BiS mot Wikimedia SE, del 3 – avtalen

Senast skrev jag ganska allmänt om vad stämningen angående offentligkonst.se handlar om. Jag rekommenderar fortfarande den texten för den som undrar.

Detta är mer specifikt och rimligen inte lika allmänintressant, om vad för avtal olika myndigheter faktiskt har med Bildupphovsrätt i Sverige. Det har dröjt eftersom jag har inväntat svar från olika myndigheter. Nu har jag en del av det jag bett om i alla fall. Det är säkert intressant för en del i alla fall, även om slutknorr saknas, så här är min sammanställning.

Debattartikeln från BiS

I den debattartikel som jag citerade senast skrev Bildupphovsrätt i Sverige bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Har de sådana avtal med kommuner och landsting?!

På sin webb visar Bildupphovsrätt i Sverige upp särskilda avtal för landsting/region och för kommuner. I dessa nämns inte utomhuskonst överhuvudtaget. Det är allmänna avtal för kommuner och så vidare som föredrar en fast kostnad för bildrättigheter. Är det dessa som faktiskt används?

Jag har skrivit till flera kommuncer och landsting och frågat vad de har för avtal med BiS. Här är de första svaren jag fått:

• Örebro kommun har inte något sådant avtal. De har istället betalat tre fakturor 2014 och tre fakturor 2015 på totalt 31 585 kronor. (Inom parentes sagt ser det ut som det skulle vara lönsamt för Örebro kommun att sluta sådant årsavtal istället.)
• Umeå kommun har inget avtal. »Därför får vi till exempel inte publicera bilder på verken i vår konstsamling.«
• Jönköpings kommun ansökte om avtalet »Kommun – Samling« i augusti förra året.
• Landstinget i Uppsala knöt ett sådant avtal, »Landsting – Utvalda verk«, i år.
• Uppsala kommun knöt ett sådant avtal, »Kommun – Utvalda verk (inklusive museer)« förra året.

Bildupphovsrätt i Sverige hade alltså inte sådant avtal med någon av dessa när de stämde Wikimedia Sverige 2014. Hur representativa svaren är vet jag inte, men här ges tvärtom ett intryck av att det är efter stämningen som detta ökat. »Lille Puck först riktigt mår, / När som allting bakfram går.«

Något avtal om utomhuskonst nämns inte i något av dessa svar. När jag frågar särskilt om utomhuskonsten svarar Landstinget i Uppsala att de tidigare »följt rådande praxis i tillämpningen av upphovsrättslagen« (dvs. att dessa konstverk får avbildas utan särskilt tillstånd), men att man givetvis kommer att ta hänsyn till lagtolkningen i HD:s nyliga beslut. Så i alla fall i detta fall är BiS:s skildring av hur de närmast tvingades stämma Wikimedia Sverige för att kunna behålla samma relationer till kommuner och landsting omvänd. Här är det stämningen som öppnar nya möjligheter för dem.

Landstinget i Uppsala tillade att de bilder på utomhusverk som de publicerat nästan enbart har varit sådana de själva ägde, och att de normalt i samband med inköpet eller beställningen skrivit avtal direkt med konstnären »som även innefattar rätten för oss att publicera fotografiska avbildningar av verket i trycksaker, på webben etc.«.

Tyvärr har jag inte fått svar än när jag bett att få se hur sådana avtal med konstnärerna ser ut. Detta låter som en utmärkt tanke i alla fall. Om jag vore en kommun skulle jag överväga att fast utomhuskonst som jag skulle köpa måste ha en fri licens så att den inte ställer till problem utan ger maximal glädje till folket jag representerar. Men det är tyck. Tillbaks till hur det är:

När det gäller Internet vill tydligen BiS att dessa avtal ska omfatta även bilder på utomhuskonst, men det är inget som de särskilt informerat om där, att döma av att i alla fall Landstinget i Uppsala märkte av denna önskan genom att följa nyhetsärendet när BiS stämde en liten ideell förening, istället för att BiS kommunicerade det till dem mer direkt.

Stockholm

Nästa svar jag fick var annorlunda. Stockholms stad har däremot betalat även för att visa sin utomhuskonst!

Det kan finnas fler exempel, men det är det jag fått nys om av mina efterfrågningar, så detta ville jag se närmare på. Vad betalar Stockholm och på vilka grunder? Är det detta BiS är rädda att bli av med?

Det finns ett projekt skulptur.stockholm.se som på vissa sätt liknar offentligkonst.se.

Som jämförelse: statyn Puck i Midsommarkransen på skulptur.stockholm.se och offentligkonst.se.

Detta projekt upprättades av Konstkansliet i samarbete med studenter på KTH 2004. Sedan 2008 är det Stadsmuseet som håller i det. Det har tydligen uppdaterats en del – i beskrivningen av statyn Humor nämns att den flyttades 2011 – men på informationssidan står ännu att först under 2012 kommer alla stadens skulpturer vara inlagda vilket tyder på att det står lite still.

När det projektet startades 2004 fanns det inga tvivel om att den svenska lag som säger att »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus« faktiskt gäller och betyder vad den låter som. Det snåriga kom först i och med att ett EU-direktiv (Infosoc-direktivet) infördes 2005 och nationell lag inte får göra undantag som går utöver vad direktivet tillåter. Att avgöra vad direktivet tillåter är tydligen knepigare juridiskt, vilket är skälet till att det funnits olika meningar om vad som gäller och att HD har behövt uttala sig om detta nyligen.

I mail från Stockholms stadsmuseum till mig skriver de att det 2008 »rådde en viss osäkerhet om hur det förhöll sig med eventuella ersättningar. När det sedan blev känt att Kulturförvaltningen var på gång att skriva ett avtal med BUS [föregångaren till BiS] valde man att avvakta och se hur detta avtal skulle formuleras. När avtalet väl var klart rättade man sig efter detta.«

Det avtal som Kulturförvaltningen skrev med BUS har diarienummer 5.0/2361/2011. Jag har fått en kopia.

Där står inte ett ord om utomhuskonst, och man följer i själva verket inte det avtalat i detaljerna, till exempel vad det säger om copyrightangivelse (§ 3) och informationstext (§ 5). Vad jag förstår betyder det mest att man på något sätt beslöt att ge pengar till BUS för utomhuskonst enligt samma taxa som gällde för det andra, där avtal självklart behövdes. »Det finns inga formella handlingar för beslutsgången kring detta« skrev de till mig.

Varje år skickar därför Stadsmuseet en lista till BiS med vad de publicerar på offentligkonst.se, och så skickar BiS en faktura. Jag har bett om kopior från senaste året. Det är en lista med 179 konstnärer med angivande av antal konstverk och bilder.

På Stadsmuseets lista finns bland annat Carl Andersson som gjorde skulpturen på Puck som jag har som exempel ovan. Han dog 1929 och har därför har varit fri från upphovsrätt hela 2000-talet. Nästa namn på listan är Carl Möller som också är fri från upphovsrätt. Kanske finns det fler.

Allt som allt innehöll listan 436 avbildningar av konstverk, men summan på fakturan som de fick som svar motsvarar så vitt jag kan förstå 320 återgivningar. När jag frågade Stadsmuseet om det stämmer att de inte får någon feedback från BiS som talar om vilka av namnen de betalade för svarade de att det fick jag fråga BiS om. »Fakturan vi får, gäller som feedback för vår del«.

Vad är fel?

Jag tycker att Stockholms Stadsmuseum skulle ha fattat ett riktigt beslut om hur man skulle göra i detta läge där det absolut inte var någon etablerad sanning att Infosoc-direktivet inte tillät det undantag för utomhuskonst som funnits i svensk lag tidigare. Jag hade väntat mig att det faktiskt fattats ett formellt beslut om hur man skulle göra istället för att man bara började skicka iväg pengar.

Jag tror det vore klokt att själva veta vad man betalar för, istället för att bara betala den summa som står i fakturan. De svarade att redovisningen »har sett likadan ut de senaste åren då hemsidan inte har förändrats« och att beloppet därför skulle bli detsamma, som om det vore självklart, trots att det kan ändras år för år vilka konstnärer som är avgiftsbelagda.

Fotografiet överst har Boberger tagit för Commons och sprider med CC BY-SA 3.0-licens. Skulpturen har som sagt Carl Andersson gjort. Puck är en riktig lurifax.

Det suddiga fotografiet nederst har jag själv tagit förra året här i Uppsala ett tag innan avteckningen av Knutte Westers staty Child carrying wings som finns inne i lådan.

P.S. Tack till alla som har svarat på mina frågor, i synnerhet Stockholms Stadsmuseum som har fått svara på många följdfrågor!

Bildupphovsrätt i Sverige mot Wikimedia Sverige, del 2

Jag har skrivit om en aspekt förut, lite spetsat. Nu skriver jag mer generellt.

Den 7/4 fick Bildupphovsrätt i Sverige in en debattartikel i SvD som jag vill kritisera.

Bildupphovsrätts inlägg förvirrar mest, och jag har sett den spridd av folk som kallat den klargörande fast de inte verkar ha förstått riktigt vad frågan gäller. Bildupphovsrätt uppmuntrar en tro om att det handlar om upphovsrätt i allmänhet och deras medlemmars rättigheter i allmänhet.

Vad gäller frågan?

Den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation har ett projekt Wikimedia Commons där man samlar bilder, ljud och annat som får användas fritt. På Commons finns över 31 miljoner filer. Det är framförallt många fotografer som delat sina bilder fritt.

Den stiftelsen är förstås mest känd för att driva en mängd encyklopedier på olika språk, Wikipedia. Bilderna i Commons används bland annat till att illustera artiklar i Wikipedia, men eftersom de får användas fritt så kan de användas till en mängd andra projekt också.

Ett sådant projekt driver den svenska ideella föreningen Wikimedia Sverige, offentligkonst.se. Det är en databas över offentlig konst i Sverige, med koordinater så att man kan hitta vad som finns i ens närhet eller någon annanstans på en karta. När det finns bilder på konstverken i Commons så länkas till de bilderna. Det fyller bland annat den roll som böcker som Bo Wingrens Konst på stan gör för Stockholm.

Många av bilderna föreställer konstverk som ännu är skyddade av upphovsrätt. Får de verkligen finnas i Commons? Sådana bilder kan ju i normalfallet inte användas fritt. Mycket riktigt finns normalt inte sådana bilder där, men just för viss offentlig konst finns den ofta, då det i många länder görs undantag i lagen som tillåter detta.

Här finns en utförlig jämförelse om vad som gäller i olika länder. Där kan man till exempel se att i Kanada står i lagen:

It is not an infringement of copyright [...] for any person to reproduce, in a painting, drawing, engraving, photograph or cinematographic work [..] a sculpture or work of artistic craftsmanship or a cast or model of a sculpture or work of artistic craftsmanship, that is permanently situated in a public place or building;

I en del andra länder finns inget sådant undantag för konst. I t. ex. USA gäller det bara byggnader. I en del länders lagstiftning skiljs mellan kommersiell och icke-kommersiell användning. I en del länder spelar det roll var man befinner sig när man gör avbildningen, osv. I det svenska undantaget spelar det till skillnad från för Kanada och England roll om konstverket befinner sig utomhus: »Konstverk får avbildas [...] om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus«.

2014: Den ekonomiska föreningen Bildupphovsrätt i Sverige (då kallad BUS) stämde Wikimedia Sverige med anledning av offentligkonst.se, då de ansåg att det inte fick visa upp bilderna som visade sådan konst.

April 2016: Juridiken var snårig. För några dagar sen fattade HD ett beslut om att Bildupphovsrätt hade rätt i att den rätt att avbilda som lagen talar om inte innebär att dessa bilder får överföras till allmänheten via Internet från en databas av detta slag.

HD är bara tillfrågade om specifika frågor som hör till målet angående projektet offentligkonst.se (som nu fortsätter i tingsrätten som ställde frågan), men även om det är ett intressant projekt så är de vidare implikationerna mycket viktigare. Bilderna i Commons är tänkta att kunna användas fritt, och Wikimedia håller därför noga reda på lagstiftning i olika länder. Att en artikel i svenskspråkiga Wikipedia som Näckens polska har fotografi beror på att det fotografiet finns i Commons vilket beror på vad man tidigare trott om Sveriges lagstiftning. Om bilderna nu inte är fria att använda så ska de inte finnas i Commons överhuvudtaget.

På en sida om sådana rättigheter för användning inom Commons klassades Sverige nyligen om från grönt OK till rött Not OK. (I det utförligare textavsnittet står inconclusive eftersom det är ett pågående rättsfall.)

En möjlighet är att alla sådana bilder från Sverige tas bort, så som det är för till exempel Island och Italien. Men hur man ska agera efter HD:s beslut försvåras av att det är så oklart då det inte verkar skilja den amerikanska stiftelsen Wikimedia Foundation från den svenska föreningen Wikimedia Sverige eller Wikimedia Commons från offentligkonst.se. Det är annars svårt att förstå vad som menas när det i beslutet flera gånger står om att Wikimedia har fotografier i sin databas. Syftar det på Wikimedia Foundation och Commons (som inte är med i målet)? Eller på Wikimedia Sverige och offentligkonst.se (då det inte stämmer)? En diskussion om vad som ska göras kan följas här.

I debattartikeln hastas det över att det handlar om just offentlig konst i utomhusmiljö. VD:n och förhandlingschefen för den ekonomiska föreningen beskriver den ideella föreningen med ca 500 medlemmar som en »professionell, stor aktör« och talar om konst i allmänhet och om upphovsrätt i allmänhet istället för tolkningen av undantaget för offentlig konst placerad utomhus.

Motståndarna kallas därför »upphovsrättsfiender«, vilket är löjeväckande med tanke på vilka andra länder som har samma slags undantag och hur samvetsgrant Wikimedia Sverige arbetar, och i debatten har jag flera gånger sett människor som tror att det handlar om publicering av upphovsrättsligt skyddat material i allmänhet. Debattartiklar som den från Bildupphovsrätt i Sverige gör det inte klarare.

Bildupphovsrätt skriver bland annat:

Anledningen till att vi valde att gå till domstol hade inte så mycket med Wikimedia att göra, som att få en viktig principfråga prövad: Nämligen om våra avtal med kommuner, landsting och andra, avseende utomhuskonsten, skulle vara fortsatt giltiga, eller om detta avtalsområde skulle raderas ut med försämrade inkomster för konstnärerna som följd.

Avtal »avseende utomhuskonsten«? Vad är det för avtal med kommuner, landsting och andra? Det tänker jag titta på i del 3.

Bilden visar skulpturen Cross the Divide av Rick Kirby. Den är placerad på allmän plats i London och får återges enligt Storbritanniens lagar. Förhoppningsvis är det därmed även tillåtet i Sverige, men IANAL.

Offentlig konst är mindre värd

Den offentliga konsten i Sverige har blivit mindre värd

Detta avgjordes nyss i Högsta domstolen.

Det är skillnad som konstnär att sälja en tavla som hängs i någons hem och att sälja en staty som ska stå på torget.

Köparen köper bara ett fysiskt objekt, men upphovsrätten har du kvar själv. Den som köper en tavla får till exempel inte göra planscher som avbildar tavlan och sprida dessa, men det kan du göra själv.

Det finns undantag. Till exempel så får ägaren av tavlan avbilda tavlan i en annons för att sälja tavlan.

För statyn på torget finns också undantag. Inte bara köparen (kommunen kanske?) får avbilda den, utan det får vem som helst. I gengäld brukar priset bli högre och ens verk kommer att ses av fler. Uppdragen att utforma offentlig konst är attraktiva och valen vilka som ska få uppdragen är flera gånger kontroversiella.

Just detta undantag i lagen har med placeringen att göra:

24 § Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus,

Det liknar undantaget om att byggnader fritt får avbildas. Det är om inte annat praktiskt för att det överhuvudtaget ska vara tillåtet att ta panoramabilder och för att många slags semesterbilder ska vara tillåtna.

Så var det förr, men när vi inte längre kallar hem grannarna till diabildsvisning från semestern utan visar bilderna på nätet så är det annorlunda, för Högsta domstolen höll nyss med organisationen BUS om att en publicering på nätet inte är en »avbildning« utan ett »överförande«. Därmed trollas detta (och en drös andra undantag) bort, och det är tydligen inte lagligt att till exempel visa många av sina semesterbilder på ett vanligt sätt.

Ärendet har hållt på sen 2013 och innan denna dom kom var den utförligaste behandling jag sett Daniel Westmans text Avbildning av konstverk och byggnader på internet som kommer fram till att »bilder på konstverk och byggnader på allmän plats får överföras till allmänheten med stöd av 24 §«. (Den nya domen som kommer fram till motsatt slutsats har jag inte läst än.)

En aspekt av detta är att offentlig konst alltså borde få lägre betalt än vad vi tänkte förut, när det antogs att försäljningssumman var den enda ersättning för verket som konstnären skulle få.

Nu förväntas konstnären kunna dra nytta av sina offentliga konstverk genom att licensiera ut rätten att avbilda dem (kanske inte personligen, utan via en intresseorganisation som BUS), så det allmänheten betalar för när den köper ett offentligt konstverk är mindre värt för allmänheten än vad vi tidigare trodde att det var. Förlåt, jag menade rätten att överföra dem.

Populära verk på platser med mycket folk borde en modern entreprenör kunna utnyttja rejält. Frågan är om uppdragsgivaren borde betala något alls för att ge denna entreprenör/konstnär en sådan chans?

Tänk vad mycket konst enprocentmålet ska räcka till i framtiden!

Bilden visar Nils Ferlins torg, just där K. G. Bejemarks fina staty över Nils Ferlin står. Bejemark dog år 2000, så om 54 år får jag byta ut bilden mot en där statyn syns.

Reprissekvenser

Nu har jag läst domen från Hovrätten för Nedre Norrland och fortsätter från det jag skrev igår.

En viktig skillnad är att hovrätten menar att utsändningarna inte har verkshöjd. »När det gäller just dessa två ishockey­matcher finner hovrätten emellertid att kommentatorernas sätt att referera respektive match i allt väsentligt framstår som givet utifrån spelets gång och inte på något nämnvärt sätt kan sägas vara särskiljande från andra ishockey­referat. Inte heller är deras kortfattade personliga kommentarer och reflektioner så personligt särpräglade och unika att de kan anses vara säregna. Samman­fattnings­vis finner hovrätten därför att kommentatorernas insatser i de aktuella ishockey­matcherna inte kan anses ha uppnått verkshöjd.« Inte heller kamerafolkets och bild­producentens arbete räcker i detta fall duger för att det ska räknas som verk. Det har inte »fångat in, förstärkt eller förhöjt spelets dramatik och egenheter på något speciellt sätt«. (Vilken dissning!)

Professor Levin kommenterade för SR innan: »Det här målet är lite svårt därför att det handlar om en direktsändning.« Det var tydligen på pricken, för det är för slow motion-delarna och andra repris­sekvenser i matchen som till upphovsrätten närstående rättigheter gäller. Och därför går rätten vidare till den fråga som mer intresserar mig, nämligen om hur/när länkning är tillåten. Frågan är om den dömde »genom att lägga en länk till matcherna på sin webbplats självständigt överfört repris­sekvenserna till allmänheten«.

Ibland talas om skillnader mellan djuplänkning och referens­länkning. Denna dom säger uttryckligen att det är »av underordnad betydelse«, i alla fall i detta fall. Likaså spelar det inte roll att »den datatekniska strömmen« inte gått via den dömdes webbplats.

Bedömningen bör i stället utgå från den effekt länken haft. Resultatet av att en tittare klickat på länken som publicerats på [den dömdes] webbplats har varit att han eller hon omedelbart fått materialet strömmat till sin dator. [Den dömdes] förfarande bör därför bedömas som ett självständigt förfogande genom överföring av repris­sekvenserna. Det är vidare irrelevant för bedömningen att [han] och de slutliga tittarna inte har framställt några exemplar av repris­sekvenserna då detta inte är nödvändigt för att en överföring ska anses ha skett.

Så vad är det då som avgör då? Hovrätten konstaterar ju »att länkning är en grundläggande förutsättning för Internets funktion då Internet till stor del är uppbyggt genom just länkad information. Att all länkning skulle vara otillåten, även till upphovs­rättligt skyddat material som finns tillgängligt på Internet, kan utifrån den synvinkeln starkt ifrågasättas.« (Här avses antagligen webben istället för Internet.)

Domen citerar att den dömde »har gjort gällande att han haft rätt att länka till matcherna eftersom webbadresserna till dessa legat fritt åtkomliga på Internet och då C More inte skyddat sitt material genom tekniska åtgärder.« Jag antar att försvaret velat få fram att det lagen säger om tekniska åtgärder inte gäller. Men domen nämner inte detta, utan: »Hovrätten uppfattar det som att han har därigenom hävdat att det förelegat ett underförstått samtycke till länkning från C Mores sida.« (C More är målsäganden C More Entertainment AB, ägt av Bonnier­koncernen TV4-gruppen.)

Vad jag förstår går man alltså på linjen att all länkning till verk är som annan överföring av samma verk. Det är bara för att rätts­inne­havaren gett samtycke (explicit eller implicit) som vissa länkningar är tillåtna.

Det blir bara dumt om man funderar på vad det skulle motsvara i den fysiska världen. Kanske att DN:s läsare inte får tala om för varandra på vilken sida de sett en intressant artikel de vill tipsa om. Att säga eller skriva »högst upp på sidan 5« räknar nämligen lagen likadant som om man återgivit hela artikeln. En juridisk diskussion kan uppstå om huruvida DN gett ett implicit samtycke till att tala om detta genom att paginera sidorna. En annan tidning har tänkt ut att läsarna ser mer annonser om de måste leta runt mer i tidningarna själva och säger därför uttryckligen att de förbjuder sådana sid­hänvisningar.) Nej, det blir bara dumt som sagt.

Det är inte helt ovanligt med ställen på webben som påstår att man inte får länka till dem, om man inte uppfyller vissa villkor. Några exempel är brittiska posten Royal Mail och GB Glace (som senare ändrat sin text om detta).

Från början sågs väl oftast sådant på med ett lite överseende roat leende av omvärlden. Det handlade mest om nya deltagare på webben som inte förstod hur saker fungerade eller vad som låg i deras eget intresse. Men med tiden har tiden vänts alltmer åt deras håll, och kanske anser svensk rätt nu att det faktiskt vore brott att ange länkar till sådana webbsidor (så länge innehållet på sidorna uppnår verkshöjd)?

När hovrätten kommit fram till att samtycke skulle behövas var det inte svårt att förstå vart det barkade, även om det ändå finns en del skumma formuleringar kvar. »Länken till matcherna innefattande repris­sekvenserna har, enligt vad hovrätten ansett utrett, legat bakom en så kallad betalvägg vilken [den dömde] genom länkningen gjort det möjligt att kringgå«. Som jag förstår materialet har det inte funnits något som rimligen kan kallas en betalvägg. Detta stycke är också lite ironiskt med tanke på hur man ska se den ursprungliga spridningen:

Beträffande frågan om överföringen skett till allmänheten kan konstateras att varje besökare på [den dömdes] webbplats haft möjlighet att använda sig av länken till matcherna. Någon begränsning av kretsen presumtiva tittare har således inte förekommit. Med beaktande därav är detta rekvisit uppfyllt.

Men visst är det sant att Canal+ inte ville att icke-betalare gick till den hemliga sidan. Och visst är det sant att den dömde hade skäl att misstänka att den länk (som gick till en domän som i och för sig inte tycktes ha med Canal+ att göra) som folk på hans chatt nämnde om och om igen kunde gå till en betalsändning. Till länkarna lade han t. o. m. en varning till sina läsare: »Vi tar inte ansvar för eventuellt upphovsskyddat material bakom länkarna, det kan då vara den som använder innehållet bakom länkarna som bryter mot lagen«.

Här får man tänka på att detta utspelade sig 2007, vilket är länge sen på vissa sätt. Detta var året efter razzian mot The Pirate Bay, men innan den rättegången. Den viktiga dom angående länkning som fanns var »MP3-målet« där Högsta Domstolen i juni 2000 till slut friade den 17-åring som på sin webbsida länkat till diverse MP3-filer runtom på webben som andra personer lagt upp olovligen.

Domen från igår kan beställas från Hovrätten för Nedre Norrland. Den har diarienummer B 1309-10.

Hockey One, Hockey Two

Ishockey och länkar alltså. Jag var tvungen att reda ut för mig själv vad som hänt egentligen och sammanfattar därför för dig också. Detta är tillsammans med »MP3-målet« och Pirate Bay-rättegångarna ett av de viktigaste fallen angående när länkar är lagliga eller inte i Sverige och därför väl värt uppmärksamhet.

För några år sedan hade ett ishockeyfan en webbsida »Södertälje Sportklubbs inofficiella hemsida« med matchstatistik och annat. Han hade även ordnat chattar där fans kunde diskutera pågående matcher när SSK spelade. Det var runt 25 aktiva chattare där när en match pågick.

En del deltagare i chattarna såg matcher på webben via en tjänst som Canal+ hade. Genom att betala 89 kronor till Canal+ fick man en länk till där matchen visades. Någon inloggning gjordes inte, några tekniska spärrar fanns inte, och alla matcher streamades från samma opersonliga url. Lite som att sätta upp en stor­bild­svisning utomhus i en glänta i skogen, utan inhägnad, med affärsidén att för 89 kronor tala om var denna visning sker.

Canal+ tänkte sig väl att ingen skulle gå dit utan att först betala 89 kronor, och dessutom göra om det för varje ny match man såg, men bland annat på denna chatt delade deltagarna med sig till varandra av vad länken var. Han som skötte webbsidan lade till dessa länkar vid sidan av chatten under rubriken »Länktips från chattare«. Enligt vad han sade i polisens förhör (i förundersöknings­protokollet) var det för att han tröttnade på att dessa länkar dök upp i chatten så ofta, och ville att den skulle handla själva matchen istället. »Det blev helt enkelt tjatigt att alltid läsa om dessa länkar istället för att man snackade sport.« (Hur länkarna såg ut och hur snacket gick på chatten kan man se här.)

Han blev åtalad för upphovs­rätts­brott och dömdes för det i tingsrätten förra året. Man menade att han genom att ge dessa länkar hade »till­gänglig­gjort TV-sändningarna för allmänheten i form av överföring och [...] gjort upptagningarna av rörliga bilder tillgängliga för allmänheten«.

Mycket mer än så om spridningen står inte i domen, som mer fokuserar på huruvida dessa sport­sändningar överhuvudtaget omfattas av upphovsrätten. Däremot inte mycket om när länkar till sådant material kan vara förbjudet.

IANAL, men tycker inte detta duger. De flesta sidor på webben omfattas av upphovsrätt och de flesta länkar går till sådant material! Vad i dessa domskäl skiljer från hur jag i denna mening med uppsåt länkar till upphovs­rätts­skyddat material som boken Uppror!, tidningen DN eller Hello Saferides musikvideo »The Quiz«? För att citera domen:

Det är vidare utrett att en besökare ... bara hade att klicka på den länk ... att besökaren omedelbart förflyttades ... att sändningarna omedelbart blev tillgängliga och kunde ses på besökarens egen dator.

Jaha, det är alltså webblänkar som beskrivs.

Det är svårt att tro att rätten inte brydde sig om att upphovs­rätts­innehavaren (till skillnad från i mina fall) inte ville att »obehöriga« skulle känna till just dessa länkar. Men bör då inte rätten säga nåt om detta i domen också? Och hänvisa till lagar där detta är relevant?

I upphovsrätten görs skillnad beroende på om »det exemplar som är den egentliga förlagan framställts eller gjorts tillgängligt för allmänheten i strid med 2 §« vad gäller framställning av exemplar för privat bruk (sedan 2005), men det är knappast tillämpligt här.

Kanske skulle det gå att hänvisa till 6 a kap om »Skydd för tekniska åtgärder m.m.«? Med teknisk åtgärd menas här »varje verkningsfull teknik, anordning eller komponent som har utformats för att vid normalt bruk hindra eller begränsa exemplar­fram­ställning eller till­gänglig­görande för allmänheten av ett upphovs­rättsligt skyddat verk utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rätts­innehavare«. Då skulle man argumentera för att försök att hålla en url hemlig är en sådan verkningsfull teknik. Man kanske misslyckas med en sådan argumentation, men den skulle åtminstone gå att föra.

Något sådant resonemang förs dock inte i domen. (Där ges bara 1 kap 1 §, 1 kap 2 §, 5 kap 46 §, 7 kap 53 § och 7 kap 57 § som lagrum.)

En mycket fylligare diskussion om länkning finns i ett fall 2010 i Stockholms tingsrätt där domen resonerar sig fram till att det är tillåtet med (referens)länkar på webben. Då gällde det några journalister vars texter publicerats på gp.se som väckte talan mot media­bevaknings­företaget Retriever för att de länkat till artiklarna. Där friades alltså Retriever.

Domen i hockey­länknings­målet i Hudiksvall tingsrätt resulterade i 70 dagsböter à 50 kronor, skadestånd på 11 780, motståndarnas rätte­gångs­kostnader på 121 400 samt 500 i avgift till brotts­offer­fonden, dvs. totalt 137 180 kronor att betala för »hockeylänkaren«.

Målet överklagades och domen från Hovrätten för Nedre Norrland kom idag. Jag har inte läst den än, och det är i väntan på det jag fick behov av att se över vad som hänt hittills. Jag hoppas verkligen att den är mer klargörande och visar att/hur det inte är webben i allmänhet som är olaglig.

Resultatet blev i praktiken ungefär detsamma hursomhelst – böterna höjdes och skadeståndet minskades.

Länkar

Om fallet i Tingsrätten: DN, SvD med expert­kommentarer från Jan Rosén och Marianne Levin, joinsimon som publicerade förundersökningen med mera, HAX, Juristens funderingar, Kjellberg.

Om fallet nu i Hovrätten: SR med kommentarer från Marianne Levin, DN/TT.

Selma befriad igen

Vid årsskiftet så blev Selma Lagerlöfs verk fria eftersom det nu är 70 år sen hon dog. Därför har börjat typsätta en del böcker av henne för spridning.

Det är faktiskt andra gången hon blev fri. Första gången var för tjugo år sen när det var 50 år sen hon dog, men 1995 utökades upphovsrätten med 20 år retroaktivt, så förlag och andra som hade planerat att publicera hennes verk fick tänka om. Projekt Runeberg som publicerar nordisk litteratur på nätet fick bråttom att göra så mycket det hann av det arbete som skulle bli förbjudet efter det årsskiftet.

Inspirerad av detta inlägg angående något DN skrivit om Hjalmar Söderberg och eftersom jag tycker det är roligt att typsätta med LaTeX såg jag detta som ett bra tillfälle att göra snygga PDF:er som är lämpliga för läsning på papper. Än så länge finns Herr Arnes penningar i en prydlig PDF lämplig för läsning på papper här. Troligen lägger jag mer där senare.

(Hjalmar Söderberg blir fri först om ett år.)

Tillbaka till Elefant-templet

1975 åkte Bamse, Skalman och Lille Skutt till »det berömda elefant-templet« i en avlägsen djungel för att hämta den dyrbara ädelstenen »elefant-stenen«. När de blev anfallna av glasögonormar så avledde Skalman ormarnas uppmärksamhet genom att plocka fram en liten grammofon ur skalet och spela en popskiva, vilket ormarna uppskattade så mycket så att de ignorerade inkräktarna.

1975:
Ädelstenen tog de med sig hem till ett museum, och tanken att det kunde vara fel eller ett brott att ta den och föra den ur landet nämndes inte. Men i år, 34 år senare, åker samma trio tillbaka för att lämna tillbaka ädelstenen! I det aktuella Bamse-numret 3/2009 stöter de på samma ormar (eller kanske snarare deras ättlingar). Skalman använder då samma trick, men använder denna gång en solljusdriven mp3-spelare istället för en grammofon. »Jag har tankat den med 30 000 timmar musik« säger han, dvs. nästan tre och ett halvt år!

Det är en ganska stor samling musik och jag undrar hur Skalman fått ihop allt detta. Säkerligen har han betalt för en del av sin samling, men antagligen bara en mindre del eftersom det är så mycket. Om det är låtar på drygt tre och en halv minut var så blir det totalt en halv miljon låtar. Som jämförelsepunkt består ljudarkivet på archive.org av nästan 300 000 inspelningar. På Jamendo finns i skrivande stund 16 164 album. Hur många låtar det är totalt hittar jag inte, men jag gissar på ett par hundra tusen det också. Tja, trots att jag först tyckte det lät mycket så är det nog inom rimlighetens gräns att samla ihop 30 000 timmar med fritt spridbar musik.

2009:
Det smakprov på Skalmans stora musiksamling vi får är dock inte något som går att hitta i en sådana stora samlingar, utan från Doktor Kosmos. (På MySpace skriver de för övrigt att de är »stumma och nästan gråtfärdiga av stolthet« över att ha varit med i Bamse och att de överväger att lägga ner verksamheten efter att nu ha »kommit så långt man kan komma som artist i Sverige«.)

Möjligen var detta spår med avsikt lagt i början av musiksamlingen såsom särskilt lämpat för att avleda ormars uppmärksamhet, men om det istället ger en typisk bild av vad för slags musik samlingen består av, så ger det en karaktär på samlingen som gör att det känns svårt att ha samlat ihop 30 000 timmar på laglig väg till en rimlig kostnad, så jag tycker det finns anledning att undra över hur Skalman egentligen har gjort. Det finns annat som tyder på att han anser sig stå över lagen. Kan t.ex. att ställa ifrån sig en ljudspelare på allmän plats där folk kan gå förbi (vilket sker bara några rutor efteråt, och det är bara första gången under dessa 30 000 timmar) räknas som offentligt framförande? Historien tycks tilldra sig i Indien. I Hand Book of Copyright Law från indiska staten läser jag att rättigheterna till en ljudinspelning innefattar att »communicate the sound recording to the public« och: »Communication to the public means making any work available for being seen or heard or otherwise enjoyed by the public directly or by any means of display or diffusion«. Har Doktor Kosmos medgivit detta?

Om inte annat kan man märka Skalmans inställning till lagen när Bamses dunderhonung stoppas i tullen eftersom det är förbjudet att föra in mat i landet. Skalman smugglar då in en tub ändå!

Har visor något värde?

Staffan Malmgren skrev nyligen om Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande, bl.a. om det inte är bättre att ge uppmärksamhet till upphovsmakare som vill dela med sig av sina verk (som på Jamendo), än dom som avtalat med skivbolag som använder den värsta sortens missbruk av upphovsrättsmonopolen.

Jag tänker i viss mån så vad gäller ny musik, att det är i sig ett plus i hur hög grad folk själva sprider sin musik när jag väljer vad jag ska lyssna på, men en så stor del av det jag lyssnar på är gjort av folk som är döda nu. Då drabbas jag av hur andra hanterar deras upphovsrätt, oavsett vad de själva hade sagt idag.

Jan Myrdal skrev i höstas om hur dagens långa upphovsrätt är »kulturdestruktiv« och att han begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt han publicerat blir helt fritt vid hans död. Jag väntar mig att fler författare, kompositörer med flera så småningom kommer att välja en liknande väg, men om det finns några föregångare till Myrdal i detta, så inte är det många.

Men självklart har tidigare författare, låtskrivare med flera inte kunnat ta hänsyn till dagens tekniska och upphovsrättsliga situation. Inte kan man väl dra dessa över samma kam som dom som använder dagens värsta upphovsrätts-olater?

Cornelis Vreeswijk är t.ex. född tio år senare än Myrdal, men dog redan 1987, innan de senare utökningarna av upphovsrätten. Hade han velat ha detta utökade skydd fram till år 2057? I »Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente« skrev han så här:

Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.