Dagens ord: kudda

Dagens boktips är Moomin: The Deluxe Anniversary Edition som ges ut i samband med Tove-100-jubileet i år och samlar Tove Janssons muminserie som tidigare givits ut (av samma förlag) i fem böcker. Den kom ut nyss och jag fick mitt exemplar i fredags. En fantastisk serie som jag inte hade samlad på engelska eftersom jag hittills prioriterat de svenska böckerna, så det var ett givet köp. Efter att jag för några veckor sen skrev om originalspråket till muminserien har jag läst om mycket av den både på engelska och svenska och noterat en hel del egendomligheter i den svenska texten som jag inte tror kommer från originalmanus, så det har stått allt klarare för mig att jag måste ha den på engelska.

Att det kanadensiska förlaget överhuvudtaget gett ut denna serie förklaras med att dess creative director passade på att ta kopior på de kopior av serien som tecknaren Dylan Horrocks från Nya Zeeland en gång hade med sig vid en resa. Hans kopior var i sin tur kopierade från den brittiske seriehistorikern Paul Gravetts exemplar av den bok utgiven i London 1957 som tidigare var den enda samlingen på engelska. Man kan förstå att det för dem kändes som att de grävde fram ett okänt mästerverk, medan det här alltid har varit självklart att mumin finns i serier också, vid sidan om böckerna. Som förord i boken har några serieskapare fått skriva kort om muminserien, och just Dylan Horrocks fångar mycket på pricken. Jag behöver ingen som talar om för mig att den serien är genial, men hans väl valda ord fick mig att känna frändskap så att jag blev nyfiken på att läsa vad han har gjort.

Något extramaterial jämfört med de tidigare böckerna ska förstås en sån här bok ha, och det är (förutom förorden) »Tove Jansson’s Character Studies for the Moomin Comics Strip«. 25 helsidor (samt delar av en 26:e) med teckningar av Tove med motiv från serien. Detta blev jag mycket glad över! På Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsingfors i år tittade jag nämligen mycket på sex sådana sidor och gjorde anteckningar om vad de innehöll och hoppades att de skulle publiceras nångång. (Märkligt nog visade det sig att endast tre av de sex sidorna på Ateneum är med i boken.)

Varje sida är full med olika figurer och andra motiv som hör till en viss serie. I boken presenteras sidorna som »character studies« som Tove gjorde inför tecknandet. Jag tror snarare att dessa sidor är minnesanteckningar om hur olika figurer och saker som skulle återkomma såg ut, avtecknade från serieoriginalen. Dvs. något att ha till hands efter att hon skickat iväg de tidigare originalen till London. Motiven är oftast mycket lika första förekomsten för något i serien.

Teckningen överst på »Fru Fillyjonks ko förklädd till marskudda« är en detalj från en av dessa sidor. (Fillyjonk är vad Filifjonkan heter på engelska, och Toves anteckningar på dessa sidor har lite blandat språk.) Detta är från en av de sidor jag såg på Ateneum, och jag undrade då över »marskudda«.

Så här ser Filifjonkans ko ut när den inte är förklädd.

I originalpubliceringen säger marsianen i första rutan förstås istället »It must be an Englishman...«. Jag undrar om Tove skrev engelsman direkt i sitt manus. Hon tänkte knappast på det som en svensk i alla fall, som behövde ändras för att passa in publiceringen i England.

Det jag inte visste var att kudda inte är något annat än finlandssvenska för kossa (SAOB)! Eftersom en del av bildtexterna är på svenska har i boken Tiiny Nunnally fått översätta dem. Tyvärr kunde hon inte heller kudda och skrev (genom att chansa?) »martian pony«! Men självklart är det en Mars-ko de ska förklä kossan till så att en besökande marsian ska känna sig hemma. Som bekant är Mars känt för »a kind of blue, superintelligent cows«.

60 år sen – men är det en svensk serie?

Denna den första strippen i Mumin-serien publicerades första gången för exakt 60 år sen idag, alltså måndagen den 20 september 1954. (Detta handlar om den huvudsakliga Mumin-serien, så jag räknar inte föregångaren i Ny Tid 1947.)

Men den publikationen var i Evening News i London, så den var förstås på engelska och såg istället ut så här:

Svensk?

År 1999 försökte en samling svenska seriekännare göra en lista över »århundradets tjugofem bästa svenska serier«. När jag fick höra att de uteslutit Tove Janssons Muminserie för att den inte var »svensk« dömde jag ut listan innan jag sett den.

Det kan vara knepigt i hur hög grad indelning av konst och kultur ska ta hänsyn till föränderliga nationsgränser. Hur mycket handlar att vara tysk kompositör eller nederländsk målare om var nationsgränser går just då?

För litteratur är språket klart viktigare än nationaliteten. I en svensk litteraturhistoria ingår därför finlandssvenska författare, oavsett om de mestadels levde medan Finland hörde till Sverige (som Gustaf Philip Creutz), medan Finland hörde till till Ryssland (som Runeberg), eller i ett självständigt Finland (som Irmelin Sandman Lilius. När tv-programmet Babel skulle utse en svensk litterär kanon i april 2013 blev muminboken Pappan och havet en av de fem böckerna!

Jag tyckte att tecknade serier borde behandlas som litteratur här, och att det borde spela en stor roll i praktiken för listan, då jag tyckte att Mumin borde ligga överst på den listan. När resultatet presenterades i Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla 4/1999 beskrev Håkan Fredriksson problemet:

Annars var den mest kontroversiella serien »Mumin« av Tove och Lars Jansson. Skulle den serien få räknas som »svensk« eftersom den gjordes (förmodligen) på svenska? Eller var den finsk, då den ju skapades av finska medborgare i Finland? Eller ingetdera, eftersom den i första hand ju faktiskt producerades för ett brittiskt syndikat och väl levererades dit på engelska? Efter en del debatterande och velande kom vi fram till att listan skulle omfatta »svenska serier« och inte »svenskspråkiga«. Och »Mumin« diskvalificerades.

Skrevs på engelska?

Så hur är det nu? Skrevs den på engelska? Även om originalpubliceringen var på engelska så brukar det sägas att Tove skrev den på svenska och att det var brodern Lars som översatte den till engelska. Det skriver t. ex. Christina Björk (Tove Jansson – mycket mer än Mumin, 2003, s. 99) och Tuula Karjalainen (Tove Jansson : arbeta och älska, 2013, s. 201) och i Juhani Tolvanens Vid min svans!: Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000) citeras ett brev från Tove till London där hon föreslår att Lars ska tas in som manusförfattare och då nämner att han har »översatt alla mina tidigare synopsis utom ett«.

Låt oss titta närmare på hur det såg ut. Här är två skisser inför den där första strippen.

Frågan om det ska ses mer av Sniff i sista rutan har någon besvarat med ja, men i denna version har han ännu inte någon replik – den replik som är så olika i engelska och svenska versionen. I dessa versioner verkar vara svårt att plocka ut ett fullständigt svenskt original, då saker arbetas om så mycket, speciellt som det sker i tät kontakt med de engelska redaktörerna. I synnerhet Charles Sutton spelade en stor roll för seriens tillblivande. »Om jag är mumintrollens mamma så är du sannerligen deras pappa, Charles« skrev Tove till honom då för drygt 60 år sen. Så jag har länge funderat på den svenska texten till Muminserien. Är den rakt av Toves original? Eller är den en tillbakaöversättning? Är det Tove själv som har gjort den i så fall, eller har någon annan varit med och formulerat Muminseriens svenska språkdräkt redan då?

En del synopsis och skisser har publicerats och ger intressanta inblickar. Här är till exempel ett par strippar från serieavsnittet »Moomin and the Sea« i skissform.

Muminpappan får plötsligt inspiration att skriva, och det enda papper ma hittar då är toapapper. Observera hur engelsmännen har skrivit en anmärkning till Tove att »we couldn’t pass it for publication« och ber henne att ändra detta. (Mycket riktigt är det inget toapapper i den publicerade versionen.)

Den andra av dessa två strippar är stripp 90 i serien. Så här lyder dess repliker i skiss, engelsk publicerad text och svensk publicerad text:

Manus	Engelska	Svenska
Nu har han skrivit hela dan i ett kör. Havet har äntligen inspirerat honom.	He has written all day like mad. The sea has inspired him at last.	Nu har han skrivit hela dan. Havet har äntligen inspirerat honom.
Nå? Hur långt har du kommit på din stora sjöroman?	Well? How far have you got on your great novel about the sea?	Nå? Hur avancerar sjöromanen?
Sjöroman? Å, den slängde jag till sjöss för länge sen...	Novel about the sea? Oh, that... I threw it in the sea.	Sjöromanen? Åh, den slängde jag i sjön.
Det här ska bli en liten intim bok som heter: ”Jag saknar min trygga veranda.”	This is going to be an intimate little volume called: "How I miss my own secure veranda."	Det här ska bli en liten intim bok som heter ”Jag saknar min trygga veranda”.

Den svenska versionen är inte riktigt samma text som i skissen, men tillräckligt likt så att det kan sägas komma därifrån och inte vara en tillbakaöversättning. På flera andra strippar jag tittat på är det mer ordagrant detsamma. (Här bör påpekas att denna episod, från 1957, är den första som Lars skrev manus till enligt Tolvanen (s. 123), även om jag inte tror att det har påverkat översättningsprocessen.)

Engelska inslag i de svenska originalen

När jag var på den nyligen avslutade (och fantastiska!) Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsinfors ägnade jag mycket tid åt serieskisserna. Tyvärr rådde totalt fotoförbud på utställningen, så jag fick lov att göra omfattande anteckningar på plats, som jag inte har rett ut än.

Där finns i alla fall flera exempel på hur texten i skisserna har engelska inslag redan från början! Se till exempel stripp 30 i »Moomin’s Desert Island«:

I en skiss på utställningen lyder första repliken: Help! Jag är sjörövarnas vackra fånge ombord på black shark. The mymble. Vad skeppet ska heta har kanske Tove tänkt ut på engelska snarare än på svenska. Och det kan vara säkrare att skriva mymble själv istället för att förlita sig på att någon annan vet vad mymla heter på engelska.

I en pratbubbla i andra rutan säger Snorkfröken lite svengelskt Well, vad kan vi göra åt det!. Under rutan har någon (Lars, antar jag) textat Well, nothing we can do about it. vilket är precis hur repliken blev i den engelska publiceringen.

Mumintrollet svarar på engelska redan från början: Poor, beautiful lady... I den engelska textningen under står samma sak, men senare har någon strukit över lady och ersatt det med girl, och så blev också den publicerade texten.

Mumintrollets replik i den rutan hade alltså ingen svensk form alls förrän serien publicerades på svenska, och då kom den ändring som gjorts på engelska med, och det står Stackars vackra flicka...

Det finns flera liknande exempel där Toves originaltext har en del engelska inslag. Jag ska bara ge ett till här: »Kan du inte komma ut och promenera ett slag, dear?« Det är inte alls självklart vad Muminpappan ska använda för kärvänligt ord på svenska till Muminmamman i denna replik (stripp 59 i »Moomin and the Martians«), men att det ska vara dear på engelska visar Tove. Faktum är att den slutliga repliken på svenska blev »Kan du inte komma ut och promenera ett slag?«, dvs. likadant, fast utan dear. (Senare i serien säger de dock »älskling« till varandra.)

Sånt här visar att Tove ibland har tänkt sig hur hela repliker eller delar av repliker ska vara på engelska i serien, men till största delen har hon formulerat sig på svenska. Antagligen är det Lars som oftast har skrivit den första fullständiga engelska texten, och sen kan det vara engelska redaktörer som har putsat det.

Den svenska texten verkar använda sig av originalformuleringarna till största delen, men vid första svenska publicering behövdes förstås ifyllnad av sådant som vad man skulle göra av »Well« i början av Snorkfrökens replik och »dear« i Muminpappans replik ovan, och ibland formulering av hela repliker som var på engelska från början. Vem gjorde detta? Redan nästa år, 1955, började serien publiceras på svenska, i Svenska Dagbladet. Men hur den slutgiltiga formen på den svenska texten då slogs fast vet jag inte. Blev det ytterligare något för Tove att ta hand om själv? Eller är det kanske en anonym person på seriesyndikatet Bulls Press som har fyllt i luckorna?!

Slutsats

Jag skulle gärna komma fram till en slutsats här. Ett svar på frågan om det är en svensk serie. Med tanke på de sporadiska engelska inslagen i originalmanus, som gör att det inte finns en fullständig svensk form förrän ett bra tag efter första publiceringen så börjar jag luta alltmer åt att vi nog ändå får se det som en engelsk serie, och jag förlåter nu den där samlingen med svenska seriekännare 1999!

Tillägg

Som synes av urlen till detta inlägg skrev jag först att det var 50 år sen idag. Jaja, tio år hit eller dit. Jag säger som muminpappan: »Min anspråkslöshet känner sig tvungen att tillstå tre områden där mitt geni inte arbetar suveränt; dessa är maskinlära, matematik och matlagning.«

Källor

Skisserna från första strippen är tagna från Juhani Tolvanens Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000). Därifrån citerar jag också vad Tove skrev om Sutton som mumintrollens pappa.

Skissen från »Moomin and the Sea« finns i Boel Westins Tove Jansson : Ord, bild, liv (2007, s. 289).

Mumin-serien på engelska kan man skaffa i Drawn & Quarterlys samlingsvolymer. I de första fem volymerna finns serierna av Tove, men det kommer fortfarande ut nya volymer eftersom man fortsätter med serien efter att Toves bror Lars tog över.

Mumin-serien på svenska gavs ut i liknande böcker av Alfabeta i Sverige och av Schildts & Söderströms i Finland, bara i de fem volymerna med Tove. Del 1 från Alfabeta är dock slut från förlaget, så vill man köpa hela serien i enhetlig stil kan man vända sig till Finland.

Serieskisserna som jag såg på Ateneum bor till vardags på Mumindalen i Tammerfors.

En sista översättningsövning.

Horst Schröder

Under min skoltid hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Nyköping. Bland annat läste jag en mängd tidskrifter där. En av dessa var Seriefrämjandets Bild & Bubbla. Jag var redan intresserad av tecknade serier och det intresset fördjupade jag gärna i denna härliga tidskrift full med oväntade språng, då under redaktörer som Göran Ribe, Johan Andreasson och Horst Schröder. Här kunde jag läsa intressanta artiklar både om serier som jag redan tyckte om och visste en del om, och om sådant som jag tidigare tyckt inte verkade vara så intressant. (Men som ofta visade sig vara det.) Ett exempel på det senare var när Horst Schröder skrev om Spindelmannen. (Med en fotnot »Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också!«)

Och så fick jag ögonen öppnade för serier som jag inte kände till alls innan och som stod mig främmande. Som till exempel S. Clay Wilson om vilken samme Horst skrev en artikel med titeln Femtiotalets änglar kreperar i lasciv agoni. Kan man annat än älska en sådan titel? (Ja, det kan man väl, antar jag, men det var tänkt som en retorisk fråga, så svara inte!)

Denne Horst Schröder är det detta ska handla om. Han föddes i Tyskland på 1940-talet, men hade flyttat till Stockholm redan på 1970-talet. Han var litteraturvetare och under skrivandet av sin doktorsavhandling Science-fiction-Literatur in den USA: Vorstudien für eine materialistische Paraliteraturwissenschaft fick han anledning att även titta på tecknade serier i genren, vilket blev början på ett livslångt intresse och yrkesliv, inte just kring science-fiction-serier, utan för närmast alla slags tecknade serier, såväl som för mediet i sig.

Han skrev artiklar om serier. Han skrev böcker om serier. Han sålde serier. Han publicerade seriealbum och serietidningar. Hans första serietidningar var Epix och Pox (1984) som senare följdes av ett antal titlar andra med olika inriktning. Jag köpte allihop, och Pox var min favorit.

Detta var serietidningar för vuxna, vid en tid när det oftast sågs som självklart att serier bara var något för barn. Sverige hade på något sätt kommit efter flera andra europeiska länder, och Horst har beskrivit det som att medan man i andra länder, »som hade en vuxenseriekultur« fick vara »glad om man kunde få åtminstone några stora namn till sitt förlag, till sina tidningar« så hade han en position i Sverige där han kunde välja och vraka bland alla de bästa serieskaparna och vuxenserierna som skapats under sådär 15 år, samtidigt som det tillkom nytt hela tiden. »Under några år var Epix, Pox, Tungmetall helt enkelt de absolut bästa tidningar i sitt slag i hela västvärlden« har han skrivit (i kommentarer till inlägg , och det tror jag på. Det var serier från åtminstone Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sverige. Han gav också ut Sveriges första mangatidning, Samurai

Men det betyder inte att han bara plockade dessa färdiga stora stjärnor som inte publicerats i Sverige tidigare. Han plockade också fram det udda och det smala. För många serier var Sverige det enda land serierna publicerades i förutom ursprungslandet. Det var en salig blandning av breda äventyrsberättelser, humor, fantasy, erotik, avantgardiska konstigheter, underground med mera.

Så hur hyllad var inte denne man?! Tja, inte så värst, egentligen. Av och till var han i konflikt med olika personer i Seriesverige och många andra i vuxenseriesvängen kunde ha onda ord över om honom, till exempel folket kring tidningen Galago. Det var som Gunnar Krantz fick höra när han var på en Galagofest: »Jag tillhörde fienden. Jag jobbade åt Horst, fick jag veta. De gillade inte Horsts tidningar. De gillade inte Horst.« Horsts öknamn för den kretsen är konstradikaler. »Så länge jag gjorde förluster med mitt album-förlag Medusa var jag godkänd som hobbyförläggare för den sanna seriekonsten. Men när jag med EPIX startade serietidskriften alla sa sig velat ha men ingen vågat satsa på, då hade jag blivit en stygg kommersialist. Och inte bara vilken kommersialist som helst, utan den värsta sorten: en avfälling. Jag hade förrått konstradikalismen genom att visa att man kan göra annat än att gnälla konstradikalt ur hobbyhörnan och vänta på bidrag« (Pox 2/1985).

Jag fick intrycket av att när folk utanför seriesvängen hade negativa fördomar om serier var det svårt att säga emot dessa; enklare att låta detta negativa fastna på Horst och markera distans från honom istället.

Horst provocerade gärna. Krantz igen:

Att det var de lättklädda tecknade damerna som fick förlaget att gå runt blev snart uppenbart. Men läsarna skulle inte ha det för bra, tyckte Horst och saltade tidningarna med feministiska tecknare och pepprade med spanska bögserier [Anarcoma av Nazario]. Det kostade många prenumeranter. Vi fick arga telefonsamtal och sönderrivna tidningar i posten. Jag har sällan sett Horst så upplivad, som den dagen då någon skickade begagnat dasspapper i ett kuvert. Det var det här som var själva Epix-andan. Att med en välriktad örfil visa upp för de inskränkta svenskarna att det fanns en stor värld därute.

(Citaten av Krantz är från hans bok Största möjliga allvar (Optimal press, 2011).)

Naket var det gott om. Det var bara bröst redan på framsidan till första numret av Epix. Kanske delvis just för att det av så många då sågs som självklart att serier var för barn så stod alla sexuella inslag ut desto mer, och belackare såg porr i allt med sexuella anspelningar när det var i serieform, på ett helt annat sätt än för till exempel litteratur eller film. Om serierna kunde även provokativ snarare än spekulativ sex kallas pornografi, liksom även bisarra humorserier av sådana som Édika som rimligen inte är porr på något sätt. Detta var något som Horst fick anledning att återkomma till gång på gång. Det var inget urskuldande detta-är-minsann-Konst-istället-argument – När han gav ut porr kunde han kalla det för porr också, som Manaras Click!. Medredaktören Göran Ribe skrev i Epix 2/1990 mycket sant:

Sex säljer, det vet alla. Många utnyttjar det också. Knepet är bara att göra porr utan att folk kallar det för porr. Många klarar det. De stora bokförlagen klarar det. Kvällstidningarna klarar det. TV klarar det. Vi däremot, vi har inte bara misslyckats kapitalt med att få vår porr accepterad, vi har dessutom fått porrstämpel på allt annat vi gjort, som inte haft ett dugg med porr att göra.

Horst sysslade alltså med alla slags serier. Det som jag var mest inne i, och kunde mest om, var Disneyserier, som ankist. Även där var Horst en expert. Vid en tid när kunskapen om »de andra« tecknarna, vid sidan av Carl Barks och några få till, ännu var ytterst skral, så var han en av några få som satt på specialkunskaper från svåråtkomliga källor och blev därmed en källa för andra. (»Enligt Horst är det Heimdahl som har tecknat detta!«.)

Han stod också bakom det första försöket nånsin att ge ut Carl Barks samlade verk i samlarutgåva, i Carl Barks Portfolio i lösbladssystem på stora finpapper. Jag blev själv lurad på en massa pengar som jag inte hade råd med, genom att beställa detta på sluttampen. Projektet kunde tyvärr inte slutföras, och jag fick dessutom aldrig ens alla de tidigare mapparna, för de var fast i Tyskland eller hur det var.

Och så alltid dessa konflikter. Enligt Skvallerspalten i NAFS(k)uriren 15 (1986) verkade det som om Carl Barks själv inte ville ha med Horst att göra:

Horst förvånade sig många gånger över hur dåligt hans tidningar sålde. »Mina utländska förlagskontakter vägrar nästan tro på mig när jag säger att Tarpax, Bourgeon, Sokal, Veyron inte säljer mer än 2 000 ex i bästa fall, och de flesta betydligt mindre.« – »Att både de populära och de smala stjärnorna säljer nära nog lika lite, tyder på att det finns en liten inbiten skara serieälskare som köper allt. Och att den stora massan utanför i allmänhet ger blanka fan i serier för vuxna. Så länge det inte är erotiska serier, förstås. För de säljer bra. Det är nog de som håller oss flytande« (Epix 7/1988).

En del hade mer inflytande än andra med sitt ogillande mot verksamheten. Det fanns poliser som åkte runt och visade upp hans tidningar som varnande exempel och fick affärer att sluta sälja dem. Efter en sådan »polisinsats« kom en helt annan Horst Schröder som hade ridskola i Knytta utanför Östersund att märka av hur folk i trakten slutade hälsa på honom och att folk tog sina barn ur ridskolan. Ingen berättade först varför, och det dröjde tills det visade sig att det spridits ett rykte om att han var den där hemska serieutgivaren som en polis Lennart Eriksson hade berättat om på föreläsningar.

En direkt konfrontation mot rättvisan blev det 1989 då tidningen Pox ställdes inför rätta. Folkaktionen mot pornografi, en organisation som fanns 1985–1999, hade anmält en mängd tidningar för olaga våldsskildring. Det var en lag som tidigare bara gällde rörliga bilder, men som sedan årsskiftet gällde även stillbilder:

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

De hade anmält tretton porrtidningar, samt en serietidning – Pox 1/1989, och JK tog bara upp åtal mot just Pox. När de på Epix först fick höra om detta trodde de att det var något nummer av deras tidning Topas det gällde, »för det är ju bara där vi har porrserier«, och förvåningen blev stor det det visade sig att det gällde Pox, »en tidskrift för experimentella, avantgardistiska, udda och smala serier«.

Det var fem av serierna i den tidningen som togs upp. Mest anmärkningsvärd är kanske den av Neil Gaiman för en engelsk bok Outrageous Tales from the Old Testament där han har återberättat en otäck episod ur Domarboken.

Horst blev friad i rätten, men delvis »fälld« i verkligheten utanför, bland annat slutade Konsum att föra tidningarna. Det dröjde inte länge innan alla lades ner. Epix förlag finns fortfarande kvar, men ger inte ut några tidningar längre, utan bara en del böcker och album, i mycket lugnare takt än förr.

Allt eftersom åren hade gått hade mitt eget intresse svalnat lite. Tidningarna blev liggande oläst på hög allt längre tid innan jag tog itu med dem.

Men en sak kastade jag mig fortfarande över direkt, även om resten av tidningen fick vänta ett tag: Horsts ledare! Där skrev han om lite allt möjligt. Ibland om vissa serier eller serieskapare. Ibland bråkade han, t. ex. med ETC/Crack, med Joakim Pirinen, Sture Hegerfors eller med Stockholms kulturhus utställningschef med anledning av utställningen om tecknade serier där.

Många gånger återkom han till hur tidningsdistributören Tidsam bit för bit ändrade sina regler så att de passade bäst för tidskrifter från stora förlag (de förlag som för övrigt ägde Tidsam), men gjorde det allt svårare för mindre tidningar från mindre förlag. Detta drabbade inte bara tecknade serier, utan en mängd kulturtidskrifter, och kunde ha kanske ha varit en mycket större kulturfråga, men det var inte så uppmärksammat i media i stort (som för övrigt mestadels ägs av samma stora förlag).

Horsts ledare kunde också handla om lite allt möjligt. Om Pablo Neruda eller Tex Avery; om graffiti eller underkläder; om att han anmält Barnängen och H&M för rasistisk reklam; om Aidsdelegationen eller Berlinmuren; om sin kidnappade son; eller om att han köpt nya skosnören.

Detta var min favoritblogg på den tiden när det inte fanns några bloggar.

Idag fyller Horst Schröder 70 år, och det är anledningen till denna postning. Tack Horst för allt du gjort för serier i Sverige! Tack Horst för att du faktiskt dragit igång sådana projekt om vilka många säkert varnade och sa att det inte skulle gå. Tack för att jag i dina utgivningar har kunnat läsa så många serier av favoriter som Édika, Binet, Robert Crumb, Foerster, Francois Bourgeon, Altan, Jaime Hernandez, F’Murr, Joost Swarte, Peter Bagge, Jacques Tardi, Bill Griffith, Shary Flenniken, Beto Hernandez m. fl. (Och då har jag inte ens nämnt några av de svenska.)

Som avslutning lägger jag in några bilder på Horst tecknade av olika personer. Bilden i början är av Gunnar Krantz och är baksidan på Epix 7/1984.

Mikael Grahn (från Pox 8/1989)

Johan Andreasson (från Epix 3/1985)

Joakim Lindengren från hans album Var ligger Gulf?

Ulf Jansson från serien »Box 19008« i Epix 5/1987

Från Epix 8/1984. Jag vet tyvärr inte av vem.

P.S. Vi vill läsa fortsättningen på Tändsticksgubben och Gummitjejen nu!

P.P.S. »Varför mysen och pysen I icke? Har prinsesstårtan icke smakat eder?«

Bokmässan

Två dagar har gått av bokmässan. och böcker i all ära, och intressanta seminarier om bl.a. en Ulrike Meinhof-biografi och om arkivering av Internet, men en höjdpunkt har varit att Kraft & Kultur har ett flipperspel i sin monter! Eftersom Olof slog mig där i torsdags så var jag tvungen att gå tillbaks dit dagen efter. När jag äntligen hade återställt ordningen kunde jag gå på seminarier igen, och det blev ett om Joanna Rubin Drangers nya seriebok Alltid redo att dö för mitt barn. Jag konstaterade att vi var 44 kvinnor och 7 män i publiken, trots (?) att det handlade om tecknade serier, och undrade om det spelar nån roll att hon låter bli att kalla sina tecknade serier för just tecknade serier.

Kronblom 90 år

Idag fyller Kronblom 90 år. Grattis!