Vem var Snoke-Dicke?

En bild från Barna Hedenhös som fastnade i huvudet när jag läste det som barn är rödbetorna i Barna Hedenhös i Ryssland. Bertil Almqvist förenar det ryska i rödbetor på grund av borsjtj med de ryska kupolerna, och det visar sig att de är gjorda av jättelika rödbetor.

Idag läste jag om denna bok, från ursprungligen (1962) hette Barna Hedenhös bakom stenridån, och sen senare under dagen när jag läste några sidor ur en tjock Larson-bok (The Far Side) kom jag fram till denna teckning:

Två helt olika böcker med jätterödbetor samma dag. What are the odds?

I mitt Barna Hedenhös-(om)läsande läste jag även den minst återutgivna häromdan:

Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, som synes lånad från biblioteket, för den saknar jag tyvärr själv. Den är från 1954 och som synes dyker då aktuella politiker upp i serien i sina urtidsformer. På de två sidorna nedan presenteras en hög politiker från fyra partier (under stenåldern stammar).

Hjälp mig! För att börja bakifrån ser jag förstås att Urlander är statsminister Tage Erlander och jag förstår att Per Urvin är finansminister Per Edvin Sköld. Jag fattar att Urlund är Bondeförbundets Gunnar Hedlund och att Urup är Sam B. Norup. (Dessa var för övrigt inrikes- respektive jordbruksminister i koalitionsregeringen då.) Och visst förstår jag att Urlin är folkpartiets ledare Bertil Ohlin och att Ljungskile är Svensson i Ljungskile. Men jag fastnar på hö-germanerna. Ur-Jalle är förstås partiledaren Jarl Hjalmarson, men vem är Snoke-Dicke? Jag är för ung för att klara detta! (Detta borde glädja mig, för det blir allt mer sällan detta är ett problem.)

Kan du inte hjälpa mig, så bara njut av Bertil Almqvists fåniga ordvitsar och teckningar. Senare i historien dyker även Vilhelm Moberg upp, som Rasker-Ville.

Tillägg dagen efter: Här finns svar på vem det var.

Svar till Dan Larsson

En informationssäkerhetsanalytiker på FRA, Dan Larsson, skrev sex frågor till Edward J. Snowden. Han var nog inte särskilt intresserad av att Snowden skulle se frågorna, så han publicerade dem på svenska i IDG. Då skriver jag lite svar och motfrågor här istället, och eftersom jag å min sida inte bryr mig så mycket om ifall Larsson ser detta så publicerar jag det här.

Fråga 1: Vilka verkliga bevekelsegrunder har du haft som grund för bryta den ed som du förmodligen har svurit att skydda ditt lands innersta hemligheter?

Han har även svurit en ed till USA:s konstitution. Många skulle säga att det inte gick att följa båda ederna och att den till konstitutionen då smäller högre, så till exempel f.d. domaren i Högsta domstolen Andrew P. Napolitano.

Vilka Snowdens orsaker är berättade han ju för övrigt om redan i början av juni i Hongkong.

(Fråga 2 och 3 hoppar jag över eftersom jag inte ser vad som skulle vara kritiskt mot Snowden i dem. Fråga 3 må vara kritisk, men mot annan part, så tycks vara ställd till fel person.)

Fråga 4: Som svar på en fråga från en journalist, som för ett år sedan tittade på en motsvarande händelse som inträffade 1971 där Daniel Ellsberg läckte information från en dator i Pentagon med känslig information om Vietnamkriget, angav han att ”det var för att förbättra allmänhetens förståelse för den amerikanska underrättelsetjänstsapparatens mål och metoder.” På samma typ av fråga svarade du: "Detta land är värt att dö för."

Militäranalytikern Daniel Ellsberg, som var mannen som erkände läckan den gången, valde att inte fly från USA när han ertappades.

Om du nu känner så starkt för ditt land att det är ”värt att dö för”, varför återvänder du då inte till USA för att försvara dig mot de anklagelser du har fått mot dig?

Daniel Ellsbergs då extremt nedsablade avslöjanden skedde för så länge sen så att han kan hållas fram som ett positivt föredöme från så gott som alla läger nuförtiden. Därför är det lämpligt att läsa just hans svar på denna fråga.

Fråga 5: Publicerade artiklar säger att du kan söka politisk asyl i bland annat Ecuador, som nyligen antagit en lagstiftning som starkt begränsar pressfriheten i landet. Förstår du att du söker asyl till ett land som har mindre frihet än det som du i värsta fall kommer att erbjudas av USA om du återvänder? Kan det faktum att valet av Ecuador som en framtida möjlig vistelseort för dig skada ditt eget syfte med att läcka informationen?

Har Larsson råkat skriva fel här, eller menar han på allvar att bo i Ecuador ger mindre frihet än att sitta i ett fängelse i USA? Jag gissar att han menade bara att USA är »mer fritt« än Ecuador och inte än vad Snowden »i värsta fall kommer att erbjudas«, men jag är inte säker.

Den här artikeln publicerades idag, men verkar vara skriven för flera veckor sen, när sådana uppgifter var nya, för Snowden har ju nu redan sökt asyl i över tjugo länder. Motfrågan är: »Vad finns det för länder som faktiskt kan tänkas svara ja som det skulle vara OK enligt dig att söka asyl i?«

(Är den här typen av frågor nånting nytt förresten, där landet man söker asyl i måste vara fläckfritt och det är intressantare än vad man söker asyl för? Jag kan inte minnas att jag har hört den till asylsökande före Assange och Snowden i alla fall.)

Fråga 6: Vad är ditt budskap till oss inom informationssäkerhetssamfundet, som hävdar att dina handlingar vanärar våra rykten speciellt för systemadministratörer både inom och utanför myndighetssfären? Hur reagerar du på deras oro att, som en följd av ditt handlande, denna grupp möjligen får ett rykte om sig att inte vara pålitliga och därför inte ska ha access till den här typen av information?

Så du är rädd för att ni som arbetar i den här branschen drabbas av »vanära« för att någon kan misstänka att ni också är presumtiva visslare?

Tänk åt andra hållet också. Den största vanäran drar ni åt er genom att inte vissla.

Organisationer som FRA bryter mot lagen gång på gång utan påföljd. Det kanske finns några av er som faktiskt försöker styra om skutan i det fördolda, men ja, det är sant att även de riskerar att drabbas av vanära på grund av majoriteten av sina kolleger.

Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!

Piratpartiets grundare bytte efternamn från Augustsson till Falkvinge år 2004. Vad är detta för slags namn? Han har sagt att det är för att han är en fågelmänniska. »Jag har alltid identifierat mig med de stora rovfåglarna, som jag tycker står för stolthet, frihet och överblick.« Visst låter det lite som ett namn från gamla indianböcker? Man kan lätt tänka sig repliker som »Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!«

Namnlagen

Med den nuvarande personnamnslagen (från 1982) är det lättare att byta efternamn än vad det var i den tidigare lagen från 1963. Då skulle en Augustsson behöva argumentera för att det namnet »icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt«, vilket inte längre är något krav.

Det finns dock några saker som inte är tillåtna för nypåhittade efternamn. Ett är att de inte lätt ska kunna förväxlas med andras efternamn. (Inom parentes: Maria Abrahamsson har blandat ihop detta skydd med upphovsrätt – hennes tanke verkade vara att om Rick Falkvinge tycker om att ha ett unikt namn, så ska han inte vilja reformera upphovsrätten (en helt annan lag). Som jag skrev då i en kommentar: Att de flesta politiker (i likhet med folk i allmänhet) inte vet mycket om vad upphovsrätt innefattar och inte innefattar är ingen nyhet eller överraskning. Men om man är jur. kand. och har arbetat som jurist och som politisk sakkunnig åt en justitieminister, borde man inte vara lite mer kunnig då?)

Finns det ändå andra som heter eller kallar sig Falkvinge? När Falkvinge 2008 mötte en Falkenflügel (= Falkvinge) på ett tyskspråkigt forum kommenterade han Hübscher Nick :-) (= snyggt nick).

Nikunthas

Scenbyte. Jag läser fortfarande ungdomstidningen Kamraten från 1890-talet. I julnumret 1895 gjordes reklam för en kommande följetong:

Som följetong under nästa år ingår en längre berättelse från de amerikanska indianområdena. ”MIAMIERNAS KONUNG” af Edmund Walden, den mest spännande och roliga äfventyrsberättelse som kanske någonsin satts i den svenska ungdomens händer

Något sådant vill man ju inte missa! Bilden ovan visar början av följetongen.

Och där, i tredje delen av följetongen, tillfrågas en ung indian, räddad ur en farlig kanotfärd i storm av tre engelsmän i en slup, vad han heter.

»Vill vår unge broder hålla vakt, under det vi sofva, och väcka oss, när solen kommer?»

Indianen förstod hvad Bob sade, lade handen på hjärtat och nickade jakande.

»Hvad kallar sig min unge broder? Han har dock redan ett namn?»

»Ni-kun-thas, Falkvinge.»

Berättelsen är full med spänningsmoment, som sjörövare och kidnappning, hela tiden med det fransk-indianska kriget i bakgrunden, med en del indianer på den goda sidan och en del på den onda franska sidan.

Nikunthas/Falkvinge är en piankashawer och visar sig inte vara vem som helst: »Vid ljudet af mitt namn tjuta irokeserna af ångest och gömma sig i skogarne, jag är Falkvinge, Tanacharissons son, miamiernas konung.«

Tysk indian

Detta är ju en svensk bearbetning och jag ville se originalet också. Det visade sig att originalet är på tyska och att Edmund Walden är en pseudonym för Franz Treller. Han skrev en stor mängd äventyrsromander i Karl Mays stil. Antagligen skrev han med den pseudonymen för att det känns bäst om indianböcker är på engelska. Annars känns det ju

helt igenom fel,
fel som fan,
som en tysk indian,
en befjädrad german

för att citera skalden.

Denna historia Der König der Miami gick ursprungligen som följetong i pojktidningen Der Gute Kamerad, årgång 1894/95. Illustrationerna är av Oskar Herrfurth. (Han fick ingen credit i den svenska utgivningen.) Den har senare publicerats både under pseudonymen och under Trellers riktiga namn.

Jag tror att originalnamnet var Falkenflügel, och att den som hade detta nick därför möjligen tagit det från boken, men förvirrande nog har namnet ändrats. En av titlarna som berättelsen haft är Falkenflügel (1904), så det är det jag går efter, men figuren har även kallats Falkenschwinge (samma betydelse) och bara Falke i olika versioner. (Boken har getts ut i olika moderniserade bearbetningar både 1952 och 2010. Jag låter här med viss svårighet bli att redogöra för alla ointressanta detaljer om olika utgåvor som jag kunnat kolla.)

På svenska gavs den ut i bokform 1925, fortfarande av »Edmund Walden« och som en »bearbetning från engelskan«, trots att Trellers eget namn stått i den tyska bokutgåvan. Texten tog man tydligen från Kamraten, men med nystavning och med några kortningar. Vill man läsa den är det nog enklast att beställa den i sitt stadsbibliotek, för den finns i Sveriges depåbibliotek (så snart jag har lämnat tillbaka det exemplaret), men illustrationerna finns bara i Kamraten. Jag avslutar med den från titeln:

Vad var roligt 1971?

De årligen utkommande Hobbex-katalogerna har en stor nostalgifaktor för många. För ett tag sen fick jag tog på denna katalog för hösten/vintern 1971–1972. Där fanns massor av olika prylar: högtalare, mätinstrument, byggsatser, verktyg, sportartiklar, skämtartiklar, knivar, luftgevär, sällskapsspel, leksaker, ångmaskiner, armbandsur, med mera med mera. Män tycks vara mer nostalgiska inför Hobbexkatalogerna än kvinnor. I en förfrågan där de svarande är födda runt 1973 (och alltså för unga för just denna årgång av katalogen) gav männen i alla fall 3,56 men kvinnorna bara 2,08 som svar på hur starka nostalgikänslor Hobbexkatalogen ger (på en femgradig skala). Några av de mest klassiska sidorna var de med skämtartiklar. Så här såg det ut:

Observera den sprudlande sexismen som hjälper till att förklara könsskillnaderna i nostalgifaktor. Den »Glaskrasch« som ger »en absolut illusorisk effekt av ljudet, då en hel glasservis åker i golvet« är för övrigt bara fem små rektangulära metallbitar som man ska släppa i golvet tillsammans råkar jag veta (den hårda vägen). Nästa sida:

Irrglasögonen ovan är en verklig klassiker! De köper t.ex. Bo Flodin i en serie av Joakim Lindengren från Brun utan tvål (1988).

Även den lille storrökaren Mecki är en klassiker. Det är nog inget troll egentligen som många har tänkt sig det, utan en tysk igelkott. Vi tar väl en tredje och sista sida också, med sågspånspraliner och annat som uppfattades som enormt lustigt den här tiden.

TV-avgiften, igen

Att läsa nitton domar på tillsammans 133 sidor skulle man kunna tro tar ett tag, men om de till största delen är kopior av varandra går det ganska snabbt. Så är det med de nitton avslag av överklaganden som Förvaltningsrätten i Luleå meddelade idag. Det gäller folk som har överklagat att de ska betala tv-avgift.

Diskussioner om tv-avgiften spårar lätt ur. Det finns de som inte vill ha någon public service-tv, eller som i alla fall inte själva vill ha med det att göra. »Det är bara skit!« – »Varför ska jag betala, som aldrig tittar?« Ja, ni vet. Detta är inte så intresserant för mig. Och nu har deras lika skräniga motpart dykt upp, som tycker att eftersom det är bra med public service så ska ju alla betala, så då spelar det väl ingen roll vad lagen säger? Att överhuvudtaget diskutera vad lagen säger eller borde säga är tjafs och paragrafrytteri. Är det någon som hävdar att en dator med internetuppkoppling, en surfplatta eller en mobiltelefon inte är »en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program« (som det står i lagen)? Ja, det kallar till exempel Johan Såthe i Computer Sweden för att »med flit missförstå lagens tydliga mening«. Det stämmer ju inte. Det hade gått att istället skriva en lag vars tydliga mening var att alla skulle vara med och betala, men det gjorde man tyvärr inte.

Så den typen av argumentation är jag inte heller så intresserad av.

Nä, jag tycker att det spelar roll vad vi har för lagar, och hur de upprätthålls, och det är därför jag läste dessa nitton domar. I ett vettigare Sverige borde skattepengar från de flesta av de som överklagar vara med och finansiera SVT utan nåt trassel, avgiftskontrollerande eller rättsfall. Men än så länge handlar ju lagen om innehav av tv-mottagare och de klagande upplever sig inte inneha några tv-mottagare.

De överklagande här är 18 personer från 22 till 68 år samt 1 företag. Det finns en del avvikelser, men i de flesta fallen har de »i telefonsamtal« eller »vid avgiftskontroll« talat om att de har en dator med internetuppkoppling och därför har Radiotjänst begärt tv-avgift.

De har anfört olika skäl till varför de överklagar, men oavsett vilka skälen var så kommer sen samma textsjok i domen med »Skälen för Förvaltningsrättens avgörande«. Endast på slutet kommer en liten knorr som kan anknyta till just denna persons yrkanden.

Som exempel, när en har anfört:

Hans dator är femton år gammal, saknar TV-kort såvitt han vet samt saknar ljudkort. Datorn arbetar med ett föråldrat operativsystem vilket inte gör det möjligt att se rörliga bilder och »utsändningar«.

så blir slutknorren i den domen

Eftersom JF genom sitt innehav av dator således innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört om datorns ålder m.m. föranleder ingen annan bedömning.

Det vill säga inte mycket mer än »vi såg vad du yrkade!«.

Många gånger görs inte ens denna återkoppling, utan det står bara »Vad han anfört i övrigt föranleder ingen annan bedömning«. Så standarddomen duger som den är rakt av.

Jag antar att det inte är något fel i sig med sådana nästan-kollektiva domar – många fall här liknar ju varandra. Men för att det ska funka krävs förstås att den där standardtexten som står i alla domar tar upp allas yrkanden, så vad står det i den?

Jag ska citera en del saker ur den. Vill man läsa hela finns ett exempel här [pdf]. I det exemplet är det alltså bara allra sista stycket (med det suddade namnet) som är speciellt för just denna dom. Det tidigare finns i alla. Det finns flera saker som är intressanta här, men innan jag fastnar i detaljer vill jag ett tag hålla kvar blicken lite högre på vad jag tycker är viktigt. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »tv-mottagare« betyder. Så himla viktigt är det egentligen inte vad »utsändning« betyder. På sikt är det jag vill att vi har en bra fungerande public service-television med fungerande finansiering. Det är det viktiga.

Det har ofta sagts att nuvarande tv-avgiften är bättre än skatt för det skyddar SVT:s och SR:s oberoende, men jag kan inte se att det skulle vara självklart alls – det är politiker som kan höja eller sänka resurserna i vilket fall. Jag tror att det som på sikt försvagar finansieringen är när den inte känns legitim. Legitimiteten för en tv-avgift som är baserad på tv-mottagare började urholkas i viss mån redan när det kom annat man kunde göra med sin tv än att titta på SVT. »Jag tittar bara på TV4!« – »Jag tittar aldrig på tv, men hyr en moviebox och ett par filmer ibland!«. Det har fortsatt åt det hållet, och med försöken nu att räkna en vanlig dator som tv har det gått extremt långt. En avgift som gällde alla skulle kännas legitim för fler än en avgift som väljer ut så gott som alla på ett så irrelevant sätt. Som om »bara« alla de som äger minst en stol ska vara med och betala avgift till biblioteken, för stolar kan man ha till att sitta och läsa i, kanske böcker som har lånat på bibblan. Jämför det med skattefinansierade bibliotek. Nästan alla har en stol, så antalet människor som skulle betala skulle vara ungefär detsamma, men i vilket scenario tror ni betalningsviljan är högst?

Legitimiteten har också hållts nere av att så många har smitit från avgiften. Ju fler som smiter, desto mer kan de som inte smiter känna sig lurade. Till och med Radiotjänst själva har kunnat prata i termer som att det är helt normalt att bryta mot denna lag och att de som ändå betalar är hjältar. »Alla som betalar radio- och tv-avgiften är goda förebilder«.

Slutligen sjunker legitimiteten när det upplevs som dyrt. Nu kostar det 173 kronor i månaden. Är det dyrt? Det beror på ens ekonomi. Ett sätt som kan göra det dyrt är för att det är samma avgift för alla hushåll. Ett hushåll med två vuxna och tre barn parkerade framför teven ska betala lika mycket som en 18-åring som just har flyttat hemifrån och nästan aldrig tittar på teve. Radiotjänst har kvar särskild info till studenter angående vad som gäller med eventuell tv-mottagare i studentkorridorer, men ska datorer räknas som tv-mottagare blir detta irrelevant då studenterna förstås har sina egna datorer i vilket fall. Tips: Dessa nya hushåll kommer inte att uppleva avgiften som legitim till en början, och den inställningen kan lätt fastna.

Med skattefinansierad tv, eller med en skattliknande tv-avgift som den finska Yleskatten som infördes i år förbättras alla dessa punkter. Förutom att det blir billigare för att man slipper betala för smitarna också blir det också billigare för att man slipper betala pejlarna och kontrollanterna. I en SOM-undersökning svarar över hälften att de tycker att »Finansiera SR och SVT via skatten och inte med mottagaravgift« är ett mycket bra eller ganska bra förslag. (Att jämföra med 14% som tyckte det var ett ganska eller mycket dåligt förslag.)

Något sådant vore bättre än det vi har idag. Under tiden så bidrar domar som dagens till att urholka legitimiteten för den nuvarande tv-avgiften genom ordvrängeri.

De två viktigaste punkterna i de olika överklagandena handlar om »avsedd« och «utsändning«.

Avsedd

Kruxet med huruvida en viss pryl är »avsedd« att ta emot tv-sändningar är vem det är som avser. Flera av de överklagande påpekar att deras avsikt med att äga denna dator inte är att se på tv med den (och att de därför inte heller gör det). Det enda företaget i materialet säger till exempel att deras datorer »är avsedda för skyltmaterial och inte avsedda för TV-tittande«. (Deras datorer har heller inga ljudkort eller högtalare.)

Vilken avsikt innehavarna själva har spelar ingen roll anser rätten gång på gång. Tillverkarens avsikt då? Om jag skaffar en tv-apparat bara för att ha som möbel att ställa blommor på (en tjock-tv då, förstås!) så är den förstås tillverkad med avsikt att se på tv med. Det vore (med rätta!) futilt att påstå att det inte är en tv-mottagare för att min avsikt inte är att se på tv med den.

Men det tycks inte vara tillverkarens avsikt som spelar roll heller för rätten här. Flera av de klagande har formulerat saker som har med tillverkarens avsikter att göra. En resonerar till exempel om tillverkarens (Apples) avsikter med olika apparater de har och avslutar med att de apparater han själv har »är alltså, inte i tillverkarens ögon, avsedda att ta emot TV-utsändningar eller vidaresändning av TV i någon form«.

Detta bryr sig inte rätten om att kommentera alls, utan slutknorren säger bara

Eftersom NN genom sitt innehav av en dator innehar en TV-mottagare är han skyldig att betala radio- och TV-avgift. Vad han i övrigt anfört föranleder ingen annan bedömning.

Tillverkarens avsikter kommer också in (vid sidan av köparens) för datorer som är lite till åren gamla. En påpekar att när han köpte sin dator »med det primära ändamålet att använda den till sina studier« så »fanns inget TV-utbud på internet«. För citatet högre upp om en vars dator är femton år gammal kan man också undra vem som har avsett att den ska ta emot tv-utsändningar.

När det varken är innehavarens eller tillverkarens avsikt som gäller så kan man undra vems det är. Eller har föremålet i sig ett ändamål oberoende av mänskligheten? Det är ett teleologiskt problem som jag inte riktigt greppar känner jag.

Utsändning

Det andra som flera tog fasta på var att det tillgängliggörande av sina programtablåer som några tevekanaler nu gör inte är »utsändningar« i lagens mening. Som en av de klagande skriver:

Att en dator skulle vara en TV-mottagare framgår inte av lagstiftningen. En vanlig dator med internet-uppkoppling kan omöjligen ta emot en utsändning av TV-program då det överhuvudtaget inte går att göra utsändningar över internet. Data kan endast sändas på begäran av mottagaren. Strömning av video över internet skiljer sig starkt från utsändning och vidaresändning i teknisk bemärkelse. En dator kan därför inte räknas som en TV-mottagare.

Inte heller i detta fall såg rätten skäl att kommentera just det hon anfört, utan bara

Då LG innehar en TV-mottagare är hon skyldig att betala radio- och TV-avgift.

Inte ett ord extra om utsändningar än vad som står i standardtexten, där det står att s.k. IP-multicastteknik eller IP-broadcast kan jämställas med rundradiosändning i lagens mening. (Det är väl inte relevant för hur SVT:s webbteve fungerar nu?)

Övrigt

Sen finns det andra saker i en del av domarna som jag tycker är anmärkningsvärt. En är inställningen till trasiga saker. I en kommentar skriver rätten

Om det är fel på en TV men felet kan repareras för en rimlig kostnad, kan TV:n inte anses vara varaktigt obrukbar

Detta tror jag är något helt nytt i tolkningen. Lagen undantar mottagare som »är varaktigt undanställd«. Ingenting sägs om att prylar måste vara trasiga för att man ska kunna göra detta; än mindre att de måste vara så trasiga så att det inte kan repareras för «en rimlig kostnad«. Jag tror att folk förr mycket väl har kunnat ställa ner sina oanvända tv-appareter eller videobandspelare i källaren och att det har räckt bra så i lagens och Radiotjänsts ögon. Jag har själv ställt av videobandspelare på det sättet efter att ha pratat med Radiotjänst om det.

Det om trasiga saker står det om också i standardtexten:

Eftersom utrustningen ska vara avsedd för att kunna ta emot TV-program spelar det inte någon roll för avgiftsskyldigheten om innehavaren av TV-mottagaren för tillfället inte kan se på TV-program på grund av att utrustningen är tillfälligt trasig, eller för att det saknas antenn eller för att innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box som anslutits till TV-mottagaren. Dåliga mottagningsförhållanden medför inte heller avgiftsfrihet.

Jag tycker det är fantastiskt att »innehavaren av mottagaren inte har köpt en digital-TV-box« finns med i denna uppräkning. Det är inte långt ifrån att en tv-bänk är avgiftspliktig även om innehavaren inte har köpt en tv att ställa på den.

Så min slutbedömning: Jag tycker att flera av de nitton har haft bra och välgrundade kommentarer som inte riktigt har tagits upp ordentligt här. Jag tycker samtidigt att de här distinktionerna om avsikter och utsändningar inte skulle behövas överhuvudtaget. Låt oss följa Finlands väg istället för att överhuvudtaget ha en lagstiftning som har med dessa luddiga element att göra! Jag är rädd för att framförallt SVT:s ställning undergrävs alltmer så länge vi har en betalningsmodell som upplevs som så felaktig.

Bilden visar en tv-mottagare i en annons tagen från Röster i radio TV 24/1961. Jag har skrivit om tv-avgiften tidigare i år också förresten.

Rap battle från år 1894

Idag presenterar jag tonåringar i rap battle. Ja, kanske inte riktigt rap egentligen, för året är 1894, men med sjysta rhymes i alla fall. Först ut signaturen »Norrlandstös« som tänker på att hon om något år ska ta studenten. Något battle är det inte än. Hon bara berättar om något viktigt i sitt liv.

Hvita mössan

I lifvets vår,
Vid nitton år
Jag hvita mössan kanske får.
Den glädjen för mig återstår.
Men flitigt läsa måste jag,
Fastän jag är en flicka svag,
Med friska tag
Dag efter dag,
Ty flit och möda är min lag.
Och hoppet hviskar för mig så:
Må tiden gå
Sin jämna gång båd’ vår och höst,
Den hvita mössan blir din tröst.

Tänk, hvilken fröjd,
Om far blir nöjd
Och mor blir lyft till glädjens höjd,
Om lyckan synes för mig böjd
Att gynna så min flit, min bön,
Att hvita mössan blir min lön
En hägring skön
För unga mön,
En sammetsmössa, hvit som snön.
Ja, blifve drömmen verklighet!
Gud blott det vet,
Om jag studentska blifva kan,
Med fint beyg, med glädje sann.

Men detta var förstås provocerande! En flicka som tar studenten! Det var inte så att detta var något väldigt nytt; det hade varit möjligt sedan 1870. Men ändå...

Dikten publicerades i nummer 16/1894 av ungdomstidningen Kamraten. En hel del av innehållet i den tidningen gjordes nämligen av de unga läsarna själva, och »Norrlandstös« fick svar redan i nästa nummer av tidningen:

Hvita mössan

Ett litet genmäle till »Hvita mössan»
af Norrlandstös.
Från
»En kamrat»

Skall det då vara en sådan lycka
Att sammetsmössan, den hvita, få;
Är den väl uppfunnen för att smycka
De täcka damhufvudena små?

Det där är allt en rätt kinkig fråga,
En svarar ja, och en svarar nej,
Men skall jag ut med min mening våga,
Så svarar jag: nej, det är den ej.

Att kunskap söka och kunskap finna
Bör bli ett mål för hvarenda en:
Det höfves alls, ej minst hvar kvinna.
Sök kunskap, ungmö, och var ej sen!

Men ni, höglärda studentmamseller
Med hvita mössan på krusad lugg
När koka, baka och sy det gäller,
Säg, kunna ni då ett enda dugg?

Ni kunna amo och ert amatur,
Men grädda plättar, hur går det till?
Uti kemin ha ni fått laudatur,
Men säg mig, hur skall man steka sill?

Låt männen rabbla latinska fraser,
Låt männen mössorna hvita få!
Men ni, som smickras med namnet gracer,
Er plats det vore vid spisen stå.

Min bästa »Norrlandstös», du som ämnar
Ha hvita mössan vid nitton år,
Hur klokt om du den idéen lämnar
Och med din mor i hushållet går!

Förlåt att jag på din dikt djärfts svara
Och att jag af annan mening är!
Och har du trott mig en yngling vara,
Så vet, ett kvinnonamn dock jag bär.

(Laudatur var ett fint betyg.)

Ja vad gör man när man blir provocerad av nåns rimmande? Jo, man skriver naturligtvis själv en invändande dikt! Rimmen flyter på bra. Det är bara en/sen som inte funkar bra för mig. Poäng att välja neutral signatur så att hon kan hålla det dolt till slutet att hon är kvinna själv. (Jag blev överraskad i alla fall.)

Hur ska »Norrlandstös« ta detta? Hon får visst inte glädja sig över sina studier utan att nån ska ifrågasätta hennes livsval och om hon klarar de kvinnliga plikterna. Vad gör man då? Tystnar? Nej då, hon svarar i nästa nummer, och för att få den känsla som jag är ute efter här ska man alltså tänka sig typ Melinda Wrede eller Feven som uppläsare, men det är frivilligt.

Mer om hvita mössan

Svar till »En kamrat».

Jag tackar hjärtligt för gifna rådet.
Det är nog välment, jag kan förstå det.
Men vet du hvad, du, min kära vän,
Jag har ej lämnat »idéen» än.

Får jag ej högt emot målet blicka,
Blott därför att jag nu är en flicka?
Får jag ej bruka de pund jag fått
Att mig bereda en sorgfri lott?

Ty står jag ensam en gång i världen,
Förutan skydd uppå lefnadsfärden,
Då är det godt jag mig hjälpa kan,
Att ej bero utaf någon man.

Jag ville kunskap för lifvet samla,
Att ej jag måtte okunnig famla.
Ty jag vill bryta mitt eget bröd
Och en gång blifva min moders stöd.

Du tror mig vara en höglärd fröken,
Som sällan sätter sin fot i köken.
Nej, minst af allt vill jag vara dam
Med krusad lugg och med hållning stram!

Nej, kom till mig på det fria landet,
Och du skall se, om jag icke kan det,
Den svåra konsten att steka sill
Och grädda plättar och mera till.

På amo tänker jag ej fundera,
Det verbet kan jag ej konjugera.
När hvita mössan jag får till sist,
Då får jag den såsom – realist.

Att jag citerar allt detta är inte bara för de sjysta rimmen utan också för diskussionen om könsroller här. Jag tycker det ger en livlig inblick i tankar om sådant hos unga kvinnor då. Detta är en generation som redan var medelålders när de sedan fick rösträtt.

»Norrlandstös« försvarar sig bra. Dels försvarar hon sig på sin motståndares villkor. Du säger att jag inte kan grädda plättar för att jag bara tänker på latin och kemi, men jag kan minsann allt sånt också! Att det är bra att lära sig saker var de ju redan överens om. »En kamrat« var mest orolig över att det var för överdrivet för en flicka att läsa till studenten.

Men samtidigt anas mer grundläggande invändningar. Hon vill bryta sitt eget bröd och det är bra att »ej bero utaf någon man«. Hon verkar ha mycket medvetna mål med sin utbildning.

»Norrlandstös« sparar till slutet av sitt svar med att avslöja att hon inte går latinlinjen utan reallinjen (utan latin och med mer matte och sånt; chock! ännu mer okvinnligt!).

I latinstudierna var amo (= älskar) ett av standardorden som alltid användes när man skulle lära sig att böja verb, så det var ett naturligt exempel för »En kamrat« när hon skulle skriva något om sånt man studerar. Detta gjorde att när »Norrlandstös« talar om att latin är inget för henne så kan hon göra det på ett sätt där hon kanske antyder att kärlek är ingenting hon tänker på nu. Jag tycker det är svårt att veta om det är menat så, men kanske är det medvetet formulerat för att ytterligare visa att det är inte att hitta en man och bli husfru hon inriktar sig på nu. Snyggt gjort!

För fullständighets skull sista repliken, där Kamraten ber om ursäkt för att hon tjafsat med »Norrlandstös« som ju verkar vara reko trots allt. Hon menade egentligen några andra.

Ännu något mer om »Hvita mössan».

Från samme envise »kamrat».

Min stackars »norrlandstös», du har råkat
Ut för en riktigt envis kamrat
Som så med dig och din mössa bråkat
Och så har plågat dig med sitt prat.

Och nu den envisa kommer åter,
Men för att säga farväl till dig;
Och om du blott ett par ord tillåter,
Så skall du sedan bli af med mig.

Utaf din dikt kan jag tydligt höra,
Att du ej alls är en lärd mamsell,
Som ej vid grytor och fat törs röra,
Nej du är huslig, jag ser, och snäll.

Men medgif dock, att det plägar vara
Mer vanligt, att allan huslighet
Dit pepparn växer de låta fara,
De där studentskorna, medgif det!

Jag menar visst icke, att en flicka,
Om det behöfs, ej studera må:
O nej, vill hon sig blott kvinnligt skicka,
Den hvita mössan hon ock må få.

Och vill hon därmed sitt bröd förtjäna
(En sak, som nog icke är så lätt),
Nåväl, hur skulle jag kunna mena,
Att det ej vore ett lofligt sätt?

Nej, kära norrlandstös, jag har skrifvit
Mot de studentskorna, som ha glömt
Sin kvinnlighet och så lärda blifvit,
Att de om hushållning ej ens drömt!

Lef väl! Studera med lust och gamman,
Du norrlandsdotter; förlåt mitt prat!
Må vi bli höglärda allesamman,
Blott vi ej skämmas att koka mat!

Och därmed tog denna »rimstrid« (som redaktionen kallade det efteråt) slut och »Norrlandstös« vann som synes övertygande, även om vi inte tar tar hänsyn till att det är hon som har rätt i eftervärldens ögon.

[Bilden högst upp visar hur man fångar elektriska ålar med hästar som »bete«! Den har inte med detta att göra, men jag tog den från samma årgång av Kamraten för nån bild ville jag ha. Signaturen ser ut som »Laplante«.]

Birgitta Andersson 80

Några Youtube-klipp med anledning av att Birgitta Andersson fyller 80 år idag.

De första intrycken i mitt liv gjorde hon som utmärkt skådespelare i för mig viktiga barnprogram, som Teskedsgumman och Hedvig i Från A till Ö, men det tar jag inte med. Hennes skådespelarkonst kan man t.ex. se i denna reklamfilm som jag såg första gången i torsdags där hon spelar alla roller.

Eller i detta nummer Språket tillsammans med Hans Alfredson och Martin Ljung, som på något sätt är roligare än den borde vara med sitt enkla koncept. »Visa barnstorlek!«. Från Svenska Ords revy Spader, Madame!.

Det bästa till sist: En torftig visa från Knäppupp-revyn Dax igen (1962–1963).

Den inledande bilden visar Birgitta Andersson i rollen »Revolutionären«, också i Spader, Madame!. Det rödvitrandiga förklädet får en särskild användning senare i scenen. Möjligen är det också en vink till förklädet Birgitta Andersson haft som Teskedsgumman tidigare på tv, även om detta än så länge bara hade setts i svartvitt då.