Date: Mon, 16 Sep 1996 11:11:57 -0400 To: starback@minsk.docs.uu.se Reply-To: dealer@poker.li.net From: dealer@poker.li.net Subject: Holdem game (ID=fulake) : your cards
! Table a31, Hand 1, Day 1
! Your hole cards are Kd 10s
Helpful commands: WHAT (for status), HELP (for short help), MANUAL (for long help) Or view the manual at http://www.conjelco.com/wrgpt6.html
Your automated Holdem dealer
eftersom jag för första gången anmält mig till pokertävlingen WRGPT. Det har blivit årlig vana sedan dess, och jag tänkte bara tala om att den som vill se hur det går för mig och några andra viktiga personer i sedvanlig ordning kan se det här. (En har redan fallit, tyvärr. Resten av oss tänker mötas vid finalbordet.)
Som de senaste åren bläddrar jag i hundra år gamla jultidningar till jul. I Kring granen och brasan 1911 finns det bland annat teckningar av Elsa Ericson, som nedanstående »Mors lilla älskade gosse«. I Julkärven 1911 är den finaste bilden denna av signaturen J.N.(?).
Är det någon som vet vem det är?
Den bästa av mina jultidningar från 1911 är Jultomten. Framsidan, som återges först i detta inlägg är av favoriten John Bauer, då 29 år. (Han dog endast sju år senare.)
Det är mycket död och elände i julläsningen i den tidningen. En sida innehåller historien »Doktor Mickel Räv« där en hare som skadat ena tassen får tips från den elaka Skatan att gå till doktor Mickel Räv med sin tass. Doktorn slår i läkarboken men hittar ingen bot.
Mot ditt onda hjälper säkert ingenting, men det pinar mig att se, hur du linkar kring, matt och skral. Därför vill jag göra slut strax på dina kval.
säger Mickel och äter upp Haren. Och så tog det slut, med sensmoralen att det är dumt och farligt att ta råd av Skatan och söka bot hos Räven.
Så på nästa sida är det en ny liten historia »Nu är katten död« signerad just »Doktor Räv«(!). Handlingen är den att en katt dör av huvudvärk (?). Till och med råttorna gråter tills de inser att det finns vissa fördelar med att katten är död. Slut. Vad sensmoralen är i detta vet jag inte.
I en ytterligare berättelse i samma tidning, »Fyra silkesapor«, är det ännu mer död. En flicka Elin fått fyra silkesapor av sin bror som är sjöman och haft med sig dem från Brasilien. Silkesaporna hette Mimi, Zizi, Pepe och Tata. Efter att sprungit runt på en kall mamorskiva blev de dock förkylda och dog. Det enda positiva är att Elin på den korta tiden hinner bli god vän med en annan flicka, Tittan, på grund av deras gemensamma intresse för aporna.
Jag avslutar med den sista illustrationen i den tidningen, av Elsa Beskow. Hennes första publicerade bilder var just i Jultomten, redan 1894 (när hon var tjugo år) och 1899 vann hon en pristävling där med en illustrerad saga. Då hade hon redan debuterat med en egen bok, Sagan om den lilla, lilla gumman (1897), och nu, 1911, har redan några av hennes mest kända barnböcker kommit ut, som Puttes äventyr i blåbärsskogen (1901) och Tomtebobarnen (1910).
I Svensk läraretidningnämns långt senare bland annat teckningen i detta nummer, »Per och Lisa« särskilt, och visst har den charm. Eftersom det är en fristående teckning till denna jultidning har den kanske inte repriserats sedan dess.
Tänk om jag skulle vräka ner alla böcker på golvet för att få en kaotisk bild av vad det finns där!
Eller njä, jag väljer att göra ett kollage av mina inscannade omslagsbilder istället (som jag gjort för att ha till min bokförteckning på Librarything).
Jag trodde att jag lätt skulle hitta ett program som gjorde ungefär det jag ville, men jag hittade inget. Kanske letade jag för dåligt, så då fick jag anledning att skriva ett litet sånt själv istället.
Några blandade citat från Socialistiskt forum 2011 från igår.
Först lyssnade jag på när Jan Myrdal pratade om Indiens glömda krig: »Jag är en gammal man som pratar på«.
Sen blev det programpunkten Har vi råd att tänka? med Kerstin Alnebratt, Daniel Lind, Lena Sommestad och Göran Greider. Den sistnämnde: »Personligen har jag slutat att tänka.«
Ytterligare ett par program senare sa en författare om sin bok: »Och så uppmanar jag någon driftig person till att lägga upp min bok på The Pirate Bay snart. Det har dröjt så länge nu, så jag blir stött!«
Den sista programpunkten blev Satir och opinion med Galago-folk och andra, bland annat Rebecka Ahlberg: »Så jävla kul är det väl inte att skämta om att Timbro vill gasa muslimerna även om dom vill det.«
Vid frågestunder ska det väl vara en anonym ABF-gubbe som börjar prata utan att ha någon fråga, men denna gång var det istället Olof Buckard som satt i publiken och ville tala om för de unga panelisterna hur satir fungerar. När han blev påskyndad efter ett par minuter utan någon fråga inom sikte: »Jag vill bara undervisa om en sak.«
Bilden visar för övrigt fullt korrekt utförd socialistisk satir, från Brand nummer 12/1905.
I serien »Vad gjorde de förr?« har vi idag kommit fram till Niklas Rådström. Vad gjorde han förr, närmare bestämt 1966? Jo, i Kamratposten 6/1966 intervjuade han Hans Alfredson. Visst är han söt?
Everyone should begin collecting a private library in youth; the instinct of private property, which is fundamental in human beings, can here be cultivated with every advantage and no evils. One should have one's own bookshelves, which should not have doors, glass windows, or keys; they should be free and accessible to the hand as well as to the eye. The best of mural decorations is books; they are more varied in color and appearance than any wallpaper, they are more attractive in design, and they have the prime advantage of being separate personalities, so that if you sit alone in the room in the firelight, you are surrounded with intimate friends. The knowledge that they are there in plain view is both stimulating and refreshing. You do not have to read them all. Most of my indoor life is spent in a room containing six thousand books; and I have a stock answer to the invariable question that comes from strangers. "Have you read all of these books?" "Some of them twice." This reply is both true and unexpected.
För ett par år sen rapporterade jag när jag senast passerade en milstople, och nu har jag fått ett ryck och börjat lägga in fler av mina böcker på Librarything igen, så häromdagen nådde jag milstolpen 6000. (Jag har alltså inte skaffat tusen nya böcker! Jag har snarare gjort mig av med mer än jag skaffat senast tiden.)
Jag märkte inte när det skedde, men när jag i efterhand listar mina böcker i inskrivningsordning står på plats sextusen en barnbok från 1950-talet, Sussis sagoskepp av Britta Lewin, illustrerad av Rune Andréasson. (Illustrationen ovan är tagen därifrån.)
Librarything rekommenderar jag gärna för att hålla koll på böcker. När man lägger in böcker där kan man hämta information om böckerna från en mängd bibliotek eller nätbokhandlar runt om i världen, och i nödfall lägga in informationen själv, så man är inte begränsad vad gäller vilka böcker man kan lägga in. Jag har använt svenska Libris som källa för information om de flesta av mina böcker och har rätt mycket som ingen annan användare har. (Medianen för antal inlagda ägare av mina böcker är 4.) Det går förstås att hämta ut ens information därifrån, så man inte riskerar att bli fastlåst i Librarything om den skulle bli sämre.
Här nedan kan man hursomhelst kika på några slumpvalda böcker jag har och vilka författare jag har flest böcker av.
Det är mansdominerat som synes. Statistikgrejset på Librarything visar att jag har böcker av 1740 kända män och bara 293 kvinnor. (För många saknas dock uppgift.)
Första silen är gratis, eller snarare de första 200 böckerna. Vill man lägga in fler än så finns det betalkonton. Jag tyckte det var så trevligt efter att jag började använda detta så jag genast ville ha ett sånt, och detta blev mitt direkta skäl till att skaffa ett betalkort efter att ha klarat mig löjligt länge utan något för de flesta så självklart, då det var så besvärligt att betala detta annars. Så det var inte få saker som hade varit mindre viktiga!
Bor man i Uppsala är man student definitionsmässigt, och hösten innebär därför ny termin och därmed nytt terminskort eller studentkort eller nationskort eller vad det nu heter – kärt barn har haft många namn över tiden. På den gamla goda tiden när de fortfarande var av papper kallades de oftast kårleg, vilket jag brukade korta till »klägg«, helt enkelt.
De gamla av papper var man tvungen att gå till banken med, oavsett hur man annars ordnade sina betalningar, för det var bankens stämpel som gjorde dem giltiga.
Det stod på dem att de var värdehandlingar och därför skulle sparas, så det har jag gjort sedan dess. Om inte annat vill man ju ha färgserien framför sig så att man kan försöka hitta systemet och förutse vad det blir för färg nästa termin. Men jag är orolig. I november 2006 försvann mitt dåvarande kort. Är det nån som har sett det?!
Jag har roat mig med The Echo Nest Remix API med vilket man kan skriva program som gör saker med musikfiler. Det ingår i The Echo Nest vars analysator försöker hitta sånt som var takter och taktslag börjar i en ljudfil.
Jag roade mig med att skriva ett program som gör om musik i fyrtakt till tretakt genom att dubbla tempot i en del av varje takt. Oftast blir det bäst resultat att dubbla tempot på andra halvan av takterna.
Det fungerar olika väl på olika låtar, mycket beroende på hur väl den underliggande analysatorn klarar att hitta rytmen i just den låten. Här är några versioner jag fick fram som jag tyckte blev bra eller lustiga eller som kändes rätt naturliga att ha i tretakt. (T. ex. blev »Wannabe« tämligen forcerad, men jag tyckte det blev lustigt när de redan snabba upprepningarna blev ytterligare dubblade.)
För att underlätta jämförelse om du glömt originalet lägger jag med sådana länkar.
(Mina filer är oggar. Alla kan väl lyssna på såna numer? Se annars här.)
Nu har jag läst domen från Hovrätten för Nedre Norrland och fortsätter från det jag skrev igår.
En viktig skillnad är att hovrätten menar att utsändningarna inte har verkshöjd. »När det gäller just dessa två ishockeymatcher finner hovrätten emellertid att kommentatorernas sätt att referera respektive match i allt väsentligt framstår som givet utifrån spelets gång och inte på något nämnvärt sätt kan sägas vara särskiljande från andra ishockeyreferat. Inte heller är deras kortfattade personliga kommentarer och reflektioner så personligt särpräglade och unika att de kan anses vara säregna. Sammanfattningsvis finner hovrätten därför att kommentatorernas insatser i de aktuella ishockeymatcherna inte kan anses ha uppnått verkshöjd.« Inte heller kamerafolkets och bildproducentens arbete räcker i detta fall duger för att det ska räknas som verk. Det har inte »fångat in, förstärkt eller förhöjt spelets dramatik och egenheter på något speciellt sätt«. (Vilken dissning!)
Professor Levin kommenterade för SR innan: »Det här målet är lite svårt därför att det handlar om en direktsändning.« Det var tydligen på pricken, för det är för slow motion-delarna och andra reprissekvenser i matchen som till upphovsrätten närstående rättigheter gäller. Och därför går rätten vidare till den fråga som mer intresserar mig, nämligen om hur/när länkning är tillåten. Frågan är om den dömde »genom att lägga en länk till matcherna på sin webbplats självständigt överfört reprissekvenserna till allmänheten«.
Ibland talas om skillnader mellan djuplänkning och referenslänkning. Denna dom säger uttryckligen att det är »av underordnad betydelse«, i alla fall i detta fall. Likaså spelar det inte roll att »den datatekniska strömmen« inte gått via den dömdes webbplats.
Bedömningen bör i stället utgå från den effekt länken haft. Resultatet av att en tittare klickat på länken som publicerats på [den dömdes] webbplats har varit att han eller hon omedelbart fått materialet strömmat till sin dator. [Den dömdes] förfarande bör därför bedömas som ett självständigt förfogande genom överföring av reprissekvenserna. Det är vidare irrelevant för bedömningen att [han] och de slutliga tittarna inte har framställt några exemplar av reprissekvenserna då detta inte är nödvändigt för att en överföring ska anses ha skett.
Så vad är det då som avgör då? Hovrätten konstaterar ju »att länkning är en grundläggande förutsättning för Internets funktion då Internet till stor del är uppbyggt genom just länkad information. Att all länkning skulle vara otillåten, även till upphovsrättligt skyddat material som finns tillgängligt på Internet, kan utifrån den synvinkeln starkt ifrågasättas.« (Här avses antagligen webben istället för Internet.)
Domen citerar att den dömde »har gjort gällande att han haft rätt att länka till matcherna eftersom webbadresserna till dessa legat fritt åtkomliga på Internet och då C More inte skyddat sitt material genom tekniska åtgärder.« Jag antar att försvaret velat få fram att det lagen säger om tekniska åtgärder inte gäller. Men domen nämner inte detta, utan: »Hovrätten uppfattar det som att han har därigenom hävdat att det förelegat ett underförstått samtycke till länkning från C Mores sida.« (C More är målsäganden C More Entertainment AB, ägt av Bonnierkoncernen TV4-gruppen.)
Vad jag förstår går man alltså på linjen att all länkning till verk är som annan överföring av samma verk. Det är bara för att rättsinnehavaren gett samtycke (explicit eller implicit) som vissa länkningar är tillåtna.
Det blir bara dumt om man funderar på vad det skulle motsvara i den fysiska världen. Kanske att DN:s läsare inte får tala om för varandra på vilken sida de sett en intressant artikel de vill tipsa om. Att säga eller skriva »högst upp på sidan 5« räknar nämligen lagen likadant som om man återgivit hela artikeln. En juridisk diskussion kan uppstå om huruvida DN gett ett implicit samtycke till att tala om detta genom att paginera sidorna. En annan tidning har tänkt ut att läsarna ser mer annonser om de måste leta runt mer i tidningarna själva och säger därför uttryckligen att de förbjuder sådana sidhänvisningar.) Nej, det blir bara dumt som sagt.
Från början sågs väl oftast sådant på med ett lite överseende roat leende av omvärlden. Det handlade mest om nya deltagare på webben som inte förstod hur saker fungerade eller vad som låg i deras eget intresse. Men med tiden har tiden vänts alltmer åt deras håll, och kanske anser svensk rätt nu att det faktiskt vore brott att ange länkar till sådana webbsidor (så länge innehållet på sidorna uppnår verkshöjd)?
När hovrätten kommit fram till att samtycke skulle behövas var det inte svårt att förstå vart det barkade, även om det ändå finns en del skumma formuleringar kvar. »Länken till matcherna innefattande reprissekvenserna har, enligt vad hovrätten ansett utrett, legat bakom en så kallad betalvägg vilken [den dömde] genom länkningen gjort det möjligt att kringgå«. Som jag förstår materialet har det inte funnits något som rimligen kan kallas en betalvägg. Detta stycke är också lite ironiskt med tanke på hur man ska se den ursprungliga spridningen:
Beträffande frågan om överföringen skett till allmänheten kan konstateras att varje besökare på [den dömdes] webbplats haft möjlighet att använda sig av länken till matcherna. Någon begränsning av kretsen presumtiva tittare har således inte förekommit. Med beaktande därav är detta rekvisit uppfyllt.
Men visst är det sant att Canal+ inte ville att icke-betalare gick till den hemliga sidan. Och visst är det sant att den dömde hade skäl att misstänka att den länk (som gick till en domän som i och för sig inte tycktes ha med Canal+ att göra) som folk på hans chatt nämnde om och om igen kunde gå till en betalsändning. Till länkarna lade han t. o. m. en varning till sina läsare: »Vi tar inte ansvar för eventuellt upphovsskyddat material bakom länkarna, det kan då vara den som använder innehållet bakom länkarna som bryter mot lagen«.
Här får man tänka på att detta utspelade sig 2007, vilket är länge sen på vissa sätt. Detta var året efter razzian mot The Pirate Bay, men innan den rättegången. Den viktiga dom angående länkning som fanns var »MP3-målet« där Högsta Domstolen i juni 2000 till slut friade den 17-åring som på sin webbsida länkat till diverse MP3-filer runtom på webben som andra personer lagt upp olovligen.
Ishockey och länkar alltså. Jag var tvungen att reda ut för mig själv vad som hänt egentligen och sammanfattar därför för dig också. Detta är tillsammans med »MP3-målet« och Pirate Bay-rättegångarna ett av de viktigaste fallen angående när länkar är lagliga eller inte i Sverige och därför väl värt uppmärksamhet.
För några år sedan hade ett ishockeyfan en webbsida »Södertälje Sportklubbs inofficiella hemsida« med matchstatistik och annat. Han hade även ordnat chattar där fans kunde diskutera pågående matcher när SSK spelade. Det var runt 25 aktiva chattare där när en match pågick.
En del deltagare i chattarna såg matcher på webben via en tjänst som Canal+ hade. Genom att betala 89 kronor till Canal+ fick man en länk till där matchen visades. Någon inloggning gjordes inte, några tekniska spärrar fanns inte, och alla matcher streamades från samma opersonliga url. Lite som att sätta upp en storbildsvisning utomhus i en glänta i skogen, utan inhägnad, med affärsidén att för 89 kronor tala om var denna visning sker.
Canal+ tänkte sig väl att ingen skulle gå dit utan att först betala 89 kronor, och dessutom göra om det för varje ny match man såg, men bland annat på denna chatt delade deltagarna med sig till varandra av vad länken var. Han som skötte webbsidan lade till dessa länkar vid sidan av chatten under rubriken »Länktips från chattare«. Enligt vad han sade i polisens förhör (i förundersökningsprotokollet) var det för att han tröttnade på att dessa länkar dök upp i chatten så ofta, och ville att den skulle handla själva matchen istället. »Det blev helt enkelt tjatigt att alltid läsa om dessa länkar istället för att man snackade sport.« (Hur länkarna såg ut och hur snacket gick på chatten kan man se här.)
Han blev åtalad för upphovsrättsbrott och dömdes för det i tingsrätten förra året. Man menade att han genom att ge dessa länkar hade »tillgängliggjort TV-sändningarna för allmänheten i form av överföring och [...] gjort upptagningarna av rörliga bilder tillgängliga för allmänheten«.
Mycket mer än så om spridningen står inte i domen, som mer fokuserar på huruvida dessa sportsändningar överhuvudtaget omfattas av upphovsrätten. Däremot inte mycket om när länkar till sådant material kan vara förbjudet.
IANAL, men tycker inte detta duger. De flesta sidor på webben omfattas av upphovsrätt och de flesta länkar går till sådant material! Vad i dessa domskäl skiljer från hur jag i denna mening med uppsåt länkar till upphovsrättsskyddat material som boken Uppror!, tidningen DN eller Hello Saferides musikvideo »The Quiz«? För att citera domen:
Det är vidare utrett att en besökare ... bara hade att klicka på den länk ... att besökaren omedelbart förflyttades ... att sändningarna omedelbart blev tillgängliga och kunde ses på besökarens egen dator.
Jaha, det är alltså webblänkar som beskrivs.
Det är svårt att tro att rätten inte brydde sig om att upphovsrättsinnehavaren (till skillnad från i mina fall) inte ville att »obehöriga« skulle känna till just dessa länkar. Men bör då inte rätten säga nåt om detta i domen också? Och hänvisa till lagar där detta är relevant?
I upphovsrätten görs skillnad beroende på om »det exemplar som är den egentliga förlagan framställts eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid med 2 §« vad gäller framställning av exemplar för privat bruk (sedan 2005), men det är knappast tillämpligt här.
Kanske skulle det gå att hänvisa till 6 a kap om »Skydd för tekniska åtgärder m.m.«? Med teknisk åtgärd menas här »varje verkningsfull teknik, anordning eller komponent som har utformats för att vid normalt bruk hindra eller begränsa exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmänheten av ett upphovsrättsligt skyddat verk utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare«. Då skulle man argumentera för att försök att hålla en url hemlig är en sådan verkningsfull teknik. Man kanske misslyckas med en sådan argumentation, men den skulle åtminstone gå att föra.
En mycket fylligare diskussion om länkning finns i ett fall 2010 i Stockholms tingsrätt där domen resonerar sig fram till att det är tillåtet med (referens)länkar på webben. Då gällde det några journalister vars texter publicerats på gp.se som väckte talan mot mediabevakningsföretaget Retriever för att de länkat till artiklarna. Där friades alltså Retriever.
Domen i hockeylänkningsmålet i Hudiksvall tingsrätt resulterade i 70 dagsböter à 50 kronor, skadestånd på 11 780, motståndarnas rättegångskostnader på 121 400 samt 500 i avgift till brottsofferfonden, dvs. totalt 137 180 kronor att betala för »hockeylänkaren«.
Målet överklagades och domen från Hovrätten för Nedre Norrland kom idag. Jag har inte läst den än, och det är i väntan på det jag fick behov av att se över vad som hänt hittills. Jag hoppas verkligen att den är mer klargörande och visar att/hur det inte är webben i allmänhet som är olaglig.
Resultatet blev i praktiken ungefär detsamma hursomhelst – böterna höjdes och skadeståndet minskades.
Dessa vingliga hus i Köpenhamn hade jag som utsikt i helgen. Jag tänkte naturligtvis direkt på Kalle Anka. En gång lurade nämligen Knattarna i honom att han sovit i 40 år, från 1950 ända fram till 1990, och bland framtidsbilderna såg han bland annat detta:
Jag har tyckt att det varit efter 1990 ganska länge nu, utan att framtiden riktigt har kommit, men i Danmark har den alltså det.
För övrigt kan jag rapportera att Köpenhamn är fullt av elefanter för tillfället. Detta är bara några få exempel:
På danska nationaldagen uppträdde jag i svensk landslagsdräkt, men gjorde inget särskilt bra. Min vän Jonas vann dock en frågetävling, och jag väljer att se det som en kollektiv seger för Sverige, så slutet gott, allting gott!
Eftersom jag skrivit tidigare om Konsums klassiska blåvita design vill jag uppmärksamma det nostalgiska gästspel som görs just nu och som förvånade mig med ovanstående syn på mitt lokala Konsum igår. Jag köper!
Hög tid att kasta sig in i diskussionen om vem som ska bli socialdemokraternas nya partiledare! Jag använder anagramperspektivet som jag tycker har saknats i debatten hittills. Mona Sahlin har uppfattats som himla osann av många, så hur ska det bli i framtiden?
Favoriten enligt t.ex. oddsen på Ladbrokes är Sven-Erik Österberg, men med honom »skulle allt förbli som det varit« enligt en anonym röst ikväll – ja, blir det han kan man väl sammanfatta med beige S-reserv krönt.
Så om valberedningen kommer att rösta mot hos s, vem blir det då istället? Jo, kanske Thomas Östros.
Eller så kan det vara en fördel att knyta an till tidigare ledare, som Veronica Palm med Palme-anor i cv.
Kandidaterna har rätt olika framtoning. Pär Nuder aggressiv, som dräper nu medan Leif Pagrotsky lockar med ett ofarligt psyke.
Men Lena Sommestad då? Ja, det är väl mestadels Mona!
År 1962 började 24-årige Donald E. Knuth skriva på en bok om datorprogrammeringens konst, The Art of Computer Programming. Efter några år hade manuset blivit för långt för en volym, så planen blev då istället sju volymer, och de två första kom ut 1967 och 1968. Sen blev det en fördröjning och den tredje volymen kom inte förrän 1972,vilken han förklarade i förordet: »The rapid rise of Computer Science has delayed the publication of this book by almost three years«.
Ja, datorvärlden stod inte stilla, och det gjorde också att han såg behov av nya utgåvor av volym 1–3 innan han fortsatte att färdigställa och revidera resten av sitt material. Och som en extra parentes fick han lov att ägna många år till att utveckla ett eget typsättningssystem TeX att sätta nyutgåvorna med innan han kunde fortsätta, eftersom förlagets typografi blivit sämre sedan förstaupplagorna.
Är man inte så datorisk själv är det antagligen svårt att se hur böcker om programmering kan vara något annat än rena handböcker av det slag som är legio och att inse var storheten kan ligga hos dessa böcker. Men det här är inte vilka datorböcker som helst. De delar som de handlar om tar de upp på djupet. Jag ser Knuth som en lärd medeltida munk av bästa sort som med samvetsgrannhet studerar något tålmodigt och utförligt, tills han efter långa studier har ett slutgiltigt resultat att presentera, och i böckerna refererar Knuth till såväl filosofer och matematiker från långt innan datorerna som till de senaste datavetenskapliga artiklarna, kryddat med en torr humor för de invigda.
Texten fortsatte att svälla och volym 4 blev uppdelad i flera undervolymer i tankarna och nu i början av 2011, ungefär på Knuths 73-årsdag kom till slut volym 4A ut!
Redan i förordet till den första boken från 1967 står att en »shorter version of Volumes 1 through 5 will soon be published«. Riktigt så blev det inte, men denna kortversion finns fortfarande i hans planer. Till 2020 ungefär planerar han vara klar med volym 5 och då är det dags för nya utgåvor av 1–3 igen innan han gör den där kortversionen. Sen då?
»And after Volumes 1–5 are done, God willing, I plan to publish Volume 6 (the theory of context-free languages) and Volume 7 (Compiler techniques), but only if the things I want to say about those topics are still relevant and still haven't been said.«
Ja, vad är sannolikheten att det han tänkte ut på 60-talet i ämnen som utvecklas så snabbt fortfarande är relevant när han kommit dit fram om kanske femton tjugo år? Vore det en vanlig människa skulle jag inte tro det minsta på det, men nu är det Knuth vi talar om!
