Horst Schröder

Under min skoltid hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Nyköping. Bland annat läste jag en mängd tidskrifter där. En av dessa var Seriefrämjandets Bild & Bubbla. Jag var redan intresserad av tecknade serier och det intresset fördjupade jag gärna i denna härliga tidskrift full med oväntade språng, då under redaktörer som Göran Ribe, Johan Andreasson och Horst Schröder. Här kunde jag läsa intressanta artiklar både om serier som jag redan tyckte om och visste en del om, och om sådant som jag tidigare tyckt inte verkade vara så intressant. (Men som ofta visade sig vara det.) Ett exempel på det senare var när Horst Schröder skrev om Spindelmannen. (Med en fotnot »Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också!«)

Och så fick jag ögonen öppnade för serier som jag inte kände till alls innan och som stod mig främmande. Som till exempel S. Clay Wilson om vilken samme Horst skrev en artikel med titeln Femtiotalets änglar kreperar i lasciv agoni. Kan man annat än älska en sådan titel? (Ja, det kan man väl, antar jag, men det var tänkt som en retorisk fråga, så svara inte!)

Denne Horst Schröder är det detta ska handla om. Han föddes i Tyskland på 1940-talet, men hade flyttat till Stockholm redan på 1970-talet. Han var litteraturvetare och under skrivandet av sin doktorsavhandling Science-fiction-Literatur in den USA: Vorstudien für eine materialistische Paraliteraturwissenschaft fick han anledning att även titta på tecknade serier i genren, vilket blev början på ett livslångt intresse och yrkesliv, inte just kring science-fiction-serier, utan för närmast alla slags tecknade serier, såväl som för mediet i sig.

Han skrev artiklar om serier. Han skrev böcker om serier. Han sålde serier. Han publicerade seriealbum och serietidningar. Hans första serietidningar var Epix och Pox (1984) som senare följdes av ett antal titlar andra med olika inriktning. Jag köpte allihop, och Pox var min favorit.

Detta var serietidningar för vuxna, vid en tid när det oftast sågs som självklart att serier bara var något för barn. Sverige hade på något sätt kommit efter flera andra europeiska länder, och Horst har beskrivit det som att medan man i andra länder, »som hade en vuxenseriekultur« fick vara »glad om man kunde få åtminstone några stora namn till sitt förlag, till sina tidningar« så hade han en position i Sverige där han kunde välja och vraka bland alla de bästa serieskaparna och vuxenserierna som skapats under sådär 15 år, samtidigt som det tillkom nytt hela tiden. »Under några år var Epix, Pox, Tungmetall helt enkelt de absolut bästa tidningar i sitt slag i hela västvärlden« har han skrivit (i kommentarer till inlägg , och det tror jag på. Det var serier från åtminstone Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sverige. Han gav också ut Sveriges första mangatidning, Samurai

Men det betyder inte att han bara plockade dessa färdiga stora stjärnor som inte publicerats i Sverige tidigare. Han plockade också fram det udda och det smala. För många serier var Sverige det enda land serierna publicerades i förutom ursprungslandet. Det var en salig blandning av breda äventyrsberättelser, humor, fantasy, erotik, avantgardiska konstigheter, underground med mera.

Så hur hyllad var inte denne man?! Tja, inte så värst, egentligen. Av och till var han i konflikt med olika personer i Seriesverige och många andra i vuxenseriesvängen kunde ha onda ord över om honom, till exempel folket kring tidningen Galago. Det var som Gunnar Krantz fick höra när han var på en Galagofest: »Jag tillhörde fienden. Jag jobbade åt Horst, fick jag veta. De gillade inte Horsts tidningar. De gillade inte Horst.« Horsts öknamn för den kretsen är konstradikaler. »Så länge jag gjorde förluster med mitt album-förlag Medusa var jag godkänd som hobbyförläggare för den sanna seriekonsten. Men när jag med EPIX startade serietidskriften alla sa sig velat ha men ingen vågat satsa på, då hade jag blivit en stygg kommersialist. Och inte bara vilken kommersialist som helst, utan den värsta sorten: en avfälling. Jag hade förrått konstradikalismen genom att visa att man kan göra annat än att gnälla konstradikalt ur hobbyhörnan och vänta på bidrag« (Pox 2/1985).

Jag fick intrycket av att när folk utanför seriesvängen hade negativa fördomar om serier var det svårt att säga emot dessa; enklare att låta detta negativa fastna på Horst och markera distans från honom istället.

Horst provocerade gärna. Krantz igen:

Att det var de lättklädda tecknade damerna som fick förlaget att gå runt blev snart uppenbart. Men läsarna skulle inte ha det för bra, tyckte Horst och saltade tidningarna med feministiska tecknare och pepprade med spanska bögserier [Anarcoma av Nazario]. Det kostade många prenumeranter. Vi fick arga telefonsamtal och sönderrivna tidningar i posten. Jag har sällan sett Horst så upplivad, som den dagen då någon skickade begagnat dasspapper i ett kuvert. Det var det här som var själva Epix-andan. Att med en välriktad örfil visa upp för de inskränkta svenskarna att det fanns en stor värld därute.

(Citaten av Krantz är från hans bok Största möjliga allvar (Optimal press, 2011).)

Naket var det gott om. Det var bara bröst redan på framsidan till första numret av Epix. Kanske delvis just för att det av så många då sågs som självklart att serier var för barn så stod alla sexuella inslag ut desto mer, och belackare såg porr i allt med sexuella anspelningar när det var i serieform, på ett helt annat sätt än för till exempel litteratur eller film. Om serierna kunde även provokativ snarare än spekulativ sex kallas pornografi, liksom även bisarra humorserier av sådana som Édika som rimligen inte är porr på något sätt. Detta var något som Horst fick anledning att återkomma till gång på gång. Det var inget urskuldande detta-är-minsann-Konst-istället-argument – När han gav ut porr kunde han kalla det för porr också, som Manaras Click!. Medredaktören Göran Ribe skrev i Epix 2/1990 mycket sant:

Sex säljer, det vet alla. Många utnyttjar det också. Knepet är bara att göra porr utan att folk kallar det för porr. Många klarar det. De stora bokförlagen klarar det. Kvällstidningarna klarar det. TV klarar det. Vi däremot, vi har inte bara misslyckats kapitalt med att få vår porr accepterad, vi har dessutom fått porrstämpel på allt annat vi gjort, som inte haft ett dugg med porr att göra.

Horst sysslade alltså med alla slags serier. Det som jag var mest inne i, och kunde mest om, var Disneyserier, som ankist. Även där var Horst en expert. Vid en tid när kunskapen om »de andra« tecknarna, vid sidan av Carl Barks och några få till, ännu var ytterst skral, så var han en av några få som satt på specialkunskaper från svåråtkomliga källor och blev därmed en källa för andra. (»Enligt Horst är det Heimdahl som har tecknat detta!«.)

Han stod också bakom det första försöket nånsin att ge ut Carl Barks samlade verk i samlarutgåva, i Carl Barks Portfolio i lösbladssystem på stora finpapper. Jag blev själv lurad på en massa pengar som jag inte hade råd med, genom att beställa detta på sluttampen. Projektet kunde tyvärr inte slutföras, och jag fick dessutom aldrig ens alla de tidigare mapparna, för de var fast i Tyskland eller hur det var.

Och så alltid dessa konflikter. Enligt Skvallerspalten i NAFS(k)uriren 15 (1986) verkade det som om Carl Barks själv inte ville ha med Horst att göra:

Horst förvånade sig många gånger över hur dåligt hans tidningar sålde. »Mina utländska förlagskontakter vägrar nästan tro på mig när jag säger att Tarpax, Bourgeon, Sokal, Veyron inte säljer mer än 2 000 ex i bästa fall, och de flesta betydligt mindre.« – »Att både de populära och de smala stjärnorna säljer nära nog lika lite, tyder på att det finns en liten inbiten skara serieälskare som köper allt. Och att den stora massan utanför i allmänhet ger blanka fan i serier för vuxna. Så länge det inte är erotiska serier, förstås. För de säljer bra. Det är nog de som håller oss flytande« (Epix 7/1988).

En del hade mer inflytande än andra med sitt ogillande mot verksamheten. Det fanns poliser som åkte runt och visade upp hans tidningar som varnande exempel och fick affärer att sluta sälja dem. Efter en sådan »polisinsats« kom en helt annan Horst Schröder som hade ridskola i Knytta utanför Östersund att märka av hur folk i trakten slutade hälsa på honom och att folk tog sina barn ur ridskolan. Ingen berättade först varför, och det dröjde tills det visade sig att det spridits ett rykte om att han var den där hemska serieutgivaren som en polis Lennart Eriksson hade berättat om på föreläsningar.

En direkt konfrontation mot rättvisan blev det 1989 då tidningen Pox ställdes inför rätta. Folkaktionen mot pornografi, en organisation som fanns 1985–1999, hade anmält en mängd tidningar för olaga våldsskildring. Det var en lag som tidigare bara gällde rörliga bilder, men som sedan årsskiftet gällde även stillbilder:

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

De hade anmält tretton porrtidningar, samt en serietidning – Pox 1/1989, och JK tog bara upp åtal mot just Pox. När de på Epix först fick höra om detta trodde de att det var något nummer av deras tidning Topas det gällde, »för det är ju bara där vi har porrserier«, och förvåningen blev stor det det visade sig att det gällde Pox, »en tidskrift för experimentella, avantgardistiska, udda och smala serier«.

Det var fem av serierna i den tidningen som togs upp. Mest anmärkningsvärd är kanske den av Neil Gaiman för en engelsk bok Outrageous Tales from the Old Testament där han har återberättat en otäck episod ur Domarboken.

Horst blev friad i rätten, men delvis »fälld« i verkligheten utanför, bland annat slutade Konsum att föra tidningarna. Det dröjde inte länge innan alla lades ner. Epix förlag finns fortfarande kvar, men ger inte ut några tidningar längre, utan bara en del böcker och album, i mycket lugnare takt än förr.

Allt eftersom åren hade gått hade mitt eget intresse svalnat lite. Tidningarna blev liggande oläst på hög allt längre tid innan jag tog itu med dem.

Men en sak kastade jag mig fortfarande över direkt, även om resten av tidningen fick vänta ett tag: Horsts ledare! Där skrev han om lite allt möjligt. Ibland om vissa serier eller serieskapare. Ibland bråkade han, t. ex. med ETC/Crack, med Joakim Pirinen, Sture Hegerfors eller med Stockholms kulturhus utställningschef med anledning av utställningen om tecknade serier där.

Många gånger återkom han till hur tidningsdistributören Tidsam bit för bit ändrade sina regler så att de passade bäst för tidskrifter från stora förlag (de förlag som för övrigt ägde Tidsam), men gjorde det allt svårare för mindre tidningar från mindre förlag. Detta drabbade inte bara tecknade serier, utan en mängd kulturtidskrifter, och kunde ha kanske ha varit en mycket större kulturfråga, men det var inte så uppmärksammat i media i stort (som för övrigt mestadels ägs av samma stora förlag).

Horsts ledare kunde också handla om lite allt möjligt. Om Pablo Neruda eller Tex Avery; om graffiti eller underkläder; om att han anmält Barnängen och H&M för rasistisk reklam; om Aidsdelegationen eller Berlinmuren; om sin kidnappade son; eller om att han köpt nya skosnören.

Detta var min favoritblogg på den tiden när det inte fanns några bloggar.

Idag fyller Horst Schröder 70 år, och det är anledningen till denna postning. Tack Horst för allt du gjort för serier i Sverige! Tack Horst för att du faktiskt dragit igång sådana projekt om vilka många säkert varnade och sa att det inte skulle gå. Tack för att jag i dina utgivningar har kunnat läsa så många serier av favoriter som Édika, Binet, Robert Crumb, Foerster, Francois Bourgeon, Altan, Jaime Hernandez, F’Murr, Joost Swarte, Peter Bagge, Jacques Tardi, Bill Griffith, Shary Flenniken, Beto Hernandez m. fl. (Och då har jag inte ens nämnt några av de svenska.)

Som avslutning lägger jag in några bilder på Horst tecknade av olika personer. Bilden i början är av Gunnar Krantz och är baksidan på Epix 7/1984.

Mikael Grahn (från Pox 8/1989)

Johan Andreasson (från Epix 3/1985)

Joakim Lindengren från hans album Var ligger Gulf?

Ulf Jansson från serien »Box 19008« i Epix 5/1987

Från Epix 8/1984. Jag vet tyvärr inte av vem.

P.S. Vi vill läsa fortsättningen på Tändsticksgubben och Gummitjejen nu!

P.P.S. »Varför mysen och pysen I icke? Har prinsesstårtan icke smakat eder?«