TV-avgiften, igen

Att läsa nitton domar på tillsammans 133 sidor skulle man kunna tro tar ett tag, men om de till största delen är kopior av varandra går det ganska snabbt. Så är det med de nitton avslag av överklaganden som Förvaltningsrätten i Luleå meddelade idag. Det gäller folk som har överklagat att de ska betala tv-avgift.

Diskussioner om tv-avgiften spårar lätt ur. Det finns de som inte vill ha någon public service-tv, eller som i alla fall inte själva vill ha med det att göra. »Det är bara skit!« – »Varför ska jag betala, som aldrig tittar?« Ja, ni vet. Detta är inte så intresserant för mig. Och nu har deras lika skräniga motpart dykt upp, som tycker att eftersom det är bra med public service så ska ju alla betala, så då spelar det väl ingen roll vad lagen säger? Att överhuvudtaget diskutera vad lagen säger eller borde säga är tjafs och paragrafrytteri. Är det någon som hävdar att en dator med internetuppkoppling, en surfplatta eller en mobiltelefon inte är »en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program« (som det står i lagen)? Ja, det kallar till exempel Johan Såthe i Computer Sweden för att »med flit missförstå lagens tydliga mening«. Det stämmer ju inte. Det hade gått att istället skriva en lag vars tydliga mening var att alla skulle vara med och betala, men det gjorde man tyvärr inte.

Så den typen av argumentation är jag inte heller så intresserad av.

Nä, jag tycker att det spelar roll vad vi har för lagar, och hur de upprätthålls, och det är därför jag läste dessa nitton domar. I ett vettigare Sverige borde skattepengar från de flesta av de som överklagar vara med och finansiera SVT utan nåt trassel, avgiftskontrollerande eller rättsfall. Men än så länge handlar ju lagen om innehav av tv-mottagare och de klagande upplever sig inte inneha några tv-mottagare.

De överklagande här är 18 personer från 22 till 68 år samt 1 företag. Det finns en del avvikelser, men i de flesta fallen har de »i telefonsamtal« eller »vid avgiftskontroll« talat om att de har en dator med internetuppkoppling och därför har Radiotjänst begärt tv-avgift.

De har anfört olika skäl till varför de överklagar, men oavsett vilka skälen var så kommer sen samma textsjok i domen med »Skälen för Förvaltningsrättens avgörande«. Endast på slutet kommer en liten knorr som kan anknyta till just denna persons yrkanden.

Som exempel, när en har anfört:

Hans dator är femton år gammal, saknar TV-kort såvitt han vet samt saknar ljudkort. Datorn arbetar med ett föråldrat operativsystem vilket inte gör det möjligt att se rörliga bilder och »utsändningar«.

så blir slutknorren i den domen

Eftersom JF genom sitt innehav av dator således innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört om datorns ålder m.m. föranleder ingen annan bedömning.

Det vill säga inte mycket mer än »vi såg vad du yrkade!«.

Många gånger görs inte ens denna återkoppling, utan det står bara »Vad han anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning«. Så standarddomen duger som den är rakt av.

Jag antar att det inte är något fel i sig med sådana nästan-kollektiva domar – många fall här liknar ju varandra. Men för att det ska funka krävs förstås att den där standardtexten som står i alla domar tar upp allas yrkanden, så vad står det i den?

Jag ska citera en del saker ur den. Vill man läsa hela finns ett exempel här [pdf]. I det exemplet är det alltså bara allra sista stycket (med det suddade namnet) som är speciellt för just denna dom. Det tidigare finns i alla. Det finns flera saker som är intressanta här, men innan jag fastnar i detaljer vill jag ett tag hålla kvar blicken lite högre på vad jag tycker är viktigt. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »tv-mottagare« betyder. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »utsändning« betyder. På sikt är det jag vill att vi har en bra fungerande public service-television med fungerande finansiering. Det är det viktiga.

Det har ofta sagts att nuvarande tv-avgiften är bättre än skatt för det skyddar SVT:s och SR:s oberoende, men jag kan inte se att det skulle vara självklart alls – det är politiker som kan höja eller sänka resurserna i vilket fall. Jag tror att det som på sikt försvagar finansieringen är när den inte känns legitim. Legitimiteten för en tv-avgift som är baserad på tv-mottagare började urholkas i viss mån redan när det kom annat man kunde göra med sin tv än att titta på SVT. »Jag tittar bara på TV4!« – »Jag tittar aldrig på tv, men hyr en moviebox och ett par filmer ibland!«. Det har fortsatt åt det hållet, och med försöken nu att räkna en vanlig dator som tv har det gått extremt långt. En avgift som gällde alla skulle kännas legitim för fler än en avgift som väljer ut så gott som alla på ett så irrelevant sätt. Som om »bara« alla de som äger minst en stol ska vara med och betala avgift till biblioteken, för stolar kan man ha till att sitta och läsa i, kanske böcker som har lånat på bibblan. Jämför det med skattefinansierade bibliotek. Nästan alla har en stol, så antalet människor som skulle betala skulle vara ungefär detsamma, men i vilket scenario tror ni betalningsviljan är högst?

Legitimiteten har också hållts nere av att så många har smitit från avgiften. Ju fler som smiter, desto mer kan de som inte smiter känna sig lurade. Till och med Radiotjänst själva har kunnat prata i termer som att det är helt normalt att bryta mot denna lag och att de som ändå betalar är hjältar. »Alla som betalar radio- och tv-avgiften är goda förebilder«.

Slutligen sjunker legitimiteten när det upplevs som dyrt. Nu kostar det 173 kronor i månaden. Är det dyrt? Det beror på ens ekonomi. Ett sätt som kan göra det dyrt är för att det är samma avgift för alla hushåll. Ett hushåll med två vuxna och tre barn parkerade framför teven ska betala lika mycket som en 18-åring som just har flyttat hemifrån och nästan aldrig tittar på teve. Radiotjänst har kvar särskild info till studenter angående vad som gäller med eventuell tv-mottagare i studentkorridorer, men ska datorer räknas som tv-mottagare blir detta irrelevant då studenterna förstås har sina egna datorer i vilket fall. Tips: Dessa nya hushåll kommer inte att uppleva avgiften som legitim till en början, och den inställningen kan lätt fastna.

Med skattefinansierad tv, eller med en skattliknande tv-avgift som den finska Yleskatten som infördes i år förbättras alla dessa punkter. Förutom att det blir billigare för att man slipper betala för smitarna också blir det också billigare för att man slipper betala pejlarna och kontrollanterna. I en SOM-undersökning svarar över hälften att de tycker att »Finansiera SR och SVT via skatten och inte med mottagaravgift« är ett mycket bra eller ganska bra förslag. (Att jämföra med 14% som tyckte det var ett ganska eller mycket dåligt förslag.)

Något sådant vore bättre än det vi har idag. Under tiden så bidrar domar som dagens till att urholka legitimiteten för den nuvarande tv-avgiften genom ordvrängeri.

De två viktigaste punkterna i de olika överklagandena handlar om »avsedd« och «utsändning«.

Avsedd

Kruxet med huruvida en viss pryl är »avsedd« att ta emot tv-sändningar är vem det är som avser. Flera av de överklagande påpekar att deras avsikt med att äga denna dator inte är att se på tv med den (och att de därför inte heller gör det). Det enda företaget i materialet säger till exempel att deras datorer »är avsedda för skyltmaterial och inte avsedda för TV-tittande«. (Deras datorer har heller inga ljudkort eller högtalare.)

Vilken avsikt innehavarna själva har spelar ingen roll anser rätten gång på gång. Tillverkarens avsikt då? Om jag skaffar en tv-apparat bara för att ha som möbel att ställa blommor på (en tjock-tv då, förstås!) så är den förstås tillverkad med avsikt att se på tv med. Det vore (med rätta!) futilt att påstå att det inte är en tv-mottagare för att min avsikt inte är att se på tv med den.

Men det tycks inte vara tillverkarens avsikt som spelar roll heller för rätten här. Flera av de klagande har formulerat saker som har med tillverkarens avsikter att göra. En resonerar till exempel om tillverkarens (Apples) avsikter med olika apparater de har och avslutar med att de apparater han själv har »är alltså, inte i tillverkarens ögon, avsedda att ta emot TV-utsändningar eller vidaresändning av TV i någon form«.

Detta bryr sig inte rätten om att kommentera alls, utan slutknorren säger bara

Eftersom NN genom sitt innehav av en dator innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört föranleder ingen annan bedömning.

Tillverkarens avsikter kommer också in (vid sidan av köparens) för datorer som är lite till åren gamla. En påpekar att när han köpte sin dator »med det primära ändamålet att använda den till sina studier« så »fanns inget TV-utbud på internet«. För citatet högre upp om en vars dator är femton år gammal kan man också undra vem som har avsett att den ska ta emot tv-utsändningar.

När det varken är innehavarens eller tillverkarens avsikt som gäller så kan man undra vems det är. Eller har föremålet i sig ett ändamål oberoende av mänskligheten? Det är ett teleologiskt problem som jag inte riktigt greppar känner jag.

Utsändning

Det andra som flera tog fasta på var att det tillgängliggörande av sina programtablåer som några tevekanaler nu gör inte är »utsändningar« i lagens mening. Som en av de klagande skriver:

Att en dator skulle vara en TV-mottagare framgår inte av lagstiftningen. En vanlig dator med internet-uppkoppling kan omöjligen ta emot en utsändning av TV-program då det överhuvudtaget inte går att göra utsändningar över internet. Data kan endast sändas på begäran av mottagaren. Strömning av video över internet skiljer sig starkt från utsändning och vidaresändning i teknisk bemärkelse. En dator kan därför inte räknas som en TV-mottagare.

Inte heller i detta fall såg rätten skäl att kommentera just det hon anfört, utan bara

Då LG innehar en TV-mottagare är hon skyldig att betala radio- och TV-avgift.

Inte ett ord extra om utsändningar än vad som står i standardtexten, där det står att s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast kan jämställas med rundradiosändning i lagens mening. (Det är väl inte relevant för hur SVT:s webbteve fungerar nu?)

Övrigt

Sen finns det andra saker i en del av domarna som jag tycker är anmärkningsvärt. En är inställningen till trasiga saker. I en kommentar skriver rätten

Om det är fel på en TV men felet kan repareras för en rimlig kostnad, kan TV:n inte anses vara varaktigt obrukbar

Detta tror jag är något helt nytt i tolkningen. Lagen undantar mottagare som »är varaktigt undanställd«. Ingenting sägs om att prylar måste vara trasiga för att man ska kunna göra detta; än mindre att de måste vara så trasiga så att det inte kan repareras för «en rimlig kostnad«. Jag tror att folk förr mycket väl har kunnat ställa ner sina oanvända tv-appareter eller videobandspelare i källaren och att det har räckt bra så i lagens och Radiotjänsts ögon. Jag har själv ställt av videobandspelare på det sättet efter att ha pratat med Radiotjänst om det.

Det om trasiga saker står det om också i standardtexten:

Eftersom utrustningen ska vara avsedd för att kunna ta emot TV-program spelar det inte någon roll för avgiftsskyldigheten om innehavaren av TV-mottagaren för tillfället inte kan se på TV-program på grund av att utrustningen är tillfälligt trasig, eller för att det saknas antenn eller för att innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box som anslutits till TV-mottagaren. Dåliga mottagningsförhållanden medför inte heller avgiftsfrihet.

Jag tycker det är fantastiskt att »innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box« finns med i denna uppräkning. Det är inte långt ifrån att en tv-bänk är avgiftspliktig även om innehavaren inte har köpt en tv att ställa på den.

Så min slutbedömning: Jag tycker att flera av de nitton har haft bra och välgrundade kommentarer som inte riktigt har tagits upp ordentligt här. Jag tycker samtidigt att de här distinktionerna om avsikter och utsändningar inte skulle behövas överhuvudtaget. Låt oss följa Finlands väg istället för att överhuvudtaget ha en lagstiftning som har med dessa luddiga element att göra! Jag är rädd för att framförallt SVT:s ställning undergrävs alltmer så länge vi har en betalningsmodell som upplevs som så felaktig.

Bilden visar en tv-mottagare i en annons tagen från Röster i radio TV 24/1961. Jag har skrivit om tv-avgiften tidigare i år också förresten.