onsdag 24 september 2014

Valhemligheten

Detta är två valsedlar som Åsa Linderborg publicerade på twitter vid valen den 14 september.

Jag märkte det för att Mikael von Knorring, själv vänsterpartist som Linderborg, kommenterade att hon klottrat på sina röstsedlar och därmed gjort dem ogiltiga. Vallagen säger nämligen att en valsedel är ogiltig om den »har kännetecken som uppenbart gjorts med avsikt«. (I övrigt fick detta mest glada kommentarer från motståndare till v.)

När jag har nämnt detta har jag märkt att många inte har tänkt på att den regeln finns för att skydda valhemligheten, eller att valhemligheten inte bara handlar om att göra det möjligt att hålla hemligt hur man röstar för den som så önskar, utan att det är tänkt att det ska vara hemligt hur alla röstar. Det är klart man kan tala om hur man röstar – jag gjorde det själv i EU-valet 2009 – men det ska inte gå för andra att veta säkert om man talar sanning när man gör det.

Utan en sådan valhemlighet är det nämligen möjligt att påverka andras röster. Du kanske hotar mig med något om jag inte röstar som du vill, eller du kanske erbjuder mig betalning om jag röstar som du vill. Med en strikt valhemlighet är det svårt, för du vet inte om jag sen röstar som du sagt, men om det finns möjlighet för mig att visa hur jag har röstat så möjliggörs sådan oönskad påverkan.

I Dagens Juridik idag skriver en f.d. chef för valmyndigheten för fyrtio år sen om hur dagens valnämnd tar lätt på valhemligheten, och till och med låter folk stoppa ner röstsedlar utan att gå bakom skärmen, och att han överväger att överklaga valet för att få en förnyad prövning av risken för otillbörlig valpåverkan. Det har tydligen skett en uppluckring av valhemligheten i praktiken de senaste decennierna, utan någon ändring i lagen om denna. Sådan påverkning behöver inte vara så uttrycklig som ett försök att köpa en röst. Det kan till exempel vara en familj med vuxna barn som går och röstar tillsammans. Det ska inte finnas en kultur i vallokalen där det framstår som naturligt att de alla plockar i valsedlar öppet i kuverten inför varandra och det blir konstigt ifall nån går in bakom en skärm för att rösta!

Klotter på valsedlar då? Jo, om du kräver att jag ska rita en krokodil i hörnet på min röstsedel när jag röstar på X-partiet så kan du gå till min vallokal på kvällen efter valet och och titta på rösträkningen för att se om där finns nån X-sedel med krokodil. Finns det det har du sett att jag röstade som du sa åt mig lika tydligt som om jag hade stoppat i valsedeln inom synhåll.

Rösterna räknas första gången i vallokalerna på valkvällen. Sen sker valnämndernas preliminära rösträkning onsdagen efteråt, och den slutliga rösträkningen sker sen hos länsstyrelsen.

Nu har jag fått höra av folk som själva arbetat som rösträknare på länsstyrelsen, som alltså gör den definitiva räkningen, att i praktiken måste en valsedel vara mycket mer personligt identifierbar för att räknas som märkt, och att Åsa Linderborgs valsedlar ovan torde ha räknats som giltiga röster. Jag tycker det är anmärkningsvärt att man gör en så fri lagtolkning! Detta är ju mycket distinkta markeringar som gör det väldigt lätt att bekräfta att det verkligen är de valsedlar som hon publicerat på twitter. Naturligtvis finns inte minsta misstanke om att någon har tvingat Åsa Linderborg att rösta så och har övervakat rösträkningen för att se att dessa specialla valsedlar finns med, men det handlar om principer som ska hindra sådant även för mer anonyma röstare.

Om man jämför valnämndernas rösträkning från onsdagen med den slutliga rösträkningen på länsstyrelsen så är den i särklass största förändringen det minskade antalet ogiltiga röster. Vid räkningen på onsdagen efter valet fanns det 17 027 »övriga ogiltiga röster« (alltså exklusive blankrösterna, som också är ogiltiga), men efter sluträkningen var det bara 2 156 kvar! Mindre än 13% av de röstsedlar som tidigare setts som ogiltiga anses fortfarande vara det av länsstyrelsen! Är det just länsstyrelsen som har en praxis som går längst från lagens avsikt, och är det en förklaring på den stora skillnaden? (Eller är det kanske så att man i den tidigare räkningen har som uttrycklig princip att lägga allt tveksamt som ogiltigt tills det gås igenom mer noggrant vid sluträkningen? Jag vet inte.)

Jag tycker inte om uppluckringen av valhemligheten, utan skulle vilja att den stärktes i stället. På valdagen publicerade DN en artikel av tre statsvetare som också tycker det. De skriver om problemen med valhemligheten när man plockar sina valsedlar inför öppen ridå och föreslår tre lösningar på det:

Valsedlar i röstbåset

(Som i Norge.) Det jobbiga är att det kräver att en valförrättare är inne i röstbåset och kollar att allt står rätt till mellan varje röstande. Annars kan man komma i läget att han redan står där inne när man behöver påpeka att »ursäkta, men det saknas röstsedlar för X-partiet nu«, kanske för att den som var inne precis innan tog med sig alla dessa.

Valsedelskrivare i valbåsen

Man slipper överproduktionen av valsedlar. (Författarna nämner att det 2010 trycktes nästan 600 miljoner valsedlar åt 7 miljoner röstberättigade.) Istället trycker man på en skärm fram vilken valsedel man vill ha, skriver ut den och lägger i kuvertet.

Jag tycker inte om detta! Hur ska man veta att skrivaren inte har loggat vilka valsedlar den skrev ut vid vilka tider? Det låter svårt att göra detta på ett så genomskinligt sätt som allt som rör valen bör vara.

Enhetsvalsedel

(Som i bland annat Danmark, Tyskland och Holland.)

Jag kastade om ordningen på artikelns alternativ för att få detta det bästa förslaget sist. På en enhetsvalsedel listas partierna och man markerar vilket av dem man vill rösta på. Det krävs större valsedlar för att alla partier ska rymmas, men å andra sidan krävs betydligt färre valsedlar.

Men ryms verkligen alla småpartier? Nu finns 40 partier registrerade för val till riksdagen, och det går dessutom att ställa upp i val utan att vara registrerad innan. Jag tycker att vi gott kan införa krav på registrering samt ett visst antal underskrifter för att få föra in ett nytt parti på listan utan att det hotar vårt valsystem.

När man väl finns med som registrerat parti ska man automatiskt stå med så länge man får ett visst antal röster. Om man misslyckas med det så får man fixa namnunderskrifter igen.

Med lämpliga gränsvärden har jag svårt att se det som en orätt barriär mot nya partier. Antalet partier som fick minst 1000 röster i riksdagsvalet senast är till exempel 19. Ett klart hanterligt antal. Och det är bara några till ifall man sätter gränsen vid 500 istället.

Men personval då? De danska valsedlarna listar några kandidater för varje parti som man kan kryssa. Man kan också tänka sig en ruta där man fyller i en siffra. »Person nummer 17 på det partiets lista.« Men bättre vore att slopa personvalen! Den extra möjligheten är inte alls värd de problem den för med sig. Om man är så engagerad i vilka kandidater ens favoritparti sätter upp så får man engagera sig i det partiet istället.

Personval som klotter på valsedel

Så valhemligheten värnas genom att valsedlar inte har till exempel ritade krokodiler eller skrivna slagord. Det som är poängen är att valsedlarna därmed blir speciella och inte lika andra valsedlar.

Samma sak sker vid personval! Genom att sätta ett kryss på en viss kandidat så gör jag kanske min valsedel unik, i alla fall om det gäller en kandidat långt ner.

Med små valkretsar och många kandidater kan det ofta gå att kolla en röst. Jag har sett efter hur många kandidater som fick några personkryss i min valkrets: 12 m, 5 c, 9 fp, 5 kd, 13 s, 4 v, 13 mp, 3 sd, 11 fi, 5 pp och 1 lbpo. Du hade lätt kunnat välja ut nån kandidat långt ner och sagt att om den personen får minst 1 personröst i min valkrets så ska du ge mig 1000 kronor och sen sitta lugnt hemma och kolla på webben om jag gjort som du sagt åt mig.

Jag hade kunnat chansa på att nån skulle avge en »naturlig« röst på den kandidaten, men jag hade varit tvungen att verkligen rösta så för att vara säker på att inte bli avslöjad av dig.

Ett ytterligare problem med personrösterna nu är att det är svårt för personer med synnedsättning att använda det på ett hemligt sätt. Föreningar för synskadade drar fel slutsats av detta och förordar e-röstning. Ur askan i elden! Det skulle innebära totalt upphörande av valhemligheten och inga andra punkter här skulle spela nån roll längre.

Sammanfattning

Så här vill jag ha det:

  • Minimikrav på partier vars röster ska räknas. Inga hårda krav, men så att antalet kommer ner till ett par dussin i alla fall, vilket ger en gräns som är långt ifrån vilka som kan ha en möjlighet att komma in.
  • En enhetlig valsedel som listar dessa partier (loggor + partinamn) med en kryssplats för varje parti. Direkt på valsedeln står även att den bara ska innehålla ett kryss och inget mer för att vara giltig. Partierna listas i storleksordning enligt förra valresultatet.
  • Varje röst ska bara bara indikera vilket av dessa partier man röstar på. Kanske ska röstsedeln ha braille också, eller också kan man ha en »braillenyckel« i valbåsen som visar vilken position på valsedeln som varje parti har.
  • Skärpning i vallokalerna med valförrättare som inte tar emot röster som inte gjorts på riktigt sätt bakom skärm utan ber den röstande att göra om.
  • Valsedel utan kryss är en blankröst. Valsedel med ett kryss är giltig. Valsedel med flera kryss eller med annat klotter är ogiltig.

Bilaga: Vart går de tveksamma rösterna?

Så efter sluträkningen är antalet ogiltiga röster mycket mindre än efter onsdagsräkningen. Vart har då de rösterna gått som tidigare räknas som ogiltiga?

Det är då 456 fler röster på »övriga partier«. Det förvånar mig inte att den gränsdragningen ibland kan ha givit olika bedömningar, när det gäller »partier som ej beställt valsedlar«, vilket i många fall är partier som inte finns på något sätt förutom att det var vad någon skrev på en röstsedel. Där någon till exempel har skrivit »Röstar på mig själv och mina barn och en bra framtid« har det bokförts som en röst på ett parti med detta namn.

Vart har andra röster som tidigare bedömts som ogiltiga tagit vägen när de blivit giltiga? Jag jämförde siffrorna från onsdagsräkningen med sluträkningen, och alla partier som särredovisats har fått ökat antal röster, ungefär en kvarts procent fler röster, men ökningen skiljer sig en del.

I ordning efter procentuell ökning kommer partierna i denna ordning:

s, sd, fi, m, kd, mp, v, c, fp

Detta går från socialdemokraterna som fått 0,29% fler röster, till folkpartiet som bara fått 0,20% fler. (Plats för spekulation om varför?)

lördag 20 september 2014

60 år sen – men är det en svensk serie?

Denna den första strippen i Mumin-serien publicerades första gången för exakt 60 år sen idag, alltså måndagen den 20 september 1954. (Detta handlar om den huvudsakliga Mumin-serien, så jag räknar inte föregångaren i Ny Tid 1947.)

Men den publikationen var i Evening News i London, så den var förstås på engelska och såg istället ut så här:

Svensk?

År 1999 försökte en samling svenska seriekännare göra en lista över »århundradets tjugofem bästa svenska serier«. När jag fick höra att de uteslutit Tove Janssons Muminserie för att den inte var »svensk« dömde jag ut listan innan jag sett den.

Det kan vara knepigt i hur hög grad indelning av konst och kultur ska ta hänsyn till föränderliga nationsgränser. Hur mycket handlar att vara tysk kompositör eller nederländsk målare om var nationsgränser går just då?

För litteratur är språket klart viktigare än nationaliteten. I en svensk litteraturhistoria ingår därför finlandssvenska författare, oavsett om de mestadels levde medan Finland hörde till Sverige (som Gustaf Philip Creutz), medan Finland hörde till till Ryssland (som Runeberg), eller i ett självständigt Finland (som Irmelin Sandman Lilius. När tv-programmet Babel skulle utse en svensk litterär kanon i april 2013 blev muminboken Pappan och havet en av de fem böckerna!

Jag tyckte att tecknade serier borde behandlas som litteratur här, och att det borde spela en stor roll i praktiken för listan, då jag tyckte att Mumin borde ligga överst på den listan. När resultatet presenterades i Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla 4/1999 beskrev Håkan Fredriksson problemet:

Annars var den mest kontroversiella serien »Mumin« av Tove och Lars Jansson. Skulle den serien få räknas som »svensk« eftersom den gjordes (förmodligen) på svenska? Eller var den finsk, då den ju skapades av finska medborgare i Finland? Eller ingetdera, eftersom den i första hand ju faktiskt producerades för ett brittiskt syndikat och väl levererades dit på engelska? Efter en del debatterande och velande kom vi fram till att listan skulle omfatta »svenska serier« och inte »svenskspråkiga«. Och »Mumin« diskvalificerades.

Skrevs på engelska?

Så hur är det nu? Skrevs den på engelska? Även om originalpubliceringen var på engelska så brukar det sägas att Tove skrev den på svenska och att det var brodern Lars som översatte den till engelska. Det skriver t. ex. Christina Björk (Tove Jansson – mycket mer än Mumin, 2003, s. 99) och Tuula Karjalainen (Tove Jansson : arbeta och älska, 2013, s. 201) och i Juhani Tolvanens Vid min svans!: Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000) citeras ett brev från Tove till London där hon föreslår att Lars ska tas in som manusförfattare och då nämner att han har »översatt alla mina tidigare synopsis utom ett«.

Låt oss titta närmare på hur det såg ut. Här är två skisser inför den där första strippen.

Frågan om det ska ses mer av Sniff i sista rutan har någon besvarat med ja, men i denna version har han ännu inte någon replik – den replik som är så olika i engelska och svenska versionen. I dessa versioner verkar vara svårt att plocka ut ett fullständigt svenskt original, då saker arbetas om så mycket, speciellt som det sker i tät kontakt med de engelska redaktörerna. I synnerhet Charles Sutton spelade en stor roll för seriens tillblivande. »Om jag är mumintrollens mamma så är du sannerligen deras pappa, Charles« skrev Tove till honom då för drygt 60 år sen. Så jag har länge funderat på den svenska texten till Muminserien. Är den rakt av Toves original? Eller är den en tillbakaöversättning? Är det Tove själv som har gjort den i så fall, eller har någon annan varit med och formulerat Muminseriens svenska språkdräkt redan då?

En del synopsis och skisser har publicerats och ger intressanta inblickar. Här är till exempel ett par strippar från serieavsnittet »Moomin and the Sea« i skissform.

Muminpappan får plötsligt inspiration att skriva, och det enda papper ma hittar då är toapapper. Observera hur engelsmännen har skrivit en anmärkning till Tove att »we couldn’t pass it for publication« och ber henne att ändra detta. (Mycket riktigt är det inget toapapper i den publicerade versionen.)

Den andra av dessa två strippar är stripp 90 i serien. Så här lyder dess repliker i skiss, engelsk publicerad text och svensk publicerad text:

ManusEngelskaSvenska
Nu har han skrivit hela dan i ett kör. Havet har äntligen inspirerat honom.He has written all day like mad. The sea has inspired him at last.Nu har han skrivit hela dan. Havet har äntligen inspirerat honom.
Nå? Hur långt har du kommit på din stora sjöroman?Well? How far have you got on your great novel about the sea?Nå? Hur avancerar sjöromanen?
Sjöroman? Å, den slängde jag till sjöss för länge sen...Novel about the sea? Oh, that... I threw it in the sea.Sjöromanen? Åh, den slängde jag i sjön.
Det här ska bli en liten intim bok som heter: ”Jag saknar min trygga veranda.”This is going to be an intimate little volume called: "How I miss my own secure veranda."Det här ska bli en liten intim bok som heter ”Jag saknar min trygga veranda”.

Den svenska versionen är inte riktigt samma text som i skissen, men tillräckligt likt så att det kan sägas komma därifrån och inte vara en tillbakaöversättning. På flera andra strippar jag tittat på är det mer ordagrant detsamma. (Här bör påpekas att denna episod, från 1957, är den första som Lars skrev manus till enligt Tolvanen (s. 123), även om jag inte tror att det har påverkat översättningsprocessen.)

Engelska inslag i de svenska originalen

När jag var på den nyligen avslutade (och fantastiska!) Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsinfors ägnade jag mycket tid åt serieskisserna. Tyvärr rådde totalt fotoförbud på utställningen, så jag fick lov att göra omfattande anteckningar på plats, som jag inte har rett ut än.

Där finns i alla fall flera exempel på hur texten i skisserna har engelska inslag redan från början! Se till exempel stripp 30 i »Moomin’s Desert Island«:

I en skiss på utställningen lyder första repliken: Help! Jag är sjörövarnas vackra fånge ombord på black shark. The mymble. Vad skeppet ska heta har kanske Tove tänkt ut på engelska snarare än på svenska. Och det kan vara säkrare att skriva mymble själv istället för att förlita sig på att någon annan vet vad mymla heter på engelska.

I en pratbubbla i andra rutan säger Snorkfröken lite svengelskt Well, vad kan vi göra åt det!. Under rutan har någon (Lars, antar jag) textat Well, nothing we can do about it. vilket är precis hur repliken blev i den engelska publiceringen.

Mumintrollet svarar på engelska redan från början: Poor, beautiful lady... I den engelska textningen under står samma sak, men senare har någon strukit över lady och ersatt det med girl, och så blev också den publicerade texten.

Mumintrollets replik i den rutan hade alltså ingen svensk form alls förrän serien publicerades på svenska, och då kom den ändring som gjorts på engelska med, och det står Stackars vackra flicka...

Det finns flera liknande exempel där Toves originaltext har en del engelska inslag. Jag ska bara ge ett till här: »Kan du inte komma ut och promenera ett slag, dear?« Det är inte alls självklart vad Muminpappan ska använda för kärvänligt ord på svenska till Muminmamman i denna replik (stripp 59 i »Moomin and the Martians«), men att det ska vara dear på engelska visar Tove. Faktum är att den slutliga repliken på svenska blev »Kan du inte komma ut och promenera ett slag?«, dvs. likadant, fast utan dear. (Senare i serien säger de dock »älskling« till varandra.)

Sånt här visar att Tove ibland har tänkt sig hur hela repliker eller delar av repliker ska vara på engelska i serien, men till största delen har hon formulerat sig på svenska. Antagligen är det Lars som oftast har skrivit den första fullständiga engelska texten, och sen kan det vara engelska redaktörer som har putsat det.

Den svenska texten verkar använda sig av originalformuleringarna till största delen, men vid första svenska publicering behövdes förstås ifyllnad av sådant som vad man skulle göra av »Well« i början av Snorkfrökens replik och »dear« i Muminpappans replik ovan, och ibland formulering av hela repliker som var på engelska från början. Vem gjorde detta? Redan nästa år, 1955, började serien publiceras på svenska, i Svenska Dagbladet. Men hur den slutgiltiga formen på den svenska texten då slogs fast vet jag inte. Blev det ytterligare något för Tove att ta hand om själv? Eller är det kanske en anonym person på seriesyndikatet Bulls Press som har fyllt i luckorna?!

Slutsats

Jag skulle gärna komma fram till en slutsats här. Ett svar på frågan om det är en svensk serie. Med tanke på de sporadiska engelska inslagen i originalmanus, som gör att det inte finns en fullständig svensk form förrän ett bra tag efter första publiceringen så börjar jag luta alltmer åt att vi nog ändå får se det som en engelsk serie, och jag förlåter nu den där samlingen med svenska seriekännare 1999!

Tillägg

Som synes av urlen till detta inlägg skrev jag först att det var 50 år sen idag. Jaja, tio år hit eller dit. Jag säger som muminpappan: »Min anspråkslöshet känner sig tvungen att tillstå tre områden där mitt geni inte arbetar suveränt; dessa är maskinlära, matematik och matlagning.«

Källor

Skisserna från första strippen är tagna från Juhani Tolvanens Vid min svans! Tove och Lars Janssons tecknade muminserie (2000). Därifrån citerar jag också vad Tove skrev om Sutton som mumintrollens pappa.

Skissen från »Moomin and the Sea« finns i Boel Westins Tove Jansson : Ord, bild, liv (2007, s. 289).

Mumin-serien på engelska kan man skaffa i Drawn & Quarterlys samlingsvolymer. I de första fem volymerna finns serierna av Tove, men det kommer fortfarande ut nya volymer eftersom man fortsätter med serien efter att Toves bror Lars tog över.

Mumin-serien på svenska gavs ut i liknande böcker av Alfabeta i Sverige och av Schildts & Söderströms i Finland, bara i de fem volymerna med Tove. Del 1 från Alfabeta är dock slut från förlaget, så vill man köpa hela serien i enhetlig stil kan man vända sig till Finland.

Serieskisserna som jag såg på Ateneum bor till vardags på Mumindalen i Tammerfors.

En sista översättningsövning.

lördag 23 augusti 2014

TV-avgiften #3, om Eva Hamiltons ledare igår

Eftersom jag tänkt mycket på debaclet kring den svenska tv-avgiften så upprörs jag över hur SVT:s VD Eva Hamilton skriver i SVT:s interntidning Vi på tv.

Först av hennes brist på respekt för Sveriges rättssystem. Som bekant har Sverige en »radio- och tv-avgift« som ska betalas av hushåll som har tv-mottagare till ett visst aktiebolag (RIKAB).

Under halvannat år rådde viss osäkerhet i Sverige om vad en »tv-mottagare« är, då detta aktiebolag gick ut med en ny mycket vidare tolkning som SVT höll med om. Media rapporterade oftast märkligt nog detta som att reglerna hade ändrats, som om dessa bolag hade någon lagstiftande funktion, så många människor trodde att reglerna verkligen var så som det påstods. I slutändan (efter flera instanser) visade det sig dock att det svenska rättssystemet inte höll med om bolagets egen tolkning, så ingenting har hänt, förutom att många människor har betalat en felaktig avgift och sen behöver krångla för att få tillbaka sina pengar.

När Högsta Förvaltningsdomstolen till slut avgjorde detta i juni (domen [pdf]) så låtsades bolaget RIKAB istället först som att de faktiskt hade lyckats ändra reglerna, men att domstolen sen ändrade tillbaka reglerna. De skrev snart på sin webb:

Högsta förvaltningsdomstolens beslut innebär ny praxis fr o m 2014-06-13. Fram till detta datum har rättssystemet bekräftat tidigare praxis. Detta innebär att tidigare avgifter är korrekt påförda och kan ej återbetalas.

Hur de kunde få för sig att skriva något så märkligt kan man undra. Var det nån chef som skrev dit nåt själv bara utan att tala med jurister först?! Man kan ju undra, även om det låter osannolikt. Mycket snabbt tog de bort texten, och nästa dag dök det upp en ny utan lagtrots där de tänker betala tillbaka de felaktiga avgifter de fått. (Bilden visar två versioner som jag hämtade från deras webb 15 och 16 juni.)

Men Eva Hamilton tycks fortfarande tänka i banor av regler som har ändrats och ändrats tillbaks. Hon skriver:

Totalt har Radiotjänst fått in cirka 150 000 nya avgifter från den dag i februari 2013 då också datorer blev avgiftspliktiga.

Nej, Eva Hamilton, det är inte så att datorer blev avgiftspliktiga i februari 2013. Vi har aldrig haft en »datoravgift« i Sverige, och förs det in en så kommer det ske från riksdagen.

Unga och gamla

Hamilton:

även om nästan alla svenska hushåll idag har minst en tv-apparat, så riskerar vi att de äldsta så småningom kommer att ta en orättvist stor andel av notan för public service. Medan de yngre med högre inkomster, som har massor av olika manicker av olika skärmstorlek för att titta på tv och lyssna på radio, inte behöva [sic] bidra med ett öre.

Det är intressant att jämföra detta med de förändringar som Hamilton med flera ville införa, och vad det skulle innebära för avgift för olika åldrar. De ville att att varje student skulle bidra till finansieringen av public service så snart de flyttat hemifrån, med lika många kronor som vad en familj med flera barn betalar. (Detta i en ålder då många tittar mycket lite på tv.)

När jag var arton år flyttade jag till studentkorridor. När vi skaffade en korridorsteve att ha i köket var vi fem som delade på tv-avgiften (och på hyran till Thorn). Med Hamiltons/RIKAB:s önskade regler om Internet-avgift hade motsvarande student direkt fått betala en hel avgift (oavsett om man haft en korridorsteve eller inte) – Internet behövs för studierna.

Dagens tv-avgift på 2 076 kronor om året utgör 20 procent av vad studiebidraget är på ett år. Jag tror att de flesta tycker att denna ändring skulle innebära »en orättvist stor andel av notan för public service«.

Andra alternativ

I sin text så nämner Hamilton också att det finns alternativ till en avgift på innehav. Jag nämnde i mitt första inlägg om tv-avgiften hur land efter land i vår närhet går över till en skatt eller avgift som ignorerar vilka prylar man äger. Tyvärr har Sveriges väg till en sådan vettig lösning blockerats av RIKAB och SVT länge nu. Och Hamilton är fortfarande »så in i märgen övertygad om« att det bästa för public service inte är en regel om att alla hushåll ska betala, utan en regel som nu som säger att alla hushåll som äger något visst slags föremål ska betala, bara att detta ska gälla så många föremål att det i praktiken gäller så gott som alla hushåll.

RIKAB

Så att RIKAB ska bevaras, alltså. För med en vettig lösning skulle det förstås inte behövas ett särskilt företag för att driva in avgifterna. Lika lite som det krävs ett särskilt företag för att driva in t. ex. begravningsavgiften.

Det är förvisso bara några procent av avgiften som går till RIKAB:s verksamhet, men det är ändå ett onödigt slöseri. (Plus förstås att systemet desutom innebär en onödigt hög avgift genom att vi laglydiga ska behöva betala för smitare också.) När jag skaffade tv igen efter ett uppehåll anmälde jag genast innehav på RIKAB:s webb. Tydligen fungerade inte detta, för några dagar senare ringde en anställd därifrån till mig och påpekade att jag borde betala avgift. Hon kunde inte kolla den anmälan jag gjort, och lät inte förvånad över att det inte hade fungerat. Hon kunde inte fixa till det heller, utan skulle skicka ett papper där jag kunde göra anmälan istället. På grund av RIKAB:s debacle måste nu extrainkallad personal jobba på högtryck hela sommaren med att rätta till deras misstag. Det telefonsamtal jag fick skedde på en lördag, så jag antar att ett extra ob-tillägg gick åt också till denna onödighet. Detta vill jag inte betala för.

lördag 16 augusti 2014

En muminskandal

Det är en skandal att inte alla muminböcker finns i tryck i Sverige!

I år fyller Tove Jansson hundra år, och det skrivs om henne och visas dokumentärer om henne som aldrig förr. Det borde vara många som nu kommer på att de vill skaffa muminböckerna, antingen för att äntligen läsa för första gången, eller kanske för att läsa om något de inte läst sedan de var barn, i böcker som de inte längre har till hands.

Visst ska Tove Janssons andra verk inte glömmas bort, men det är ändå mumin som är huvudsaken. Där är bilderböckerna som Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet? mycket fina, och den tecknade serien är fantastisk, men det centrala är ändå själva muminböckerna, mer specifikt de åtta böckerna

  1. Kometen kommer
  2. Trollkarlens hatt
  3. Muminpappans memoarer
  4. Farlig midsommar
  5. Trollvinter
  6. Det osynliga barnet och andra berättelser
  7. Pappan och havet
  8. Sent i november

(Den tidigare boken Småtrollen och den stora översvämningen är trevlig på sitt sätt, men kan ses mer som en föregångare då Tove inte uppdaterade den så som hon gjorde med de övriga tidiga böckerna, bland annat så att de skulle passa bättre ihop med senare böcker. Den boken är oförändrad från 1945 medan alla de övriga fick sin slutgiltiga form långt senare.)

Det finns gott om muminmerchandise att få tag på, men hur är det med själva böckerna? I bokhandeln hittar man mest apokryfiska småböcker för småbarn när man letar efter originalböckerna.

Just detta år när intresset är på max så sker ett förlagsbyte. Tidigare i år hörde jag ett par kunder inne i en bokhandel försöka köpa muminböcker. Expediten förklarade att de bara hade ett par enstaka böcker kvar från gamla förlaget Alfabeta, och att det inte fanns några nya än på grund av förlagsbyte.

Det var Rabén & Sjögren som tog över i år. På deras webbsidor berättar de att de för »att hylla Tove Jansson« ger ut flera av hennes klassiska originalböcker i nyutgåva under jubileumsåret, först ett par bilderböcker.

Till sommaren påbörjas också återutgivningen av Tove Janssons världsberömda Muminböcker. Dessa geniala romaner är numera klassiker, älskade av såväl barn som vuxna. Under 2014 ger vi ut fyra av Muminböckerna: Kometen kommer och Trollkarlens hatt (juli) och Muminpappans memoarer och Trollvinter (september).

Först långt in på jubileumsåret finns alltså hälften av de centrala muminverken tillgängliga. Man kan undra över ordningen förresten. Man börjar med bok 1–3 och 5. Varför hoppar man över Farlig midsommar?!

Jag vet förstås inte hur Alfabeta hade hanterat jubileumsåret om de haft kvar rättigheterna, men Rabén & Sjögren får ta skulden för den situation som verkligen gäller nu. Dessa fantastiska klassiker borde självklart alltid finnas i tryck, och i synnerhet detta jubileumsår.

Hur är då situationen för den som vill köpa muminböckerna nu? Jag har tittat på näthandlarna Adlibris och Bokus och ingen av dem har någon av Alfabetas utgåvor kvar i lager. (Alfabeta själva har inte heller med någon av dessa böcker i boklistan på deras Tove Jansson-sida.) Så vad gäller utgåvor från Sverige finns bara de två som R&S gav ut i juli än så länge. (Bokus listar Alfabetas Osynliga barnet som »tillfälligt slut«. Den kan nog lugnt räknas som permanent slut istället.)

Det finns dock en räddning! Muminböckerna ges ju ut på svenska i Finland också. I klassisk tid gjordes det av Schildts förlag och efter en sammanslagning är det fortfarande Schildts & Söderströms.

I Finland borde också självklart alla muminböckerna finnas i tryck. Så är det nästan, så det är en mycket mindre skandal där. Förlaget skriver med anledning av jubileumsåret att de gav ut nya utgåvor av fyra av böckerna i februari i år. Med de böcker de redan hade i lager har de därmed alla utom Trollkarlens hatt i tryck.

Adlibris har flera av de finländska utgåvorna till salu, men det går utmärkt att beställa direkt från förlaget också, med enhetsporto €2,90 till Sverige oberoende av mängden böcker. Genom en lycklig slump (?) är den bok som Schildt & Sjögren saknas en av de två som finns i Sverige, så därmed går det att köpa alla åtta böckerna nya på svenska!

[Bilden visar bisamråttan med en av hans favoritböcker. Tecknad av Tove Jansson förstås, och tagen från Trollkarlens hatt.]

torsdag 31 juli 2014

Att välja sitt sällskap

Igår dök en artikel om Mona Sahlin upp i mitt Facebookflöde. På den fanns kommentarer som dessa:

Skälet till att artikeln dök upp i mitt flöde var att flera av mina vänner hade gillat den. Såhär brukar inte kommentarer i mitt Facebookflöde låta, och inga av dessa kommentarer är skrivna av någon av mina vänner. De är skrivna av andra som gillade samma sak i detta fall.

Här kan man kanske undra om inte mina vänner borde ha valt sitt sällskap bättre. Vill de verkligen stå sida vid sida med de här kommentarerna i sitt gillande av den där artikeln?

Så tänker inte jag. Jag tycker att några av kommentarerna är riktigt ruskiga, men det har ju ingenting med mina vänner att göra; det var ju istället innehållet i artikeln som de gillade!

Jag undrar om Per Gudmundson på Svenska Dagbladet hade tänkt likadant? Det är han som har skrivit artikeln, och den handlar om att Mona Sahlin med flera inte borde ha gått i en viss demonstration, inte för vad demonstrationen handlade om eller hur de yttrade sig där, utan för vilka andra som deltog där och hur de yttrade sig.

torsdag 22 maj 2014

Hur man röstar i EU-valet, del 1

Väldigt snart är det ju dags för EU-val, och ni väntar förstås på att jag ska berätta för er hur ni ska rösta.

Steg 1 är att frigöra sig från invanda tankespår som har med riksdagsvalet att göra, men inte har med EU-valet att göra.

De svenska blocken finns inte här

Mycket i svensk politik handlar om block, och balansen mellan blocken, på grund av regeringsfrågan, och många bestämmer därför först vilket block de ska rösta på.

Detta är inte tillämpligt i EU-valet. Det spelar aldrig någon särskild roll hur balansen mellan de tjugo svenska parlamentarikerna är, och EU-parlamentet ska inte tillsätta någon regering i vilket fall. Möjligheten att få en allmän ideologisk styrsel över EU längs en vänster-höger-skala ligger snarast i första hand i de nationella valen som indirekt avgör vilka som sitter i ministerrådet.

Att bli största svenska parti i EU-parlamentet är till exempel ett meningslöst mål. Det är klart att partierna vill ha så många mandat som möjligt, men just det mandatet som gör en störst är i detta fall inte mer värt än något annat mandat.

Stora och små partier

Många gör stor skillnad mellan stora partier och små partier. Även om de mest sympatiserar med ett »litet« parti röstar de hellre på ett större parti. Det kan bland annat ha att göra med tanken om att få en stark regering (som inte är tillämplig i EU-valet) eller kanske att de tänker att en liten grupp inte kan få igenom så mycket.

Den sista punkten gäller även i EU-parlamentet, men vad som är stort här blir inte automatiskt stort i hela EU för det. Ingen gruppering bland de tjugo svenska EU-parlamentarikerna blir ju särskilt stor i hela parlamentet, men alla ingår i grupperingar av avsevärd storlek.

Av de de nuvarande svenska ledamöterna är den största gruppen efter svensk partitillhörighet socialdemokraterna. De är 6 av de totalt 195 ledamöterna i S&D-gruppen i parlamentet. Den minsta gruppen i svensk partitillhörighet är kristdemokraternas enda ledamot, som (tillsammans med moderaterna) ingår i den grupp som är den största i parlamentet – den 274 ledamöter starka EPP-gruppen. Så det finns inget sådant skäl att påverkas av det svenska partiets storlek.

Är partigruppens storlek viktig då? Det är möjligt att det nångång i framtiden blir så att dessa de två största partigrupperna totalt dominerar, och att det i praktiken nästan blir ett tvåpartisystem som i USA, men så är det i alla fall inte nu, då dessa de två stora tillsammans bara har 61%, och även den minsta partigruppen som något svenskt parti tillhör (v) är nästan 5% stor.

Det här tycks de flesta tänka på, då de största partierna brukar få många fler röster i riksdagsvalet än i EU-valet. Det brukar formuleras som att röstande inte är trogna »sitt« parti i EU-valet. (Kanske borde det snarare heta att det är i riksdagsvalet som många inte är trogna »sitt« parti, då de där känner sig tvungna att rösta på andra bästa istället, eftersom det känns så viktigt att det blir en (stark) X-regering istället för en Y-regering.)

Fyraprocentspärren

Fyraprocentspärren finns i EU-valet, men spelar liten roll. I riksdagsvalet får den som kommer över den tröskeln en rejäl representation i riksdagen. (4% av 349 ledamöter är nästan 14 ledamöter.) För partier som ligger nära gränsen kan små skillnader spela mycket större roll än för andra partier, så det kan innebära taktiska skäl för att rösta på ett sådant parti – »Kamrat 4 procent«.

Men i EU-parlamentsvalet är det bara tjugo svenska ledamöter som ska utses, och 1/20 = 5%, så spärren ligger nära den »naturliga« spärren ändå, och spelar i praktiken liten roll.

Trots att 1/20 är mer än 4% kan det bli 4%-spärren som hindrar ett mandat, men då gäller det bara ett mandat ändå. Så är det med den nuvarande mandatfördelningen bland de tjugo svenskarna. Utan fyraprocentspärren skulle junilistan ha fått behålla ett av sina tre mandat från förra perioden. Men större skillnader än så är det inte. Den skillnaden på ett är vad ens röst kan innebära för mandatfördelningen oavsett parti, så länge det överhuvudtaget har en chans att komma med i parlamentet, så till skillnad från riksdagsvalet finns det inte samma särskilt starka skäl att rösta på sitt »näst bästa alternativ« om det i opinionsundersökningarna verkar vara nära att åka ut (som c, kd, pp) eller nära att komma in (fi).

Vad beslutas i EU-parlamentet?

Ovanstående borde vara självklart, men behöver kanske sägas ändå, med tanke på hur ofta det sägs tokigheter om att »vinna EU-valet« och liknande.

Det borde också vara självklart att EU-valet inte handlar om svenska inrikesfrågor och än mindre om huruvida Sverige borde vara i EU överhuvudtaget, oavsett hur många valenkäter, valkompasser och valpropaganda som fokuserar på sådant.

I SVT:s valkompass frågas bland annat om Sverige ska övergå till euro och om Sverige ska lämna EU, dvs. frågor som helt saknar relevans i EU-valet. Den sämsta valkompassen till EU-valet jag sett är Aftonbladets som med rätta sablas ner av en ledarskribent i DN. (Flera tidningar har istället bara valkompasser som handlar om riksdagsvalet.)

Visst kan allmänna frågor ha en funktion även om de inte direkt motsvarar aktuella frågor i EU. Allmänna frågor kan hitta kandidater med liknande värderingar och ideologi som därför kanske röstar »rätt« även i andra frågor. Men specifika irrelevanta frågor fyller inte en sådan funktion. Där frågas till exempel om kärnkraft i Sverige. Kom igen! Det är verkligen en fråga som vi vet inte följer andra åsikter särskilt väl (vilket var skälet till att det var en folkomröstning i den frågan på 1980-talet).

Ett problem med alla röstkompasser är att de som bäst bara får fram vem som sitter och tycker som en själv om ditt och datt. Det säger mindre om vad de faktiskt kommer att driva för frågor.

I SVT:s valkompass finns till exempel en punkt om abort: EU ska verka för allas rätt till fri abort. Detta uppfattas av många som fyller i kompassen mest som en fråga om fri abort är bra eller dåligt. Men vad omsätts detta i när det kommer till praktisk politik i EU-parlamentet? Nu finns ingen gemensam lagstiftning om abort i EU. Vilka vill arbeta för en sådan? Hur tror de att den kommer att bli?

Så här olika svarar de tre översta kandidaterna för miljöpartiet på den punkten:

Isabella LövinGanska bra förslagAbort är och ska fortsätta vara en fråga för nationell lagstiftning. Jag tycker dock att det är viktigt att i olika sammanhang försvara rätten till abort, preventivmedel och sexuell jämlikhet inom EU. Miljöpartiet försvarar den svenska aborträtten.
Peter ErikssonGanska dåligt förslag"Jag är rädd för att EU kan ta en annan väg i denna fråga om man får kompetensen."
Bodil CeballosMycket bra förslag"Det är dock viktigt att abortfrågan fortfarande beslutas nationellt. Vi vill inte försämra aborträtten i Sverige vilket skulle kunna bli resultatet av en gemensam lagstiftning."

Alla dessa värnar svensk aborträtt, och ingen av dem vill ha gemensam EU-lagstiftning. Trots tre olika svar kommer de antagligen inte rösta olika eller driva olika frågor i parlamentet, men de olika svaren påverkar hur bra de antas passa dig som gör valtestet.

Detta är bara ett av många liknande exempel i testerna. Piratpartiets Anna Troberg har skrivit om sina egna våndor med att fylla i såna här enkäter där alla alternativ känns felaktiga (»Jag är en kvinnofientlig tölp«).

Jämför med de högsta namnen för v och fi, vars kandidater alla anser att detta är ett mycket bra förslag utan att nämna några sådana förbehåll om att behålla nationell lagstiftning. Vad betyder det för resultat i valpejlen? Vad betyder det för hur de faktiskt skulle agera i parlamentet?

Min poäng här handlar inte om abortlagstiftning, utan om skillnaden mellan utsagda tyckanden och konkreta frågor att driva. Valkompassen visar ofta mest vem som också säger att något är en viktig fråga, oavsett hur de vill hantera den.

Slutsats: Rösta på vad du vill utan irrelevanta hänsyn. Tänk på vad EU-parlamentet faktiskt gör och se upp med kandidater som mest pratar om frågor som inte avgörs av EU-parlamentet. Musiken i EU skulle inte automatiskt bli bättre ifall vi röstade in ledamöter med bra musiksmak.

Det var väl inte så svårt!

[Bilden med nuvarande mandatfördelning är tagen från Wikipedia.]

fredag 7 februari 2014

Äkta människor

Bilden visar en scen ur avsnitt 2.4 av Äkta människor och på den stora skärmen i bakgrunden syns en del av den »datakod« som ger hubotar en egen vilja och självständighet. Koden är trasig och det är ett svårt jobb att reparera den. (Överraskande nog verkar det som om denna kod är skriven i programspråket C++.)

Jag ligger efter i tittanden och har inte hunnit längre än så, så kanske har detta ordnat sig i senare avsnitt. Om inte, så kan jag hjälpa till! Se här:

Ja, det är sant! Jag har hittat den förlorade koden! Just detta är taget från denna fil, och annat är taget från samma projekt CasparCG. All kod finns tillgänglig på nätet och är fri programvara utvecklad av SVT, så det är bara att hämta koden där och lägga in den i ens hubotar! (Men det sker på egen risk.) Men vad vet jag. Det kanske redan har hänt. Jag ligger flera avsnitt efter, som sagt.


P.S. Minnesgoda läsare minns att jag inte hade någon TV, men jag skaffade nyligen en igen. Radiotjänst i Kiruna AB är fortfarande ett oförskämt vansinnesföretag och de summariska närmast kollektiva avslagen för folk med högst rimliga överklaganden är tragiska. Jag var fullt beredd att bli ännu en rättshaverist som skrev överklaganden som ignorerades, men nu hann jag få lust att skaffa en TV igen innan jag hamnade i den situationen. Tack till er som konstrar, dock! Rättshaverist används som skällsord, men inte av mig. Det är mycket bättre att ha rätt än att ha fel, och ni bidrar till att vår långa väg till en vettig finansiering av public service-TV går något snabbare än den annars skulle göra.