Jag tänker i viss mån så vad gäller ny musik, att det är i sig ett plus i hur hög grad folk själva sprider sin musik när jag väljer vad jag ska lyssna på, men en så stor del av det jag lyssnar på är gjort av folk som är döda nu. Då drabbas jag av hur andra hanterar deras upphovsrätt, oavsett vad de själva hade sagt idag.
Jan Myrdal skrev i höstas om hur dagens långa upphovsrätt är »kulturdestruktiv« och att han begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt han publicerat blir helt fritt vid hans död. Jag väntar mig att fler författare, kompositörer med flera så småningom kommer att välja en liknande väg, men om det finns några föregångare till Myrdal i detta, så inte är det många.
Men självklart har tidigare författare, låtskrivare med flera inte kunnat ta hänsyn till dagens tekniska och upphovsrättsliga situation. Inte kan man väl dra dessa över samma kam som dom som använder dagens värsta upphovsrätts-olater?
Cornelis Vreeswijk är t.ex. född tio år senare än Myrdal, men dog redan 1987, innan de senare utökningarna av upphovsrätten. Hade han velat ha detta utökade skydd fram till år 2057? I »Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente« skrev han så här:
Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.
