Tipstips

Den vadslagning om pengar som jag känt mig mest nöjd med var inför SM i Scrabble år 2000. Det hölls i Malmö och det dök upp en intresserad bookmaker som satte odds inför tävlingen för skoj skull eftersom han kände flera av de inblandade.

Det var 16 deltagare i tävlingen och fjolårsvinnaren Stefan Diös var storfavorit. Han hade legat konstant överst på ratinglistan sedan tävlingsspelandet i Scrabble i Sverige började sex år tidigare! Själv låg jag trea på listan.

Om jag minns rätt så gav bookmakern sex gånger pengarna på mig som vinnare. Jag satte en stor sedel på mig själv och vann därefter alla mina matcher och hela tävlingen, blev ny ratingetta samt blev ny svensk mästare för vilket jag fick en fin pokal och dessutom en apa. Som grädde på moset åkte jag till Danmark och roade mig för mina nyvunna pengar, så jag gick inte att nå för tidningar som försökte ringa mig heller. Total win!

Några år senare slutade jag med Scrabble, och sen dess har jag inte riktigt haft samma framgångar i något spel. När jag nyligen blev varse att Ladbrokes har spel på årets Scrabble-SM som tydligen är nu i helgen fick jag anledning att titta till Scrabblescenen igen, eftersom det skulle vara roligt att sätta en slant och i alla fall få chansen till en sådan indirekt framgång, även om det inte är lika roligt som egna framgångar.

Det var intressant att se hur en hel del av det jag gjorde för Scrabble-Sverige fortfarande finns kvar så här långt efteråt. De använder fortfarande det ratingsystem som jag konstruerade inför den första tävlingen som jag arrangerade! Själv ville jag lämna det systemet 2004 för att ersätta det med en mycket coolare och mer rättvisande Glicko-rating. Nu hämtade jag matchresultat och räknade ut aktuell rating enligt detta mitt »nya« förslag. Toppen är då

1. 1812 Mikael Ström (1)
   
2. 1799 David Holmberg (–)
   
3. 1786 Gunnar Andersson (3)
   
4. 1761 Per Christensson (6)
   
5. 1749 Malin Ståhlner (5)
   
6. 1748 Yann Moreau Bruun (9)
   
7. 1746 Björn Ericson (2)
   
8. 1740 Niklas Elmefjäll (4)
   
9. 1725 Andreas Pejler (10)
   
10. 1713 Henrik Jonés (8)
    
11. 1703 Elof Hansjons (11)
    
12. 1701 Martin Bender (7)
    
13. 1698 Daniel Domert (12)
    
14. 1682 Inger Wingård (16)
    
15. 1677 Axel Olesund (18)
    
16. 1675 Johan Berner (13)
    
17. 1674 Alexander Prytz Hedström (15)
    
18. 1647 Håkan Nord (17)
    
19. 1645 André Ling (20)
    
20. 1644 Jonathan Ljungberg (25)
    

Siffrorna inom parentes anger position enligt den officiella ratinglistan, så det finns en del intressanta(?) skillnader. David Holmberg som gjorde en strålande insats på sin tid har inte varit med sedan 2006 och har därför förlorat sin officiella rating. I min Glicko-rating har han dalat ner en bit sedan dess, men ses alltså fortfarande som värd att ligga tvåa på ratinglistan.

Intressant nog nämns han inte alls på Ladbrokes oddslista, utan ingår där i »rest of the field«. Mitt tips är att sex gånger pengarna för detta är mycket väl värt att spela på! I absolut första hand pga. Holmberg, men även Malin Ståhlner som av någon anledning inte fått egna odds utan ingår i »resten« bidrar med en vinstchans på drygt 3,5% enligt mina simuleringar, samt förstås en mängd andra spelare i mindre grad, främst av dem Johan Berner.

Mitt andra tips är att det är värt att spela på Per Christensson som ger 16 gånger pengarna. I mina simuleringar vann han 11% av gångerna, så varje spelad krona ger 76 öre i förväntad vinst!

Dessa tips ska förstås tas med en gigantisk nypa salt. Jag har ingen kontakt med Scrabblevärlden och har ingen insikt i vem som har särskilda skäl att spela bra eller dåligt just denna helg, eller vilka det finns risk för att de inte dyker upp, men det är roligt att satsa ändå!

När jag funderade på detta så sökte jag lite på nätet hur andra trott. Vad trodde man t.ex. om David Holmbergs comeback? Då såg jag till min förvåning att även »PERS TIA«, den tipstävling inför SM som jag införde inför SM 2003 fortfarande finns kvar, med samma regler!

Jag orkar inte skapa en identitet på nåt forum, men skulle jag spela på det skulle min tia vara: 1. David Holmberg, 2. Mikael Ström, 3. Per Christensson, 4. Björn Ericson, 5. Gunnar Andersson, 6. Yann Moreau Bruun, 7. Malin Ståhlner, 8. Elof Hansjons, 9. Niklas Elmefjäll, 10. Martin Bender. (Reserver: Henrik Jonés, Anders Pejler, Daniel Domert.) I brist på kunskaper tar jag detta rakt av från Glicko-ratingen, fast utan hänsyn till att dra ner ratingen för sådana med osäker rating så som det görs på listan.

Herräng 2009

I juli var jag på Herräng Dance Camp som vanligt. Jag fotade inte så mycket, men en del i alla fall.

Herräng 2009

(Samma bilder finns även på Facebook.)

Att slösa bort sin röst

Ofta hör man folk säga att den som röstar på ett parti som inte kommer in i ett parlament har »slösat bort sin röst«, så det är säkrast att rösta på stora partier. Det håller jag inte alls med om, och jag ger det nyliga EU-valet som exempel.

Till att börja med är inte fördelningen av mandat det enda som spelar roll. Dessutom så finns ju röstsiffrorna där till allmän beskådan, med det inflytande det kan innebära. Trots att t.ex. piratpartiet och kristdemokraterna båda fick ett mandat var så kan de olika röstsiffrorna (7,13% respektive 4,68%) ändå påverka opinion och andra partier på ett annat sätt än om det hade varit tvärtom.

För småttispartier är det bra att få relativt många röster för att stärka sig inför nästa valrörelse, och når man upp till 1%-spärren så får man dessutom valsedlar till nästa val, vilket är nog så viktigt.

Men även om mandat är det enda man bryr sig om så blir det konstigt att se sin röst som bortkastad just för att det parti man röstade på fick 0 mandat. Även när man röstar på ett parti som får mandat så är det ju med mycket stor sannolikhet så att det hade fått lika många mandat även om man själv inte hade röstat på det. Om det man är ute efter med sin röst är att bli droppen som precis gör att det blir ett mandat mer än annars till ett visst parti som man vill gynna, så kan man se valet som ett lotteri med liten vinstchans oavsett vilken lott man väljer.

Men är det nån skillnad på de olika lotterna vad gäller detta? Ja då, och som jag ska visa är det en bättre chansning att rösta på ett mindre parti!

(Man ska naturligtvis ta hänsyn till vad lotterivinsten är också. Om förstavinsten inte är nåt att ha så är det ju klen tröst att vinstchanserna är goda. Men om man tycker att det pris man kan vinna är ungefär likvärdigt i två lotterier så är det ju sunt att välja det med högst vinstchans.)

Valet gällde 18 mandat. (För enkelhets skull bortser jag från de två extramandat som kan bli aktuella senare.) Grovt sett krävdes det då 1/18 av rösterna för varje mandat. Detta av de 2 876 374 röster som gick till partier som klarade 4%-spärren, så ungefär 2876374/18 = 159799 röster per mandat. Jag kallar detta M nedan.

Följande tabell visar hur många röster partierna som klarade 4%-spärren fick och hur många M detta motsvarar. Längst till höger står hur många mandat partiet faktiskt fick. I detta fall råkar det stämma helt med hur många M röster de har, avrundat till heltal. Det hade det inte behövt göra, men det skulle i alla fall ha stämt på ett
ungefär.

S 773513 = 4,84 M 5
M 596710 = 3,73 M 4
FP 430385 = 2,69 M 3
MP 349114 = 2,18 M 2
PP 225915 = 1,41 M 1
V 179182 = 1,12 M 1
C 173414 = 1,09 M 1
KD 148141 = 0,93 M 1

Med denna approximation så får man fem mandat om man får mellan 4,5 M och 5,5 M av rösterna; fyra mandat om man får mellan 3,5 M och 4,5 M av rösterna, osv.

1 mandat: minst 0,5M röster =  79899 röster
2 mandat: minst 1,5M röster = 239697 röster
3 mandat: minst 2,5M röster = 399496 röster
4 mandat: minst 3,5M röster = 559295 röster
5 mandat: minst 4,5M röster = 719094 röster
6 mandat: minst 5,5M röster = 878892 röster
osv.

Men den första raden stämmer inte, för att få 1 mandat måste man ju också klara 4%-spärren av det totala antalet giltiga röster. Det var denna gång 4% av 3 168 546 = 126 742 röster.

Observera effekten av detta! För större partier är det lika långt steg mellan varje mandathopp (M = 159 799 röster). Men ett mindre parti som väl kommit upp till 1 mandat har bara 239 697−126 742 = 112 955 röster kvar till nästa mandat. Det snävare intervallet gör att det är större chans att man vinner i lotteriet, att ens röst innebär en skillnad, om man röstar på ett parti i den storleksordningen än på ett större parti.

Om man tar med den viktiga 1%-gränsen också blir gränserna så här:

1%-spärren:  31686 röster
4%-spärren: 126742 röster, dvs.  95056 till
mandat 2: 239697 röster, dvs. 112955 till
mandat 3: 399496 röster, dvs. 159799 till (= M)
mandat 4: 559295 röster, osv.

Så räknat i röster är puffen till 1%-gränsen minst antal röster, sen är det ett kliv till 4%-spärren och första mandatet, ett lite större kliv till andra mandatet och sen ännu större kliv till varje ytterligare mandat.

Det kan naturligtvis finnas speciella omständigheter då man har goda skäl att gissa att ett parti kommer att pendla nånstans i närheten av en gräns vilket gör dess »lotter« extra attraktiva (eller tvärtom), men har man inte det kan man som huvudregel säga att det är störst chans att man »slösar bort« sin röst om man röstar på nåt större parti som nog redan får minst 2 mandat ändå! (Och på grund av egenheter hos uddatalsmetoden så blir det faktiskt ännu värre ju större partiet är, även över den gränsen.)

Visst kan det råka hända att ett sådant större parti ligger närmre någon gräns, men det är mindre chans till det. Med facit i hand kan man se att det som låg närmast till hands denna gång var just mindre partier. Allra närmast var att junilistan hade kommit in och fått ett mandat, om de fått 14 987 röster till. (Denna gång inte en approximation, utan uträknat på riktigt så som mandatfördelningen faktiskt sker.) Det som låg näst närmast i antal röster var att kristdemokraterna hade fått 22 291 röster färre och därmed kommit under 4%-spärren och tappat sitt mandat. Även övriga händelser som var relativt nära att hända gällde partier som nu fick 0 eller 1 mandat. Det närmaste att hända något större parti var som jämförelsepunkt att folkpartiet hade tappat 1 mandat om de fått 53 860 färre röster. Mest stabilt var som väntat socialdemokraterna där det krävdes 95 768 färre röster för att tappa ett mandat (eller 164 175 för att få ett till mandat). Där kan man snacka om att slösa bort sin röst!

Blåvitt

Jag har roat mig med att fota av några förpackningar ur mina oumbärliga samlingar. Enligt Wikipedia var det 1979 som produktserien Blåvitt introducerades, och jag tror att designen redan från början var ungefär som på mina bilder här, på produkter från mitten av 90-talet. Jag älskar det! En stram enkel tydlighet som får fram precis det man ville. Här är det enkla billiga basvaror utan krimskrams eller extra lyx! Det var produkter utan dyra reklamkampanjer och utan dyra förpackningar i fyrfärgstryck. Det var produkter som ropade ut att här kan du få nånting billigare som är inte mycket sämre än andra produkter!


Jag tror att »Tandkräm med/utan fluor« var två av de första produkterna. Dem har jag inte, men de och några andra finns avbildade på en kasse i ett nostalgiforum. Över till maten:




Och därefter kanske något att dricka? Den vänstra kaffeförpackningen är bäst före juli 1993 och är därmed sannolikt den äldsta av de avbildade produkterna. (Det andra kaffet är bäst före november 1996.)


Något gott till kaffet?



Våffelmixen som kostade 13 kronor och var bäst före 950401 har jag kvar i oöppnad förpackning i min samling.(*)

Men säg den sällhet som varar beständigt. Det var kanske för tidigt ute med No Logo, och det gjordes reklam för hela serien, som detta exempel på YouTube från 1993. När man såg Blåvitt som ett varumärke så blev den naturliga följden att man tänkte att det var för tråkigt och skulle piffas upp. Resultatet blev en ny design som verkar ha kommit 1998 och som syns nedan. En katastrof! Dessa snirkliga bokstäver har ju ingenting att göra med blåvitt-tanken att göra, och mycket riktigt dröjde det inte länge innan det försvann. Nu är det Coop X-tra som gäller för Coops lågprisvaror. Gäsp.



(*) Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också.

Nu har jag bestämt mig

Nu har jag bestämt mig

Eftersom EU-valet pågår var det dags för mig att bestämma mig för hur jag ska rösta.

Jag har länge varit engagerad i frågor om upphovsrätt, patent, integritet, medborgarrätt på nätet, osv. Jag har i många år sympatiserat med sådana organisationer som Free Software Foundation, Electronic Frontier Foundation och EF-Sverige. Jag har skrivit till parlamentsledamöter om sådana frågor som det så länge var så svårt att få gehör för, men som bekant har sådana frågor på sistone blivit mycket mer synliga. Nuförtiden är det ganska plötsligt många fler som bryr sig om sådant som FRA-lagen, IPRED, ACTA, datalagringsdirektivet, ständigt förlängd och förstärkt upphovsrätt, osv.

Sämst i sådana frågor bland riksdagspartierna har alltid socialdemokraterna och moderaterna varit, och bäst har alltid vänsterpartiet och miljöpartiet varit. Det har gjort det enkelt för mig som även i andra frågor har sympatiserat mer med dessa partier. »Internetfrågorna« är ju långtifrån det enda!

I det pågående EU-valet känner jag starkast för miljöpartiet, och jag tycker att Carl Schlyter har gjort ett jättebra arbete, inte minst i »mina« frågor. Ändå kommer jag inte att rösta på honom. Jag tänker igen på när miljöpartiet första gången kom in i riksdagen 1988 och vilken effekt det fick på andra partier. Hur alla möjliga partier mer eller mindre plötsligt skulle ta upp miljöfrågor. Precis som jag tror att den miljöpartieffekten inte bara orsakade miljöhyckleri från andra partier, utan även gav ökat handlingsutrymme för verkliga miljövänner i andra partier så tror jag att den piratpartieffekt som vi får i detta val ger en bångstyrig folkpartist som Camilla Lindberg (som nog själv mycket väl förstår detta), en lite mindre bångstyrig moderat som Karl Sigfrid och förmodligen även t.ex. några socialdemokrater ökat handlingsutrymme och inflytande i sina partier. Eftersom ändå några omständigheter råkar samverka så att det blir en sådan effekt så ser jag det som positivt att låta den effekten bli så stor som möjligt. Mer effekt kan man knappast få med sin röst i just detta val, vare sig inom EU eller som sidoeffekt inrikes, så då gör jag så även om jag tycker det finns andra partier som »egentligen« är bättre, och jag är rädd för att piratpartiet kommer att »rösta fel« i flera fall.

Ungefär såhär tror jag många tänker. Även t.ex. Rasmus Fleischer kommer med ett liknande pragmatiskt sätt fram till att störst positiv effekt ger en röst på piratpartiet, och Farmorgun i Norrtälje som ser sig som en utomstående som följer PP skriver att »Sammantaget känner jag dock att om vi ska hjälpa alla de etablerade partierna att stå fast vid sitt nymornade intresse för värnet av de demokratiska fri- och rättigheterna måste vi nog lägga vår röst på Piratpartiet.«

Då ska jag bara bestämma mig för vem i piratpartiet jag ska kryssa också. Jag lutar åt Amelia Andersdotter, av liknande skäl som Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg. Nu såg jag dessutom precis att Klara skriver att hon är i »särklass mest kompetent på EU och internationell politik i hela partiet«.

Berlin 1991

(Jag hittade en gammal text som jag skrev efter ett besök i Berlin våren 1991, inte långt efter Tysklands enande. Jag putsade texten en aning nu i samband med att jag läste om den. Fotografiet med detalj från muren är taget av en Daniel och jag har tagit det härifrån.)

Först tåg genom det östtyska landskapet.

Östtyskland finns inte längre, men här åker jag ändå. Det ser ut som Skåne ungefär, fast fler fågelbon. Det är så många fågelbon så jag förstår att de inte kan vara riktiga. Det är väl nån miljösjukdom eller nåt hos träden. På vissa ställen i dem har det växt ut massor av smågrenar så att det ser ut som stora fågelbon. Kanske bosätter sig märkliga mutantfåglar i dessa mutantfågelbon?

Tacka vet jag stan – där kan man lita på miljön. Jag går ut och kvällspromenerar i Berlin. Ungar på skateboard. Ett kasino som inte släpper in mig. Turister. Horor. Polisen åker fram och tillbaka på gatan och varnar i megafon för de lottförsäljare som står på trottoaren: »De är bedragare. Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.« Eleganz und Dekadenz. Jag tycker om storstäder.

Jag är på nån slags konferens. Jag lyssnar på föredrag och försöker vara intresserad. Ibland stänger jag av huvudet och stirrar på papperet framför mig. Ibland sneglar jag på tjejen som sitter bredvid mig. Ganska söt. Suck... Jag får syn på hennes namnbricka som hon lagt ifrån sig framför sig. Hon heter D.

Med den kulturimperialism som råder är det ibland svårt att upptäcka att man är utomlands. Samma filmer på biograferna; samma hamburgerkedjor; samma musik strömmar ut ur affärerna som utbjuder samma varor o.s.v. Desto större blir då chocken när det plötsligt dyker upp något riktigt exotiskt, såsom lunchen. Potatissoppa med korv. En hel korv, modell varmkorv, som låg tvärs över tallriken och stack upp ur soppan i bägge ändarna.

Romantiskt mellanspel: Efter lunchen talar plötsligt D. med mig! Dess värre på tyska så jag begriper ingenting förrän hon repeterat långsammare. Hon säger att hon tänker flytta längre fram i salen för att se bättre och frågar om jag ska följa med. Föredragen tar slut och jag borde fråga henne vad man bör se eller göra i Berlin. Föreslå att hon visar mig stan eller nåt. Istället packar jag snabbt ihop mina saker och försvinner ut innan hon hinner med. När jag går och driver på Alexanderplatz dyker hon plötsligt upp från ingenstans och hejar. Har hon följt efter mig? (Hjälp!) Hon har aldrig varit i Berlin förut heller, så tyska hon är. Vi tar ett tåg till väst och går längs Ku'damm ett tag. Sen skiljs vi eftersom vi båda har avtalat middagstider på varsitt håll. Jag har glömt att växla pengar så jag lånar lite mark av henne.

Något mycket populärt just nu bland skumma element på gatorna både i västra och östra halvan av denna före detta kluvna stad är att gömma en liten kula under en av tre askar som de sedan snabbt skiftar plats på. Publiken inbjuds att satsa pengar på var kulan ligger. Spelet är gammalt som gatan – det nämns i en kinesisk historia från tvåhundratalet före vår tideräkning och den gamle greken Alkifron nämner det också. Då spelades det med snäckskal, så utvecklingen har gått framåt, men suckers finns det fortfarande. »Trixaren« har flera medbrottslingar som låtsas vara vanliga spelare. Ibland vinner de – ibland förlorar de. Det är väldigt lätt att följa med var kulan ligger. En stackars farbror tror sig vara duktig på det och vill spela. Det kostar tvåhundra mark (cirka 700 spänn) och han tar fram en femhundramarksedel. När han ska göra sitt val sluts cirkeln av publik, speciellt av de fyra (?) medbrottslingarna, så jag får ingen chans att iaktta fingerfärdigheten med vilken trixaren plockar fram kulan från en annan ask än där den uppenbarligen låg. Farbrorn godtar tydligen förlusten, för vad jag förstår av hans upprepade klagomål så klagar han bara på att han inte fått tillbaka trehundra mark: vadet gällde ju bara tvåhundra mark och han blev av med sin femhundramarksedel. En av medbrottslingarna uppehåller honom genom att diskutera hur det egentligen var medan trixaren snabbt plockar upp sina askar och försvinner i folkmängden.

I Östberlin står de bankomatköande tre meter bakom bankomaten för att låta den som står framme vid apparaten vara ifred. Vilken disciplin! När jag tänker efter så såg jag nog aldrig nån västberlinsk bankomatkö så det kanske är likadant där, för berlinare verkar vara ett disciplinerat folk överhuvudtaget. Varken i väst eller öst går folk mot röd gubbe t.ex., och jag går flera gånger ensam ut i gatan när det inte kommer några bilar. Om man förirrar sig i Berlin och vill veta om man är i väst eller öst kan man förresten titta på just färggubbarna. Både röd och grön gubbe ser nämligen jätteroliga ut i Östberlin, men i väst är de ungefär som här hemma. Snart kommer väl nån jämrans europeisk standard för trafiksignaler, så det gäller att skynda sig på att uppskatta de subtila skillnaderna i livet innan det är försent. Jag har i ett annat sammanhang tipsat om Herr Gårmans lustigt framåtlutande ställning i Norge.

Annars hittar jag inte så mycket skoj i öst. Vid Brandenburger Tor säljer massor av gatuförsäljare ut sitt förflutna till turisterna. Murbitar med äkthetsintyg och östtyska och ryska uniformer, medaljer, utmärkelser m.m. Allt ska bort när ett helt land säljs ut – nu är det västprodukter som gäller för östisarna själva. Senare läser jag dock i Berliner Zeitung (910413–14) att en mottrend har uppstått och att det åter blivit inne med östprodukter. Handeln ligger efter och kan oftast inte erbjuda Spreewaldgurken, Salzwedeler Baumkuchen eller Thüringer Würstchen fast kunderna frågar efter dem. Den östprodukt som står högst på önskelistorna är enligt BZ läskedrycken Club Cola »eftersom den inte är så söt«. Det tycker jag låter lovande, men tyvärr fick jag aldrig tillfälle att prova den.

På fredagkväll driver jag runt på Breitscheidplatz och tittar på folklivet. Där är turister, porträttmålare, skateboardåkare, musiker, kurdistandemonstranter m.fl., men de jag märker mest är de autonoma anarkopunkhippiesarna, eller vad de nu kallar sig. De är klädda i svart, oftast svart läder med nitar. Ofta punkartat hår. På kläderna står anarkist-(A):n eller aggressiva slagord. På ens jacka står det bara »Kreuzberg« på ryggen. Han bor väl där. I stadsdelen Kreuzberg bor det en hel del svartklädda människor, både av den här sorten och andra, men mest av allt verkar det bo turkar där. När jag promenerade runt i Kreuzberg tidigare under dan anfölls jag av ett gäng tolvåringar utrustade med bandspelare som ville intervjua mig om religion. Nåt skolarbete, alltså. Första frågan var vad jag tyckte om turkiska kläder, vad det nu har med religion att göra. Jag hade för svårt för att formulera mig på tyska och dessutom har jag inte så många åsikter om kläder – inte turkiska i alla fall. Jag tycker det är en ointressant självklarhet att människor som kommer från olika kulturer klär sig enligt olika traditioner. Intressantare är det med kläder som snarare bryter mot traditionerna och därmed etablerar personen som delaktig i en viss subkultur. Som de jag står och betraktar på Breitscheidplatz.

(G)ör inget som kan verka påfallande vad beträffar ditt yttre eller din livsföring: ovårdad klädsel och oklippt hår och oansat skägg och öppet förakt för silverpjäser och sovplats på marken och allt annat som är en följd av ärelystnad på avvägar ska du undvika. Blotta ordet filosofi är tillräckligt misstänkt, också när man är filosof med stor måtta; hur skulle det gå om vi började skilja oss från vanliga människors levnadssätt? Invärtes ska allt vara olikt, vårt yttre ska vara i samklang med folkets. Låt inte din toga glänsa, men den får inte vara smutsig heller. Låt oss vara utan silverpjäser med upphöjda figurer i gediget guld, men låt oss inte tro att avsaknad av guld och silver är bevis på att vi lever enkelt. Vi måste inrikta oss på att leva ett bättre liv än mängden, inte ett annorlunda; eljest driver vi bort och stöter från oss dem vilkas bättring vi vill; vi åstadkommer också att de inte blir villiga att ta efter oss i något när de räds att ta efter oss i allt. Filosofin lovar först och främst känslan av gemenskap, medmänsklighet och samvaro; är vi olika andra tar vi avstånd från det löftet.

Så skrev Seneca till Lucilius (brev 5) i vår tideräknings första århundrade och kanske ligger det något i det. Vart tog peace, love and understanding vägen när man alienerar oss förbipasserande svenssons? Inte för att de lär se sig som som filosofer med uppgift att propagera, i och för sig, och vad har jag med detta att göra? En förbipasserande svensson tar ett kort på de här svartklädda varpå ett uppretad kille med aggressivt utseende går fram och sliter filmen ur hennes kamera. Typiskt nog är det mest killarna som ger ett sånt aggressivt intryck, medan många av tjejerna snarare ser ut som snälla lyckliga flower children, några med fredsmärken. Även om jag inte tar fram min kamera gör även jag dem till turistobjekt genom att titta på dem och det övriga folklivet. Det känns ändå inte som jag har varit mycket mera här än på Haight Street '68 eller för den delen hos Seneca. Eftersom jag är just i Berlin ligger det nära till hands att tänka på Himmel över Berlin och jag känner liksom huvudpersonen där en önskan att inte bara betrakta utan att även delta i människornas liv någon gång.

D. såg jag sista gången kvällen innan på den bankett som avslutade konferensen. Jag sitter tillsammans med henne och två andra tyskar och i det sorl som råder i salen duger min tyska knappt till att höra nånting av vad de säger. Jag sjunker in i ett gammalt tryggt tråkmånsbeteende med vissa halvhjärtade utbrytningsförsök. Nåja, det är gratis mat i alla fall. Plötsligt ska D. iväg eftersom hon ska upp tidigt nästa morgon för att åka hem. Hejdå. Handslag.

På väg hem får jag inte bara egen kupé utan en hel vagn för mig själv. Svenska tullen rotar lite, men hittar inte bootlegskivorna jag köpt, varför jag nu tror att de skulle bry sig om dessa. Om jag sover ett tag kommer jag snart hem.

Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.

Pöbelriket

Jonas Gardell har tidigare i sitt liv kallat sig anarkist, men i Sydsvenskan idag, i artikeln »De ansiktslösa styr pöbelriket« låter det sannerligen annorlunda. Här ges en märkligt ohistorisk bild där lagar uppstod för att skydda »den svage«, och maktförhållanden uppstod därefter helt enkelt för att det behövdes en makt för att upprätthålla denna lag! Här framstår en syn på folkflertalet som låter som hämtad från en odemokratisk 1800-talshöger. De gränser som högkulturerna i Mesopotamien och senare kulturer lagstiftat om »måste upprätthållas för att inte kaos åter ska breda ut sig, för att inte den anonyma pöbeln med sina övergrepp ska ha makten.«

Jag tror ju inte att Gardell egentligen anser att alla lagar automatiskt är riktiga. Bara häromveckan skrev han t.ex. om att han och Mark »nu är gifta med varandra«. »Nog för att vi varit gifta sedan 1988 då Claire Wikholm vigde oss i köket inför ett hundratal vittnen i vår första egna lägenhet på Brännkyrkagatan, men ändå. Alltid trevligt när riksdagsmännen såhär 21 år senare hinner ikapp verkligheten.«

Ja, visst är det! Jag önskar också att lagstiftarna ska hinna ikapp verkligheten vad gäller många frågor, inte minst sådana Internet-frågor där Gardell istället verkar vilja ha ett ökat fjärmande från vad som gäller i resten av samhället. Jag har t.ex. inte sett någon föreslå att det skulle vara bra om Posten avskaffade postlådorna och bara vidarebefordrade pappersbrev som man lämnar in efter att ha legitimerat sig för att stoppa anonyma hotbrev, men vad jag förstår skulle Gardell vilja ha något sådant för Internet, för där måste »den anonyma pöbeln« stoppas till varje pris. Han kan inte heller se något annat skäl till att vissa internetoperatörer vill skydda sina kunders integritet så mycket som lagen tillåter mot än att försvara »människans rätt att vara pöbel«. Just nu ägnar han sig på sin gästbok att radera alla inlägg »som i gästboken vill försvara rätten att vara pöbel«, dvs. som är på något sätt kritiska mot honom (jag har hunnit läsa några inlägg innan de raderats), som inte lämnar »verifierbart namn, adress och telefonnummer«. Han är förvisso inte den förste eller ende som gör uttalanden som jag tycker är ogenomtänkta i denna debatt, men när det är någon vars böcker och föreställningar jag uppskattat så mycket så gör det mig så mycket mer ont än när det är t.ex. Guillou, så jag hade ett behov av att ventilera detta.

– * –

Eftersom en stor del av mitt bloggläsande handlar om sådana frågor om immaterialrätt, yttrandefrihet och integritet som numer ses som »piratfrågor« (även om de väl inte har med sjörövare att göra) så vill jag för den som inte läser så mycket sådant tipsa om ett par av de mer välskrivna sådana inläggen från förra veckan. Det första är »En uppfinnares syn på upphovsrätt« av Rikard Bergsten om upphovsrätt och patent. Det andra är Anders Mildners jämförelse »1968? Kanske snarare 2001« om en radikalisering av »internetgenerationen«.

(Målningen Marooned av Howard Pyle föreställer en strandsatt pirat.)