Om en tioårig pojke är dödssjuk och hans trettonårige storebror lugnar honom med att berätta att han efter döden kommer till ett särskilt land Nangijala bortom stjärnorna är det lätt att tänka sig att storebror bara hittar på för att trösta sin bror. Men för var och en som läst Bröderna Lejonhjärta står det klart att det faktiskt var sant. Bröderna kom verkligen till detta land som Skorpan inte hade hört talas om tidigare.
Men i den aktuella teateruppsättningen på Stockholms stadsteater är det inte på riktigt. I slutscenen, då bröderna tar sig vidare från Nangijala till Nangilima, är det i originalet en omvändning av när Jonatan räddade Skorpan från branden. Då var det Jonatan som fick släpa på sin lame bror fram till hoppet, men nu är det Jonatan som blivit förlamad och Skorpan som får kånka på honom istället. Men på scenen blir det mer repris än omvändning. Jonatan drar sig plötsligt undan och Skorpan sitter ensam i det som var hans sjukhussäng tidigare och plötsligt är han lam i benen igen. Det alltså inte bara antyds, utan framgår klart allt som skedde i Nangijala bara var en döende tioårings febriga fantasier på dödsbädden. Det tyckte jag var otäckt.
Tur att jag läst boken så jag vet bättre!
