måndag 29 augusti 2016

Hur blev skolan nu i framtiden?

Jag älskar framtidsskildringar och framtidsgissningar om vår egen tid. Här är en om skolväsendet om hundra år, skriven 1914. Jag råkade ramla över texten tidigare i år och önskar förstås att jag hade kunnat publicera den 2014 istället, som är det år som står flera gånger i texten.

Jag ger hela texten, och sen ett par små kommentarer.

Författaren J. A. Lundell dog år 1940, så texten är fri att återge sedan 2011.

Våra högre läroverk om hundra år

Eller skulle man våga säga om 50 år? Detta i betraktande av att utvecklingen i det hela taget synes ha en accelererad rörelse. Se vi åter bakåt och mäta framstegen sedan 1864 – 50 år bakåt – så våga vi icke hoppas, att några genomgripande förändringar skola kunna genomföras på mindre tid än 100 år. Det mest betydande inlägg i våra uppfostringsfrågor, som den nuvarande generationen varit med om, Anna Sandströms »Realism i undervisning», kom för 32 år sedan (1882), men har ännu endast delvis trängt igenom. Vi ha under tiden haft två stora och långvariga kommittéer, med utlåtanden 1884 och 1902, och en del mindre kommittéer. Men allt förblir ändå i huvudsak vid det gamla.

Alltså om hundra år!

Då skola våra skolor, både folkskola och högre läroverk, vara i huvudsak organiserade efter biologiska, psykologiska och socialpolitiska grundsatser.

Biologer och psykologer, som då även taga notis om skolväsendets historia, skola förvåna sig över vår tid, så som en förnuftig människa kan förvåna sig över vad som förefaller honom vanvettigt utanför hospitalets väggar. Ännu på den tiden, i början av 1900-talet, lät man små barn på 9–12 är, vilka efter sin natur och för sin utveckling naturligtvis behövde mycken rörelse, vilka de ögonblick, de icke voro i fängelse, i lek härmade de äldres sysselsättningar för att, även de, så småningom utbilda sig till människor, vilka bli stora invärtes – verkligen stora – för varje gång de få lov att göra någonting, som annars en vuxen människa skulle gjort – dessa små människor tvingade man, i strid mot allt vad biologi och psykologi och sunt förstånd bjuder, att sitta stilla större delen av dagen och läsa läxor i böcker, som absolut inte intresserade dem och efter naturens ordning absolut inte borde intressera dem. År 2014 sitta barn vid boken högst 4 timmar om dagen, eller rättare ut- tryckt de sitta icke vid boken, som man gjorde 1914, men de sysselsätta sig 4 timmar om dagen med sådana ämnen, som man 1914 läste om i böcker. Man anser, att praktiskt arbete och idrott är för den fysiska och andliga utvecklingen av samma värde som historia, biologi o. dyl.

I början på 1900-talet hade man visserligen klart för sig, och man hade till och med länge haft klart för sig, att pojkar och flickor, liksom alla personer, icke utgjorde blott en samling av åskådningar, föreställningar och begrepp, som efter hand borde ordnas och kompletteras, utan även hade vad man kallar kropp (muskler, nerver, sinnesorgan), känslor, vilja o. s. v., som borde växa under varsam och kärleksfull vård och ledning. I början av 1900-talet voro skolorna dock så organiserade, som om minnet var människoväsendets själva kärna och huvudsak. Detta ville man visserligen icke ens då vidkännas, ty man trodde sig verkligen veta, att minnet icke var hela människan. Men man hade icke nog mod och beslutsamhet att handla i enlighet med denna insikt.

Då (1914) undervisade professorer så, som om alla studenter skulle bli professorer, och lärare och lärarinnor i de högre läroverken undervisade så, som om alla deras elever skulle bli lektorer, adjunkter eller lärarinnor i högre flickskolor. Idealet var för en lärare i historia, att eleven skulle veta allt, vad en lärare i historia behöver veta. Det var för resten på samma sätt i folkskolan: »den där flickan kan bli en duktig lärarinna, alltså är hon den bästa i klassen», hette det.

Allt det där vidgick naturligtvis ingen vettig människa 1914. Men nu efter hundra år har man tillräckligt med dokument i behåll för att se, hur det verkligen var då.

Och hur skulle det kunna vara annorlunda, då samhället, regering och riksdag, i rörande endräkt, överlämnade skolväsendet åt skollärarne, liksom religionen åt prästerna (det var blott ett område, där den s. k. sakkunskapen inte hade någon talan, det var krigsväsendet).

Om ett hundra år har det gått både klerker och lekmän ordentligt i blodet, att samhället är en organism med en mängd olika funktioner, och att olika funktioner böra utföras av olika persongrupper; och man väljer och utbildar samhällets olika medlemmar för utförande av sina olika funktioner, sä vitt i människomakt står, med ledning av olika naturliga anlag och samhällets behov. Socialpolitik daterar sig visserligen redan från 1830-talet, då (först i England) den liberala ekonomien, som i samhället såg blott individen eller för vilken samhället blott var summan av individer och ingenting annat, hotade både ras och samhälle med undergång. Men först under sista fjärdedelen av 1800-talet började man åter att överallt sätta människolag över naturlag, och först hundra år senare har en historisk-organisk uppfattning av samhället (som redan i nådens år 1914 var den inom vetenskapen dominerande läran) vunnit sådan spridning bland massorna, att även det allmänna skolväsendet bygger på en sådan uppfattning.

Från samhällets synpunkt och i utvecklingens intresse är det önskvärt, att varje samhällsfunktion utföres av dem, som kunna utföra den bäst, och att varje medlem av samhället sköter sådana uppdrag, som han eller hon i följd av givna naturliga (fysiska eller psykiska) förutsättningar är särskilt lämpad för. Detta gäller först och främst de båda könen. Deras olika uppgifter äro först och främst biologiskt fixerade, för artens eller rasens bestånd. Könsskillnaden, som genomgår hela djurriket och saknas endast hos de allra lägsta formerna, har varit den viktigaste eller åtminstone en ytterst viktig faktor i hela den fylogenetiska utvecklingen upp till mänsklighet, och därefter inom mänskligheten varit den mäktigaste hävstången för kulturen, sedan könsskillnaden på mänsklig grund fått en kolossal psykologisk, etisk och estetisk betydelse och en lika kolossal betydelse för viljelivet. Den som icke ser denna genomgripande psykologiska differentiering, som på mänsklig basis ägt rum till mänsklighetens fromma, den är blind på båda ögonen.

Ett nytt samhälle – om hundra år – skall draga det fulla gagnet av olikheterna mellan könen genom att låta vartdera könets olika egenskaper komma till sin rätt och använda dem i sin tjänst. Nämligen så vida de närmaste årtiondenas människor ha nog förstånd och vilja att lösa befolkningsproblemet, innan det är för sent och innan de västeuropeiska folken, den nutida civilisationens bärare, dött ut. Ha de icke detta förstånd och denna vilja, då är också min teckning av uppfostrans framtida utvecklingslinjer grundligt förfelad, ty det folk, som vilar i gravarna utan barn efter sig, behöver inga skolor.

Men låtom oss för ett ögonblick antaga, att en smula sunt förnuft allt framgent finnes – om än aldrig så litet, ty mycket är det i alla händelser icke, det hade redan Axel Oxenstierna upptäckt.

Alltså, hur ser skolan ut om hundra år?

Skolan avser att i nödigt antal utbilda människor för samhällets olika funktioner, med tagen hänsyn till vars och ens naturliga anlag (så vitt de kunna skönjas vid den tid, då valet måste ske) och till de olika uppdrag, som skola utföras. Själva utbildningen innehåller dels vad alla behöva, t. ex. hur man sörjer för sin hälsa, förmågan att läsa och skriva, att observera och draga slutsatser, kännedom om samhällets allmänna organisation, religion, etik och filosofi (allmän världsåskådning), dels vad som behöves för den särskilda uppgiften. Man har, som redan Plato lärde, klart för sig, att den t. ex., som lärt sig göra skor, gör bättre skor än den som icke lärt sig det, och man tror icke vidare (år 2014), att var och en kan regera land och rike, som blott har vanligt förstånd (icke är idiot) och gott munläder.

För ett mekaniskt, rätlinigt vardagsgeni tog sig saken förr så ut, som borde man först meddela den blivande människan det för alla nödiga måttet av allmänbildning och på den som grundval bygga specialbildningar. Den renodlade demokratiska uppfattningen var kanske rentav den, att någon specialbildning icke behövdes, utan den Gud ger ett ämbete, den ger han ock förstånd att sköta det. Den uppfattningen hade länge haft en viss kurs i Amerika, men man började även där efterhand tillmäta specialbildningen en viss betydelse, och man måste överallt göra så än mer, i samma mån som samhällets funktioner differentierade sig, specialiserades. Specialbildningen måste alltså börja långt innan allmänbildningen blir färdig. Samhället behöver allmänbildning i olika grader jämte specialbildning (ingen kan leva blott på allmänbildning), och specialbildningen måste börja så tidigt, att människan specialisten (alla måste som sagt vara även specialister) kan vara färdig att övertaga sin funktion i samhället vid en ålder, då ännu ungdomens initiativförmåga och spänstighet finnes kvar. Sådan specialbildning, som kräver lång tid, måste sålunda börja ganska tidigt och så gå parallellt och i intimt sammanhang med fortsatt allmänbildning. Regeln blir: börja så tidigt, att specialbildningen medhinnes och är färdig såvitt möjligt ej senare än vid 20–25 års ålder.

Gemensam för alla kan då knappast vara mer än den skola, som meddelar konsten att läsa och skriva, som redan i början av 1900-talet utgjorde den nödvändiga förutsättningen för all vidare utbildning.

Gossar och flickor kunna och böra undervisas tillsammans i vad man förr kallade läsämnen åtminstone till 12 års ålder. I praktiska ämnen måste man redan tidigare ta hänsyn till könens olika samhällsuppgifter; den som först efter 12–15 års ålder kommer in på ett arbete, som kräver en viss »händighet», vinner nämligen i regeln aldrig någon högre grad av händighet. Senare skiljer sig utbildningen i allt flere avseenden; dock skall man aldrig komma tillbaka till äldre tiders »botanik för fruntimmer» o. dyl, Vid 12–15 års ålder skall flickan ha ett år ledigt från den fortlöpande klassundervisningen och huvudsakligen ha måttligt ansträngande praktisk sysselsättning.

Framför allt: det ligger icke i kulturens intresse att göra pojkarna till kvinnor eller flickorna till män, och inte häller att göra dem till något mixtum compositum av bådadera. Man frågar sig (om hundra år) med undran: vad blev det av de 500 flickor som 1920 togo studentexamen, en examen som uteslutande var anpassad för blivande mäns behov (och inte så väl avpassade för dem häller)? Vår grundsats är (heter det om hundra år), att kvinnor ej skola göra sådant arbete, som kan göras lika bra eller bättre av män. Från 21:a århundradets synpunkt, när man vill att varje individ skall sköta det kall i samhällets tjänst, i vilket han eller hon gör samhället det största möjliga gagn, som han eller hon på grund av naturliga förutsättningar kan göra, måste ju åtminstone flertalet av de 500:s liv anses mer eller mindre förfelat? Tillgängliga dokument kunna emellertid upplysa, att flertalet av de 500 senare återgingo till det kvinnliga ståndet, visserligen efter att ha förlorat några år och många med förlusten av hälsan för längre eller kortare tid.

Man hade ju dock redan på den tiden – skall man säga – högre flickskolor, som rätt bra motsvarade tidens behov av högre bildning för kvinnlig ungdom, och som blott hade behövt vidare omhuldas och utvecklas för att göra kulturen och landet utmärkta tjänster.

Apropos studentexamen: det skulle nu (d. v. s. om hundra år) anses för det rena vanvettet att, som vi 1914 gjorde – producera tre gånger så många studenter, som samhället hade användning för – det var bortkastad utbildningskostnad och sedan bekymmer för vad man skulle göra av de överflödiga, som delvis måste leva parasitliv på samhället! Och i stället för att öka på folkskolan med två överklasser, utan att man gjorde sig nogare reda för vad det skulle bli av deras elever – ha vi nu (år 2014) fortsättningsklasser eller yrkesskolor för bestämda uppgifter inom jordbruk, industri, handel o. s. v., så att det mänskligt att döma finns utsikt till att varje gosse eller flicka skall bli en nyttig samhällsmedlem.

Vid alla läroanstalter, folkskolor, högre läroverk och universitet, finnas år 2014 anställda sakkunniga, med fysiologisk och psykologisk utbildning, som ha till uppgift att ge ungdomen upplysningar och råd ifråga om valet av levnadsbana. Varje sådan sakkunnig har till sin disposition ett laboratorium, försett med fysiologiska och psykologiska instrument, för att genom omedelbar undersökning komplettera de upplysningar om ynglingens eller flickans anlag, karaktär o. s. v., som han fått dels av honom eller henne själv och dels av lärare och lärarinnor. Varje elev har å hans byrå sin lilla dossier av personalier. Men denne sakkunnige står därjämte i ständig rapport med ämbetsmän i alla möjliga förvaltningsgrenar och praktiskt folk i alla möjliga yrken, och han har på tusen sinom tusen kartonglappar i sitt skåp upplysningar om vilka personliga egenskaper, kunskaper och färdigheter som krävas på olika banor och på dem betinga framgång, om situationen för tillfället på arbetsmarknaden (överflöd eller brist på aspiranter, sannolika befordringsutsikter) samt vilka ekonomiska faktorer som kunna påverka valet av bana. Det är svårskötta platser dessa sakkunnigbyråer, som förutsätta betydande och mångsidig begåvning, skarp blick och förmåga att bedöma personer och solida karaktärsegenskaper. Samma egenskaper behövas på chefsplatserna i både ämbetsverk och industriella verk. Genom samverkan mellan sakkunnige vid läroanstalterna och cheferna vid verken bör kunna vinnas, att nästan varje person kommer på den plats i samhället, där han (hon) kan göra mesta gagnet, till stor förmån och hugnad för både samhället och individen. Ett folk, som sålunda tager väl vara på sina personliga resurser – helst om det är så väl begåvat fysiskt och psykiskt, som det svenska folket är – bör kunna gå långt.

Sådana sakkunniga och »valbyråer» funnos redan i början av 1900-talet i Amerika (t. ex. i Boston, men även på flera andra orter). Innan man kunde göra något vid saken, måste man naturligtvis hos oss avvakta, att institutionen överfördes till Tyskland. Sedan kunde även vi få reda på den, ty vi skickade årligen ut bortåt ett femtiotal lärare och lärarinnor att studera tyskt skolväsen, och svenskarna kunde läsa böcker och tidskrifter på tyska. Och sedan tillsatte vi några kommittéer, o. s. v.

Säkerligen är vårt undervisningsväsen år 2014 i många avseenden mycket olikt det vi nu ha, och sannolikt är skillnaden mellan då och nu vida större än skillnaden mellan 1914 och 1814. Kanske skola svenskarna bli så duktiga, att de själva hitta på något nytt, liksom de en gång hittat på gymnastiken (och slöjden, som dock är något på avvägar).

J. A. Lundell.

Kommentarer

Det är en fascinerande blandning av radikala idéer om organisering efter vetenskapliga principer och konservativa idéer som väl är det som märks mest när man läser detta drygt hundra år efteråt. Speciellt när Lundell hade förväntat sig en utveckling åt motsatt håll än hur det blev, som tanken att vi idag skulle undra över vad i hela friden 500 flickor skulle ta studentexamen för då. Eller att han ansåg att långt färre borde ta studentexamen överhuvudtaget.

De idéer om mest märktes i vad han gjorde i skolvärlden var nog de om annat än teoretiska ämnen i skolan. I Uppsala enskilda läroverk skulle latinet få »maka åt sig» och eleverna lära sig »respekt för muskelarbete», varför slöjd, handarbete och matlagning föreslogs som obligatoriska ämnen. Han grundade fackskolan för huslig ekonomi 1895 och en praktisk gymnasielinje för flickor 1921. (Se SBL.)

Intressant är hans bild av de mästerliga framtida yrkesvägledarna som med data bland annat från laboratorier med fysiologiska och psykologiska instrument kan få fram allas rätta plats i samhället utifrån en stor databas (på tusentals kartonglappar!). Hade den visionen skrivits idag hade det antagligen varit ett datorprogram som hade »räknat ut» allas rätta plats istället.

Han skrev att det var viktigt att få fram var och ens rätta plats tidigt, eftersom olika positioner kräver olika specialbildningar, som måste påbörjas i tid. Det gäller även att »regera land och rike», så det följer att man bör veta redan under uppväxten vilka som ska komma att styra. Detta är skrivit bara några år före det demokratiska genombrottet i Sverige.

Bilden är tagen från Wikimedia Commons som tagit den från Hvar 8 dag 1911 och är av en »A. Larson».