Skobyte

En gång råkade jag ta fel skor på mig när jag tog mig hem från min vän Anders i Stockholm. Vi hade varit en hel del människor där så det fanns många par att välja på i tamburen, och de skor jag råkade ta var Anders egna så det var ingen annan som skulle ha dessa skor just då. När han upptäckte skobytet senare trodde han nog att den skyldiga snart skulle märka det och ge sig till känna. De skor som var kvarlämnade var ändå två nummer fel och inte riktigt samma modell! (Jag har för mig det var nån slags seglarsko.)

Ingenting hände dock. Jag gick runt i Anders skor dag efter dag utan att märka något. När Anders hade frågat runt flera som brukade hälsa på honom utan napp kom man att tänka på det där tillfället härom veckan och att Per från Uppsala hade varit där också. Kanske var han den skyldige! Av någon anledning var det vår gemensamma vän Greger som ringde för att höra med mig. Allt detta var längesen, för jag minns att det var i min studentkorridor till vår gemensamma korridorstelefon som jag fick detta samtal. Jag blev mycket konfunderad när jag tog emot luren av en korridorsgranne och Greger i andra änden med förställd röst kraxade fram "hhaaarrr duuu seetttt påå diiina skoooor påå sissssstonnne?!!".

Efter förklaring (i normalare röst) tittade jag efter och kunde hålla med om att dessa skor faktiskt inte hade alls den storlek jag brukade ha. Vi bytte så småningom tillbaka och jag blev då och då hånad för denna episod.

Men ni kan sluta håna nu, för det är faktiskt inte bara jag som gör sånt. Igår var jag på andra sidan av en sådan incident!

Jag var på första dagen av ett spelkonvent här i Uppsala, och när jag skulle gå hem så fanns inte mina kängor kvar. Det var ganska sent och de flesta hade gått för dagen, men några var fortfarande kvar, så det fanns en uppsättning skodon kvar. Jag tittade igenom alla flera gånger, men nej, mina fanns helt enkelt inte där. Det var ett par som mest liknade mina, så jag gissade att dess ägare råkat ta mina. Det bästa jag kunde göra var väl att ta dessa nu och så ta med dem tillbaka imorgon och hoppas att den skyldige också kom tillbaka då.

För att jag inte skulle råka förvärra skadan så viftade jag först med dessa skor framför spelarna som var kvar i lokalen: »Är det nån av er som äger dessa?«. Det gjorde ingen, så jag tog på mig kängorna enligt planen och gick hem. De passade ganska bra.

Ja, de passade faktiskt bättre än mina egna kängor, som jag inte var särskilt nöjd med, så för min del fick bytet gärna bli permanent! När jag kom hem började jag ändå skriva ett inlägg till Facebook-evenemanget om detta spelkonvent. Har du råkat ta fel skor? Jag fick hem ett par av modell si-och-så. Är det dina? Fick du istället med dig ett par av modell ... Ja, vad hette de nu? Jag hade för ovanlighets skull en notering från när jag köpte kängorna, så jag kunde kolla upp det innan jag skrev vidare.

Men mina egna kängor var av precis denna modell. Ja, detta var mina egna kängor. Ridå.

[ Illustrationen är från en klassisk annons från 1950-talet tecknad av Anders Beckman ]