Rap battle från år 1894

Idag presenterar jag tonåringar i rap battle. Ja, kanske inte riktigt rap egentligen, för året är 1894, men med sjysta rhymes i alla fall. Först ut signaturen »Norrlandstös« som tänker på att hon om något år ska ta studenten. Något battle är det inte än. Hon bara berättar om något viktigt i sitt liv.

Hvita mössan

I lifvets vår,
Vid nitton år
Jag hvita mössan kanske får.
Den glädjen för mig återstår.
Men flitigt läsa måste jag,
Fastän jag är en flicka svag,
Med friska tag
Dag efter dag,
Ty flit och möda är min lag.
Och hoppet hviskar för mig så:
Må tiden gå
Sin jämna gång båd’ vår och höst,
Den hvita mössan blir din tröst.

Tänk, hvilken fröjd,
Om far blir nöjd
Och mor blir lyft till glädjens höjd,
Om lyckan synes för mig böjd
Att gynna så min flit, min bön,
Att hvita mössan blir min lön
En hägring skön
För unga mön,
En sammetsmössa, hvit som snön.
Ja, blifve drömmen verklighet!
Gud blott det vet,
Om jag studentska blifva kan,
Med fint beyg, med glädje sann.

Men detta var förstås provocerande! En flicka som tar studenten! Det var inte så att detta var något väldigt nytt; det hade varit möjligt sedan 1870. Men ändå...

Dikten publicerades i nummer 16/1894 av ungdomstidningen Kamraten. En hel del av innehållet i den tidningen gjordes nämligen av de unga läsarna själva, och »Norrlandstös« fick svar redan i nästa nummer av tidningen:

Hvita mössan

Ett litet genmäle till »Hvita mössan»
af Norrlandstös.
Från
»En kamrat»

Skall det då vara en sådan lycka
Att sammetsmössan, den hvita, få;
Är den väl uppfunnen för att smycka
De täcka damhufvudena små?

Det där är allt en rätt kinkig fråga,
En svarar ja, och en svarar nej,
Men skall jag ut med min mening våga,
Så svarar jag: nej, det är den ej.

Att kunskap söka och kunskap finna
Bör bli ett mål för hvarenda en:
Det höfves alls, ej minst hvar kvinna.
Sök kunskap, ungmö, och var ej sen!

Men ni, höglärda studentmamseller
Med hvita mössan på krusad lugg
När koka, baka och sy det gäller,
Säg, kunna ni då ett enda dugg?

Ni kunna amo och ert amatur,
Men grädda plättar, hur går det till?
Uti kemin ha ni fått laudatur,
Men säg mig, hur skall man steka sill?

Låt männen rabbla latinska fraser,
Låt männen mössorna hvita få!
Men ni, som smickras med namnet gracer,
Er plats det vore vid spisen stå.

Min bästa »Norrlandstös», du som ämnar
Ha hvita mössan vid nitton år,
Hur klokt om du den idéen lämnar
Och med din mor i hushållet går!

Förlåt att jag på din dikt djärfts svara
Och att jag af annan mening är!
Och har du trott mig en yngling vara,
Så vet, ett kvinnonamn dock jag bär.

(Laudatur var ett fint betyg.)

Ja vad gör man när man blir provocerad av nåns rimmande? Jo, man skriver naturligtvis själv en invändande dikt! Rimmen flyter på bra. Det är bara en/sen som inte funkar bra för mig. Poäng att välja neutral signatur så att hon kan hålla det dolt till slutet att hon är kvinna själv. (Jag blev överraskad i alla fall.)

Hur ska »Norrlandstös« ta detta? Hon får visst inte glädja sig över sina studier utan att nån ska ifrågasätta hennes livsval och om hon klarar de kvinnliga plikterna. Vad gör man då? Tystnar? Nej då, hon svarar i nästa nummer, och för att få den känsla som jag är ute efter här ska man alltså tänka sig typ Melinda Wrede eller Feven som uppläsare, men det är frivilligt.

Mer om hvita mössan

Svar till »En kamrat».

Jag tackar hjärtligt för gifna rådet.
Det är nog välment, jag kan förstå det.
Men vet du hvad, du, min kära vän,
Jag har ej lämnat »idéen» än.

Får jag ej högt emot målet blicka,
Blott därför att jag nu är en flicka?
Får jag ej bruka de pund jag fått
Att mig bereda en sorgfri lott?

Ty står jag ensam en gång i världen,
Förutan skydd uppå lefnadsfärden,
Då är det godt jag mig hjälpa kan,
Att ej bero utaf någon man.

Jag ville kunskap för lifvet samla,
Att ej jag måtte okunnig famla.
Ty jag vill bryta mitt eget bröd
Och en gång blifva min moders stöd.

Du tror mig vara en höglärd fröken,
Som sällan sätter sin fot i köken.
Nej, minst af allt vill jag vara dam
Med krusad lugg och med hållning stram!

Nej, kom till mig på det fria landet,
Och du skall se, om jag icke kan det,
Den svåra konsten att steka sill
Och grädda plättar och mera till.

På amo tänker jag ej fundera,
Det verbet kan jag ej konjugera.
När hvita mössan jag får till sist,
Då får jag den såsom – realist.

Att jag citerar allt detta är inte bara för de sjysta rimmen utan också för diskussionen om könsroller här. Jag tycker det ger en livlig inblick i tankar om sådant hos unga kvinnor då. Detta är en generation som redan var medelålders när de sedan fick rösträtt.

»Norrlandstös« försvarar sig bra. Dels försvarar hon sig på sin motståndares villkor. Du säger att jag inte kan grädda plättar för att jag bara tänker på latin och kemi, men jag kan minsann allt sånt också! Att det är bra att lära sig saker var de ju redan överens om. »En kamrat« var mest orolig över att det var för överdrivet för en flicka att läsa till studenten.

Men samtidigt anas mer grundläggande invändningar. Hon vill bryta sitt eget bröd och det är bra att »ej bero utaf någon man«. Hon verkar ha mycket medvetna mål med sin utbildning.

»Norrlandstös« sparar till slutet av sitt svar med att avslöja att hon inte går latinlinjen utan reallinjen (utan latin och med mer matte och sånt; chock! ännu mer okvinnligt!).

I latinstudierna var amo (= älskar) ett av standardorden som alltid användes när man skulle lära sig att böja verb, så det var ett naturligt exempel för »En kamrat« när hon skulle skriva något om sånt man studerar. Detta gjorde att när »Norrlandstös« talar om att latin är inget för henne så kan hon göra det på ett sätt där hon kanske antyder att kärlek är ingenting hon tänker på nu. Jag tycker det är svårt att veta om det är menat så, men kanske är det medvetet formulerat för att ytterligare visa att det är inte att hitta en man och bli husfru hon inriktar sig på nu. Snyggt gjort!

För fullständighets skull sista repliken, där Kamraten ber om ursäkt för att hon tjafsat med »Norrlandstös« som ju verkar vara reko trots allt. Hon menade egentligen några andra.

Ännu något mer om »Hvita mössan».

Från samme envise »kamrat».

Min stackars »norrlandstös», du har råkat
Ut för en riktigt envis kamrat
Som så med dig och din mössa bråkat
Och så har plågat dig med sitt prat.

Och nu den envisa kommer åter,
Men för att säga farväl till dig;
Och om du blott ett par ord tillåter,
Så skall du sedan bli af med mig.

Utaf din dikt kan jag tydligt höra,
Att du ej alls är en lärd mamsell,
Som ej vid grytor och fat törs röra,
Nej du är huslig, jag ser, och snäll.

Men medgif dock, att det plägar vara
Mer vanligt, att allan huslighet
Dit pepparn växer de låta fara,
De där studentskorna, medgif det!

Jag menar visst icke, att en flicka,
Om det behöfs, ej studera må:
O nej, vill hon sig blott kvinnligt skicka,
Den hvita mössan hon ock må få.

Och vill hon därmed sitt bröd förtjäna
(En sak, som nog icke är så lätt),
Nåväl, hur skulle jag kunna mena,
Att det ej vore ett lofligt sätt?

Nej, kära norrlandstös, jag har skrifvit
Mot de studentskorna, som ha glömt
Sin kvinnlighet och så lärda blifvit,
Att de om hushållning ej ens drömt!

Lef väl! Studera med lust och gamman,
Du norrlandsdotter; förlåt mitt prat!
Må vi bli höglärda allesamman,
Blott vi ej skämmas att koka mat!

Och därmed tog denna »rimstrid« (som redaktionen kallade det efteråt) slut och »Norrlandstös« vann som synes övertygande, även om vi inte tar tar hänsyn till att det är hon som har rätt i eftervärldens ögon.

[Bilden högst upp visar hur man fångar elektriska ålar med hästar som »bete«! Den har inte med detta att göra, men jag tog den från samma årgång av Kamraten för nån bild ville jag ha. Signaturen ser ut som »Laplante«.]