Med anledning av att jag skrev om spelet The Hobbit från 1982 nyss tog jag också en titt på Sherlock som var nästa stora spel från samma utgivare Melbourne House och med en av dess författare Philip Mitchell som huvudutvecklare. Då slogs han upp större än huvudutvecklaren Veronika Megler i publicitetsmaterial om The Hobbit. Kanske var det av sexistiska skäl, kanske för att hon hade hoppat av och han var kvar: Det var mer stuns i att marknadsföra nya spel som »av samma som gav er The Hobbit!« än »av en som hjälpte till med att göra The Hobbit«. (Spekulation från artikeln jag tipsade om.)
Det jag mindes från när jag spelade detta på 1980-talet var mest att jag inte klarade det. Första dagen sätter Lestrade dit en oskyldig, och efter det är spelet slut. Jag förstod förstås att den oskyldige var oskyldig, och försökte förgäves berätta vad jag hade klurat ut för Lestrade och visa honom alla fina ledtrådare jag hittat, men jag lyckades inte övertyga Lestrade, utan spelet fortsatte enligt detta spelavslutande manus.
Jag kom till slut på en omväg. Jag kunde lura in Lestrade i en garderob och låsa den. Sen satt han där och kunde aldrig göra sitt felaktiga utpekande, så tiden gick och jag kom vidare en bit ändå. (Men senare tog det stopp ändå. Han behövdes väl för andra saker i världen.)
Att återse Sherlock-spelet nu igen var nostalgiskt, men jag mindes inte att Watson var så påstridig. Här är början av mitt senaste spel:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar