Dagens låt är »The World is Waiting for the Sunrise« med Stan Freberg från 1952.
I mitt barndomshem fanns en gammal vevgrammofon med några 78-varvare till, och denna var den roligaste av dessa, så den har jag lyssnat på många gånger.
Det knäppa soundet, de roliga rösterna och ljudeffekterna bidrog till att göra det roligt, förutom att det var roligt i sig att man behövde veva, förstås. Sen råkade jag tyvärr sätta mig på skivan, så sen har jag inte hört den igen förrän nu. Förlåt, pappa, att jag satt sönder din skiva!
Jag visste då inte att detta var en drift med Les Paul och Mary Ford som hade en stor hit med denna (betydligt äldre) låt året innan. De experimenterade med olika då ovanliga tekniska effekter i sina inspelningar (som överdubbningar och inspelningar i annan hastighet), så det är bland annat detta Stan Freberg parodierar här. (Man kan se Les Pauls imponerande gitarrspel i denna inspelning gjord lite senare.)
Jag visste då inte heller att repliken »Which way did he go, George?« (1:03) syftar på ett då återkommande skämt i tecknade filmer (där George från början syftar på figuren George Milton i Möss och människor).
Men jag visste att ljudeffekterna i slutet av denna låt användes av Trazan & Banarne i tv som intro till när de visade filmer i programmet – »Filmtajm«!
8 kommentarer:
Vissa minnen är glasklara, andra förbleknar. Stan Friberg är diffus för mig, o just den här skivan kan jag dåligt återerinra mig o givetvis har jag inga tankar på att det var tråkigt att den gick sönder :-) Däremot så klev en småkusin upp på en skivtrave som låg bredvid radiogrammofonen för att nå upp till knappen på sidan. Han pajade då Charlie Normans Anitra dance boogie, då förbjuden o eftersökt. Det var lessamt!
Så bra, då saknar du nog inte andra sidan av skivan heller då. Den var med hans egna låt "The Boogie-Woogie Man from Birmingham" och har lagts in av samma person här annars.
Boogie-Woogie Banjo Man, till och med.
Kul! Känns väldigt Spike Jonesigt, men jag har missat denna Stan helt när jag letat på loppmarknader efter Spike Jones. En klar miss.
Min favvostenkaka var Filosofisk Dixieland, som jag jag satte mig på! Detta öde verkar vara vanligt förekommande för stenkakor... Jag har fortfarande ett litet obearbetat trauma efter den händelsen.
(om man kommenterar, och backar webbläsaren, så läggs kommentaren in igen)
Ja, absolut samma kategori! Tydligen har den betydligt mer sentida parodisten Weird Al nämnt Stan Freberg som någon med stort inflytande över honom.
Skicka en kommentar