TV-avgiften

Nu ska jag klaga angående tv-avgiften och därför vill jag först göra klart att jag tycker om public service-television och gärna vill vara med och betala en sådan. Jag har alltid tyckt att det sätt som tv-avgiften är utformad på är idiotiskt, men naturligtvis är detta inte ett tillräckligt skäl för att inte betala.

Jag vet att inte alla tänker så. Minns ni till exempel när vi fick en ny regering 2006 och det blev turbulens kring flera av de nya ministrarnas lagbrott? (Resultat: De som var kvinnor fick lov att avgå.) Det handlade bland annat om skolk med tv-avgiften. Dessa var några få uppmärksammade högprofilfall, men det finns massor av folk som gör likadant. Jag har sett en uppskattning häromåret på att omkring tolv procent av de hushåll som ska betala inte betalar. Det är inte därifrån jag kommer.

Men jag betalar inte.

Min tv gick nämligen sönder våren 2010. Jag var på väg att skaffa en ny, men det blev aldrig av. När det hade gått ett halvår utan att det blivit av så insåg jag hur lite jag saknade den, så istället för att köpa en tv så sa jag istället upp min tv-avgift. Då hade jag alltid betalat sedan jag skaffade eget boende, det senaste halvåret (ungefär tusen kronor) alltså utan att använda mig av det en enda gång. Det kändes inte som ett permanent beslut. Kanske skaffar jag tv igen nångång, men om det ändå dröjde så länge kunde jag spara några tusenlappar under tiden tänkte jag. Än har jag inte skaffat tv igen.

Lagen handlar egentligen inte om tv-apparater, utan om tv-mottagare. Sådana finns även i videobandspelare, vilket jag hade, men lagen undantar mottagare som »är varaktigt undanställd«, så jag meddelade Radiotjänst att jag gjort så. (Och jag har ändå ingen möjlighet att titta på något av mina videoband utan tv.)

Jaha, svarade Radiotjänst, men sen dröjde det inte länge innan de började skicka »påminnelser« ibland om jag kanske hade glömt avgiften.

Det verkar som Radiotjänst har svårt att tro att en del faktiskt inte har tv. I Sundsvalls tidning (2012-12-24) kunde man till exempel läsa om Bengt Larsson som blev uppringd av Radiotjänst gång på gång eftersom de inte trodde honom när han sa att han inte hade någon tv. Han förklarade att skälet till att han inte hade tv var att han var blind, men det verkade uppringarna inte heller tro på. Först efter att tidningen kontaktade Radiotjänst så backade de. »Vi är de första från Radiotjänst att be om ursäkt. Självklart ska han som är blind inte betala tv-licens. Det måste ha blivit en miss någonstans, säger [Radiotjänsts kommunikationschef] Johan Gernandt«.

Men lagen gör inte skillnad på blinda och seende, så det finns förstås ingen slopad avgift just för blinda. Visst är det bra att Radiotjänst slutade ringa och trakassera denne Bengt Larsson, men det hade det varit även om han vore seende. Och naturligtvis ska även blinda (med tv-mottagare) betala.

I den artikeln låter det som att blinda »naturligtvis« inte har tv, men så är det ju inte. Det finns goda skäl för blinda att ha tv (varav det mest uppenbara är för att lyssna på programmen), även om det låter troligt att det är vanligare med icke-innehav bland blinda än bland seende.

Nu börjar Radiotjänst göra allvar av de uttalanden som först lät som ett skämt. Att de vill räkna datorer med Internet som tv-mottagare nu eftersom det visas program på nätet, så att man har möjlighet att se dessa om man har en dator med Internet.

Det är som om teleskop skulle räknas tv-mottagare ifall SVT börjar visa tv-bilder på månens yta, eftersom de med teleskop då har möjlighet att se programmen den vägen. Detta är förstås fullkomligt galet, och det har jag sett många påpeka.

En intressant respons kommer från Internetleverantören Bahnhof. Om man skaffar Internet från dem kan man ha en gratis tilläggstjänst TV-Stopper som blockerar SVT:s Internetsändningar. Tanken är att en dator som får sitt Internet från Bahnhof med användning av denna tilläggs-»tjänst« inte ska kunna räknas som en tv-mottagare i alla fall.

Radiotjänst har har kommenterat detta och verkar mena att Bahnhofs tjänst inte duger eftersom den bara blockerar public service och inte andra tv-kanaler. Hela deras resonemang om detta får jag dock inte läsa, för länken »läs mer här« leder till något man måste vara inloggad för att få läsa. (Bahnhof svarar här.)

Några som har skrivit om de här ändringarna är Olle Aronsson i DI, Emanuel Karlsten i Ajour, Anna Troberg. Många är kritiska till lagen, men alla jag läst verkar acceptera Radiotjänsts uttalanden om vad lagen säger. I DI står till exempel:

Det innebär att den som äger en dator, surfplatta eller mobiltelefon som kan visa SVT:s program är skyldig att rapportera det till Radiotjänst. Personen ska också betala tv-avgift, även om han eller hon bara äger en smart telefon. En förutsättning är att apparaten har internetuppkoppling.

Men låt oss se själva vad lagen säger istället. Där står att en tv-mottagare »är en sådan teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program, även om utrustningen också kan användas för annat ändamål«.

Det vet vi ju alla att det är få datorer med Internet som är avsedda »att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program«. (Det är om inte annat tämligen uppenbart för de datorer som införskaffades innan man kände till dessa blivande Internetutsändningar.)

Står det mer i förarbeten? Denna definition lades till när lagen senast ändrades 2006. I förarbetena hittar jag inget som gynnar den kreativa nytolkningen. I Proposition 2005/06:112 framgår att det har att göra med den då pågående övergången från ett analogt nät för marksänd tv till digital television. De nya digitala tv-mottagarna skulle förstås också räknas som tv-mottagare, och stämmer med definitionen. Själva lagen hade tidigare inte sagt något om vad en tv-mottagare var, men i dess förarbeten beskrevs de då rådande analoga tv-mottagarna.

Övergången till digitalt var klar i Sverige 2007. Istället för att beskriva även sådana mottagare gav man en teknikneutral beskrivning som skulle fungera även om tekniken blev ytterligare annorlunda senare.

Om den typ av sändningar som SVT har börjat med nu skrev man då (2006)

Sveriges Television AB (SVT) avser för närvarande inte att bedriva rundradiosändningar på Internet annat än i begränsad utsträckning. Företagets serverkapacitet tillåter inte detta. Det är också i praktiken omöjligt för SVT att garantera att signalen kommer fram till mottagaren i rätt tid och med acceptabel kvalitet. Dessutom är det svårt att hindra okontrollerad spridning av upphovsrättsligt skyddat material vid utsändning av TV via Internet.

Här kommer det intressantaste citatet. Om kravet »avsedd att ta emot« står

Skyldighet att betala medieavgift skall dock inte föreligga vid innehav av sådan teknisk utrustning som endast genom anslutning till Internet tar emot utsändning eller vidaresändning av TV-program från SVT, SR och UR.

IANAL, men hur mycket tydligare kan förarbeten bli egentligen? [TILLÄGG: Detta stämmer inte riktigt. Se kommentarerna nedan!]

I sin remiss ansåg Sveriges Radio, Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio att »definitionen av TV-mottagare inte är tydlig när det gäller under vilka förutsättningar avgiftsskyldighet föreligger«. Visst finns det saker som är otydliga, men nog är det tydligt att dagens nytolkning inte var avsedd i alla fall.

Radiotjänst själva ansåg i remiss att »förslaget kommer att medföra svårigheter att fastställa om avgiftsskyldighet föreligger eftersom uppgifter saknas om vad enskilda eller företag har för möjligheter att ta emot utsändningar eller vidaresändningar från SVT och UR.«

En dator kan förstås vara avsedd att se på tv-program. Det framgår också i propositionen:

Datorer med TV-kort och datorer med inbyggd eller inkopplad digitalbox är däremot exempel på utrustning som måste anses vara avsedd för att ta emot TV-program och därmed att bedöma som TV-mottagare.

Jag har som sagt inget emot att vara med och betala, men då ska det ske på ett vettigt sätt. Inte med hot och påhitt om vad lagen säger.

Jag undrar vad som hände med utredningen förra året som kom fram till att tv-avgiften skulle skrotas och ersättas av skatt. Det lades på is sen bara? Allt fler länder sköter detta på ett vettigt sätt annars. Finland gjorde ett sådant byte till en skatt (»Yle-skatten«) nu vid årsskiftet. Tyskland ändrar i år till en avgift som alla hushåll ska betala (där tidigare datorer med Internet räknades som en radio (men mindre än en tv!) i licensavseende). Storbritannien har kvar tv-licensen, men har inte det knepiga innehavskriteriet utan går efter användning:

A television licence is required for each household where television programmes are watched as they are broadcast, irrespective of the signal method (terrestrial, satellite, cable or the Internet). A licence is not required, however, if you use your television only to watch DVDs or play video games, or you only watch programmes on your computer after they have been shown on TV.

Så Radiotjänst, om ni skulle råka läsa detta:

Jag har en dator med Internet, men det är ingen »teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program«. Om jag skaffar en teknisk utrustning som är avsedd att ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program så hör jag naturligtvis av mig så som lagen säger. Vi hörs då!

[Bilden är återanvänd från det blogginlägg 2010 där jag berättade för en hyperintresserad omvärld att min tv hade gått sönder.]

Kontroll i tunnelbanan

Redigerad från en bild av akari på flickr.

Skobyte

En gång råkade jag ta fel skor på mig när jag tog mig hem från min vän Anders i Stockholm. Vi hade varit en hel del människor där så det fanns många par att välja på i tamburen, och de skor jag råkade ta var Anders egna så det var ingen annan som skulle ha dessa skor just då. När han upptäckte skobytet senare trodde han nog att den skyldiga snart skulle märka det och ge sig till känna. De skor som var kvarlämnade var ändå två nummer fel och inte riktigt samma modell! (Jag har för mig det var nån slags seglarsko.)

Ingenting hände dock. Jag gick runt i Anders skor dag efter dag utan att märka något. När Anders hade frågat runt flera som brukade hälsa på honom utan napp kom man att tänka på det där tillfället härom veckan och att Per från Uppsala hade varit där också. Kanske var han den skyldige! Av någon anledning var det vår gemensamma vän Greger som ringde för att höra med mig. Allt detta var längesen, för jag minns att det var i min studentkorridor till vår gemensamma korridorstelefon som jag fick detta samtal. Jag blev mycket konfunderad när jag tog emot luren av en korridorsgranne och Greger i andra änden med förställd röst kraxade fram "hhaaarrr duuu seetttt påå diiina skoooor påå sissssstonnne?!!".

Efter förklaring (i normalare röst) tittade jag efter och kunde hålla med om att dessa skor faktiskt inte hade alls den storlek jag brukade ha. Vi bytte så småningom tillbaka och jag blev då och då hånad för denna episod.

Men ni kan sluta håna nu, för det är faktiskt inte bara jag som gör sånt. Igår var jag på andra sidan av en sådan incident!

Jag var på första dagen av ett spelkonvent här i Uppsala, och när jag skulle gå hem så fanns inte mina kängor kvar. Det var ganska sent och de flesta hade gått för dagen, men några var fortfarande kvar, så det fanns en uppsättning skodon kvar. Jag tittade igenom alla flera gånger, men nej, mina fanns helt enkelt inte där. Det var ett par som mest liknade mina, så jag gissade att dess ägare råkat ta mina. Det bästa jag kunde göra var väl att ta dessa nu och så ta med dem tillbaka imorgon och hoppas att den skyldige också kom tillbaka då.

För att jag inte skulle råka förvärra skadan så viftade jag först med dessa skor framför spelarna som var kvar i lokalen: »Är det nån av er som äger dessa?«. Det gjorde ingen, så jag tog på mig kängorna enligt planen och gick hem. De passade ganska bra.

Ja, de passade faktiskt bättre än mina egna kängor, som jag inte var särskilt nöjd med, så för min del fick bytet gärna bli permanent! När jag kom hem började jag ändå skriva ett inlägg till Facebook-evenemanget om detta spelkonvent. Har du råkat ta fel skor? Jag fick hem ett par av modell si-och-så. Är det dina? Fick du istället med dig ett par av modell ... Ja, vad hette de nu? Jag hade för ovanlighets skull en notering från när jag köpte kängorna, så jag kunde kolla upp det innan jag skrev vidare.

Men mina egna kängor var av precis denna modell. Ja, detta var mina egna kängor. Ridå.

[ Illustrationen är från en klassisk annons från 1950-talet tecknad av Anders Beckman ]

Horst Schröder

Under min skoltid hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Nyköping. Bland annat läste jag en mängd tidskrifter där. En av dessa var Seriefrämjandets Bild & Bubbla. Jag var redan intresserad av tecknade serier och det intresset fördjupade jag gärna i denna härliga tidskrift full med oväntade språng, då under redaktörer som Göran Ribe, Johan Andreasson och Horst Schröder. Här kunde jag läsa intressanta artiklar både om serier som jag redan tyckte om och visste en del om, och om sådant som jag tidigare tyckt inte verkade vara så intressant. (Men som ofta visade sig vara det.) Ett exempel på det senare var när Horst Schröder skrev om Spindelmannen. (Med en fotnot »Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också!«)

Och så fick jag ögonen öppnade för serier som jag inte kände till alls innan och som stod mig främmande. Som till exempel S. Clay Wilson om vilken samme Horst skrev en artikel med titeln Femtiotalets änglar kreperar i lasciv agoni. Kan man annat än älska en sådan titel? (Ja, det kan man väl, antar jag, men det var tänkt som en retorisk fråga, så svara inte!)

Denne Horst Schröder är det detta ska handla om. Han föddes i Tyskland på 1940-talet, men hade flyttat till Stockholm redan på 1970-talet. Han var litteraturvetare och under skrivandet av sin doktorsavhandling Science-fiction-Literatur in den USA: Vorstudien für eine materialistische Paraliteraturwissenschaft fick han anledning att även titta på tecknade serier i genren, vilket blev början på ett livslångt intresse och yrkesliv, inte just kring science-fiction-serier, utan för närmast alla slags tecknade serier, såväl som för mediet i sig.

Han skrev artiklar om serier. Han skrev böcker om serier. Han sålde serier. Han publicerade seriealbum och serietidningar. Hans första serietidningar var Epix och Pox (1984) som senare följdes av ett antal titlar andra med olika inriktning. Jag köpte allihop, och Pox var min favorit.

Detta var serietidningar för vuxna, vid en tid när det oftast sågs som självklart att serier bara var något för barn. Sverige hade på något sätt kommit efter flera andra europeiska länder, och Horst har beskrivit det som att medan man i andra länder, »som hade en vuxenseriekultur« fick vara »glad om man kunde få åtminstone några stora namn till sitt förlag, till sina tidningar« så hade han en position i Sverige där han kunde välja och vraka bland alla de bästa serieskaparna och vuxenserierna som skapats under sådär 15 år, samtidigt som det tillkom nytt hela tiden. »Under några år var Epix, Pox, Tungmetall helt enkelt de absolut bästa tidningar i sitt slag i hela västvärlden« har han skrivit (i kommentarer till inlägg , och det tror jag på. Det var serier från åtminstone Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sverige. Han gav också ut Sveriges första mangatidning, Samurai

Men det betyder inte att han bara plockade dessa färdiga stora stjärnor som inte publicerats i Sverige tidigare. Han plockade också fram det udda och det smala. För många serier var Sverige det enda land serierna publicerades i förutom ursprungslandet. Det var en salig blandning av breda äventyrsberättelser, humor, fantasy, erotik, avantgardiska konstigheter, underground med mera.

Så hur hyllad var inte denne man?! Tja, inte så värst, egentligen. Av och till var han i konflikt med olika personer i Seriesverige och många andra i vuxenseriesvängen kunde ha onda ord över om honom, till exempel folket kring tidningen Galago. Det var som Gunnar Krantz fick höra när han var på en Galagofest: »Jag tillhörde fienden. Jag jobbade åt Horst, fick jag veta. De gillade inte Horsts tidningar. De gillade inte Horst.« Horsts öknamn för den kretsen är konstradikaler. »Så länge jag gjorde förluster med mitt album-förlag Medusa var jag godkänd som hobbyförläggare för den sanna seriekonsten. Men när jag med EPIX startade serietidskriften alla sa sig velat ha men ingen vågat satsa på, då hade jag blivit en stygg kommersialist. Och inte bara vilken kommersialist som helst, utan den värsta sorten: en avfälling. Jag hade förrått konstradikalismen genom att visa att man kan göra annat än att gnälla konstradikalt ur hobbyhörnan och vänta på bidrag« (Pox 2/1985).

Jag fick intrycket av att när folk utanför seriesvängen hade negativa fördomar om serier var det svårt att säga emot dessa; enklare att låta detta negativa fastna på Horst och markera distans från honom istället.

Horst provocerade gärna. Krantz igen:

Att det var de lättklädda tecknade damerna som fick förlaget att gå runt blev snart uppenbart. Men läsarna skulle inte ha det för bra, tyckte Horst och saltade tidningarna med feministiska tecknare och pepprade med spanska bögserier [Anarcoma av Nazario]. Det kostade många prenumeranter. Vi fick arga telefonsamtal och sönderrivna tidningar i posten. Jag har sällan sett Horst så upplivad, som den dagen då någon skickade begagnat dasspapper i ett kuvert. Det var det här som var själva Epix-andan. Att med en välriktad örfil visa upp för de inskränkta svenskarna att det fanns en stor värld därute.

(Citaten av Krantz är från hans bok Största möjliga allvar (Optimal press, 2011).)

Naket var det gott om. Det var bara bröst redan på framsidan till första numret av Epix. Kanske delvis just för att det av så många då sågs som självklart att serier var för barn så stod alla sexuella inslag ut desto mer, och belackare såg porr i allt med sexuella anspelningar när det var i serieform, på ett helt annat sätt än för till exempel litteratur eller film. Om serierna kunde även provokativ snarare än spekulativ sex kallas pornografi, liksom även bisarra humorserier av sådana som Édika som rimligen inte är porr på något sätt. Detta var något som Horst fick anledning att återkomma till gång på gång. Det var inget urskuldande detta-är-minsann-Konst-istället-argument – När han gav ut porr kunde han kalla det för porr också, som Manaras Click!. Medredaktören Göran Ribe skrev i Epix 2/1990 mycket sant:

Sex säljer, det vet alla. Många utnyttjar det också. Knepet är bara att göra porr utan att folk kallar det för porr. Många klarar det. De stora bokförlagen klarar det. Kvällstidningarna klarar det. TV klarar det. Vi däremot, vi har inte bara misslyckats kapitalt med att få vår porr accepterad, vi har dessutom fått porrstämpel på allt annat vi gjort, som inte haft ett dugg med porr att göra.

Horst sysslade alltså med alla slags serier. Det som jag var mest inne i, och kunde mest om, var Disneyserier, som ankist. Även där var Horst en expert. Vid en tid när kunskapen om »de andra« tecknarna, vid sidan av Carl Barks och några få till, ännu var ytterst skral, så var han en av några få som satt på specialkunskaper från svåråtkomliga källor och blev därmed en källa för andra. (»Enligt Horst är det Heimdahl som har tecknat detta!«.)

Han stod också bakom det första försöket nånsin att ge ut Carl Barks samlade verk i samlarutgåva, i Carl Barks Portfolio i lösbladssystem på stora finpapper. Jag blev själv lurad på en massa pengar som jag inte hade råd med, genom att beställa detta på sluttampen. Projektet kunde tyvärr inte slutföras, och jag fick dessutom aldrig ens alla de tidigare mapparna, för de var fast i Tyskland eller hur det var.

Och så alltid dessa konflikter. Enligt Skvallerspalten i NAFS(k)uriren 15 (1986) verkade det som om Carl Barks själv inte ville ha med Horst att göra:

Horst förvånade sig många gånger över hur dåligt hans tidningar sålde. »Mina utländska förlagskontakter vägrar nästan tro på mig när jag säger att Tarpax, Bourgeon, Sokal, Veyron inte säljer mer än 2 000 ex i bästa fall, och de flesta betydligt mindre.« – »Att både de populära och de smala stjärnorna säljer nära nog lika lite, tyder på att det finns en liten inbiten skara serieälskare som köper allt. Och att den stora massan utanför i allmänhet ger blanka fan i serier för vuxna. Så länge det inte är erotiska serier, förstås. För de säljer bra. Det är nog de som håller oss flytande« (Epix 7/1988).

En del hade mer inflytande än andra med sitt ogillande mot verksamheten. Det fanns poliser som åkte runt och visade upp hans tidningar som varnande exempel och fick affärer att sluta sälja dem. Efter en sådan »polisinsats« kom en helt annan Horst Schröder som hade ridskola i Knytta utanför Östersund att märka av hur folk i trakten slutade hälsa på honom och att folk tog sina barn ur ridskolan. Ingen berättade först varför, och det dröjde tills det visade sig att det spridits ett rykte om att han var den där hemska serieutgivaren som en polis Lennart Eriksson hade berättat om på föreläsningar.

En direkt konfrontation mot rättvisan blev det 1989 då tidningen Pox ställdes inför rätta. Folkaktionen mot pornografi, en organisation som fanns 1985–1999, hade anmält en mängd tidningar för olaga våldsskildring. Det var en lag som tidigare bara gällde rörliga bilder, men som sedan årsskiftet gällde även stillbilder:

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

De hade anmält tretton porrtidningar, samt en serietidning – Pox 1/1989, och JK tog bara upp åtal mot just Pox. När de på Epix först fick höra om detta trodde de att det var något nummer av deras tidning Topas det gällde, »för det är ju bara där vi har porrserier«, och förvåningen blev stor det det visade sig att det gällde Pox, »en tidskrift för experimentella, avantgardistiska, udda och smala serier«.

Det var fem av serierna i den tidningen som togs upp. Mest anmärkningsvärd är kanske den av Neil Gaiman för en engelsk bok Outrageous Tales from the Old Testament där han har återberättat en otäck episod ur Domarboken.

Horst blev friad i rätten, men delvis »fälld« i verkligheten utanför, bland annat slutade Konsum att föra tidningarna. Det dröjde inte länge innan alla lades ner. Epix förlag finns fortfarande kvar, men ger inte ut några tidningar längre, utan bara en del böcker och album, i mycket lugnare takt än förr.

Allt eftersom åren hade gått hade mitt eget intresse svalnat lite. Tidningarna blev liggande oläst på hög allt längre tid innan jag tog itu med dem.

Men en sak kastade jag mig fortfarande över direkt, även om resten av tidningen fick vänta ett tag: Horsts ledare! Där skrev han om lite allt möjligt. Ibland om vissa serier eller serieskapare. Ibland bråkade han, t. ex. med ETC/Crack, med Joakim Pirinen, Sture Hegerfors eller med Stockholms kulturhus utställningschef med anledning av utställningen om tecknade serier där.

Många gånger återkom han till hur tidningsdistributören Tidsam bit för bit ändrade sina regler så att de passade bäst för tidskrifter från stora förlag (de förlag som för övrigt ägde Tidsam), men gjorde det allt svårare för mindre tidningar från mindre förlag. Detta drabbade inte bara tecknade serier, utan en mängd kulturtidskrifter, och kunde ha kanske ha varit en mycket större kulturfråga, men det var inte så uppmärksammat i media i stort (som för övrigt mestadels ägs av samma stora förlag).

Horsts ledare kunde också handla om lite allt möjligt. Om Pablo Neruda eller Tex Avery; om graffiti eller underkläder; om att han anmält Barnängen och H&M för rasistisk reklam; om Aidsdelegationen eller Berlinmuren; om sin kidnappade son; eller om att han köpt nya skosnören.

Detta var min favoritblogg på den tiden när det inte fanns några bloggar.

Idag fyller Horst Schröder 70 år, och det är anledningen till denna postning. Tack Horst för allt du gjort för serier i Sverige! Tack Horst för att du faktiskt dragit igång sådana projekt om vilka många säkert varnade och sa att det inte skulle gå. Tack för att jag i dina utgivningar har kunnat läsa så många serier av favoriter som Édika, Binet, Robert Crumb, Foerster, Francois Bourgeon, Altan, Jaime Hernandez, F’Murr, Joost Swarte, Peter Bagge, Jacques Tardi, Bill Griffith, Shary Flenniken, Beto Hernandez m. fl. (Och då har jag inte ens nämnt några av de svenska.)

Som avslutning lägger jag in några bilder på Horst tecknade av olika personer. Bilden i början är av Gunnar Krantz och är baksidan på Epix 7/1984.

Mikael Grahn (från Pox 8/1989)

Johan Andreasson (från Epix 3/1985)

Joakim Lindengren från hans album Var ligger Gulf?

Ulf Jansson från serien »Box 19008« i Epix 5/1987

Från Epix 8/1984. Jag vet tyvärr inte av vem.

P.S. Vi vill läsa fortsättningen på Tändsticksgubben och Gummitjejen nu!

P.P.S. »Varför mysen och pysen I icke? Har prinsesstårtan icke smakat eder?«

Fåtöljkampen

Med anledning av att jag skrev om spelet The Hobbit från 1982 nyss tog jag också en titt på Sherlock som var nästa stora spel från samma utgivare Melbourne House och med en av dess författare Philip Mitchell som huvudutvecklare. Då slogs han upp större än huvudutvecklaren Veronika Megler i publicitetsmaterial om The Hobbit. Kanske var det av sexistiska skäl, kanske för att hon hade hoppat av och han var kvar: Det var mer stuns i att marknadsföra nya spel som »av samma som gav er The Hobbit!« än »av en som hjälpte till med att göra The Hobbit«. (Spekulation från artikeln jag tipsade om.)

Det jag mindes från när jag spelade detta på 1980-talet var mest att jag inte klarade det. Första dagen sätter Lestrade dit en oskyldig, och efter det är spelet slut. Jag förstod förstås att den oskyldige var oskyldig, och försökte förgäves berätta vad jag hade klurat ut för Lestrade och visa honom alla fina ledtrådare jag hittat, men jag lyckades inte övertyga Lestrade, utan spelet fortsatte enligt detta spelavslutande manus.

Jag kom till slut på en omväg. Jag kunde lura in Lestrade i en garderob och låsa den. Sen satt han där och kunde aldrig göra sitt felaktiga utpekande, så tiden gick och jag kom vidare en bit ändå. (Men senare tog det stopp ändå. Han behövdes väl för andra saker i världen.)

Att återse Sherlock-spelet nu igen var nostalgiskt, men jag mindes inte att Watson var så påstridig. Här är början av mitt senaste spel:

Thorin sits down and starts singing about gold

När datorspelet The Hobbit kom 1982 blev det snabbt en stor hit. Det var ett textäventyrsspel med några illustrationer, och när jag skaffade det låg det långt över alla tidigare spel jag hade på min ZX Spectrum.

Det börjar stillsamt. »You are in a comfortable tunnel like hall. To the east there is the round green door.« Där är även Gandalf och Thorin (som får lov att representera alla dvärgarna). Sen bär det iväg österut mot äventyret.

Sett med dagens ögon är det primitivt, men det var det inte då. Det var anmärkningsvärt bland annat genom att de andra figurerna i spelet gick runt och agerade på egen hand oavsett vad man själv gjorde, jag även om man inte gjorde nånting alls. Och i detta var det tillräckligt mycket slump så att inga omgångar blev riktigt likadana.

Ibland när man kom till ett ställe där det var tänkt att man skulle möta en fiende så låg den redan död där på marken, kanske för att Gandalf hade råkat gå förbi där och stridit under sina slumppromenader. Ibland blev det omöjligt att komma vidare i spelet på grund av något som skett som man inte hade påverkat själv. Det kan synas orättvist, men sånt är livet.

Anledningen till att jag tänker på detta gamla spel nu är att jag nyss har läst denna artikel från ett par veckor sen av The Digital Antiquarian om spelets tillkomst, som jag starkt vill rekommendera alla som har nostalgiska känningar till detta spel. Strax efter den publicerade dessutom The Register en intervju med huvudutvecklaren Veronika Megler som man kan läsa också om man vill läsa mer.

Vill man återuppliva flydda tider finns det förstås emulatorer som kan köra spelet. Jag tyckte det är särskilt kul med Wilderland – ett system som kör spelet under en emulator samtidigt som det hela tiden visar var alla objekt och andra figurer är och vad som händer med dem. Kul att se för sen som redan spelat spelet.

De olika figurerna hade sina maner när de inte hade något bättre för sig. Många minns Thorin när han tyckte att det hände för lite: »Thorin sits down and starts singing about gold« En klassiker med ca 44 400 Googleträffar!

Samisk uniform

Från Norge rapporteras krav om att landets samer ska få bära säregna plagg i den norska armén. Det var tidningen Ságat som hade artikeln Samiske plagg må tillates med militær uniform för ett par veckor sen, med uppföljning dagen efter, Hijab eller samelue? - Soldater skal gå kledd som soldater!.

Det var Isak Thomas Triumf från Kautokeino som var »overrasket over at både hijab, kalott og turban tillates brukt med forsvars­uniformen, all den tid samiske plagg nektes innpass.

Svenska media tog upp detta (Realisten, GP, SvD, AB) och det slog mig då att jag läst om samiska uniformer tidigare i år, och därför kan presentera en redan väl genomtänkt plan för hur sådana ska utformas.

Detta gäller hur det var för hundra år sen. Inte på riktigt i och för sig, men i en framtidsroman jag läste tidigare i år, där Sverige hamnar i krig och en samisk bataljon spelar en viktig roll.

Det är När krigsguden talar – en romantiserad skildring af vårt kommande krig, skriven av kapten Iwan T. Aminoff, signaturen »Radscha«. Sverige blir anfallet av en närliggande stormakt som aldrig nämns vid namn, men som naturligtvis är Ryssland som vanligt i sådana historier.

Det märks lite då och då att det är Ryssland det handlar om, och jag förstår inte riktigt varför Aminoff undviker att nämna det vid namn. Det sägs att det är en stormakt, och det är sällsynt av någon av svenskarna är »mäktig våra fienders något svårlärda språk«. Tydligast blir det kanske när det om en fiendesoldat som man iakttar på håll sägs »Karlen hade dragit baschliken öfver hufvudet och bar geväret hängande i remmen öfver ena axeln.« Basjliken, en huva med ändar att knyta i nacken, ingick mycket riktigt i den ryska arméns uniform då (och blev 1917 ett kännemärke för Vita armén i inbördeskriget).

Så samerna då?

Romanen kom ut 1904 och utspelar sig efter 1907, för det berättas att det detta år kommit en ny värnpliktslag som införde en mängd ändringar som Aminoff såg som önskvärda. Bland annat ökade tjänstetiden till 15 månader och antalet officerare ökade. En av nyheterna var detta:

Men man förstod också, att tillgodogöra sig en hittills för värnplikten helt och hållet främmande folkklass – lapparna. Det hade dock fordrats ganska energiska ansträngningar, icke minst från militärt håll, för att öfvertyga riksdagen, att man ej borde försumma att draga fördel af dessa nomader, hvilkas kännedom om de säregna förhållandena i nordligaste Sverige i förening med uthållighet och jägareinstinkt gjorde dem till det bästa soldatmaterial, man i dessa trakter kunde önska sig.

Man uppsatte af denna anledning »den lappländska bataljonen», till hvilken äfven finska nybyggarna till en stor del uttogos.

Möjligheterna till detta var mycket bättre 1907 än vad det varit tidigare, på grund av bättre kommunikationer (»man hade redan börjat anläggningen av västra centralbanan, och man såg den tidpunkt nalkas, då kommunikationerna skulle förvandla det slumrande Norrbotten till ett liflifgt landskap, som var i stånd att utsläppa millioner i marknaden«).

Att unionen mellan Sverige och Norge skulle ha upplösts, som den ju gjorde 1905 i verkligheten, ingick inte i Aminoffs tankar om framtiden. Året efter unionsupplösningen skrev han faktiskt en ny krigsframtidsroman Kriget Norge – Ryssland. Följder av olycksåret 1905 (som finns tillgänglig från projekt Runeberg) som visar hur farligt det var med denna unionsupplösning.

I boken hamnar norska trupper tillsammans med den svenska lappländska bataljonen i ett läge, och det är här frågan om samernas uniform kommer upp:

Norrmännen betraktade nyfiket sina egendomliga stridskamrater och samlade sig i grupper kring dessa.

Man hade låtit lapparna i hufvudsak bibehålla sin nationaldräkt. Införandet af arméns uniform för dem var af praktiska skäl icke lämpligt.

Karbinen och den påsliknande packningen, ammunitionsgördeln och reservskodonen utgjorde det hufvudsakliga af deras utrustning, och klädernas färg var ljusgrå, men man hade låtit dem samtidigt behålla de färgrika bårderna, de vida lindade byxorna och den toppiga mössan, ehuru denna bar en skärm, som kunda såväl fällas ned som vikas upp.

Tyvärr finns ingen närbild på dessa samer i uniform, utan bara bilden högst upp, men det går i alla fall att ana att mössorna är toppiga där.

Inte långt efteråt, 1914, kom ännu en framtidsroman av Aminoff där Sverige blir invaderat ut, Invasionen eller Det eröfrade landet från 1914. Även den finns på projekt Runeberg.

När så världskriget började behövde han inte skriva framtidsromaner längre, utan skrev en hel serie romaner med »romantiserade skildringar« från olika fronter av det pågående kriget. Under 1914–1915 kom det ut 15 (!) krigsromaner i denna serie. (I skämttidningen Lutfisken från 1914 syns ett anslag »OBS! En ny krigsroman i timmen af Radscha!!« i ett skyltfönster på en bild.)