Offentlig konst är mindre värd

Den offentliga konsten i Sverige har blivit mindre värd

Detta avgjordes nyss i Högsta domstolen.

Det är skillnad som konstnär att sälja en tavla som hängs i någons hem och att sälja en staty som ska stå på torget.

Köparen köper bara ett fysiskt objekt, men upphovsrätten har du kvar själv. Den som köper en tavla får till exempel inte göra planscher som avbildar tavlan och sprida dessa, men det kan du göra själv.

Det finns undantag. Till exempel så får ägaren av tavlan avbilda tavlan i en annons för att sälja tavlan.

För statyn på torget finns också undantag. Inte bara köparen (kommunen kanske?) får avbilda den, utan det får vem som helst. I gengäld brukar priset bli högre och ens verk kommer att ses av fler. Uppdragen att utforma offentlig konst är attraktiva och valen vilka som ska få uppdragen är flera gånger kontroversiella.

Just detta undantag i lagen har med placeringen att göra:

24 § Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus,

Det liknar undantaget om att byggnader fritt får avbildas. Det är om inte annat praktiskt för att det överhuvudtaget ska vara tillåtet att ta panoramabilder och för att många slags semesterbilder ska vara tillåtna.

Så var det förr, men när vi inte längre kallar hem grannarna till diabildsvisning från semestern utan visar bilderna på nätet så är det annorlunda, för Högsta domstolen höll nyss med organisationen BUS om att en publicering på nätet inte är en »avbildning« utan ett »överförande«. Därmed trollas detta (och en drös andra undantag) bort, och det är tydligen inte lagligt att till exempel visa många av sina semesterbilder på ett vanligt sätt.

Ärendet har hållt på sen 2013 och innan denna dom kom var den utförligaste behandling jag sett Daniel Westmans text Avbildning av konstverk och byggnader på internet som kommer fram till att »bilder på konstverk och byggnader på allmän plats får överföras till allmänheten med stöd av 24 §«. (Den nya domen som kommer fram till motsatt slutsats har jag inte läst än.)

En aspekt av detta är att offentlig konst alltså borde få lägre betalt än vad vi tänkte förut, när det antogs att försäljningssumman var den enda ersättning för verket som konstnären skulle få.

Nu förväntas konstnären kunna dra nytta av sina offentliga konstverk genom att licensiera ut rätten att avbilda dem (kanske inte personligen, utan via en intresseorganisation som BUS), så det allmänheten betalar för när den köper ett offentligt konstverk är mindre värt för allmänheten än vad vi tidigare trodde att det var. Förlåt, jag menade rätten att överföra dem.

Populära verk på platser med mycket folk borde en modern entreprenör kunna utnyttja rejält. Frågan är om uppdragsgivaren borde betala något alls för att ge denna entreprenör/konstnär en sådan chans?

Tänk vad mycket konst enprocentmålet ska räcka till i framtiden!

Bilden visar Nils Ferlins torg, just där K. G. Bejemarks fina staty över Nils Ferlin står. Bejemark dog år 2000, så om 54 år får jag byta ut bilden mot en där statyn syns.