Paradexempel

Denna bild på mor och barn, Madrid 1937, är gjord till en kampanj för att bistå spanska barn med mjölk under Francos belägring av Madrid, och var mycket spridd över Frankrike då. (Mjölk till spanska barn var en fråga även här. Den första svensk som anmälde sig som frivillig till inbördeskriget var Kajsa Rothman som deltog som sjuksköterska och med transporter av sårade. När hon kom tillbaka till Sverige och höll föredrag om situationen i Spanien så startade hon även »Kajsas mjölkfond« för inköp av mjölk åt spädbarn i Spanien.)

Konstnären var en tysk i exil i Paris, Max Lingner. Han flyttade till Paris på 1920-talet, och efter att Hitler kom till makten kunde han inte återvända hem på grund av sitt motståndsarbete mot nazismen. Han tecknade bland annat antinazistiska teckningar i franska Monde och var med i sammanslutningen Freier Künstlerbund med tyska exilkonstnärer.

Ett tag efter kriget, 1949, flyttade han 61 år gammal tillbaka och blev konstprofessor i Östberlin, och idag är han aktuell här i Uppsala genom sin väggmålning Aufbau der Republik, »republikens uppbyggnad«, som finns på det hus där Östtysklands ministerråd hölls. Han hade verkligen inte fria händer med den målningen, utan fick lov att revidera den flera gånger efter beslut från politiskt håll, och lär själv ha tyckt illa om slutresultatet.

(Idag sitter Tysklands finansministerium i huset, och målningen har restaurerats och försetts med en serie informationstavlor om sin historia.)

Det aktuella är för att här håller vi på att piffa upp några centrala gator till att bli en »paradgata« genom Uppsala. Längs den ska konstnären Erik Krikortz göra ett verk Souvenir med fem delverk med bilder från europeiska storstäder. En tanke med citaten sägs vara att »man ska reflektera kring vad parad har inneburit genom tiderna, och vad det betyder för oss i dag«.

Sebastian Johans skriver i UNT att det är logiskt för en konstnär att spela på de konnotationer som en paradgata för med sig, men

Vi vet ju allt för väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång.

Det handlar om att en av de fem delarna är en replik av Lingners propagandistiska väggmålning, på en markvärmecentral, och att det har väckt stor kritik från en del i Uppsala. Det sägs att eftersom det som citeras är DDR-propaganda så borde det inte få finnas, eller i alla fall inte vid en så fin gata som Drottninggatan. (Detta är paradgatans svarta fläck, enligt ett pressmeddelande från Moderaterna. Centerpartisterna Stefan Hanna och Olle Romlin skriver att det är »fullkomligt vansinne och helt oacceptabelt att ett DDR-motiv ska få stå kvar på första parkett i Uppsalas finrum«.)

För i alla fall många verkar Sebastian Johans utsaga om folk som inte kan tänka sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång stämma, för i denna debatt tros ofta Krikortz utföra DDR-propaganda och de som inte håller med i kritiken försvara sånt. Stefan Olsson, landstingspolitiker för moderaterna, möter t.ex. motstånd med att skriva om hur löjligt det är att »försvara kommunisthyllande konst«.

Jag är inte ute efter att säga om Krikortz Souvenir är bra eller dåligt. Jag säger som Sebastian Johans: »Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.« Mina infallsvinklar är istället dessa två:

1. Markvärmecentral: Så välfunnet det var att flytta sån här flådig propagandakonst som i sin »rätta« miljö sitter på stora fina väggar eller byggnader till en markvärmecentral för att desarmera den! Jag har inte sett nån påpeka det, så då vill jag göra det. Det är en slags estetik som det ofta anspelas på och som mer eller mindre desarmeras av sammanhanget, som t.ex. på skivomslag av Kraftwerk, men i en stadsmiljö var det kanske svårt utan att använda en så totalt prosaisk liten struntbyggnad.

2. Människan Max Lingner: Eftersom väggmålningen mest kallas bara »DDR-propaganda«, »DDR-kitsch« och liknande i debatten ville jag få skriva något om individen Max Lingner (och få visa hans fina mor-och-barn-bild). I samma kollektivistiska tänkande där kommersiell konst ses som tillverkad av företag och inte av konstnärer så ses en sån här väggmålning som tillverkad av en nation och inte av konstnärer. (Några gånger har faktiskt Lingner nämnts, tämligen ofta då felstavad.)

Hanna och Romlin påstår att originalväggmålningen »skapades ursprungligen under tvång av den regim som kontrollerade konstnären Max Lignert«. Även när de nämner konstnären (om än felstavad) låter det väl ändå som att det är regimen som skapar konstverket?! Det där med »under tvång« har jag inte funnit något belägg för, och jag misstänker att de skriver så bara för att de inte kan komma på något annat skäl att göra en sån målning. Men däremot är det känt att Lingner blev missnöjd med slutresultatet av sitt konstverk eftersom politikerna i DDR hade så mycket synpunkter på hur det skulle vara. Nu får vi se hur pass Krikortz klarar sig från de klåfingriga politikerna i Uppsala.

Kan inte ens sköta en kamel

Elsa Brändström, »Sibiriens ängel«, berättar i sin bok Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien 1914–1920 (1921) om krigsfångar från första världskriget i Ryssland. Bland många otäckheter finns ovanstående lustighet. En del fångar togs ut i arbete, bland annat i lantbruket genom att godsägare och lantbrukare kunde begära ut ett antal fångar från distriktsförvaltningen.

För de fångar, som hemma aldrig uträttat något praktiskt arbete, blev den första lärotiden fylld med många besvärligheter. En gång diskuterade två bönder sina tyska fångar, som de ansågo flitiga, starka och bra, »men dumma äro de», sade den ene, »jag har en, som säger, att han gått 12 år i skolan och sedan 6 år på universitetet, och ändå kan han inte ens sköta en kamel»

Utbildningsväsendet hade tydligen sina brister då också. Det är en intressant bok på många sätt, inte minst angående de olika turerna för krigsfångarna i Sibirien efter revolutionerna 1917. Brändström dog 1948, så 2018 blir boken fri och kommer då troligen snart att digitaliseras. Att döma av misslyckade google-sökningar på citat ur den finns det inte enkelt tillgängliga piratutgåvor på nätet redan nu.

Bilden är helt enkelt en sida ur boken. Fotograf till bilden där framgår ej – kanske Brändström själv?

God jul 1914!

Jag har två jultidningar från 1914. Julstämning i praktupplaga (för 2 kronor) med omslag av Carl Larsson och Ungdomens julrosor med omslag av Jenny Nyström. Jag har lite bråttom i år, så min inscanning får bli den mest tidseffektiva för att ge så mycket jul som möjligt. Det blir därför baksidan på den senare, där det finns reklam för en mängd andra tidningar! Många bilder i samma smäll! God jul!

Tidigare år (med oftast mer innehållsrika inlägg): 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913.

Scrabble på svenska 1954–2014†

Det amerikanska spelet Scrabble kom till Sverige 1954. Det var året efter det kom ut i t. ex. England och Tyskland, men året innan det kom en version på franska, så vi var tidigt ute.

I Sverige fick spelet namnet Alfapet (allra först faktiskt »ALFA-PET« med bindestreck) och kom att vara ett av de mest klassiska och kända sällskapsspelen i Sverige decennium efter decennium.

Men nu är det alltså dött. Den utdragna dödskampen började på 1990-talet med att rättighetsinnehavarna J. W. Spears and Sons köptes upp av Mattel, som därigenom fick rättigheterna till Scrabble över hela världen utom Nordamerika, och detta inlägg är mest en rant från min synvinkel om hur dåligt Mattel skötte detta i Sverige. (Internet är till för sånt.) Nu var man inte längre nöjda med utgivningen via en licens till Alga/Brio i Sverige, utan Mattel skulle ge ut spelet själva. Därmed förlorade spelet sitt fina namn Alfapet, för det var det Brio som ägde. Jag tror inte Mattel hade brytt sig om att undersöka situationen i Sverige särskilt noga innan de fattade detta ödesdigra beslut, utan trodde att Scrabble i Sverige var väl just inte just annorlunda än i andra europeiska länder.

Vad som skulle hända hade nog varit uppenbart för dem om de gjort detta. Brio gav ut ett nytt korsordsspel med namnet »Alfapet«. Kunderna köpte självklart det varumärke som var väl inarbetat i Sverige under fyrtio år och inte det där konstiga spelet med engelskt namn, som dessutom kostade markant mer. Speciellt som Mattel inte verkade tycka att de behövde göra nån särskild marknadsföring av spelet med det nya namnet. I leksakshandeln märkte man gång på gång att personalen i allmänhet inte visste vad som var vad. Många kunder som köpte det nya Alfapet var direkt besvikna när de märkte att det var ändrat sen de senast spelade »Alfapet«, och de visste inte att det klassiska spelet faktiskt fanns kvar, bara svårt att hitta.

Här kan man behöva tänka på när detta var. Idag kanske många tänker mer på Wordfeud som korsordsspel och så vet att dess »fysiska« original heter Scrabble. Om såna människor står bland spelen i en leksaksaffär och tänker att de skulle vilja wordfeuda fysiskt ibland skulle de kanske ta godtyckligt spel som verkade vara ett liknande korsordsspel. Men då var det få som visste att det amerikanska originalet hette »Scrabble«, medan »Alfapet« var ett extremt känt spel som »alla« hade spelat.

Under 1990-talet blev det svårare och svårare att få tag på riktiga Scrabble-spel i Sverige. Stor & Liten tog det ur sitt sortiment senast 1997. I december 1998 var det inte en enda butik söder om Göteborg som tog in spelet svarade Mattel en sydboende presumtiv kund som frågade var det gick att köpa. Åhléns City i Stockholm hade visserligen spelet, men plockade bort det under julhandeln 1998 för att ge mer plats åt det nya Alfapet! Här bör man inse att näthandeln inte var särskilt stor på den tiden och det gick inte heller att beställa spelet direkt från Mattel, så det var verkliga problem att överhuvudtaget få tag på exemplar.

Vid det laget fanns det en livaktig liten tävlingsvärld av Scrabblespelare i Sverige som jag hörde till, och vi såg naturligtvis med bestörtan på hur Mattel lät »vårt« spel dö bort medan villiga kunder inte fick en chans att köpa det och presumtiva kunder inte ens visste att spelet fortfarande fanns och vad det hette nu. (Samtidigt ska jag säga att Mattel behandlade oss väl. Vi fick många spel donerade att använda som priser i tävlingar till exempel, så på det sättet kunde vi få tag på spel.)

År 1998 fyllde varumärket Scrabble 50 år. Vi tänkte att ett firande av detta borde få uppmärksamhet. Jag försökte kontakta Mattel, och då visade det sig att vår tidigare kontakt där hade slutat och hans adress studsade. Efter ett tag fick jag dock tag på en hög dansk chef, Pål Christophersen, i telefon. Han lät entusiastisk och såg det som en bra idé att ordna SM eller nåt annat jippo det året. Han skulle prata lite med nån annan där och så skulle vi höras av igen. Det lät bra!

Det mynnade tyvärr ut i ett mail

Jeg har snakket med min Key-account manager [MC] vedrørende saken og han tar kontakt.

Det gjorde dock aldrig denne MC. I december skrev jag därför igen till Christophersen. Det var försent att ordna SM eller nåt annat jippo under jubileumsåret, men det var ännu en dryg vecka till det faktiska jubileumsdatumet. Jag skrev:

Ifall ni vill göra nånting alls av 50-årsjubileet så kan jag tala om att det i nån mening är den 16 december som Scrabble fyller 50 (om nio dar!). Det var nämligen då som varumärket Scrabble blev registrerat. Jag tror att svenska media är intresserade av jubileet. Det har hänt flera gånger att de har tagit upp jubileet, eftersom de sett i utländska källor att Scrabble fyller 50 år, men då har de översatt detta till att Alfapet fyller 50 år, och så kommer de fortsätta att göra om inte någon talar om för dem att det inte är så. Kanske en pressrelease lagom till bemärkelsedagen kunde vara användbar?

Att jag nu skriver tillbaka själv till slut, trots att du skrev att [MC] skulle höra av sig är för att jag är så orolig för framtiden för svenskt Scrabble. Jag har hört att inte en enda butik söder om Göteborg har tagit in Scrabble, vilket låter helt fasansfullt såhär inför julhandeln. Vad hjälper det om vi lär folk vilket spel det är som gäller, om det sedan inte går att köpa? Är detta sista säsongen för spelet, eller vad har ni för planer? Är det nåt vi kan göra? (Mer än att puffa på våra lokala leksaksaffärer, förstås.)

Javisst är det fräckt. Jag talar om för den danske överchefen att hans country manager för Sverige inte gör som han blivit tillsagd, och låter en av företagets tillgångar dö ut.

Han skickar vidare till MC med kommentaren »Vennligst ta kontakt med Hr.Stärbec og lsg noe fornuftig sammen.« [sic! Ibland är danska märkligare än man kan tro.]. Det ledde inte till något. MC var nog inte så förtjust i mig då.

Eftersom det firades internationellt, så kom det notiser om jubileet i svenska media ändå, som översatte det till att »Alfapet« fyllde 50 år. När Morgonpasset tog upp denna nyhet hade man till och med med en representant för Alga i programmet. (Jag minns inte vad denna representant sa riktigt, men det var inte »hörni, tack och så, men jag vet inte varför jag är med när ni pratar om jubileum. Det spel vi säljer är ju bara ett par år gammalt.«)

När vi förstod att ingen annan skulle göra det skickade vårt lilla förbund Svenska Scrabbleförbundet snabbt ut ett pressmeddelande om jubileet som möjligen rensade några frågetecken åt någon. Nästa år, 1999, arrangerade vi ett SM själva. Jag hade inga tankar på att försöka prata med Mattel igen då, men min bror gjorde det, och fick dem att sponsra med 1000 kronor, faktiskt. Sverigemästerskapen ledde till mer mediauppmärksamhet där Scrabble nämndes under sitt riktiga namn än nånsin.

Jag minns inte om jag tog kontakt med Mattel igen den närmaste tiden efter det, men 2001 tog Philip Nelkon kontakt med mig. Han är en toppspelare från Storbritannien som arbetar centralt för Mattel som »promotion and licensing manager« för spelet Scrabble. Tänk om vi hade haft någon liknande i Sverige! Han berättade att Mattel i Sverige hade problem med att uppdatera regelboken för en ny utgåva. »They require some help from a Scrabble player ... Would you be willing to help? I expect there would be some payment involved.«

Den han satte mig i kontakt med då, som var »marketing manager for Scrabble in Sweden« kunde ingen svenska och frågade mig om det fanns något Scrabbleförbund i Sverige. Den eventuella kunskap som de hade haft om oss hade de alltså inte direkt vårdat.

Visst hjälpte jag till med detta. Jag fick ett utkast till regelhäfte och kunde så småningom skicka ett 850 rader långt mail med kommentarer om deras nya regelhäfte. Det hade många konstigheter, felaktigheter och oklarheter, och jag slutade för att min deadline var slut, snarare än att jag inte hade mer att anmärka på. Det var klart mer att göra än jag hade väntat mig. Förutom att rätta fel och oklarheter fick jag också hitta på nya sammanhängande exempel som visade alla sätt att bilda ord (i deras exempel ingick ogiltiga ord) och rätta till flera strategiråd som handlade om Scrabble på engelska men översatts som om de fortfarande gällde. T. ex. nämndes brickan S som särskilt bra (vilket den är på engelska), och att Z är en bokstav som man oftast inte vill ha var okänt. Bland de mer lustiga felen var att de tagit med den lista med »Books about Scrabble« som stod med i de engelska reglerna, och översatt alla boktitlar där till svenska!

Hon tackade och efter att de arbetat sig igenom mina förslag skickade hon en ny stor pdf för mig att granska med kort deadline. Jag tackade men skrev att jag inte hade tid att arbeta med denna förrän nästa vecka. »Normally I have only time for this during weekends, but this weekend I will be occupied all the time. I am still interested, but this has grown to be much more work than I had anticipated.« Hon såg inte detta som en cue till att erbjuda någon ersättning och senare väntade hon sig ännu snabbare reaktion från mig.

Det kändes mest olustigt att lägga ner så mycket tid på nåt som jag ändå inte fick göra så bra som jag hade velat. I ett senare skede skrev jag att de borde kontakta förbundet istället (vars styrelse jag inte längre satt i). Trots det var det mig hon nästa år skickade »sista« utkastet till en torsdag med begäran om att jag skulle »send me your address so we can overnight the instructions. Lastly, can you review by Monday and forward them to Jim Harrison in the UK?«. Jag svarade nej, och det inte förrän efter den måndan det gällde. Om det var som en markering eller för att jag varit bortrest minns jag inte. (Så de fel som är kvar i regelhäftet beror på mig! Eller nåt.)

Tillbaks till när Nelkon tog kontakt med mig. En god nyhet var att han i samband med detta bad om mitt telefonnummer för att få ringa och »chat with you about various issues on Swedish Scrabble from a player's point of view«. Tänk om man kunde få honom att inse hur illa det var i Sverige! Skulle han kunna göra något?

Ja, 2002 hände det nåt! Om det var för att Nelkon dragit i trådar eller inte vet jag inte.

Mattel tog hjälp av konsultföretaget Demoskop för att analysera marknaden. Hur skulle de kunna förbättra sina usla marknadsandelar mot Alfapet? En liten grupp svenska tävlingsspelare kallades till ett möte hos dem där vi fick ge våra synpunkter. De grundläggande skälen till att Scrabble sålde så mycket sämre än Alfapet var enkla och tydliga. Folk var uppväxta med Scrabble, men då hette det Alfapet. Folk ville fortsätta att spela detta spel, så då köpte de »Alfapet«. De kände inte till att spelet de egentligen ville ha fanns, och i affärerna visste man inte heller vad som var vad ifall nån skulle fråga. De få som ändå visste detta stupade på att det var extremt svårt att få tag på Scrabble. Detta försökte vi förklara, och man kan ju tycka att såna där ekonomimänniskor ska förstå att produkter som knappt finns till salu och som folk inte vet vad det är inte säljer så bra, men de fokuserade istället enbart på skillnaderna mellan själva spelen Alfapet och Scrabble. Dessa var fullständigt irrelevanta. Det fanns knappast någon konsument som gjorde ett val mellan dess två produkter utifrån hur roliga de var att spela. De flesta som köpte Alfapet (vare sig de uppskattade ändringarna eller inte) trodde att det var det enda korsordsspelet som fanns på svenska. Många som köpte det blev bara negativt överraskade av de skillnader bland vilka Demoskop-folket letade efter den gyllene ingrediens som de trodde fick Alfapet att sälja så bra.

Så vi fick spela nya Alfapet och sen fick vi frågor i stil med om det var roligare att spela när det fanns vinkelbrickor? (Är det den hemliga ingrediensen? Kommer konsumenterna att hitta vårt spel om vi också har vinkelbrickor?) Eller negativa bonusrutor? Eller Q? Tyckte ni att det var roligt att spela med Q? »Nej, det är närmast meningslöst med en Q-bricka eftersom det finns så extremt få såna ord.« Och så vidare.

Så de var ute efter att hitta något att ändra, trots att deras stora försäljningspunkt borde vara att detta var originalet! Att detta var det spel som funnits sen 1950-talet i Sverige. Att det var utan de tillkonstlade tilläggen.

Bland alla detaljerade jämförelsefrågor kom Z upp. »I Alfapet är Z värt 10 poäng och C bara 8, tvärtom mot Scrabble. Är det bättre?« Där fick vi erkänna att det var en egendomlighet av historiska skäl att den svåraste bokstaven Z inte var värd mest poäng. Ja, det vore »objektivt« sett bättre med 10 poäng för Z, men det ni borde trumma för är att detta är originalet, så det är nog inte lämpligt att ändra nåt ändå. (Jag skulle lätt kunna göra ett korsordsspel som hade »bättre« poäng och frekvenser för fler bokstäver än så, men vad vore vitsen? Jag vill ju spela det »riktiga« spelet!)

Jag minns inte hur eniga eller inte vi var i gruppen. Det kanske var några som var direkt för denna ändring. Även vi som var mot erkände ju ändå att det i nån mening var »bättre«. Det blev därmed resultatet av denna undersökning. Demoskop kunde rapportera till Mattel att de kommit fram till hur spelet kunde förbättras, och nästa utgåva av spelet hade ändrade poängvärden. Då kastade sig förstås alla konsumenter över Scrabble, nu när de inte längre stoppades av det konstiga Z-värdet (ironi).

När denna nyutgåva skulle komma ut förstod Mattel att de behövde göra reklam. En person som jobbade på PR-byrån Hedberg & Co kontaktade till exempel mig för att fråga: »Har ni månne en KÄNDIS på medlemslistan i Svenska Scrabbleförbundet?« I synnerhet hoppades hon att det skulle finnas en karamelodiktstipendiat då de ville kunna »citera en ord-kändis på en liten slip som ska följa med kartongen. Jag har kontakt med Povel Ramels agent, och väntar på svar på förfrågan till honom... man vet aldrig - han kanske har vuxit upp med Scrabble?« (Jag fick informera henne om att Povel Ramel var född 1922 och därför 32 år när Scrabble kom till Sverige.)

Jag själv lämnade Scrabblevärlden mer eller mindre 2004, så på senare tid har jag inga särskilda insikter i hur Mattel har skött sitt spelinnehav. Det var nog kört i vilket fall, och nyligen när Johan Berner kontaktade Mattel om en Scrabble-relaterad idé han hade (berättat om här) så kom beskedet, kanske helt oväntat, eller kanske snarare väntat i många år. Man har nu beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. RIP.

Bilden visar inbjudan till den första Scrabble-tävlingen som jag och min bror arrangerade, FEZ CUP 1996. Vi har har som synes byggt upp inbjudan av de 100 brickorna i spelet. Var det kanske för att underlätta detta vi kallade tävlingen FEZ CUP? Eller var det bara för att hylla det mycket praktiska ordet FEZ som så ofta blev en räddning för svårspelade Z-n? Eller kanske helt enkelt för att ha ett skäl att instifta det prestigefyllda vandringspriset vandringsfezen? Ja, vem vet?

Dagens ord: kudda

Dagens boktips är Moomin: The Deluxe Anniversary Edition som ges ut i samband med Tove-100-jubileet i år och samlar Tove Janssons muminserie som tidigare givits ut (av samma förlag) i fem böcker. Den kom ut nyss och jag fick mitt exemplar i fredags. En fantastisk serie som jag inte hade samlad på engelska eftersom jag hittills prioriterat de svenska böckerna, så det var ett givet köp. Efter att jag för några veckor sen skrev om originalspråket till muminserien har jag läst om mycket av den både på engelska och svenska och noterat en hel del egendomligheter i den svenska texten som jag inte tror kommer från originalmanus, så det har stått allt klarare för mig att jag måste ha den på engelska.

Att det kanadensiska förlaget överhuvudtaget gett ut denna serie förklaras med att dess creative director passade på att ta kopior på de kopior av serien som tecknaren Dylan Horrocks från Nya Zeeland en gång hade med sig vid en resa. Hans kopior var i sin tur kopierade från den brittiske seriehistorikern Paul Gravetts exemplar av den bok utgiven i London 1957 som tidigare var den enda samlingen på engelska. Man kan förstå att det för dem kändes som att de grävde fram ett okänt mästerverk, medan det här alltid har varit självklart att mumin finns i serier också, vid sidan om böckerna. Som förord i boken har några serieskapare fått skriva kort om muminserien, och just Dylan Horrocks fångar mycket på pricken. Jag behöver ingen som talar om för mig att den serien är genial, men hans väl valda ord fick mig att känna frändskap så att jag blev nyfiken på att läsa vad han har gjort.

Något extramaterial jämfört med de tidigare böckerna ska förstås en sån här bok ha, och det är (förutom förorden) »Tove Jansson’s Character Studies for the Moomin Comics Strip«. 25 helsidor (samt delar av en 26:e) med teckningar av Tove med motiv från serien. Detta blev jag mycket glad över! På Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsingfors i år tittade jag nämligen mycket på sex sådana sidor och gjorde anteckningar om vad de innehöll och hoppades att de skulle publiceras nångång. (Märkligt nog visade det sig att endast tre av de sex sidorna på Ateneum är med i boken.)

Varje sida är full med olika figurer och andra motiv som hör till en viss serie. I boken presenteras sidorna som »character studies« som Tove gjorde inför tecknandet. Jag tror snarare att dessa sidor är minnesanteckningar om hur olika figurer och saker som skulle återkomma såg ut, avtecknade från serieoriginalen. Dvs. något att ha till hands efter att hon skickat iväg de tidigare originalen till London. Motiven är oftast mycket lika första förekomsten för något i serien.

Teckningen överst på »Fru Fillyjonks ko förklädd till marskudda« är en detalj från en av dessa sidor. (Fillyjonk är vad Filifjonkan heter på engelska, och Toves anteckningar på dessa sidor har lite blandat språk.) Detta är från en av de sidor jag såg på Ateneum, och jag undrade då över »marskudda«.

Så här ser Filifjonkans ko ut när den inte är förklädd.

I originalpubliceringen säger marsianen i första rutan förstås istället »It must be an Englishman...«. Jag undrar om Tove skrev engelsman direkt i sitt manus. Hon tänkte knappast på det som en svensk i alla fall, som behövde ändras för att passa in publiceringen i England.

Det jag inte visste var att kudda inte är något annat än finlandssvenska för kossa (SAOB)! Eftersom en del av bildtexterna är på svenska har i boken Tiiny Nunnally fått översätta dem. Tyvärr kunde hon inte heller kudda och skrev (genom att chansa?) »martian pony«! Men självklart är det en Mars-ko de ska förklä kossan till så att en besökande marsian ska känna sig hemma. Som bekant är Mars känt för »a kind of blue, superintelligent cows«.

Valhemligheten

Detta är två valsedlar som Åsa Linderborg publicerade på twitter vid valen den 14 september.

Jag märkte det för att Mikael von Knorring, själv vänsterpartist som Linderborg, kommenterade att hon klottrat på sina röstsedlar och därmed gjort dem ogiltiga. Vallagen säger nämligen att en valsedel är ogiltig om den »har kännetecken som uppenbart gjorts med avsikt«. (I övrigt fick detta mest glada kommentarer från motståndare till v.)

När jag har nämnt detta har jag märkt att många inte har tänkt på att den regeln finns för att skydda valhemligheten, eller att valhemligheten inte bara handlar om att göra det möjligt att hålla hemligt hur man röstar för den som så önskar, utan att det är tänkt att det ska vara hemligt hur alla röstar. Det är klart man kan tala om hur man röstar – jag gjorde det själv i EU-valet 2009 – men det ska inte gå för andra att veta säkert om man talar sanning när man gör det.

Utan en sådan valhemlighet är det nämligen möjligt att påverka andras röster. Du kanske hotar mig med något om jag inte röstar som du vill, eller du kanske erbjuder mig betalning om jag röstar som du vill. Med en strikt valhemlighet är det svårt, för du vet inte om jag sen röstar som du sagt, men om det finns möjlighet för mig att visa hur jag har röstat så möjliggörs sådan oönskad påverkan.

I Dagens Juridik idag skriver en f.d. chef för valmyndigheten för fyrtio år sen om hur dagens valnämnd tar lätt på valhemligheten, och till och med låter folk stoppa ner röstsedlar utan att gå bakom skärmen, och att han överväger att överklaga valet för att få en förnyad prövning av risken för otillbörlig valpåverkan. Det har tydligen skett en uppluckring av valhemligheten i praktiken de senaste decennierna, utan någon ändring i lagen om denna. Sådan påverkning behöver inte vara så uttrycklig som ett försök att köpa en röst. Det kan till exempel vara en familj med vuxna barn som går och röstar tillsammans. Det ska inte finnas en kultur i vallokalen där det framstår som naturligt att de alla plockar i valsedlar öppet i kuverten inför varandra och det blir konstigt ifall nån går in bakom en skärm för att rösta!

Klotter på valsedlar då? Jo, om du kräver att jag ska rita en krokodil i hörnet på min röstsedel när jag röstar på X-partiet så kan du gå till min vallokal på kvällen efter valet och och titta på rösträkningen för att se om där finns nån X-sedel med krokodil. Finns det det har du sett att jag röstade som du sa åt mig lika tydligt som om jag hade stoppat i valsedeln inom synhåll.

Rösterna räknas första gången i vallokalerna på valkvällen. Sen sker valnämndernas preliminära rösträkning onsdagen efteråt, och den slutliga rösträkningen sker sen hos länsstyrelsen.

Nu har jag fått höra av folk som själva arbetat som rösträknare på länsstyrelsen, som alltså gör den definitiva räkningen, att i praktiken måste en valsedel vara mycket mer personligt identifierbar för att räknas som märkt, och att Åsa Linderborgs valsedlar ovan torde ha räknats som giltiga röster. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man gör en så fri lagtolkning! Detta är ju mycket distinkta markeringar som gör det väldigt lätt att bekräfta att det verkligen är de valsedlar som hon publicerat på twitter. Naturligtvis finns inte minsta misstanke om att någon har tvingat Åsa Linderborg att rösta så och har övervakat rösträkningen för att se att dessa specialla valsedlar finns med, men det handlar om principer som ska hindra sådant även för mer anonyma röstare.

Om man jämför valnämndernas rösträkning från onsdagen med den slutliga rösträkningen på länsstyrelsen så är den i särklass största förändringen det minskade antalet ogiltiga röster. Vid räkningen på onsdagen efter valet fanns det 17 027 »övriga ogiltiga röster« (alltså exklusive blankrösterna, som också är ogiltiga), men efter sluträkningen var det bara 2 156 kvar! Mindre än 13% av de röstsedlar som tidigare setts som ogiltiga anses fortfarande vara det av länsstyrelsen! Är det just länsstyrelsen som har en praxis som går längst från lagens avsikt, och är det en förklaring på den stora skillnaden? (Eller är det kanske så att man i den tidigare räkningen har som uttrycklig princip att lägga allt tveksamt som ogiltigt tills det gås igenom mer noggrant vid sluträkningen? Jag vet inte.)

Jag tycker inte om uppluckringen av valhemligheten, utan skulle vilja att den stärktes i stället. På valdagen publicerade DN en artikel av tre statsvetare som också tycker det. De skriver om problemen med valhemligheten när man plockar sina valsedlar inför öppen ridå och föreslår tre lösningar på det:

Valsedlar i röstbåset

(Som i Norge.) Det jobbiga är att det kräver att en valförrättare är inne i röstbåset och kollar att allt står rätt till mellan varje röstande. Annars kan man komma i läget att han redan står där inne när man behöver påpeka att »ursäkta, men det saknas röstsedlar för X-partiet nu«, kanske för att den som var inne precis innan tog med sig alla dessa.

Valsedelskrivare i valbåsen

Man slipper överproduktionen av valsedlar. (Författarna nämner att det 2010 trycktes nästan 600 miljoner valsedlar åt 7 miljoner röstberättigade.) Istället trycker man på en skärm fram vilken valsedel man vill ha, skriver ut den och lägger i kuvertet.

Jag tycker inte om detta! Hur ska man veta att skrivaren inte har loggat vilka valsedlar den skrev ut vid vilka tider? Det låter svårt att göra detta på ett så genomskinligt sätt som allt som rör valen bör vara.

Enhetsvalsedel

(Som i bland annat Danmark, Tyskland och Holland.)

Jag kastade om ordningen på artikelns alternativ för att få detta det bästa förslaget sist. På en enhetsvalsedel listas partierna och man markerar vilket av dem man vill rösta på. Det krävs större valsedlar för att alla partier ska rymmas, men å andra sidan krävs betydligt färre valsedlar.

Men ryms verkligen alla småpartier? Nu finns 40 partier registrerade för val till riksdagen, och det går dessutom att ställa upp i val utan att vara registrerad innan. Jag tycker att vi gott kan införa krav på registrering samt ett visst antal underskrifter för att få föra in ett nytt parti på listan utan att det hotar vårt valsystem.

När man väl finns med som registrerat parti ska man automatiskt stå med så länge man får ett visst antal röster. Om man misslyckas med det så får man fixa namnunderskrifter igen.

Med lämpliga gränsvärden har jag svårt att se det som en orätt barriär mot nya partier. Antalet partier som fick minst 1000 röster i riksdagsvalet senast är till exempel 19. Ett klart hanterligt antal. Och det är bara några till ifall man sätter gränsen vid 500 istället.

Men personval då? De danska valsedlarna listar några kandidater för varje parti som man kan kryssa. Man kan också tänka sig en ruta där man fyller i en siffra. »Person nummer 17 på det partiets lista.« Men bättre vore att slopa personvalen! Den extra möjligheten är inte alls värd de problem den för med sig. Om man är så engagerad i vilka kandidater ens favoritparti sätter upp så får man engagera sig i det partiet istället.

Personval som klotter på valsedel

Så valhemligheten värnas genom att valsedlar inte har till exempel ritade krokodiler eller skrivna slagord. Det som är poängen är att valsedlarna därmed blir speciella och inte lika andra valsedlar.

Samma sak sker vid personval! Genom att sätta ett kryss på en viss kandidat så gör jag kanske min valsedel unik, i alla fall om det gäller en kandidat långt ner.

Med små valkretsar och många kandidater kan det ofta gå att kolla en röst. Jag har sett efter hur många kandidater som fick några personkryss i min valkrets: 12 m, 5 c, 9 fp, 5 kd, 13 s, 4 v, 13 mp, 3 sd, 11 fi, 5 pp och 1 lbpo. Du hade lätt kunnat välja ut nån kandidat långt ner och sagt att om den personen får minst 1 personröst i min valkrets så ska du ge mig 1000 kronor och sen sitta lugnt hemma och kolla på webben om jag gjort som du sagt åt mig.

Jag hade kunnat chansa på att nån skulle avge en »naturlig« röst på den kandidaten, men jag hade varit tvungen att verkligen rösta så för att vara säker på att inte bli avslöjad av dig.

Ett ytterligare problem med personrösterna nu är att det är svårt för personer med synnedsättning att använda det på ett hemligt sätt. Föreningar för synskadade drar fel slutsats av detta och förordar e-röstning. Ur askan i elden! Det skulle innebära totalt upphörande av valhemligheten och inga andra punkter här skulle spela nån roll längre.

Sammanfattning

Så här vill jag ha det:

• Minimikrav på partier vars röster ska räknas. Inga hårda krav, men så att antalet kommer ner till ett par dussin i alla fall, vilket ger en gräns som är långt ifrån vilka som kan ha en möjlighet att komma in.
• En enhetlig valsedel som listar dessa partier (loggor + partinamn) med en kryssplats för varje parti. Direkt på valsedeln står även att den bara ska innehålla ett kryss och inget mer för att vara giltig. Partierna listas i storleksordning enligt förra valresultatet.
• Varje röst ska bara bara indikera vilket av dessa partier man röstar på. Kanske ska röstsedeln ha braille också, eller också kan man ha en »braillenyckel« i valbåsen som visar vilken position på valsedeln som varje parti har.
• Skärpning i vallokalerna med valförrättare som inte tar emot röster som inte gjorts på riktigt sätt bakom skärm utan ber den röstande att göra om.
• Valsedel utan kryss är en blankröst. Valsedel med ett kryss är giltig. Valsedel med flera kryss eller med annat klotter är ogiltig.

Bilaga: Vart går de tveksamma rösterna?

Så efter sluträkningen är antalet ogiltiga röster mycket mindre än efter onsdagsräkningen. Vart har då de rösterna gått som tidigare räknas som ogiltiga?

Det är då 456 fler röster på »övriga partier«. Det förvånar mig inte att den gränsdragningen ibland kan ha givit olika bedömningar, när det gäller »partier som ej beställt valsedlar«, vilket i många fall är partier som inte finns på något sätt förutom att det var vad någon skrev på en röstsedel. Där någon till exempel har skrivit »Röstar på mig själv och mina barn och en bra framtid« har det bokförts som en röst på ett parti med detta namn.

Vart har andra röster som tidigare bedömts som ogiltiga tagit vägen när de blivit giltiga? Jag jämförde siffrorna från onsdagsräkningen med sluträkningen, och alla partier som särredovisats har fått ökat antal röster, ungefär en kvarts procent fler röster, men ökningen skiljer sig en del.

I ordning efter procentuell ökning kommer partierna i denna ordning:

s, sd, fi, m, kd, mp, v, c, fp

Detta går från socialdemokraterna som fått 0,29% fler röster, till folkpartiet som bara fått 0,20% fler. (Plats för spekulation om varför?)

60 år sen – men är det en svensk serie?

Denna den första strippen i Mumin-serien publicerades första gången för exakt 60 år sen idag, alltså måndagen den 20 september 1954. (Detta handlar om den huvudsakliga Mumin-serien, så jag räknar inte föregångaren i Ny Tid 1947.)

Men den publikationen var i Evening News i London, så den var förstås på engelska och såg istället ut så här:

Svensk?

År 1999 försökte en samling svenska seriekännare göra en lista över »århundradets tjugofem bästa svenska serier«. När jag fick höra att de uteslutit Tove Janssons Muminserie för att den inte var »svensk« dömde jag ut listan innan jag sett den.

Det kan vara knepigt i hur hög grad indelning av konst och kultur ska ta hänsyn till föränderliga nationsgränser. Hur mycket handlar att vara tysk kompositör eller nederländsk målare om var nationsgränser går just då?

För litteratur är språket klart viktigare än nationaliteten. I en svensk litteraturhistoria ingår därför finlandssvenska författare, oavsett om de mestadels levde medan Finland hörde till Sverige (som Gustaf Philip Creutz), medan Finland hörde till till Ryssland (som Runeberg), eller i ett självständigt Finland (som Irmelin Sandman Lilius. När tv-programmet Babel skulle utse en svensk litterär kanon i april 2013 blev muminboken Pappan och havet en av de fem böckerna!

Jag tyckte att tecknade serier borde behandlas som litteratur här, och att det borde spela en stor roll i praktiken för listan, då jag tyckte att Mumin borde ligga överst på den listan. När resultatet presenterades i Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla 4/1999 beskrev Håkan Fredriksson problemet:

Annars var den mest kontroversiella serien »Mumin« av Tove och Lars Jansson. Skulle den serien få räknas som »svensk« eftersom den gjordes (förmodligen) på svenska? Eller var den finsk, då den ju skapades av finska medborgare i Finland? Eller ingetdera, eftersom den i första hand ju faktiskt producerades för ett brittiskt syndikat och väl levererades dit på engelska? Efter en del debatterande och velande kom vi fram till att listan skulle omfatta »svenska serier« och inte »svenskspråkiga«. Och »Mumin« diskvalificerades.

Skrevs på engelska?

Så hur är det nu? Skrevs den på engelska? Även om originalpubliceringen var på engelska så brukar det sägas att Tove skrev den på svenska och att det var brodern Lars som översatte den till engelska. Det skriver t. ex. Christina Björk (Tove Jansson – mycket mer än Mumin, 2003, s. 99) och Tuula Karjalainen (Tove Jansson : arbeta och älska, 2013, s. 201) och i Juhani Tolvanens Vid min svans!: Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000) citeras ett brev från Tove till London där hon föreslår att Lars ska tas in som manusförfattare och då nämner att han har »översatt alla mina tidigare synopsis utom ett«.

Låt oss titta närmare på hur det såg ut. Här är två skisser inför den där första strippen.

Frågan om det ska ses mer av Sniff i sista rutan har någon besvarat med ja, men i denna version har han ännu inte någon replik – den replik som är så olika i engelska och svenska versionen. I dessa versioner verkar vara svårt att plocka ut ett fullständigt svenskt original, då saker arbetas om så mycket, speciellt som det sker i tät kontakt med de engelska redaktörerna. I synnerhet Charles Sutton spelade en stor roll för seriens tillblivande. »Om jag är mumintrollens mamma så är du sannerligen deras pappa, Charles« skrev Tove till honom då för drygt 60 år sen. Så jag har länge funderat på den svenska texten till Muminserien. Är den rakt av Toves original? Eller är den en tillbakaöversättning? Är det Tove själv som har gjort den i så fall, eller har någon annan varit med och formulerat Muminseriens svenska språkdräkt redan då?

En del synopsis och skisser har publicerats och ger intressanta inblickar. Här är till exempel ett par strippar från serieavsnittet »Moomin and the Sea« i skissform.

Muminpappan får plötsligt inspiration att skriva, och det enda papper ma hittar då är toapapper. Observera hur engelsmännen har skrivit en anmärkning till Tove att »we couldn’t pass it for publication« och ber henne att ändra detta. (Mycket riktigt är det inget toapapper i den publicerade versionen.)

Den andra av dessa två strippar är stripp 90 i serien. Så här lyder dess repliker i skiss, engelsk publicerad text och svensk publicerad text:

Manus	Engelska	Svenska
Nu har han skrivit hela dan i ett kör. Havet har äntligen inspirerat honom.	He has written all day like mad. The sea has inspired him at last.	Nu har han skrivit hela dan. Havet har äntligen inspirerat honom.
Nå? Hur långt har du kommit på din stora sjöroman?	Well? How far have you got on your great novel about the sea?	Nå? Hur avancerar sjöromanen?
Sjöroman? Å, den slängde jag till sjöss för länge sen...	Novel about the sea? Oh, that... I threw it in the sea.	Sjöromanen? Åh, den slängde jag i sjön.
Det här ska bli en liten intim bok som heter: ”Jag saknar min trygga veranda.”	This is going to be an intimate little volume called: "How I miss my own secure veranda."	Det här ska bli en liten intim bok som heter ”Jag saknar min trygga veranda”.

Den svenska versionen är inte riktigt samma text som i skissen, men tillräckligt likt så att det kan sägas komma därifrån och inte vara en tillbakaöversättning. På flera andra strippar jag tittat på är det mer ordagrant detsamma. (Här bör påpekas att denna episod, från 1957, är den första som Lars skrev manus till enligt Tolvanen (s. 123), även om jag inte tror att det har påverkat översättningsprocessen.)

Engelska inslag i de svenska originalen

När jag var på den nyligen avslutade (och fantastiska!) Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsinfors ägnade jag mycket tid åt serieskisserna. Tyvärr rådde totalt fotoförbud på utställningen, så jag fick lov att göra omfattande anteckningar på plats, som jag inte har rett ut än.

Där finns i alla fall flera exempel på hur texten i skisserna har engelska inslag redan från början! Se till exempel stripp 30 i »Moomin’s Desert Island«:

I en skiss på utställningen lyder första repliken: Help! Jag är sjörövarnas vackra fånge ombord på black shark. The mymble. Vad skeppet ska heta har kanske Tove tänkt ut på engelska snarare än på svenska. Och det kan vara säkrare att skriva mymble själv istället för att förlita sig på att någon annan vet vad mymla heter på engelska.

I en pratbubbla i andra rutan säger Snorkfröken lite svengelskt Well, vad kan vi göra åt det!. Under rutan har någon (Lars, antar jag) textat Well, nothing we can do about it. vilket är precis hur repliken blev i den engelska publiceringen.

Mumintrollet svarar på engelska redan från början: Poor, beautiful lady... I den engelska textningen under står samma sak, men senare har någon strukit över lady och ersatt det med girl, och så blev också den publicerade texten.

Mumintrollets replik i den rutan hade alltså ingen svensk form alls förrän serien publicerades på svenska, och då kom den ändring som gjorts på engelska med, och det står Stackars vackra flicka...

Det finns flera liknande exempel där Toves originaltext har en del engelska inslag. Jag ska bara ge ett till här: »Kan du inte komma ut och promenera ett slag, dear?« Det är inte alls självklart vad Muminpappan ska använda för kärvänligt ord på svenska till Muminmamman i denna replik (stripp 59 i »Moomin and the Martians«), men att det ska vara dear på engelska visar Tove. Faktum är att den slutliga repliken på svenska blev »Kan du inte komma ut och promenera ett slag?«, dvs. likadant, fast utan dear. (Senare i serien säger de dock »älskling« till varandra.)

Sånt här visar att Tove ibland har tänkt sig hur hela repliker eller delar av repliker ska vara på engelska i serien, men till största delen har hon formulerat sig på svenska. Antagligen är det Lars som oftast har skrivit den första fullständiga engelska texten, och sen kan det vara engelska redaktörer som har putsat det.

Den svenska texten verkar använda sig av originalformuleringarna till största delen, men vid första svenska publicering behövdes förstås ifyllnad av sådant som vad man skulle göra av »Well« i början av Snorkfrökens replik och »dear« i Muminpappans replik ovan, och ibland formulering av hela repliker som var på engelska från början. Vem gjorde detta? Redan nästa år, 1955, började serien publiceras på svenska, i Svenska Dagbladet. Men hur den slutgiltiga formen på den svenska texten då slogs fast vet jag inte. Blev det ytterligare något för Tove att ta hand om själv? Eller är det kanske en anonym person på seriesyndikatet Bulls Press som har fyllt i luckorna?!

Slutsats

Jag skulle gärna komma fram till en slutsats här. Ett svar på frågan om det är en svensk serie. Med tanke på de sporadiska engelska inslagen i originalmanus, som gör att det inte finns en fullständig svensk form förrän ett bra tag efter första publiceringen så börjar jag luta alltmer åt att vi nog ändå får se det som en engelsk serie, och jag förlåter nu den där samlingen med svenska seriekännare 1999!

Tillägg

Som synes av urlen till detta inlägg skrev jag först att det var 50 år sen idag. Jaja, tio år hit eller dit. Jag säger som muminpappan: »Min anspråkslöshet känner sig tvungen att tillstå tre områden där mitt geni inte arbetar suveränt; dessa är maskinlära, matematik och matlagning.«

Källor

Skisserna från första strippen är tagna från Juhani Tolvanens Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000). Därifrån citerar jag också vad Tove skrev om Sutton som mumintrollens pappa.

Skissen från »Moomin and the Sea« finns i Boel Westins Tove Jansson : Ord, bild, liv (2007, s. 289).

Mumin-serien på engelska kan man skaffa i Drawn & Quarterlys samlingsvolymer. I de första fem volymerna finns serierna av Tove, men det kommer fortfarande ut nya volymer eftersom man fortsätter med serien efter att Toves bror Lars tog över.

Mumin-serien på svenska gavs ut i liknande böcker av Alfabeta i Sverige och av Schildts & Söderströms i Finland, bara i de fem volymerna med Tove. Del 1 från Alfabeta är dock slut från förlaget, så vill man köpa hela serien i enhetlig stil kan man vända sig till Finland.

Serieskisserna som jag såg på Ateneum bor till vardags på Mumindalen i Tammerfors.

En sista översättningsövning.