Mera år

I min förra bloggpostning blev det visst fel. Google ger riktiga glädjesiffror på antal träffar ibland, vilket visar sig att det inte stämmer när man går vidare till senare sidor. Det var ganska ointressant redan första gången, men rätt ska vara rätt, så här följer en korrigerad graf, och därefter som kompensation en annan graf som jag tycker är intressantare.

Så först, vilka tal är vanligast i I wish I was ___ years old. Förutom att jag rättade till siffrorna så inkluderade jag denna gång även när antalet är utskrivet i bokstäver. Även med korrektare siffror är det en stor dipp från tio till elva.

And now for something completely similar, men intressantare, nämligen 1900-talet i retrospektiv i form av en jämförelse mellan hur vanliga ____ was a good year och ____ was a bad year är. Diagrammet visar hur stor andel utav sådana träffar som var med good, så ju högre desto bättre var kanske året.



Den extrema dippen för 1933 beror till stor del på att det finns en bok som heter just så och som nämns här och där.)

Ser man på den utjämnade gröna kurvan så kan man se det glada tjugotalet som en bölja och att nångång på 60-talet vände det och började bli sämre.

För detta senare diagram hämtade jag dock data från Altavista eftersom Google tröttnade på mig efter mina många liknande frågor.

Jag är ingen robot! Jag känner mig kränkt!

Åldrar

Hur gamla vill människor vara? Jag googlade på »I wish I was 20 years old« och liknande för olika åldrar och räknade träffarna. (Jag kollade upp till 120 år, men låter grafen sluta vid 30 år ändå, för över det är det så få träffar.)

Inte helt väntat resultat, tycker jag. I synnerhet undrar jag om nån kan förklara varför de två högsta resultaten är 10 år (5,7 miljoner träffar) och 12 år (3,8 miljoner träffar), men det blir bara 2 (!) träffar för mellanliggande »I wish I was 11 years old«?

(Idén till att mäta detta plankade jag förstås från senaste XKCD.)

År 2000 i platsförmedlingsbyrån

Här ett rykande inaktuellt inlägg i pigdebatten. Jag har hämtat det från det lilla häftet Flickornas bok: Några trevliga berättelser i synnerhet om giftas samt annekdoter och en del av flickornas kärleksvisor samlade av »M. H. C.«, tyvärr utan tryckår. (Det kostade 25 öre och utgavs av J. Kronwalls Förlag och är N:r 11 i en serie.)

År 2000 i platsförmedlingsbyrån.

En tragisk scen.

Personer:

Hon, den härliga, gudomliga, upphöjda: tjänsteflickan.
Platsförmedlingsbyråns innehavarinna.
Fru Andersson.
Fru Pettersson.
Fru Johansson.

Innehavarinnan: Framför allt lugn mina damer! Blott lugn! När jag i går annonserade om, att jag lyckats uppdriva en levande tjänsteflicka, stormades huset. Klockan sex på kvällen måste polisen avspärra gatan för alla de husfruar, som ville tränga sig dit. Hela natten kom det telegrafiska förfrågningar, om flickan redan tagit plats eller ej. Men ingen fann nåd för fröken Agnes blå ögon. Er, mina damer, har jag nu, för att göra er en tjänst låtit komma hit i all hemlighet på förmiddagen.

Damerna: Tack, tusen tack!

Tjänsteflickan: Håll mun! Prata inte smörja! Jag har inte tid höra på sånt'!

Fru Andersson: En sådan förtjusande flicka!

Fru Pettersson: En pärla!

Fru Johansson: Hur stor lön får jag erbjuda er, kära fröken?

Tjänsteflickan: Till dig vill jag inte komma. Jag tycker inte om din näsa.

Fru Johansson: Hon säger du till oss. Hon inte det ringaste högmodig!

Fru Andersson: Jag ger er femtio kronor.

Fru Pettersson: Jag ger er sjuttio!

Fru Johansson: Hundra! Hundra ger jag.

Tjänsteflickan: Det var inte mycket. Men era män förtjäna väl inte mer, era stackare. – Så, tig, medan jag talar. Hur är det med bostaden?

Fru Andersson: Vårt bästa rum med mahognymöbler står till ert förfogande. Äkta möbler.

Fru Pettersson: Och hos mig får ni ett elegant sovrum och en mottagningssalong, med balkong och tillträde till trädgård.

Fru Johansson: Jag skall överlämna hela lägenheten åt er och med min man och mitt barn draga mig tillbaka till – –

Tjänsteflickan (uppbrakt): Vasa? Du har ett barn? Vad är meningen? Och dit skulle jag – haha!

Innehavarinnan av platsförmedlingsbyrån: Hon är en pärla! Ett ideal! Förtjusande!

Fru Johansson: Naturligtvis har ni två andra flickor av adlig börd till er hjälp. Ni behöver blott koka maten!

Fru Andersson: Jag lagar maten själv. Hos mig behöver ni bara öppna dörren, när det kommer någon på besök.

Fru Pettersson: Och hos mig behöver ni inte göra annat än äta och sova.

Tjänsteflickan: Var snäll och skrik inte så. Jag är nervös. Pack!

Innehavarinnan (förtjust): En ängel till flicka! En juvel!

Tjänsteflickan: Håll mun på er tills ni blir tillfrågad! – Och när kan jag gå ut och gå?

Fru Andersson: Om söndagarna är ni fullständigt fri.

Fru Johansson: Varje eftermiddag efter klockan två kan ni göra alldeles vad ni behagar!

Fru Pettersson: Vi rätta oss helt efter er! Vi gå bara och gå, när ni ger oss tillåtelse.

Fru Andersson: Jag köper ett teaterabonnemang åt er.

Fru Johansson: Jag ger er en automobil!

Tjänsteflickan: Pah– jag far blott i aeroplan!

Fru Pettersson: Jag gör er till min universalarvinge!

Tjänsteflickan: Du ser just ut, som om det vore något att få efter dig!

Innehavarinnan (förtjust): Hon är anspråkslösheten själv! Hänförande! Om jag vore man – så skulle jag aldrig gifta mig med någon annan!

Tjänsteflickan: Lugn, för Guds skull. Eljest låter jag kasta ut er! Ja, vem är här egentligen tjänsteflickan?!

Fru Andersson: Och er ärade fästman. – Jag hoppas snart få göra hans ärade bekantskap – får naturligtvis sin egen portnyckel!

Fru Pettersson: Och om ni skulle bli trött på honom – min man är en förtjusande karl.

Fru Johansson: Jag flyttar till en våning mitt emot kasernen, om ni så önskar.

Tjänsteflickan: Alltså, för att vi skola komma till något resultat: Jag fordrar tre rum, egen telefon, aeroplan, hiss, två medhjälpare, massös, pianolektioner, eget badrum, om vardagarna vin, om söndagarna champagne, under sommaren tre veckor vid Revieran, fem portnycklar, varje säsong några nya hattar – i ersättning får husfrun bära mina avlagda dräkter – efter middagen tar jag min middagslur, under natten måste trapporna vara upplysta till klockan tre, kontroll över hushållspängarna undanber jag mig, och slutligen gör jag anspråk på att få komma och gå, när jag vill. Och allt detta är jag villig att utföra för hundra kronor i månaden – – Vem av er vill antaga mig?

Fru Andersson, fru Pettersson, Fru Johansson (i munnen på varandra): Jag! Jag! Jag!

Innehavarinnan: Passa på och tag henne! En så anspråkslös flicka finner ni aldrig mer!

Fru Andersson (knäfallande): Kom till mig. Jag bönfaller er, gudomliga väsen!

Fru Pettersson (häftigt): Nej, till mig. Jag skall behandla er som barn i huset.

Fru Johansson: Ni kommer aldrig att finna ett lydigare herrskap. Kom bara till mig!

Fru Pettersson: Till mig skall ni! Jag skall (hon rycker hatten av huvudet på henne): Fräcka människa, jag har anställt henne! (Stort slagsmål.)

Innehavarinnan: Men mina damer ... för Guds skull ...

Tjänsteflickan: Jag skrattar ihjäl mig. Hahaha – nej, det måste jag föreviga i min nya roman.

Fru Andersson: Aj! – Hon sticker mig med sin hattnål den nedriga ...

Fru Johansson: Mitt hår!

Innehavarinnan: Överlämna då valet åt den älskvärda fröken själv.

De tre damerna (på en gång): Nå! Till vem? Tala fort! Fort, om jag får be!

Tjänsteflickan: Åh, jag har god tid. (Mycket märkvärdigt): Jag har begrundat saken. Jag skall hällre ägna mig åt den politiska karriären. Hushåll – det är egentligen en sysselsättning som är ovärdig en dam, som jag. Det kan på sin höjd ni vara goda nog till. Hon rusar ut.

De tre damerna utbrista förkrossade i tårar.

Innehavarinnan: Skada! Stor skada! Hon hade ett så anspråkslöst väsen. Och så älskvärd hon var. Hon lät oss alldeles icke märka, att hon var tjänsteflicka.

Jag ser ljuset!

Om en tioårig pojke är dödssjuk och hans trettonårige storebror lugnar honom med att berätta att han efter döden kommer till ett särskilt land Nangijala bortom stjärnorna är det lätt att tänka sig att storebror bara hittar på för att trösta sin bror. Men för var och en som läst Bröderna Lejonhjärta står det klart att det faktiskt var sant. Bröderna kom verkligen till detta land som Skorpan inte hade hört talas om tidigare.

Men i den aktuella teateruppsättningen på Stockholms stadsteater är det inte på riktigt. I slutscenen, då bröderna tar sig vidare från Nangijala till Nangilima, är det i originalet en omvändning av när Jonatan räddade Skorpan från branden. Då var det Jonatan som fick släpa på sin lame bror fram till hoppet, men nu är det Jonatan som blivit förlamad och Skorpan som får kånka på honom istället. Men på scenen blir det mer repris än omvändning. Jonatan drar sig plötsligt undan och Skorpan sitter ensam i det som var hans sjukhussäng tidigare och plötsligt är han lam i benen igen. Det alltså inte bara antyds, utan framgår klart allt som skedde i Nangijala bara var en döende tioårings febriga fantasier på dödsbädden. Det tyckte jag var otäckt.

Tur att jag läst boken så jag vet bättre!

Selma befriad igen

Vid årsskiftet så blev Selma Lagerlöfs verk fria eftersom det nu är 70 år sen hon dog. Därför har börjat typsätta en del böcker av henne för spridning.

Det är faktiskt andra gången hon blev fri. Första gången var för tjugo år sen när det var 50 år sen hon dog, men 1995 utökades upphovsrätten med 20 år retroaktivt, så förlag och andra som hade planerat att publicera hennes verk fick tänka om. Projekt Runeberg som publicerar nordisk litteratur på nätet fick bråttom att göra så mycket det hann av det arbete som skulle bli förbjudet efter det årsskiftet.

Inspirerad av detta inlägg angående något DN skrivit om Hjalmar Söderberg och eftersom jag tycker det är roligt att typsätta med LaTeX såg jag detta som ett bra tillfälle att göra snygga PDF:er som är lämpliga för läsning på papper. Än så länge finns Herr Arnes penningar i en prydlig PDF lämplig för läsning på papper här. Troligen lägger jag mer där senare.

(Hjalmar Söderberg blir fri först om ett år.)

God jul 1909!

Som de två senaste åren plockar jag bland bilder från hundra år gamla jultidningar så här års.

Omslaget till Barnens julrosor 1909 ovan är av Elsa Beskow, förstås. Tidningen är redigerad av en dansk med ett namn som gjort för denna syssla, nämligen Walter Christmas. (På den länkade sidan på bibliografi.dk står för säkerhets skull »rigtigt navn« ifall man skulle tvivla på det.)

I tidningen finns både svenska och danska tecknare. Bland de senare t.ex. Alfred Schmidt som gjort denna skojiga »Vid jultiden i snögubbarnas land«.

Härnäst över till jultidningen Tummeliten 1909 som har denna charmiga välkomponerade baksida »Från julmarknaden« av Elin Westman.


Och så en bild av Lisa Berggren från Julklockan 1909: »Ska' vi byta näsor?« (Vem är hon? Hon finns med har några titlar i Libris med några titlar, men där finns inte ens födelseår.)


Som avslutning tar jag »Kring aftonlampan efter julfirandet« av Anders Forsberg från Midvinter 1909. Enligt Wikipedia-artikeln om honom finns i hela hans produktion endast en glad bild. (Så hemskt ser det väl inte ut här, men fem år efter denna bild tog han livet av sig.)

(När jag plockade bland dessa tidningar noterade jag att jag inte har några jultidningar från 1910, så jag vet inte hur jag ska göra om ett år. För säkerhets skull tog jag extra många bilder detta år.)

1906-11-03 igen

För ett par år sen undersökte jag när Emil i Lönneberga utspelar sig (det är 1906), och märkte i samband med det av störande anomalier i berättelsen som verkade antyda något om vad som egentligen skedde den tredje november 1906.

Nu har har jag fått kommentarer på denna gamla text från en Erland som har en förtjänstfull teori om vad det var som skedde. Jag återger teorin här:

Sen har jag en teori om hysset den tredje november. Det är uppenbarligen något som Lindgren finner ytterst lustigt. Då kan det knappast röra sig något något allvarligt eller tragiskt, för då skulle inte Lindgren skratta åt det. Men ändå var det tydligen tillräckligt allvarligt för att Emils mamma skulle avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Detta tyder på att det som hände var yttert pinsamt för någon eller några, men att ingen tog allvarlig skada av det.

Vem eller vilka var det då som utsattes för pinsamheterna? Knappast någon i Katthult. Böckerna igenom råkar ju folket i Katthult, och särskilt pappa Anton, ut för den ena pinsamheten efter den andra pga Emils hyss, utan någon av dem, såvitt vi vet, försökt hindra Lindgren från att skriva om det. Det är därför troligt att det var någon utomstående som råkade ut för något mycket pinsamt, och att Emils mamma ville skydda honom eller henne, eller dem, från att förlora ansiktet.

Vem eller vilka kan denne eller dessa utomstående vara? Troligen någon eller några som stod högre på samhällsstegen än familjen Svensson, och som främst mamma Alma ville hålla sig väl med. Hon skulle knappast ha gjort sig sånt besvär för någon vanlig bondes eller bondmoras skull, än mindre för en drängs, pigas eller ett fattighjons. Eftersom det var Alma och inte Anton som avkrävde Lindgren tystnadslöfte är det också troligt att denna högt uppsatta person (eller de) hade en närmare relation till Alma än till Anton (det kan förstås också vara så att Lindgren kände Alma bättre än Anton, varför det blev Alma som avkrävde tystnadslöftet), och som Alma ville hålla sig väl med. Dessutom kan det ha något samband med händelserna i Vimmerby tre dagar tidigare, som Per föreslog.

Så, känner vi till någon förhållandeviss högt uppsatt person, som särskilt Alma ville hålla sig väl med, och som var med i Vimmerby tre dagar tidigare? Ja, det finns exakt en person som uppfyller alla dessa villkor: Fru Petrell!

Fru Petrell är ju en »fin« fru i Vimmerby som Alma känner, men de umgås knappast på likställda villkor. Troligen brukar hon köpa produkter från Katthult, t.ex. köper hon körsbärsvin vid ett senare tillfälle. Det är därför naturligt att Alma inte vill att det skall bli allmänt känt att fru Petrell råkat ut för något mycket pinsamt pga Emil. Om inte annat försöker hon hemlighålla det för att skydda sina affärer.

Vad kan då fru Petrell ha råkat ut för i Katthult den tredje november? Ja vad vet vi om fru Petrell förutom det som nämnts ovan? Jo, framför allt framhålls det att hon älskade Almas hemgjorda korv. Det var fru Petrell som fick den lilla korvbit som blev över efter att Emil ätit upp resten vid kalaset i Katthult när Emil hissade upp Ida i flaggstången. Och det är troligt att denna korv är en av de produkter fru Petrell brukar köpa från Katthult. När då Svenssons träffar fru Petrell i Vimmerby den 31 oktober kan man tänka sig fru Petrell frågar Alma om hon har någon korv att sälja. Alma hade knappast med sig några stora mängder korv till Vimmerby, men hon kan ju ha svarat att visst, hon skulle gärna koka korv åt fru Petrell, och att hon var välkommen till Katthult för att hämta den några dagar senare...

Apropå korv erinrar vi oss nu att just en korv fick stor betydelse i berättelsen om tabberaset, den falska berättelse som Lindgren lade in för att mörka vad som hände den tredje november. I denna falska berättelse låter Emil gräva en varggrop och sätter en korv på en pinne ovanpå gropen, som lockbete för vargarna. Det bär sig ju inte bättre än att det är Kommandoran som får syn på korven och inte kan motstå den, och följaktligen ramlar ned i varggropen. Nu är det ju högst osannolikt att något sådant skulle hända, eftersom kommandoran just varit på kalas och ätit sig mätt, och dessförinnan ensam ätit upp all den mat som Alma gjort i ordning åt alla fattighjonen. (Hela tabberaset är ju för övrigt en uppenbar lögnhistoria, för naturligtvis skulle Alfred ha satt stopp för det, såsom den ende vuxne i Katthult vid tillfället.) Så att Kommandoran vid detta tillfälle inte skulle ha kunnat motstå en korv på en pinne är ju uppenbart absurt. Men kanske innehåller historien ändå en kärna av sanning. Per föreslog ju att Lindgren lagt in ledtrådar till vad som hände den tredje november på andra ställen i böckerna, och kanske är detta en sån ledtråd. Just korven tyder på det eftersom korv också kan ha spelat en roll i det som verkligen hände den tredje november.

Vad var det så som hände? Ja om vi antar att berättelsen om varggropen innehåller någon sanning så är det en idé som nästan ger sig själv: Det är osannolikt att Kommandoran inte kunde motstå korven. Men finns det någon annan som inte skulle ha kunnat motstå den? Ja, vem är det i Emilböckerna som är särskilt känd för att inte kunna motstå korv? Just det, fru Petrell!

Så, Emil kanske faktiskt lät gräva en varggrop, med en korv på en pinne som lockbete, fast inte vid jultiden utan redan i början av november. Anta vidare att fru Petrell kommer till Katthult för att hämta den korv som Alma lovat att koka åt henne några dagar tidigare. Vidare kan vi anta att fru Petrell av någon anledning kommer till Katthult tidigare än avtalat. Hon finner då att ingen är hemma i Katthult. Nå, hon vet att hon är för tidig, så hon beslutar att vänta tills Svenssons kommer hem. Medan hon väntar går hon en runda på gården, och får se – en korv! Och till skillnad från Kommandoran är fru Petrell galen i korv, i alla fall Almas hemgjorda korv. Det är därför helt logiskt att hon i denna situation, när hon är där för att hämta korv och säkert är jättesugen på korv, inte kan motstå en korv när hon får syn på den, trots att den är uppträdd på en pinne. Hon går då fram för att ta korven... och ramlar i varggropen!

Alltså: det var fru Petrell som ramlade i varggropen den tredje november, inte Kommandoran den 26 december. (Kommandoran kan rentav vara en uppdiktad gestalt.)

Så småningom hittar man fru Petrell i varggropen, och hon räddas oskadd. Men det är ju synnerligen pinsamt för henne. Och det värsta är inte att hon ramlade i varggropen i och för sig, utan att hon hade så dålig impulskontroll att hon inte kunde motstå en korv på en pinne ute: ett chockerande beteende för en överklassdam på den tiden. Man kan lätt förstå att hon bönföll Alma att inte berätta det för någon. Och av omsorg om affärerna mm. gjorde Alma sitt bästa för att historien inte skulle spridas. Hon lyckades inte helt, eftersom Lindgren fått reda på det, men lyckades att avtvinga att avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Resultatet var att vi fått läsa om tabberaset och Kommandoran i varrggropen istället för sanningen...

Jag ska erkänna att jag hoppades vara något på spåren som skulle ha större betydelse om det avslöjades idag än detta. Något med Illuminati, utomjordingar eller åtminstone en komplott kring Oskar II, och det kan ha gjort att jag inte alls funderade i sådana banor, men det verkar ligga mycket i ditt resonemang. Även om vi kanske aldrig helt säkert får veta sanningen så verkar det mycket troligt att detta innehåller en del av sanningen om vad som skedde.

Det är dock några omständigheter att tänka på här. En är att vad som nu hände inte blev helt mörklagt. Det var ju »efter den betan som Lönnebergaborna samlade ihop de där pengarna du minns och ville skicka Emil åt Amerika«. Men kanske insåg aldrig fru Petrell att hennes missöde blivit allmänt känt? Ditt scenario känns inte heller som något som skulle föranleda Lönnebergaborna att samla in pengar. Det är därför jag tror att detta bara är en del av sanningen.

Bilden visar en petrell och är tecknad av John Gould.