De svenska torrenterna

Den spännande radioteatern Pirate Bay-rättegången är slut för denna gång (men det lär väl komma uppföljare). En smärre fråga i sammanhanget är uttalet av ordet »torrent«.

Bland annat åklagare Roswall uttalade det torrént med betoning på den sista stavelsen, vilket han har hånats för en del på nätet. Eftersom ordet inte står med i några svenska ordböcker så slår jag till. (This looks like a job for Amateur Lexicographer Man!) Så, en lång och tråkig utläggning om torrent som svenskt ord följer här! (Tur att ingen läser detta.)

Uttal

Människor in the know uttalar alltså ordet på engelska, eftersom det är lånat från engelskan, men ska ordet bli ett riktigt svenskt ord kan man klart argumentera för att en betoning på sista stavelsen passar bäst in. Vi har en mängd substantiv som slutar på betonat -ent, som t.ex. agent, cement, docent, fragment, klient, moment, patent, regent, student, tangent, visent, och de betonas så. Det är för att vi lånat in en stor mängd ord av denna modell från franskan och då fick med oss deras betoning. (Engelsmännen lånade in ännu fler sådana ord, men anpassade uttalet mer.)

På senare tid har vi inte lånat så många ord från franskan, men allt oftare från engelskan. I Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal nämns t.ex. absorbent som inlånat från engelskan, men det uttalas på svenska som andra ord i denna klass med betoning på sista stavelsen och inte som om det vore engelska. I uppföljaren Nyordsboken med 2000 nya ord in i 2000-talet finns hybridord som infotainment som helt klart har behållit sin engelska form på svenska, men så ser det väldigt osvenskt ut också. (Lånordet event spelar ingen större roll i sammanhanget eftersom det av för mig obegripliga skäl betonas på sista stavelsen även på engelska.)

Till skillnad från t.ex. infotainment finns det ingenting i själva formen torrent som hindrar det från att gå hela vägen in i svenska ordskatten, precis som klient och regent gjort. Så jag tycker att den som känner för att betona ordet på sista stavelsen ska göra så oförblommerat utan att skämmas.

Hur gammalt är det

Lite anmärkningsvärt är det att SAOB inte tog med torrent i sitt häfte TOK–TRIVSEL trots att det kom så sent som december 2007. Vid det laget hade ordet funnits i svenskan ett tag.

Jag har inte gjort nån genomgripande undersökning av när torrent började användas som svenskt ord. Jag antar att det skedde rätt snart efter att tekniken och namnet (på engelska) kom till 2001, men att det först användes helt som engelskt citatord och bara gradvis kom att bli svenskare.

Svenska Wikipedias uppslag om Bittorrent skapades hursomhelst 2003-08-21. Då stod det »en "torrent"« och »Torrent-filen«. 2005-04-03 blev det »en s.k. torrent« och först 2006-07-30 stod det där för första gången om »en torrent« utan några ursäktande citattecken eller liknande.

I tidningar hittar jag »Torrent-filer« i Sydsvenskan 2005-01-09 och i samma tidning 2006-06-03 »Lisa skapar en torrent kopplad till låten och laddar upp torrentfilen till sajten The Pirate Bay.« (Då var The Pirate Bay aktuellt på grund av razzian några dagar tidigare.)

Böjning

Det finns en del t-ord på -ent, som ett fragment, ett patent, ett segment, men de flesta är n-ord som en accent, en present, en skribent, och så har det alltid varit självklart att torrent ska behandlas på svenska.

Så i bestämd form måste det bli torrenten. Svårare är det med pluralen. Så länge ordet inte blivit riktigt svenskt blir det förstås engelskt torrents, men annars kan man tänka sig både torrenter och torrentar. Betonar man torrent på sista stavelsen ska det självklart böjas med -er som motsvarande svenska ord gör (accenter, presenter, ...), men annars låter torrentar naturligare för många.

Den tidigaste förekomst av en rent svensk pluralform som jag har hittat är »Guide till hur man gör och hur man lägger upp egna torrenter på Piratbyråns tracker med burst!« från 2003-11-08 på Piratbyråns forum. I samma artikel finns även den bestämda formen torrenten. Alternativet torrentar har jag inte hittat tidigare än från 2004-05-19 från samma forum: »Om det är flera torrentar så kan peers bara ha kontakt med varandra via en enda torrent åt gången.«.

Det tidigaste fallet i tryck av torrenten jag har hittat är från Sydsvenskan 2007-07-14: »Om polisen vill ha mer information så bad jag dem om att lämna mer information till mig om själva id-numret på torrenten. Då kan vi titta i vårt trackersystem och hitta information om vilka som använder torrenten.« (Det är nyss rättegångsaktuella Peter Sunde som talar.) Pluralformen torrenter hittar jag inte tidigare i tryck än i en insändare i Nätverk & Kommunikation 2007-03-06.

Enligt Google finns det så här många sidor på svenska med olika varianter just nu:

torrenter	229000	torrenterna	1230
torrentar	220000	torrentarna	477
torrents	212000	torrentsen	220000
torrentsar	5630	torrentsarna	1370

Jag är förvånad över den höga frekvensen för torrentsen, som i

• Fixa problemet med de spanska torrentsen så skickar jag ...
• ... ifall du vill ha så kan jag skicka torrentsen via msn ...
• Du har inte sparat torrentsen någonstans då?

för att ta några exempel från första sidan träffar. Annars känns ofta bestämd form knölig efter s-plural på svenska. Har man sagt flera jumpers (istället för jumprar) så är det många som drar sig för att säga de jumpersen.

Det är hur som helst påfallande jämnt mellan torrenter och torrentar! Trots det vill jag påstå att det är torrenter som vinner. Om man skär ner sökningen efter domän så ser man att det är den markant vanligare formen på flera vanliga bloggtillhåll och även på stora svenska tidningar. Så även på t.ex. thepiratebay.org. Trots att det totalt finns nästan lika många träffar för torrentar har jag svårt att hitta någon domän där det är det vanligare!

Tillbaka till Elefant-templet

1975 åkte Bamse, Skalman och Lille Skutt till »det berömda elefant-templet« i en avlägsen djungel för att hämta den dyrbara ädelstenen »elefant-stenen«. När de blev anfallna av glasögonormar så avledde Skalman ormarnas uppmärksamhet genom att plocka fram en liten grammofon ur skalet och spela en popskiva, vilket ormarna uppskattade så mycket så att de ignorerade inkräktarna.

1975:
Ädelstenen tog de med sig hem till ett museum, och tanken att det kunde vara fel eller ett brott att ta den och föra den ur landet nämndes inte. Men i år, 34 år senare, åker samma trio tillbaka för att lämna tillbaka ädelstenen! I det aktuella Bamse-numret 3/2009 stöter de på samma ormar (eller kanske snarare deras ättlingar). Skalman använder då samma trick, men använder denna gång en solljusdriven mp3-spelare istället för en grammofon. »Jag har tankat den med 30 000 timmar musik« säger han, dvs. nästan tre och ett halvt år!

Det är en ganska stor samling musik och jag undrar hur Skalman fått ihop allt detta. Säkerligen har han betalt för en del av sin samling, men antagligen bara en mindre del eftersom det är så mycket. Om det är låtar på drygt tre och en halv minut var så blir det totalt en halv miljon låtar. Som jämförelsepunkt består ljudarkivet på archive.org av nästan 300 000 inspelningar. På Jamendo finns i skrivande stund 16 164 album. Hur många låtar det är totalt hittar jag inte, men jag gissar på ett par hundra tusen det också. Tja, trots att jag först tyckte det lät mycket så är det nog inom rimlighetens gräns att samla ihop 30 000 timmar med fritt spridbar musik.

2009:
Det smakprov på Skalmans stora musiksamling vi får är dock inte något som går att hitta i en sådana stora samlingar, utan från Doktor Kosmos. (På MySpace skriver de för övrigt att de är »stumma och nästan gråtfärdiga av stolthet« över att ha varit med i Bamse och att de överväger att lägga ner verksamheten efter att nu ha »kommit så långt man kan komma som artist i Sverige«.)

Möjligen var detta spår med avsikt lagt i början av musiksamlingen såsom särskilt lämpat för att avleda ormars uppmärksamhet, men om det istället ger en typisk bild av vad för slags musik samlingen består av, så ger det en karaktär på samlingen som gör att det känns svårt att ha samlat ihop 30 000 timmar på laglig väg till en rimlig kostnad, så jag tycker det finns anledning att undra över hur Skalman egentligen har gjort. Det finns annat som tyder på att han anser sig stå över lagen. Kan t.ex. att ställa ifrån sig en ljudspelare på allmän plats där folk kan gå förbi (vilket sker bara några rutor efteråt, och det är bara första gången under dessa 30 000 timmar) räknas som offentligt framförande? Historien tycks tilldra sig i Indien. I Hand Book of Copyright Law från indiska staten läser jag att rättigheterna till en ljudinspelning innefattar att »communicate the sound recording to the public« och: »Communication to the public means making any work available for being seen or heard or otherwise enjoyed by the public directly or by any means of display or diffusion«. Har Doktor Kosmos medgivit detta?

Om inte annat kan man märka Skalmans inställning till lagen när Bamses dunderhonung stoppas i tullen eftersom det är förbjudet att föra in mat i landet. Skalman smugglar då in en tub ändå!

Larvig dans

Det finns många exempel på hur äldre människor har uttalat sig negativt om ungdomens dans, men ibland dyker det upp överraskande positiva formuleringar också. I Idun 43/1929 skriver t.ex. Gustaf Näsström med anledning av en då aktuell fråga inom Sollentuna ungdomsförening där tonåringarna var emot att dansa »kulturella danser« som ringlekar (»det tycka vi är lite larvigt») och hellre ville dansa jazz och breakaway. Näsström står på ungdomarnas sida och delar helt och fullt meningen om »det lite larviga i att långa drasuter till moderna pojkar, som hänga näsan över skolbänken dagen lång, ska fjanta omkring i s.k. kulturell dans.« – »Ingenting är farligare än att göra nöjeslivet så kultiverat, att ungdomen finner det tråkigt. Då är det säkert klokare, att lära pojkarna och flickorna dansa jazz på ett kultiverat sätt«.
Naturligtvis kommer det ett provocerat genmäle ett par nummer senare som jag citerar eftersom den ger flera användbara tips till oss som dansar till jazzmusik!

[Jazzen] ska vara ogement rolig, säger man, men så är den också ganska nöjsam att åse alltifrån nybörjarens enkla kliv till jazzkonstnärens ekvilibristiska manöver. Det är de sistnämndas "stil", jag vill orda om en smula.

En kavaljer – man får väl huvudsakligen tillskriva honom äran av danssättet, ty damen har ju bara att följa efter – rusar iväg som vore han rädd för att komma för sent till tåget, men så plötsligt hejdar han sig som hade han glömt något hemma. Så vänder han och hämtar måhända detta för att på nytt rusa iväg igen.

En annan kliver helt försiktigt omkring på hälarna och vinkar med fotsulorna, som skulle han vifta adjö åt sin käraste vän.

Så finns det en typ som går omkring och ser ledsen ut och sätter ned fötterna försiktigt, som om han ginge på hal is och vore rädd att den inte höll.

En annan ser ut som om han allvarsamt föresatt sig att ändra sin moatjé till en krocketbåge, men en annan ser ut att vara i fara att knäcka ryggen på sig själv.

En struttar omkring och sparkar sig själv där bak, för att sedan med ett snabbt kast med benet framåt försöka trampa sin flicka på tårna.

En filur försöker genom en massa tvära vändningar och oväntade manöver locka sin partner att göra fel och falla ur takten, vilket inom parentes sagt sällan lyckas – de äro väl tränade.

Det är jazz, det. Det är stil, det. Inte är det larvigt inte. Nej, visst inte, herr Näsström.

Särskilt den där krocketbågeturen ska jag försöka mig på! Den som skrivit denna insändare var dock ingen gubbe direkt, som man kanske skulle tro. Det var Tore G. Wärenstam som fyllde 21 år under detta år. (Senare blev han tidningsman och moderat politiker.)

(Illustrationen är av Gösta Chatham till Gustaf Näsströms artikel.)

Har visor något värde?

Staffan Malmgren skrev nyligen om Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande, bl.a. om det inte är bättre att ge uppmärksamhet till upphovsmakare som vill dela med sig av sina verk (som på Jamendo), än dom som avtalat med skivbolag som använder den värsta sortens missbruk av upphovsrättsmonopolen.

Jag tänker i viss mån så vad gäller ny musik, att det är i sig ett plus i hur hög grad folk själva sprider sin musik när jag väljer vad jag ska lyssna på, men en så stor del av det jag lyssnar på är gjort av folk som är döda nu. Då drabbas jag av hur andra hanterar deras upphovsrätt, oavsett vad de själva hade sagt idag.

Jan Myrdal skrev i höstas om hur dagens långa upphovsrätt är »kulturdestruktiv« och att han begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt han publicerat blir helt fritt vid hans död. Jag väntar mig att fler författare, kompositörer med flera så småningom kommer att välja en liknande väg, men om det finns några föregångare till Myrdal i detta, så inte är det många.

Men självklart har tidigare författare, låtskrivare med flera inte kunnat ta hänsyn till dagens tekniska och upphovsrättsliga situation. Inte kan man väl dra dessa över samma kam som dom som använder dagens värsta upphovsrätts-olater?

Cornelis Vreeswijk är t.ex. född tio år senare än Myrdal, men dog redan 1987, innan de senare utökningarna av upphovsrätten. Hade han velat ha detta utökade skydd fram till år 2057? I »Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente« skrev han så här:

Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Rotmos

Allt fler av mina webbsökningar sker i gamla böcker. Det vill säga i inskannade böcker, på books.google.com, företrädesvis böcker gamla nog så att upphovsrätten har gått ut och jag får läsa texterna i sin helhet.

Om man till exempel slår upp rotmos i Svenska Akademiens ordbok ser man att deras första belägg är från 1884, i Mathilda Langlets Husmodern i staden och på landet. Men det var 50 år sedan det bandet av SAOB slutredigerades. Idag är det trivialt att göra en egen sökning och slå rekordet med 30 år! Då hittar man Berättelser af onkel Adam från 1854 av C. A. Wetterbergh. Att »koka rotmos och stufva potatis med persilja och steka fläsk« nämner en svärmor till sin svärson som exempel på vad en som inte riktigt ska räknas som hushållerska ändå klarar. För »med en hushållerska menar man en menniska, som kan laga mat åt folk – mat som icke är blott bondmat – mat som kan ställas på kungens bord«.

(Bilden ovan av Fritz Dardel är från lite senare i samma historia.)

Att rotmos är så högaktuellt just nu är för att det snart blir svårare att prata om det. Eller snarare att skriva om det. På mobiltelefoner alltså, eftersom ett av vinnarorden i tävlingen nyligen om ord att lägga till i T9-ordlistan är dess tenionym sötnos. Så snart kommer mobilerna envisas med »sötnos« när man försöker skicka sina rotmos-sms!

FRAsmakare

Såhär dan för dan före dopparedan kom promemorian om ändringar i FRA-lagen och närliggande lagar. Liksom som vid omröstningen under fotbolls-EM så råkar de flesta ha annat för sig just nu.

Det är i alla fall tydligt att regeringen har tagit fasta på kritiken. Bland ändringarna i lag 2008:717 om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet kan man t.ex. märka att skall genomgående har bytts mot ska, och det ger ju ett mycket trevligare intryck!

God jul 1908!

Årets julhälsning är liksom den förra året hundra år gammal och består denna gång av två fina bilder hämtade från Julklockan 1908. Den första är framsidan av Jenny Nyström och den andra av hennes svåger Georg Stoopendaal.

Uti det raska snöbollskrig
Den svenske gossen övar sig,
Att han en dag med hurtigt mod
Må stå en kämpe god!