Reprissekvenser

Nu har jag läst domen från Hovrätten för Nedre Norrland och fortsätter från det jag skrev igår.

En viktig skillnad är att hovrätten menar att utsändningarna inte har verkshöjd. »När det gäller just dessa två ishockey­matcher finner hovrätten emellertid att kommentatorernas sätt att referera respektive match i allt väsentligt framstår som givet utifrån spelets gång och inte på något nämnvärt sätt kan sägas vara särskiljande från andra ishockey­referat. Inte heller är deras kortfattade personliga kommentarer och reflektioner så personligt särpräglade och unika att de kan anses vara säregna. Samman­fattnings­vis finner hovrätten därför att kommentatorernas insatser i de aktuella ishockey­matcherna inte kan anses ha uppnått verkshöjd.« Inte heller kamerafolkets och bild­producentens arbete räcker i detta fall duger för att det ska räknas som verk. Det har inte »fångat in, förstärkt eller förhöjt spelets dramatik och egenheter på något speciellt sätt«. (Vilken dissning!)

Professor Levin kommenterade för SR innan: »Det här målet är lite svårt därför att det handlar om en direktsändning.« Det var tydligen på pricken, för det är för slow motion-delarna och andra repris­sekvenser i matchen som till upphovsrätten närstående rättigheter gäller. Och därför går rätten vidare till den fråga som mer intresserar mig, nämligen om hur/när länkning är tillåten. Frågan är om den dömde »genom att lägga en länk till matcherna på sin webbplats självständigt överfört repris­sekvenserna till allmänheten«.

Ibland talas om skillnader mellan djuplänkning och referens­länkning. Denna dom säger uttryckligen att det är »av underordnad betydelse«, i alla fall i detta fall. Likaså spelar det inte roll att »den datatekniska strömmen« inte gått via den dömdes webbplats.

Bedömningen bör i stället utgå från den effekt länken haft. Resultatet av att en tittare klickat på länken som publicerats på [den dömdes] webbplats har varit att han eller hon omedelbart fått materialet strömmat till sin dator. [Den dömdes] förfarande bör därför bedömas som ett självständigt förfogande genom överföring av repris­sekvenserna. Det är vidare irrelevant för bedömningen att [han] och de slutliga tittarna inte har framställt några exemplar av repris­sekvenserna då detta inte är nödvändigt för att en överföring ska anses ha skett.

Så vad är det då som avgör då? Hovrätten konstaterar ju »att länkning är en grundläggande förutsättning för Internets funktion då Internet till stor del är uppbyggt genom just länkad information. Att all länkning skulle vara otillåten, även till upphovs­rättligt skyddat material som finns tillgängligt på Internet, kan utifrån den synvinkeln starkt ifrågasättas.« (Här avses antagligen webben istället för Internet.)

Domen citerar att den dömde »har gjort gällande att han haft rätt att länka till matcherna eftersom webbadresserna till dessa legat fritt åtkomliga på Internet och då C More inte skyddat sitt material genom tekniska åtgärder.« Jag antar att försvaret velat få fram att det lagen säger om tekniska åtgärder inte gäller. Men domen nämner inte detta, utan: »Hovrätten uppfattar det som att han har därigenom hävdat att det förelegat ett underförstått samtycke till länkning från C Mores sida.« (C More är målsäganden C More Entertainment AB, ägt av Bonnier­koncernen TV4-gruppen.)

Vad jag förstår går man alltså på linjen att all länkning till verk är som annan överföring av samma verk. Det är bara för att rätts­inne­havaren gett samtycke (explicit eller implicit) som vissa länkningar är tillåtna.

Det blir bara dumt om man funderar på vad det skulle motsvara i den fysiska världen. Kanske att DN:s läsare inte får tala om för varandra på vilken sida de sett en intressant artikel de vill tipsa om. Att säga eller skriva »högst upp på sidan 5« räknar nämligen lagen likadant som om man återgivit hela artikeln. En juridisk diskussion kan uppstå om huruvida DN gett ett implicit samtycke till att tala om detta genom att paginera sidorna. En annan tidning har tänkt ut att läsarna ser mer annonser om de måste leta runt mer i tidningarna själva och säger därför uttryckligen att de förbjuder sådana sid­hänvisningar.) Nej, det blir bara dumt som sagt.

Det är inte helt ovanligt med ställen på webben som påstår att man inte får länka till dem, om man inte uppfyller vissa villkor. Några exempel är brittiska posten Royal Mail och GB Glace (som senare ändrat sin text om detta).

Från början sågs väl oftast sådant på med ett lite överseende roat leende av omvärlden. Det handlade mest om nya deltagare på webben som inte förstod hur saker fungerade eller vad som låg i deras eget intresse. Men med tiden har tiden vänts alltmer åt deras håll, och kanske anser svensk rätt nu att det faktiskt vore brott att ange länkar till sådana webbsidor (så länge innehållet på sidorna uppnår verkshöjd)?

När hovrätten kommit fram till att samtycke skulle behövas var det inte svårt att förstå vart det barkade, även om det ändå finns en del skumma formuleringar kvar. »Länken till matcherna innefattande repris­sekvenserna har, enligt vad hovrätten ansett utrett, legat bakom en så kallad betalvägg vilken [den dömde] genom länkningen gjort det möjligt att kringgå«. Som jag förstår materialet har det inte funnits något som rimligen kan kallas en betalvägg. Detta stycke är också lite ironiskt med tanke på hur man ska se den ursprungliga spridningen:

Beträffande frågan om överföringen skett till allmänheten kan konstateras att varje besökare på [den dömdes] webbplats haft möjlighet att använda sig av länken till matcherna. Någon begränsning av kretsen presumtiva tittare har således inte förekommit. Med beaktande därav är detta rekvisit uppfyllt.

Men visst är det sant att Canal+ inte ville att icke-betalare gick till den hemliga sidan. Och visst är det sant att den dömde hade skäl att misstänka att den länk (som gick till en domän som i och för sig inte tycktes ha med Canal+ att göra) som folk på hans chatt nämnde om och om igen kunde gå till en betalsändning. Till länkarna lade han t. o. m. en varning till sina läsare: »Vi tar inte ansvar för eventuellt upphovsskyddat material bakom länkarna, det kan då vara den som använder innehållet bakom länkarna som bryter mot lagen«.

Här får man tänka på att detta utspelade sig 2007, vilket är länge sen på vissa sätt. Detta var året efter razzian mot The Pirate Bay, men innan den rättegången. Den viktiga dom angående länkning som fanns var »MP3-målet« där Högsta Domstolen i juni 2000 till slut friade den 17-åring som på sin webbsida länkat till diverse MP3-filer runtom på webben som andra personer lagt upp olovligen.

Domen från igår kan beställas från Hovrätten för Nedre Norrland. Den har diarienummer B 1309-10.