Sven Lindqvist (1932–2019) berättar i Hemmaresan om hur han som barn saknade något i indianböckerna han då läste.
De var inte nog praktiska. Det viktiga, det som just jag ville veta, stod inte i dem. De var inte konkreta nog på de avgörande punkterna.
De gav allmänna omdömen om hur osynligt indianerna smög, men beskrev inte hur man bar sig åt. Böckerna innehöll frestande fraser om hur skickliga indianerna var att spåra – detta är spåret efter en man som burit en kvinna, här har en liten häst travat med två ryttare – men inte nog detaljer för att man själv skulle kunna utföra detsamma.
Detta skulle han själv komma att förbättra, tänkte han sig:
Det fanns praktiska och konkreta böcker om indianer, men de var tråkiga och futtiga, inte nog fantastiska. Och de äventyrliga och underbara böckerna hade alla det felet att inte tala om hur man själv skulle få uppleva det underbara. Jag föreställde mig att detta berodde på ett förbiseende av författarna och menade att jag skulle rätta till det i mitt kommande vidlyftiga författarskap.
Med sin särskilda blandstil där samma text kan vara skönlitterär, essä, reseskildring med mera, har Sven Lindqvist lyckats med detta. Hans böcker har ofta berättat just hur man gör! Kanske inte just för att se om spår visar var en liten häst gått med två ryttare, men mycket annat. Oftast är det inte lika handfast som i Gräv där du står där det listas hjälpmedel till de olika uppgifter läsaren får i rutor efter varje avsnitt, men det finns där ändå.
Tack Sven, för alla dina böcker, och allt som du visat mig!
Tavlan är Egyptiskt kupolhus av Ivan Aguéli. Den används som omslag till Sven Lindqvists Ökendykarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar