltså. Första frågan var vad jag tyckte om turkiska kläder, vad det nu har med religion att göra. Jag hade för svårt för att formulera mig på tyska och dessutom har jag inte så många åsikter om kläder – inte turkiska i alla fall. Jag tycker det är en ointressant självklarhet att människor som kommer från olika kulturer klär sig enligt olika traditioner. Intressantare är det med kläder som snarare bryter mot traditionerna och därmed etablerar personen som delaktig i en viss subkultur. Som de jag står och betraktar på Breitscheidplatz.

(G)ör inget som kan verka påfallande vad beträffar ditt yttre eller din livsföring: ovårdad klädsel och oklippt hår och oansat skägg och öppet förakt för silverpjäser och sovplats på marken och allt annat som är en följd av ärelystnad på avvägar ska du undvika. Blotta ordet filosofi är tillräckligt misstänkt, också när man är filosof med stor måtta; hur skulle det gå om vi började skilja oss från vanliga människors levnadssätt? Invärtes ska allt vara olikt, vårt yttre ska vara i samklang med folkets. Låt inte din toga glänsa, men den får inte vara smutsig heller. Låt oss vara utan silverpjäser med upphöjda figurer i gediget guld, men låt oss inte tro att avsaknad av guld och silver är bevis på att vi lever enkelt. Vi måste inrikta oss på att leva ett bättre liv än mängden, inte ett annorlunda; eljest driver vi bort och stöter från oss dem vilkas bättring vi vill; vi åstadkommer också att de inte blir villiga att ta efter oss i något när de räds att ta efter oss i allt. Filosofin lovar först och främst känslan av gemenskap, medmänsklighet och samvaro; är vi olika andra tar vi avstånd från det löftet.

Så skrev Seneca till Lucilius (brev 5) i vår tideräknings första århundrade och kanske ligger det något i det. Vart tog peace, love and understanding vägen när man alienerar oss förbipasserande svenssons? Inte för att de lär se sig som som filosofer med uppgift att propagera, i och för sig, och vad har jag med detta att göra? En förbipasserande svensson tar ett kort på de här svartklädda varpå ett uppretad kille med aggressivt utseende går fram och sliter filmen ur hennes kamera. Typiskt nog är det mest killarna som ger ett sånt aggressivt intryck, medan många av tjejerna snarare ser ut som snälla lyckliga flower children, några med fredsmärken. Även om jag inte tar fram min kamera gör även jag dem till turistobjekt genom att titta på dem och det övriga folklivet. Det känns ändå inte som jag har varit mycket mera här än på Haight Street '68 eller för den delen hos Seneca. Eftersom jag är just i Berlin ligger det nära till hands att tänka på Himmel över Berlin och jag känner liksom huvudpersonen där en önskan att inte bara betrakta utan att även delta i människornas liv någon gång.

D. såg jag sista gången kvällen innan på den bankett som avslutade konferensen. Jag sitter tillsammans med henne och två andra tyskar och i det sorl som råder i salen duger min tyska knappt till att höra nånting av vad de säger. Jag sjunker in i ett gammalt tryggt tråkmånsbeteende med vissa halvhjärtade utbrytningsförsök. Nåja, det är gratis mat i alla fall. Plötsligt ska D. iväg eftersom hon ska upp tidigt nästa morgon för att åka hem. Hejdå. Handslag.

På väg hem får jag inte bara egen kupé utan en hel vagn för mig själv. Svenska tullen rotar lite, men hittar inte bootlegskivorna jag köpt, varför jag nu tror att de skulle bry sig om dessa. Om jag sover ett tag kommer jag snart hem.

Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.