tisdag 2 mars 2010

År 2000 i platsförmedlingsbyrån

Här ett rykande inaktuellt inlägg i pigdebatten. Jag har hämtat det från det lilla häftet Flickornas bok: Några trevliga berättelser i synnerhet om giftas samt annekdoter och en del av flickornas kärleksvisor samlade av »M. H. C.«, tyvärr utan tryckår. (Det kostade 25 öre och utgavs av J. Kronwalls Förlag och är N:r 11 i en serie.)


År 2000 i platsförmedlingsbyrån.

En tragisk scen.

Personer:

Hon, den härliga, gudomliga, upphöjda: tjänsteflickan.
Platsförmedlingsbyråns innehavarinna.
Fru Andersson.
Fru Pettersson.
Fru Johansson.

Innehavarinnan: Framför allt lugn mina damer! Blott lugn! När jag i går annonserade om, att jag lyckats uppdriva en levande tjänsteflicka, stormades huset. Klockan sex på kvällen måste polisen avspärra gatan för alla de husfruar, som ville tränga sig dit. Hela natten kom det telegrafiska förfrågningar, om flickan redan tagit plats eller ej. Men ingen fann nåd för fröken Agnes blå ögon. Er, mina damer, har jag nu, för att göra er en tjänst låtit komma hit i all hemlighet på förmiddagen.

Damerna: Tack, tusen tack!

Tjänsteflickan: Håll mun! Prata inte smörja! Jag har inte tid höra på sånt'!

Fru Andersson: En sådan förtjusande flicka!

Fru Pettersson: En pärla!

Fru Johansson: Hur stor lön får jag erbjuda er, kära fröken?

Tjänsteflickan: Till dig vill jag inte komma. Jag tycker inte om din näsa.

Fru Johansson: Hon säger du till oss. Hon inte det ringaste högmodig!

Fru Andersson: Jag ger er femtio kronor.

Fru Pettersson: Jag ger er sjuttio!

Fru Johansson: Hundra! Hundra ger jag.

Tjänsteflickan: Det var inte mycket. Men era män förtjäna väl inte mer, era stackare. – Så, tig, medan jag talar. Hur är det med bostaden?

Fru Andersson: Vårt bästa rum med mahognymöbler står till ert förfogande. Äkta möbler.

Fru Pettersson: Och hos mig får ni ett elegant sovrum och en mottagningssalong, med balkong och tillträde till trädgård.

Fru Johansson: Jag skall överlämna hela lägenheten åt er och med min man och mitt barn draga mig tillbaka till – –

Tjänsteflickan (uppbrakt): Vasa? Du har ett barn? Vad är meningen? Och dit skulle jag – haha!

Innehavarinnan av platsförmedlingsbyrån: Hon är en pärla! Ett ideal! Förtjusande!

Fru Johansson: Naturligtvis har ni två andra flickor av adlig börd till er hjälp. Ni behöver blott koka maten!

Fru Andersson: Jag lagar maten själv. Hos mig behöver ni bara öppna dörren, när det kommer någon på besök.

Fru Pettersson: Och hos mig behöver ni inte göra annat än äta och sova.

Tjänsteflickan: Var snäll och skrik inte så. Jag är nervös. Pack!

Innehavarinnan (förtjust): En ängel till flicka! En juvel!

Tjänsteflickan: Håll mun på er tills ni blir tillfrågad! – Och när kan jag gå ut och gå?

Fru Andersson: Om söndagarna är ni fullständigt fri.

Fru Johansson: Varje eftermiddag efter klockan två kan ni göra alldeles vad ni behagar!

Fru Pettersson: Vi rätta oss helt efter er! Vi gå bara och gå, när ni ger oss tillåtelse.

Fru Andersson: Jag köper ett teaterabonnemang åt er.

Fru Johansson: Jag ger er en automobil!

Tjänsteflickan: Pah– jag far blott i aeroplan!

Fru Pettersson: Jag gör er till min universalarvinge!

Tjänsteflickan: Du ser just ut, som om det vore något att få efter dig!

Innehavarinnan (förtjust): Hon är anspråkslösheten själv! Hänförande! Om jag vore man – så skulle jag aldrig gifta mig med någon annan!

Tjänsteflickan: Lugn, för Guds skull. Eljest låter jag kasta ut er! Ja, vem är här egentligen tjänsteflickan?!

Fru Andersson: Och er ärade fästman. – Jag hoppas snart få göra hans ärade bekantskap – får naturligtvis sin egen portnyckel!

Fru Pettersson: Och om ni skulle bli trött på honom – min man är en förtjusande karl.

Fru Johansson: Jag flyttar till en våning mitt emot kasernen, om ni så önskar.

Tjänsteflickan: Alltså, för att vi skola komma till något resultat: Jag fordrar tre rum, egen telefon, aeroplan, hiss, två medhjälpare, massös, pianolektioner, eget badrum, om vardagarna vin, om söndagarna champagne, under sommaren tre veckor vid Revieran, fem portnycklar, varje säsong några nya hattar – i ersättning får husfrun bära mina avlagda dräkter – efter middagen tar jag min middagslur, under natten måste trapporna vara upplysta till klockan tre, kontroll över hushållspängarna undanber jag mig, och slutligen gör jag anspråk på att få komma och gå, när jag vill. Och allt detta är jag villig att utföra för hundra kronor i månaden – – Vem av er vill antaga mig?

Fru Andersson, fru Pettersson, Fru Johansson (i munnen på varandra): Jag! Jag! Jag!

Innehavarinnan: Passa på och tag henne! En så anspråkslös flicka finner ni aldrig mer!

Fru Andersson (knäfallande): Kom till mig. Jag bönfaller er, gudomliga väsen!

Fru Pettersson (häftigt): Nej, till mig. Jag skall behandla er som barn i huset.

Fru Johansson: Ni kommer aldrig att finna ett lydigare herrskap. Kom bara till mig!

Fru Pettersson: Till mig skall ni! Jag skall (hon rycker hatten av huvudet på henne): Fräcka människa, jag har anställt henne! (Stort slagsmål.)

Innehavarinnan: Men mina damer ... för Guds skull ...

Tjänsteflickan: Jag skrattar ihjäl mig. Hahaha – nej, det måste jag föreviga i min nya roman.

Fru Andersson: Aj! – Hon sticker mig med sin hattnål den nedriga ...

Fru Johansson: Mitt hår!

Innehavarinnan: Överlämna då valet åt den älskvärda fröken själv.

De tre damerna (på en gång): Nå! Till vem? Tala fort! Fort, om jag får be!

Tjänsteflickan: Åh, jag har god tid. (Mycket märkvärdigt): Jag har begrundat saken. Jag skall hällre ägna mig åt den politiska karriären. Hushåll – det är egentligen en sysselsättning som är ovärdig en dam, som jag. Det kan på sin höjd ni vara goda nog till. Hon rusar ut.

De tre damerna utbrista förkrossade i tårar.

Innehavarinnan: Skada! Stor skada! Hon hade ett så anspråkslöst väsen. Och så älskvärd hon var. Hon lät oss alldeles icke märka, att hon var tjänsteflicka.

2 kommentarer:

Björn Lindström sa...

Man kan ju trösta sig med att författaren bara skulle behöva besöka arbetsförmedlingen för att se arbetarklassen lika hunsad idag.

Per Starbäck sa...

Alla prognoser kan ju inte slå in. (Speciellt inte kåseriprognoser.)

Nu har jag i alla fall en gissning på vem författaren "M. H. C." är, nämligen Martin H. Cronwall, som enligt Libris var "verksam 1910-1929".