Att visa hur man bär sig åt : om spårning med Sven Lindqvist

Sven Lindqvist (1932–2019) berättar i Hemmaresan om hur han som barn saknade något i indianböckerna han då läste.

De var inte nog praktiska. Det viktiga, det som just jag ville veta, stod inte i dem. De var inte konkreta nog på de avgörande punkterna.

De gav allmänna omdömen om hur osynligt indianerna smög, men beskrev inte hur man bar sig åt. Böckerna innehöll frestande fraser om hur skickliga indianerna var att spåra – detta är spåret efter en man som burit en kvinna, här har en liten häst travat med två ryttare – men inte nog detaljer för att man själv skulle kunna utföra detsamma.

Detta skulle han själv komma att förbättra, tänkte han sig:

Det fanns praktiska och konkreta böcker om indianer, men de var tråkiga och futtiga, inte nog fantastiska. Och de äventyrliga och underbara böckerna hade alla det felet att inte tala om hur man själv skulle få uppleva det underbara. Jag föreställde mig att detta berodde på ett förbiseende av författarna och menade att jag skulle rätta till det i mitt kommande vidlyftiga författarskap.

Med sin särskilda blandstil där samma text kan vara skönlitterär, essä, reseskildring med mera, har Sven Lindqvist lyckats med detta. Hans böcker har ofta berättat just hur man gör! Kanske inte just för att se om spår visar var en liten häst gått med två ryttare, men mycket annat. Oftast är det inte lika handfast som i Gräv där du står där det listas hjälpmedel till de olika uppgifter läsaren får i rutor efter varje avsnitt, men det finns där ändå.

Tack Sven, för alla dina böcker, och allt som du visat mig!

Tavlan är Egyptiskt kupolhus av Ivan Aguéli. Den används som omslag till Sven Lindqvists Ökendykarna.

Inte hel-schysst!

På Libris finns en nationell samkatalog för svenska bibliotek. Universitetsbiblioteken finns med där, men inte de flesta andra.

Det är en fantastisk resurs över svenska böcker. Naturligtvis finns det luckor; det är närmast oundvikligt med fel och luckor i så stora databaser, så det är inget i sig att anmärka på tycker jag.

Men om det finns fel i själva upplägget som motverkar att det blir bättre så är det nåt att klaga över, och så verkar det vara.

Boken ovan är Hel-schysst, Bonnie av Bengt Linder. Det är den trettonde boken i hans långserie böcker om Bonnie och hennes kompis Jonta och kom ut 1974.

Den saknas i Libris, vilket jag rapporterade dit i december 2013. Då fick jag efter några månader svar från en bibliotekarie som svarade att hon inte kunde lägga in en sådan post eftersom boken saknas på Kungliga biblioteket. (Följdfrågor från mig fick inga svar.) Detta är (vad jag vet) den sista boken i Semics gula sifferserie och de tidigare finns på KB, så antagligen slarvade Semic med att skicka pliktexemplar bara på slutet.

Kungliga biblioteket har listor över böcker de saknar, desiderata, på webben. Där står även att de tacksamt tar emot information om tryck de saknar utan att veta om det.

Två år senare, i våras, försökte jag igen, och denna gång kontaktade jag istället direkt denna desiderataavdelning för att informera om denna bok som de saknar. Jag fick inget svar alls, och boken saknas fortfarande där.

Detta är inte hel-schysst!

Hel-schysst, Bonnie är ingen svår bok att få tag på. Just nu finns det flera exemplar till salu på Bokbörsen för några tior till exempel. Denna bok är förstås inte lika spännande som att få tag på en saknad 1600-talsavhandling, men jag skulle önska att det fanns en tydligare målsättning att få databasen så komplett som möjligt för alla böcker.

Detta handlar om mer än bara en ensam bok. Det finns fler böcker i mitt bibliotek som saknas i Libris, men när jag märker att det är lönlöst att rapportera det så är det klart att jag slutar. Jag är säkert inte ensam.

Naturligtvis kan man inte bara lägga in vilka data som helst som nån typ mailar in. Det har jag inte väntat mig! Men såhär på 2010-talet bör man vara medveten om att stora databaser blir som komplettast ifall man låter många bidra och att man därför tar upp tips utifrån på allvar och kontrollerar. I detta fall hade det varit lätt. Hade det gällt en svåråtkomlig bok hade jag t.ex. kunnat ta med den till ett Libris-anslutet bibliotek för att personal skulle kunna lägga in den själva.

Här är mina förslag till förbättringar:

• Det ska vara möjligt att lägga in poster i Libris även för böcker som inget Libris-anslutet bibliotek har (än)
• När man slår upp i Libris på nätet ska det stå där särskilt vid ett uppslag när en bok saknas på KB (eller på annat ställe där den »borde« vara) med information om hur man kan donera den. Det skulle göra informationen mycket mer synlig för de personer som är särskilt intresserade av dessa böcker än att bara ha dem i separata desideratalistor.

P.S. Här är informationen igen:

Hel-schysst, Bonnie
av Bengt Linder
Omslag av Hans Arnold
ISBN 91-552-0525-9
Sundbyberg :Semic ;[Solna] :[Seelig],1974 ;(Uddevalla :Bohusläns graf.)
Gula sifferserien 11
125 s.

(I andra Libris-poster står bara "Sifferserien" utan beaktande av att Sifferserien är indelad i Blå serien, Gula serien och Röda serien med separata numreringar.)

Dagens ord: kudda

Dagens boktips är Moomin: The Deluxe Anniversary Edition som ges ut i samband med Tove-100-jubileet i år och samlar Tove Janssons muminserie som tidigare givits ut (av samma förlag) i fem böcker. Den kom ut nyss och jag fick mitt exemplar i fredags. En fantastisk serie som jag inte hade samlad på engelska eftersom jag hittills prioriterat de svenska böckerna, så det var ett givet köp. Efter att jag för några veckor sen skrev om originalspråket till muminserien har jag läst om mycket av den både på engelska och svenska och noterat en hel del egendomligheter i den svenska texten som jag inte tror kommer från originalmanus, så det har stått allt klarare för mig att jag måste ha den på engelska.

Att det kanadensiska förlaget överhuvudtaget gett ut denna serie förklaras med att dess creative director passade på att ta kopior på de kopior av serien som tecknaren Dylan Horrocks från Nya Zeeland en gång hade med sig vid en resa. Hans kopior var i sin tur kopierade från den brittiske seriehistorikern Paul Gravetts exemplar av den bok utgiven i London 1957 som tidigare var den enda samlingen på engelska. Man kan förstå att det för dem kändes som att de grävde fram ett okänt mästerverk, medan det här alltid har varit självklart att mumin finns i serier också, vid sidan om böckerna. Som förord i boken har några serieskapare fått skriva kort om muminserien, och just Dylan Horrocks fångar mycket på pricken. Jag behöver ingen som talar om för mig att den serien är genial, men hans väl valda ord fick mig att känna frändskap så att jag blev nyfiken på att läsa vad han har gjort.

Något extramaterial jämfört med de tidigare böckerna ska förstås en sån här bok ha, och det är (förutom förorden) »Tove Jansson’s Character Studies for the Moomin Comics Strip«. 25 helsidor (samt delar av en 26:e) med teckningar av Tove med motiv från serien. Detta blev jag mycket glad över! På Tove Jansson-utställningen på Ateneum i Helsingfors i år tittade jag nämligen mycket på sex sådana sidor och gjorde anteckningar om vad de innehöll och hoppades att de skulle publiceras nångång. (Märkligt nog visade det sig att endast tre av de sex sidorna på Ateneum är med i boken.)

Varje sida är full med olika figurer och andra motiv som hör till en viss serie. I boken presenteras sidorna som »character studies« som Tove gjorde inför tecknandet. Jag tror snarare att dessa sidor är minnesanteckningar om hur olika figurer och saker som skulle återkomma såg ut, avtecknade från serieoriginalen. Dvs. något att ha till hands efter att hon skickat iväg de tidigare originalen till London. Motiven är oftast mycket lika första förekomsten för något i serien.

Teckningen överst på »Fru Fillyjonks ko förklädd till marskudda« är en detalj från en av dessa sidor. (Fillyjonk är vad Filifjonkan heter på engelska, och Toves anteckningar på dessa sidor har lite blandat språk.) Detta är från en av de sidor jag såg på Ateneum, och jag undrade då över »marskudda«.

Så här ser Filifjonkans ko ut när den inte är förklädd.

I originalpubliceringen säger marsianen i första rutan förstås istället »It must be an Englishman...«. Jag undrar om Tove skrev engelsman direkt i sitt manus. Hon tänkte knappast på det som en svensk i alla fall, som behövde ändras för att passa in publiceringen i England.

Det jag inte visste var att kudda inte är något annat än finlandssvenska för kossa (SAOB)! Eftersom en del av bildtexterna är på svenska har i boken Tiiny Nunnally fått översätta dem. Tyvärr kunde hon inte heller kudda och skrev (genom att chansa?) »martian pony«! Men självklart är det en Mars-ko de ska förklä kossan till så att en besökande marsian ska känna sig hemma. Som bekant är Mars känt för »a kind of blue, superintelligent cows«.

Vem var Snoke-Dicke?

En bild från Barna Hedenhös som fastnade i huvudet när jag läste det som barn är rödbetorna i Barna Hedenhös i Ryssland. Bertil Almqvist förenar det ryska i rödbetor på grund av borsjtj med de ryska kupolerna, och det visar sig att de är gjorda av jättelika rödbetor.

Idag läste jag om denna bok, från ursprungligen (1962) hette Barna Hedenhös bakom stenridån, och sen senare under dagen när jag läste några sidor ur en tjock Larson-bok (The Far Side) kom jag fram till denna teckning:

Två helt olika böcker med jätterödbetor samma dag. What are the odds?

I mitt Barna Hedenhös-(om)läsande läste jag även den minst återutgivna häromdan:

Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, som synes lånad från biblioteket, för den saknar jag tyvärr själv. Den är från 1954 och som synes dyker då aktuella politiker upp i serien i sina urtidsformer. På de två sidorna nedan presenteras en hög politiker från fyra partier (under stenåldern stammar).

Hjälp mig! För att börja bakifrån ser jag förstås att Urlander är statsminister Tage Erlander och jag förstår att Per Urvin är finansminister Per Edvin Sköld. Jag fattar att Urlund är Bondeförbundets Gunnar Hedlund och att Urup är Sam B. Norup. (Dessa var för övrigt inrikes- respektive jordbruksminister i koalitionsregeringen då.) Och visst förstår jag att Urlin är folkpartiets ledare Bertil Ohlin och att Ljungskile är Svensson i Ljungskile. Men jag fastnar på hö-germanerna. Ur-Jalle är förstås partiledaren Jarl Hjalmarson, men vem är Snoke-Dicke? Jag är för ung för att klara detta! (Detta borde glädja mig, för det blir allt mer sällan detta är ett problem.)

Kan du inte hjälpa mig, så bara njut av Bertil Almqvists fåniga ordvitsar och teckningar. Senare i historien dyker även Vilhelm Moberg upp, som Rasker-Ville.

Tillägg dagen efter: Här finns svar på vem det var.

Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!

Piratpartiets grundare bytte efternamn från Augustsson till Falkvinge år 2004. Vad är detta för slags namn? Han har sagt att det är för att han är en fågelmänniska. »Jag har alltid identifierat mig med de stora rovfåglarna, som jag tycker står för stolthet, frihet och överblick.« Visst låter det lite som ett namn från gamla indianböcker? Man kan lätt tänka sig repliker som »Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!«

Namnlagen

Med den nuvarande personnamnslagen (från 1982) är det lättare att byta efternamn än vad det var i den tidigare lagen från 1963. Då skulle en Augustsson behöva argumentera för att det namnet »icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt«, vilket inte längre är något krav.

Det finns dock några saker som inte är tillåtna för nypåhittade efternamn. Ett är att de inte lätt ska kunna förväxlas med andras efternamn. (Inom parentes: Maria Abrahamsson har blandat ihop detta skydd med upphovsrätt – hennes tanke verkade vara att om Rick Falkvinge tycker om att ha ett unikt namn, så ska han inte vilja reformera upphovsrätten (en helt annan lag). Som jag skrev då i en kommentar: Att de flesta politiker (i likhet med folk i allmänhet) inte vet mycket om vad upphovsrätt innefattar och inte innefattar är ingen nyhet eller överraskning. Men om man är jur. kand. och har arbetat som jurist och som politisk sakkunnig åt en justitieminister, borde man inte vara lite mer kunnig då?)

Finns det ändå andra som heter eller kallar sig Falkvinge? När Falkvinge 2008 mötte en Falkenflügel (= Falkvinge) på ett tyskspråkigt forum kommenterade han Hübscher Nick :-) (= snyggt nick).

Nikunthas

Scenbyte. Jag läser fortfarande ungdomstidningen Kamraten från 1890-talet. I julnumret 1895 gjordes reklam för en kommande följetong:

Som följetong under nästa år ingår en längre berättelse från de amerikanska indianområdena. ”MIAMIERNAS KONUNG” af Edmund Walden, den mest spännande och roliga äfventyrsberättelse som kanske någonsin satts i den svenska ungdomens händer

Något sådant vill man ju inte missa! Bilden ovan visar början av följetongen.

Och där, i tredje delen av följetongen, tillfrågas en ung indian, räddad ur en farlig kanotfärd i storm av tre engelsmän i en slup, vad han heter.

»Vill vår unge broder hålla vakt, under det vi sofva, och väcka oss, när solen kommer?»

Indianen förstod hvad Bob sade, lade handen på hjärtat och nickade jakande.

»Hvad kallar sig min unge broder? Han har dock redan ett namn?»

»Ni-kun-thas, Falkvinge.»

Berättelsen är full med spänningsmoment, som sjörövare och kidnappning, hela tiden med det fransk-indianska kriget i bakgrunden, med en del indianer på den goda sidan och en del på den onda franska sidan.

Nikunthas/Falkvinge är en piankashawer och visar sig inte vara vem som helst: »Vid ljudet af mitt namn tjuta irokeserna af ångest och gömma sig i skogarne, jag är Falkvinge, Tanacharissons son, miamiernas konung.«

Tysk indian

Detta är ju en svensk bearbetning och jag ville se originalet också. Det visade sig att originalet är på tyska och att Edmund Walden är en pseudonym för Franz Treller. Han skrev en stor mängd äventyrsromander i Karl Mays stil. Antagligen skrev han med den pseudonymen för att det känns bäst om indianböcker är på engelska. Annars känns det ju

helt igenom fel,
fel som fan,
som en tysk indian,
en befjädrad german

för att citera skalden.

Denna historia Der König der Miami gick ursprungligen som följetong i pojktidningen Der Gute Kamerad, årgång 1894/95. Illustrationerna är av Oskar Herrfurth. (Han fick ingen credit i den svenska utgivningen.) Den har senare publicerats både under pseudonymen och under Trellers riktiga namn.

Jag tror att originalnamnet var Falkenflügel, och att den som hade detta nick därför möjligen tagit det från boken, men förvirrande nog har namnet ändrats. En av titlarna som berättelsen haft är Falkenflügel (1904), så det är det jag går efter, men figuren har även kallats Falkenschwinge (samma betydelse) och bara Falke i olika versioner. (Boken har getts ut i olika moderniserade bearbetningar både 1952 och 2010. Jag låter här med viss svårighet bli att redogöra för alla ointressanta detaljer om olika utgåvor som jag kunnat kolla.)

På svenska gavs den ut i bokform 1925, fortfarande av »Edmund Walden« och som en »bearbetning från engelskan«, trots att Trellers eget namn stått i den tyska bokutgåvan. Texten tog man tydligen från Kamraten, men med nystavning och med några kortningar. Vill man läsa den är det nog enklast att beställa den i sitt stadsbibliotek, för den finns i Sveriges depåbibliotek (så snart jag har lämnat tillbaka det exemplaret), men illustrationerna finns bara i Kamraten. Jag avslutar med den från titeln:

Samisk uniform

Från Norge rapporteras krav om att landets samer ska få bära säregna plagg i den norska armén. Det var tidningen Ságat som hade artikeln Samiske plagg må tillates med militær uniform för ett par veckor sen, med uppföljning dagen efter, Hijab eller samelue? - Soldater skal gå kledd som soldater!.

Det var Isak Thomas Triumf från Kautokeino som var »overrasket over at både hijab, kalott og turban tillates brukt med forsvars­uniformen, all den tid samiske plagg nektes innpass.

Svenska media tog upp detta (Realisten, GP, SvD, AB) och det slog mig då att jag läst om samiska uniformer tidigare i år, och därför kan presentera en redan väl genomtänkt plan för hur sådana ska utformas.

Detta gäller hur det var för hundra år sen. Inte på riktigt i och för sig, men i en framtidsroman jag läste tidigare i år, där Sverige hamnar i krig och en samisk bataljon spelar en viktig roll.

Det är När krigsguden talar – en romantiserad skildring af vårt kommande krig, skriven av kapten Iwan T. Aminoff, signaturen »Radscha«. Sverige blir anfallet av en närliggande stormakt som aldrig nämns vid namn, men som naturligtvis är Ryssland som vanligt i sådana historier.

Det märks lite då och då att det är Ryssland det handlar om, och jag förstår inte riktigt varför Aminoff undviker att nämna det vid namn. Det sägs att det är en stormakt, och det är sällsynt av någon av svenskarna är »mäktig våra fienders något svårlärda språk«. Tydligast blir det kanske när det om en fiendesoldat som man iakttar på håll sägs »Karlen hade dragit baschliken öfver hufvudet och bar geväret hängande i remmen öfver ena axeln.« Basjliken, en huva med ändar att knyta i nacken, ingick mycket riktigt i den ryska arméns uniform då (och blev 1917 ett kännemärke för Vita armén i inbördeskriget).

Så samerna då?

Romanen kom ut 1904 och utspelar sig efter 1907, för det berättas att det detta år kommit en ny värnpliktslag som införde en mängd ändringar som Aminoff såg som önskvärda. Bland annat ökade tjänstetiden till 15 månader och antalet officerare ökade. En av nyheterna var detta:

Men man förstod också, att tillgodogöra sig en hittills för värnplikten helt och hållet främmande folkklass – lapparna. Det hade dock fordrats ganska energiska ansträngningar, icke minst från militärt håll, för att öfvertyga riksdagen, att man ej borde försumma att draga fördel af dessa nomader, hvilkas kännedom om de säregna förhållandena i nordligaste Sverige i förening med uthållighet och jägareinstinkt gjorde dem till det bästa soldatmaterial, man i dessa trakter kunde önska sig.

Man uppsatte af denna anledning »den lappländska bataljonen», till hvilken äfven finska nybyggarna till en stor del uttogos.

Möjligheterna till detta var mycket bättre 1907 än vad det varit tidigare, på grund av bättre kommunikationer (»man hade redan börjat anläggningen av västra centralbanan, och man såg den tidpunkt nalkas, då kommunikationerna skulle förvandla det slumrande Norrbotten till ett liflifgt landskap, som var i stånd att utsläppa millioner i marknaden«).

Att unionen mellan Sverige och Norge skulle ha upplösts, som den ju gjorde 1905 i verkligheten, ingick inte i Aminoffs tankar om framtiden. Året efter unionsupplösningen skrev han faktiskt en ny krigsframtidsroman Kriget Norge – Ryssland. Följder av olycksåret 1905 (som finns tillgänglig från projekt Runeberg) som visar hur farligt det var med denna unionsupplösning.

I boken hamnar norska trupper tillsammans med den svenska lappländska bataljonen i ett läge, och det är här frågan om samernas uniform kommer upp:

Norrmännen betraktade nyfiket sina egendomliga stridskamrater och samlade sig i grupper kring dessa.

Man hade låtit lapparna i hufvudsak bibehålla sin nationaldräkt. Införandet af arméns uniform för dem var af praktiska skäl icke lämpligt.

Karbinen och den påsliknande packningen, ammunitionsgördeln och reservskodonen utgjorde det hufvudsakliga af deras utrustning, och klädernas färg var ljusgrå, men man hade låtit dem samtidigt behålla de färgrika bårderna, de vida lindade byxorna och den toppiga mössan, ehuru denna bar en skärm, som kunda såväl fällas ned som vikas upp.

Tyvärr finns ingen närbild på dessa samer i uniform, utan bara bilden högst upp, men det går i alla fall att ana att mössorna är toppiga där.

Inte långt efteråt, 1914, kom ännu en framtidsroman av Aminoff där Sverige blir invaderat ut, Invasionen eller Det eröfrade landet från 1914. Även den finns på projekt Runeberg.

När så världskriget började behövde han inte skriva framtidsromaner längre, utan skrev en hel serie romaner med »romantiserade skildringar« från olika fronter av det pågående kriget. Under 1914–1915 kom det ut 15 (!) krigsromaner i denna serie. (I skämttidningen Lutfisken från 1914 syns ett anslag »OBS! En ny krigsroman i timmen af Radscha!!« i ett skyltfönster på en bild.)

Böcker böcker böcker

Tänk om jag skulle vräka ner alla böcker på golvet för att få en kaotisk bild av vad det finns där!

Eller njä, jag väljer att göra ett kollage av mina inscannade omslagsbilder istället (som jag gjort för att ha till min bokförteckning på Librarything).

Jag trodde att jag lätt skulle hitta ett program som gjorde ungefär det jag ville, men jag hittade inget. Kanske letade jag för dåligt, så då fick jag anledning att skriva ett litet sånt själv istället.

Så här blev det. Mmm.. böcker!

(större bild, en annan, en till)

The knowledge that they are there in plain view is both stimulating and refreshing.

Everyone should begin collecting a private library in youth; the instinct of private property, which is fundamental in human beings, can here be cultivated with every advantage and no evils. One should have one's own bookshelves, which should not have doors, glass windows, or keys; they should be free and accessible to the hand as well as to the eye. The best of mural decorations is books; they are more varied in color and appearance than any wallpaper, they are more attractive in design, and they have the prime advantage of being separate personalities, so that if you sit alone in the room in the firelight, you are surrounded with intimate friends. The knowledge that they are there in plain view is both stimulating and refreshing. You do not have to read them all. Most of my indoor life is spent in a room containing six thousand books; and I have a stock answer to the invariable question that comes from strangers. "Have you read all of these books?" "Some of them twice." This reply is both true and unexpected.

(Citerat från ett tal av William Lyon Phelps)

För ett par år sen rapporterade jag när jag senast passerade en milstople, och nu har jag fått ett ryck och börjat lägga in fler av mina böcker på Librarything igen, så häromdagen nådde jag milstolpen 6000. (Jag har alltså inte skaffat tusen nya böcker! Jag har snarare gjort mig av med mer än jag skaffat senast tiden.)

Jag märkte inte när det skedde, men när jag i efterhand listar mina böcker i inskrivningsordning står på plats sextusen en barnbok från 1950-talet, Sussis sagoskepp av Britta Lewin, illustrerad av Rune Andréasson. (Illustrationen ovan är tagen därifrån.)

Librarything rekommenderar jag gärna för att hålla koll på böcker. När man lägger in böcker där kan man hämta information om böckerna från en mängd bibliotek eller nätbokhandlar runt om i världen, och i nödfall lägga in informationen själv, så man är inte begränsad vad gäller vilka böcker man kan lägga in. Jag har använt svenska Libris som källa för information om de flesta av mina böcker och har rätt mycket som ingen annan användare har. (Medianen för antal inlagda ägare av mina böcker är 4.) Det går förstås att hämta ut ens information därifrån, så man inte riskerar att bli fastlåst i Librarything om den skulle bli sämre.

Här nedan kan man hursomhelst kika på några slumpvalda böcker jag har och vilka författare jag har flest böcker av.

Det är mansdominerat som synes. Statistikgrejset på Librarything visar att jag har böcker av 1740 kända män och bara 293 kvinnor. (För många saknas dock uppgift.)

Första silen är gratis, eller snarare de första 200 böckerna. Vill man lägga in fler än så finns det betalkonton. Jag tyckte det var så trevligt efter att jag började använda detta så jag genast ville ha ett sånt, och detta blev mitt direkta skäl till att skaffa ett betalkort efter att ha klarat mig löjligt länge utan något för de flesta så självklart, då det var så besvärligt att betala detta annars. Så det var inte få saker som hade varit mindre viktiga!

1906-11-03 igen

För ett par år sen undersökte jag när Emil i Lönneberga utspelar sig (det är 1906), och märkte i samband med det av störande anomalier i berättelsen som verkade antyda något om vad som egentligen skedde den tredje november 1906.

Nu har har jag fått kommentarer på denna gamla text från en Erland som har en förtjänstfull teori om vad det var som skedde. Jag återger teorin här:

Sen har jag en teori om hysset den tredje november. Det är uppenbarligen något som Lindgren finner ytterst lustigt. Då kan det knappast röra sig något något allvarligt eller tragiskt, för då skulle inte Lindgren skratta åt det. Men ändå var det tydligen tillräckligt allvarligt för att Emils mamma skulle avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Detta tyder på att det som hände var yttert pinsamt för någon eller några, men att ingen tog allvarlig skada av det.

Vem eller vilka var det då som utsattes för pinsamheterna? Knappast någon i Katthult. Böckerna igenom råkar ju folket i Katthult, och särskilt pappa Anton, ut för den ena pinsamheten efter den andra pga Emils hyss, utan någon av dem, såvitt vi vet, försökt hindra Lindgren från att skriva om det. Det är därför troligt att det var någon utomstående som råkade ut för något mycket pinsamt, och att Emils mamma ville skydda honom eller henne, eller dem, från att förlora ansiktet.

Vem eller vilka kan denne eller dessa utomstående vara? Troligen någon eller några som stod högre på samhällsstegen än familjen Svensson, och som främst mamma Alma ville hålla sig väl med. Hon skulle knappast ha gjort sig sånt besvär för någon vanlig bondes eller bondmoras skull, än mindre för en drängs, pigas eller ett fattighjons. Eftersom det var Alma och inte Anton som avkrävde Lindgren tystnadslöfte är det också troligt att denna högt uppsatta person (eller de) hade en närmare relation till Alma än till Anton (det kan förstås också vara så att Lindgren kände Alma bättre än Anton, varför det blev Alma som avkrävde tystnadslöftet), och som Alma ville hålla sig väl med. Dessutom kan det ha något samband med händelserna i Vimmerby tre dagar tidigare, som Per föreslog.

Så, känner vi till någon förhållandeviss högt uppsatt person, som särskilt Alma ville hålla sig väl med, och som var med i Vimmerby tre dagar tidigare? Ja, det finns exakt en person som uppfyller alla dessa villkor: Fru Petrell!

Fru Petrell är ju en »fin« fru i Vimmerby som Alma känner, men de umgås knappast på likställda villkor. Troligen brukar hon köpa produkter från Katthult, t.ex. köper hon körsbärsvin vid ett senare tillfälle. Det är därför naturligt att Alma inte vill att det skall bli allmänt känt att fru Petrell råkat ut för något mycket pinsamt pga Emil. Om inte annat försöker hon hemlighålla det för att skydda sina affärer.

Vad kan då fru Petrell ha råkat ut för i Katthult den tredje november? Ja vad vet vi om fru Petrell förutom det som nämnts ovan? Jo, framför allt framhålls det att hon älskade Almas hemgjorda korv. Det var fru Petrell som fick den lilla korvbit som blev över efter att Emil ätit upp resten vid kalaset i Katthult när Emil hissade upp Ida i flaggstången. Och det är troligt att denna korv är en av de produkter fru Petrell brukar köpa från Katthult. När då Svenssons träffar fru Petrell i Vimmerby den 31 oktober kan man tänka sig fru Petrell frågar Alma om hon har någon korv att sälja. Alma hade knappast med sig några stora mängder korv till Vimmerby, men hon kan ju ha svarat att visst, hon skulle gärna koka korv åt fru Petrell, och att hon var välkommen till Katthult för att hämta den några dagar senare...

Apropå korv erinrar vi oss nu att just en korv fick stor betydelse i berättelsen om tabberaset, den falska berättelse som Lindgren lade in för att mörka vad som hände den tredje november. I denna falska berättelse låter Emil gräva en varggrop och sätter en korv på en pinne ovanpå gropen, som lockbete för vargarna. Det bär sig ju inte bättre än att det är Kommandoran som får syn på korven och inte kan motstå den, och följaktligen ramlar ned i varggropen. Nu är det ju högst osannolikt att något sådant skulle hända, eftersom kommandoran just varit på kalas och ätit sig mätt, och dessförinnan ensam ätit upp all den mat som Alma gjort i ordning åt alla fattighjonen. (Hela tabberaset är ju för övrigt en uppenbar lögnhistoria, för naturligtvis skulle Alfred ha satt stopp för det, såsom den ende vuxne i Katthult vid tillfället.) Så att Kommandoran vid detta tillfälle inte skulle ha kunnat motstå en korv på en pinne är ju uppenbart absurt. Men kanske innehåller historien ändå en kärna av sanning. Per föreslog ju att Lindgren lagt in ledtrådar till vad som hände den tredje november på andra ställen i böckerna, och kanske är detta en sån ledtråd. Just korven tyder på det eftersom korv också kan ha spelat en roll i det som verkligen hände den tredje november.

Vad var det så som hände? Ja om vi antar att berättelsen om varggropen innehåller någon sanning så är det en idé som nästan ger sig själv: Det är osannolikt att Kommandoran inte kunde motstå korven. Men finns det någon annan som inte skulle ha kunnat motstå den? Ja, vem är det i Emilböckerna som är särskilt känd för att inte kunna motstå korv? Just det, fru Petrell!

Så, Emil kanske faktiskt lät gräva en varggrop, med en korv på en pinne som lockbete, fast inte vid jultiden utan redan i början av november. Anta vidare att fru Petrell kommer till Katthult för att hämta den korv som Alma lovat att koka åt henne några dagar tidigare. Vidare kan vi anta att fru Petrell av någon anledning kommer till Katthult tidigare än avtalat. Hon finner då att ingen är hemma i Katthult. Nå, hon vet att hon är för tidig, så hon beslutar att vänta tills Svenssons kommer hem. Medan hon väntar går hon en runda på gården, och får se – en korv! Och till skillnad från Kommandoran är fru Petrell galen i korv, i alla fall Almas hemgjorda korv. Det är därför helt logiskt att hon i denna situation, när hon är där för att hämta korv och säkert är jättesugen på korv, inte kan motstå en korv när hon får syn på den, trots att den är uppträdd på en pinne. Hon går då fram för att ta korven... och ramlar i varggropen!

Alltså: det var fru Petrell som ramlade i varggropen den tredje november, inte Kommandoran den 26 december. (Kommandoran kan rentav vara en uppdiktad gestalt.)

Så småningom hittar man fru Petrell i varggropen, och hon räddas oskadd. Men det är ju synnerligen pinsamt för henne. Och det värsta är inte att hon ramlade i varggropen i och för sig, utan att hon hade så dålig impulskontroll att hon inte kunde motstå en korv på en pinne ute: ett chockerande beteende för en överklassdam på den tiden. Man kan lätt förstå att hon bönföll Alma att inte berätta det för någon. Och av omsorg om affärerna mm. gjorde Alma sitt bästa för att historien inte skulle spridas. Hon lyckades inte helt, eftersom Lindgren fått reda på det, men lyckades att avtvinga att avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Resultatet var att vi fått läsa om tabberaset och Kommandoran i varrggropen istället för sanningen...

Jag ska erkänna att jag hoppades vara något på spåren som skulle ha större betydelse om det avslöjades idag än detta. Något med Illuminati, utomjordingar eller åtminstone en komplott kring Oskar II, och det kan ha gjort att jag inte alls funderade i sådana banor, men det verkar ligga mycket i ditt resonemang. Även om vi kanske aldrig helt säkert får veta sanningen så verkar det mycket troligt att detta innehåller en del av sanningen om vad som skedde.

Det är dock några omständigheter att tänka på här. En är att vad som nu hände inte blev helt mörklagt. Det var ju »efter den betan som Lönnebergaborna samlade ihop de där pengarna du minns och ville skicka Emil åt Amerika«. Men kanske insåg aldrig fru Petrell att hennes missöde blivit allmänt känt? Ditt scenario känns inte heller som något som skulle föranleda Lönnebergaborna att samla in pengar. Det är därför jag tror att detta bara är en del av sanningen.

Bilden visar en petrell och är tecknad av John Gould.

Slutmässat

Årets skörd från Bokmässan blev 28 serieböcker, 60 andra böcker och 5 tidskrifter, vilket var mer än jag hade tänkt. Jag skyller på Olof som inte slog mitt flipperrekord under lördagen. Hade han gjort det hade jag spelat flipper konstant under söndagen tills jag slagit tillbaks istället för att gå runt och köpa saker.

Då misslyckades jag ändå (tre gånger!) med att köpa Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten som jag fick ett mycket positivt intryck av. När det på ett seminarium sades om honom att nu, 70 år gammal, efter att ständigt ha hållit på med olika konstprojekt sedan 60-talet, så verkar han få sitt genombrottsår kommenterade han: "Man får stå på sig lite som kulturarbetare." Så sant.

Istället ska jag nu sortera in böcker från Kring långvedsbrasan till Det är bara lite aids. Pust pes.

Bokmässan

Två dagar har gått av bokmässan. och böcker i all ära, och intressanta seminarier om bl.a. en Ulrike Meinhof-biografi och om arkivering av Internet, men en höjdpunkt har varit att Kraft & Kultur har ett flipperspel i sin monter! Eftersom Olof slog mig där i torsdags så var jag tvungen att gå tillbaks dit dagen efter. När jag äntligen hade återställt ordningen kunde jag gå på seminarier igen, och det blev ett om Joanna Rubin Drangers nya seriebok Alltid redo att dö för mitt barn. Jag konstaterade att vi var 44 kvinnor och 7 män i publiken, trots (?) att det handlade om tecknade serier, och undrade om det spelar nån roll att hon låter bli att kalla sina tecknade serier för just tecknade serier.

Tusental

Att lägga in böcker på Librarything är fortfarande roligt. Jag märkte inte av när jag hade kommit upp till tusen böcker, men när jag lade in Landet utanför av Maria Gripe märkte jag att det blev bok tvåtusen och firade det genom att läsa den. Igår kväll kom jag upp till tretusen, men det var Nusvensk frekvensordbok baserad på tidningstext, del 2, köpt för 49,50 på rea på Studentbokhandeln för länge sen. Det är en mastig volym på 1066 sidor med många ordlistor över hur vanliga ord var i svenska tidningar 1965, och det kändes inte lika lockande att läsa som Gripe, men nånting kan man ju göra.

Jag plockade ut de hundra vanligaste geografiska namnen från lista 1.1.6.11 där med egennamn i frekvensordning. De är i tur och ordning Sverige, Stockholm, England, Frankrike, Europa, Paris, London, Tyskland, Danmark, Norge, Göteborg, York, Malmö, Finland, Kina, Moskva, Sovjet, Washington, Amerika, Vietnam, Rhodesia, Italien, Uppsala, Storbritannien, Lund, Sovjetunionen, Köpenhamn, Spanien, Skåne, Västtyskland, Berlin, Österrike, Ryssland, Rom, Indien, Afrika, Wien, Sydafrika, Norden, Schweiz, Holland, Småland, Algeriet, Nordvietnam, München, Peking, Israel, Jugoslavien, Japan, Pakistan, Skandinavien, Polen, Örebro, Australien, Kuba, Asien, Kanada, Norrland, Sydvietnam, Atlanten, Bonn, Island, Kiruna, Hollywood, Östersjön, Ungern, Sydamerika, Norrköping, Oslo, Västberlin, Västeuropa, Helsingfors, Öland, Grekland, Medelhavet, Hanoi, Skövde, Sydöstasien, Belgien, Halmstad, Växjö, Chicago, Kalmar, Genève, Portugal, Madrid, Bryssel, Sydsverige, Östtyskland, Dalarna, Kongo, Marocko, Halland, Umeå, Gävle, Hälsingborg, Skansen, Bulltofta, Jönköping, Tjeckoslovakien

(Tittar man istället på personnamnen så ser man snart att bland de hundra vanligaste förnamnen i svenska tidningstexter 1965 är det 9 kvinnonamn och 91 mansnamn. Jag undrar hur det ser ut idag.)

Jag tänkte försöka få en bild av vilka delar av världen som är mer eller mindre på tapeten idag än då, så därför jämförde jag detta med antal träffar jag får om jag söker på samma namn på news.google.se och kalibrerade siffrorna för att få ungefär samma mått. En del är väl självklart. Det lär skrivas mindre om Östtyskland nu när det inte finns längre, t.ex. Annat är kanske inte lika självklart. Här är listan sorterad med namn, frekvens då, frekvens nu och kalibrerad relativ förändringen i procent, sorterade efter det sistnämnda, så först kommer det som relativt sett nämns oftare idag och sist Sydvietnam som inte fick en enda träff när jag sökte och alltså har gått ner med hundra procent.

Umeå	11,16	1032	+611
Jönköping	10,34	760	+465
Norrköping	19,05	1211	+389
Kalmar	13,60	856	+384
Gävle	10,96	659	+362
Halmstad	14,55	779	+312
Halland	11,18	477	+228
Skåne	46,95	1943	+218
Örebro	27,32	1024	+188
Madrid	12,47	450	+177
Växjö	14,50	494	+162
Malmö	104,90	3112	+128
Portugal	12,48	347	+114
Helsingfors	17,26	471	+110
Ryssland	45,14	1223	+108
Uppsala	72,51	1866	+98
Dalarna	11,49	291	+95
Bryssel	12,44	302	+87
Spanien	48,44	1156	+83
Göteborg	129,00	2921	+74
Asien	22,33	502	+73
Stockholm	412,60	8509	+59
Skövde	15,55	311	+54
Finland	93,45	1867	+54
Japan	28,89	543	+44
Sverige	649,00	11911	+41
Lund	70,82	1269	+38
Kanada	21,85	369	+30
Oslo	18,33	307	+29
Polen	27,42	437	+23
Norden	39,30	631	+23
Australien	26,92	425	+21
Norrland	21,41	317	+14
Europa	185,80	2760	+14
Grekland	16,56	242	+12
Kina	90,93	1308	+11
Östersjön	19,41	258	+2
York	110,20	1407	-2
Belgien	14,55	185	-2
Danmark	137,10	1688	-5
Indien	40,87	501	-6
Schweiz	36,34	440	-7
Tyskland	142,10	1697	-8
Öland	16,63	195	-10
Afrika	40,14	457	-12
Köpenhamn	56,40	636	-13
Israel	29,33	326	-15
Island	20,59	221	-17
Chicago	13,68	139	-22
Italien	77,44	771	-23
Österrike	45,19	455	-23
Kiruna	20,02	193	-26
Storbritannien	71,27	680	-27
Holland	34,80	332	-27
Sydafrika	39,76	357	-31
Norge	135,10	1183	-33
Peking	29,90	259	-33
Berlin	45,79	376	-37
Hollywood	19,62	156	-39
Skansen	10,56	82	-40
Småland	32,09	231	-45
Sydamerika	19,06	129	-48
London	169,20	1115	-49
Ungern	19,16	128	-49
Skandinavien	27,78	171	-53
Kongo	11,48	62	-58
Genève	12,76	66	-60
Marocko	11,29	57	-61
Rom	41,09	201	-62
Pakistan	28,18	130	-65
England	220,10	963	-66
Wien	40,07	178	-66
Västeuropa	17,33	77	-66
Atlanten	20,93	90	-67
Medelhavet	16,09	69	-67
Frankrike	213,70	861	-69
Moskva	90,07	347	-70
Sydsverige	12,39	49	-70
Washington	84,78	325	-71
Paris	184,30	634	-74
München	30,66	93	-77
Tjeckoslovakien	10,30	25	-81
Kuba	26,44	62	-82
Jugoslavien	29,03	66	-83
Sovjetunionen	59,87	94	-88
Amerika	84,15	108	-90
Vietnam	79,04	102	-90
Hanoi	15,87	19	-91
Östtyskland	12,19	14	-91
Algeriet	31,91	28	-93
Sovjet	89,68	71	-94
Västtyskland	45,94	15	-97
Bonn	20,78	7	-97
Västberlin	17,80	5	-98
Bulltofta	10,42	3	-98
Rhodesia	79,03	9	-99
Nordvietnam	31,66	3	-99
Sydöstasien	15,16	2	-99
Hälsingborg	10,88	1	-99
Sydvietnam	21,30	0	-100

Att så många svenska ställen har högre siffror nu kanske bara beror på att det inte är riktigt samma slags källor som har använts, men att en del ställen ändå har markant lägre siffror nu tycker jag är intresseväckande. Varför har Småland gått ner 45% medan Halland och Skåne går upp? Varför har Kiruna gått ner medan andra svenska städer gått upp, i synnerhet Umeå? Frågor frågor.

Jag hälsar eder, kära små rutiga barn!

Bokmässan pågår för fullt och jag går runt och känner mig nöjd med att jag inte köper på mig alldeles för mycket. Men en del blir det.

Bland annat har jag köpt Ur-Pippi, som visst kom redan i våras. Det är förstaversionen av Pippi Långstrump, alltså den version som Bonniers refuserade och som Astrid senare arbetade om till den version som Rabén och Sjögren gav ut. Trots att jag tycker innehållet är mycket intressant tog det ändå emot, eftersom boken är typografiskt misslyckad.

Den är satt i skrivmaskinsstil, vilket jag tycker är vansinnigt! Jag gissar att man funderade på att ge ut en faksimil av Astrids maskinskrivna original och att det var den funderingen som mynnade ut i denna meningslösa halvmesyr. Därmed har man fått en mer svårläst och ful text med understrykning och s p ä r r n i n g med hela blanksteg utan att man får de fördelar som trogenhet mot originalet ger.

På omslagets insida finns första och näst(!) sista sidan i originalet återgivna, och av detta framgår att man hursomhelst inte ens använt samma skrivmaskinsstil som på Astrids maskin. På dessa två sidor finns förresten att par rättade felslag, men dessutom en onödigt ändrad interpunktion, troligen av misstag, och en rättelse av "Sydamerka" till "Sydamerika", vilket jag inte alls är säker på var ett felslag på skrivmaskinen (det är Pippi som säger det). När man hittar missar på en så liten del av texten undrar man ju hur många det finns i hela texten.

Innehållet är viktigare än utformningen, och visst är det roligt att denna originalversion av Pippi har publicerats, och kommentarerna av Ulla Lundqvist som jag inte har läst än är säkert bra, men ändå bock i kanten åt Rabén och Sjögren till den hemska utformningen. Dom borde verkligen ha vetat bättre.

Ja, det får väl räcka med rant om något som i praktiken inte stör så mycket och ...

Nej förresten, jag fortsätter: Dessutom, även om man nu har fått för sig att sätta texten i ett jämnbrett typsnitt för att efterlikna skrivmaskin så stör det att som här ha ett styckeindrag som inte är ett helt antal blanksteg utan mellan fyra och fem tecken brett. De rader som inleder stycken är alltså lite förkjutna mot andra rader så att tecknen där inte följer det rutmönster som det blir på andra rader. Vansinne!