Hur ska du kryssa?

Hur ska du rösta i EU-valet? Sannolikt vänder du dig inte till mig för att få svar på vilket parti du ska rösta på, men kanske är du en av de många för vilka turerna kring upphovsrättsdirektivet var bland det viktigaste som skedde i EU-parlamentet den här perioden.

I så fall tycker du nog som jag att det som skedde då bör märkas i detta EU-val som kommer så snart efteråt (både i Sverige och i andra länder), och jag hjälper dig genom att summera vem som gjorde vad så att detta kanske kan påverka ditt personkryss, beroende på vilket parti du har tänkt rösta på.

Här tar jag alltså för givet att vi är överens om hur ledamöterna borde ha röstat i slutet av mars. (Ifall du inte håller med kan vi diskutera det en annan gång.) De borde först ha röstat ja till att ändringsförslag skulle få tas upp i omröstningarna, så att de mycket dåliga delarna av upphovsrättsdirektivet skulle kunna tas bort och de bra delarna sen röstas igenom. Detta misslyckades med några få rösters övervikt. Sen borde de ha röstat nej till hela direktivet när de mycket dåliga delarna var kvar.

Den som röstade "rätt" i båda dessa omröstningar betecknar jag som "++". Med "felaktigt" röstande blir det minus istället för plus, så t.ex. betyder "+−" att ha röstat för att ändringsförslag skulle tas upp, men sen ja till hela omodifierade direktivet.

Jag går igenom partierna i nuvarande storleksordning.

Socialdemokraterna

Sverige har för tillfället 20 ledamöter i EU-parlamentet och det är samma antal som ska väljas i årets val. Största partiet är socialdemokraterna med 5 ledamöter.

Socialdemokraterna var inte eniga. Från regeringshåll ville de få igenom upphovsrättsdirektivet men justitieministern blev tillsagd av riksdagen mot sin vilja att rösta nej, bland annat för att regeringspartiet Miljöpartiet röstade emot!

Socialdemokraternas EU-parlamentariker vacklade in i det sista med enormt tryck på sig.

Av de 5 ledamöterna är det bara 2 som finns med på årets lista. Nummer 3 Jytte Guteland som röstade "+−" och nummer 16 Aleksander Gabelic som röstade "++".

Jag är övertygad om att ett starkt personkryssande på den nedflyttade Gabelic av honom och av andra skulle förstås som en markering i just denna fråga, så jag hoppas verkligen att många s-röstare kryssar honom.

Rätt kryss: Aleksander Gabelic.

Miljöpartiet

De fick 4 ledamöter inröstade senast. Alla dessa röstade "++" och hade även skrivit på Pledge 2019 om detta i förväg. Max Andersson har under tiden bytt parti till nya Partiet Vändpunkt och ytterligare en är inte med på mp:s lista i år. De två som är kvar är #3 Jakop Dalunde och #4 Bodil Valero.

[Ändrat 17/5:] Det går inte alltid att lita på Miljöpartiet här. När Isabella Lövin var EU-parlamentariker var det gång på gång som hon inte följde miljöpartiets uttalade hållning i internetfrågor, utan höll en egen motsatt linje, och årets toppkandidat Alice Bah Kuhnke har också haft en hållning som går emot i sådana frågor, bland annat säger hon i SVT:s toppkandidaterna att hon skulle röstat för den ogenomtänkta terrorismlagen som kräver ständig jour för alla internetplattformar och därför i praktiken närmast omöjliggör små sådana. Så kryssa Jakop Dalunde eller Bodil Valero.

Moderaterna

De har 3 ledamöter nu. Av dessa uteblev en från omröstningarna, medan de andra två röstade "++". Ingen av dem står med på årets lista, så det går inte att skilja årets kandidater åt med anledning av detta.

Liberalerna

De har 2 ledamöter nu. De röstade båda "++" och en hade även skrivit på Pledge2019. Ingen av dem står kvar på årets lista, så det går inte att skilja årets kandidater åt med anledning av detta.

Sverigedemokraterna

De har 2 ledamöter nu. Båda sa att de avsåg att rösta "++" men röstade istället "−+". De var därmed ett par av dem som bidrog till att den första och viktigaste omröstningen förlorades med några få röster på grund av feltryckningar.

I en så viktig omröstning där det finns ett så starkt tryck på ledamöterna kan man inte lämna öppet för spekulationer om det verkligen var feltryck på det sättet, och ingen bör därför rösta på #1 Peter Lundgren eller #4 Kristina Winberg.

Centerpartiet

De har nu 1 ledamot, nämligen Fredrick Federley som röstade "++", har gjort Pledge2019 och är översta namn på årets lista. Kryssa Fredrick Federley!

Vänsterpartiet

De har nu 1 ledamot som även är årets toppkandidat #1 Malin Björk. Hon röstade "++". Kryssa Malin Björk!

Kristdemokraterna

De har 1 ledamot nu. Han röstade "++", men står inte med på årets lista, så det går inte att skilja årets kandidater åt på grund av detta.

Feministiskt initiativ

De har nu 1 ledamot som även är årets toppkandidat #1 Soraya Post. Hon hade sagt innan att hon skulle rösta "rätt", men uteblev helt från omröstningen. Enligt uppgift från hennes parti i efterhand var hon sjuk, men jag har inte hört henne kommentera detta själv, och att döma av hennes övriga verksamhet före och efter var det inte något långvarigt.

Att under en omröstning där det var ett sånt stort tryck på ledamöterna bara utebli utan förklaring i förväg och utan att själv överhuvudtaget kommentera hur illa det var att missa en de viktigaste omröstningarna under ens mandatperiod duger inte, enligt mig, så jag tycker att den som röstar på Fi ska kryssa någon annan.

Piratpartiet

De har nu ingen ledamot, men var med i EU-parlamentet under förra perioden, och har i Novus senaste prognos 1,9 % vilket är högre än Feministiskt initiativ.

Detta är väl en fråga där man kan lita på alla kandidater i just Piratpartiet, men det kan ändå påpekas att toppkandidaten Mattias Bjärnemalm redan har stora erfarenheter i just av denna fråga som sakkunnig kring digitala frågor åt gröna gruppen i EU-parlamentet.

Övriga?

Ifall något parti utöver de ovanstående har möjlighet att komma in så är det väl Vändpunkt, som inte redovisas separat i Novus prognos, utan ingår i övriga som tillsammans får 1,9 procent. Där är Max Andersson ett säkert kryss, enligt skäl som står under miljöpartiet ovan.

Ja, det var allt, när jag koncentrerar mig till bara denna fråga. Mina allmänna kommentarer för fem år sen om hur man inte ska tänka vad gäller block, stora och små partier och fyraprocentspärren gäller fortfarande, och de flesta valkompasser jag sett för detta val är tyvärr missvisande på samma sätt som de för fem år sen var.

Bilden visar omröstningen och är tagen från Wikimedia och är licensierad CC-BY-4.0: © European Union 2019 – Source: EP.

Hur man röstar i EU-valet, del 1

Väldigt snart är det ju dags för EU-val, och ni väntar förstås på att jag ska berätta för er hur ni ska rösta.

Steg 1 är att frigöra sig från invanda tankespår som har med riksdagsvalet att göra, men inte har med EU-valet att göra.

De svenska blocken finns inte här

Mycket i svensk politik handlar om block, och balansen mellan blocken, på grund av regeringsfrågan, och många bestämmer därför först vilket block de ska rösta på.

Detta är inte tillämpligt i EU-valet. Det spelar aldrig någon särskild roll hur balansen mellan de tjugo svenska parlamentarikerna är, och EU-parlamentet ska inte tillsätta någon regering i vilket fall. Möjligheten att få en allmän ideologisk styrsel över EU längs en vänster-höger-skala ligger snarast i första hand i de nationella valen som indirekt avgör vilka som sitter i ministerrådet.

Att bli största svenska parti i EU-parlamentet är till exempel ett meningslöst mål. Det är klart att partierna vill ha så många mandat som möjligt, men just det mandatet som gör en störst är i detta fall inte mer värt än något annat mandat.

Stora och små partier

Många gör stor skillnad mellan stora partier och små partier. Även om de mest sympatiserar med ett »litet« parti röstar de hellre på ett större parti. Det kan bland annat ha att göra med tanken om att få en stark regering (som inte är tillämplig i EU-valet) eller kanske att de tänker att en liten grupp inte kan få igenom så mycket.

Den sista punkten gäller även i EU-parlamentet, men vad som är stort här blir inte automatiskt stort i hela EU för det. Ingen gruppering bland de tjugo svenska EU-parlamentarikerna blir ju särskilt stor i hela parlamentet, men alla ingår i grupperingar av avsevärd storlek.

Av de de nuvarande svenska ledamöterna är den största gruppen efter svensk partitillhörighet socialdemokraterna. De är 6 av de totalt 195 ledamöterna i S&D-gruppen i parlamentet. Den minsta gruppen i svensk partitillhörighet är kristdemokraternas enda ledamot, som (tillsammans med moderaterna) ingår i den grupp som är den största i parlamentet – den 274 ledamöter starka EPP-gruppen. Så det finns inget sådant skäl att påverkas av det svenska partiets storlek.

Är partigruppens storlek viktig då? Det är möjligt att det nångång i framtiden blir så att dessa de två största partigrupperna totalt dominerar, och att det i praktiken nästan blir ett tvåpartisystem som i USA, men så är det i alla fall inte nu, då dessa de två stora tillsammans bara har 61%, och även den minsta partigruppen som något svenskt parti tillhör (v) är nästan 5% stor.

Det här tycks de flesta tänka på, då de största partierna brukar få många fler röster i riksdagsvalet än i EU-valet. Det brukar formuleras som att röstande inte är trogna »sitt« parti i EU-valet. (Kanske borde det snarare heta att det är i riksdagsvalet som många inte är trogna »sitt« parti, då de där känner sig tvungna att rösta på andra bästa istället, eftersom det känns så viktigt att det blir en (stark) X-regering istället för en Y-regering.)

Fyraprocentspärren

Fyraprocentspärren finns i EU-valet, men spelar liten roll. I riksdagsvalet får den som kommer över den tröskeln en rejäl representation i riksdagen. (4% av 349 ledamöter är nästan 14 ledamöter.) För partier som ligger nära gränsen kan små skillnader spela mycket större roll än för andra partier, så det kan innebära taktiska skäl för att rösta på ett sådant parti – »Kamrat 4 procent«.

Men i EU-parlamentsvalet är det bara tjugo svenska ledamöter som ska utses, och 1/20 = 5%, så spärren ligger nära den »naturliga« spärren ändå, och spelar i praktiken liten roll.

Trots att 1/20 är mer än 4% kan det bli 4%-spärren som hindrar ett mandat, men då gäller det bara ett mandat ändå. Så är det med den nuvarande mandatfördelningen bland de tjugo svenskarna. Utan fyraprocentspärren skulle junilistan ha fått behålla ett av sina tre mandat från förra perioden. Men större skillnader än så är det inte. Den skillnaden på ett är vad ens röst kan innebära för mandatfördelningen oavsett parti, så länge det överhuvudtaget har en chans att komma med i parlamentet, så till skillnad från riksdagsvalet finns det inte samma särskilt starka skäl att rösta på sitt »näst bästa alternativ« om det i opinionsundersökningarna verkar vara nära att åka ut (som c, kd, pp) eller nära att komma in (fi).

Vad beslutas i EU-parlamentet?

Ovanstående borde vara självklart, men behöver kanske sägas ändå, med tanke på hur ofta det sägs tokigheter om att »vinna EU-valet« och liknande.

Det borde också vara självklart att EU-valet inte handlar om svenska inrikesfrågor och än mindre om huruvida Sverige borde vara i EU överhuvudtaget, oavsett hur många valenkäter, valkompasser och valpropaganda som fokuserar på sådant.

I SVT:s valkompass frågas bland annat om Sverige ska övergå till euro och om Sverige ska lämna EU, dvs. frågor som helt saknar relevans i EU-valet. Den sämsta valkompassen till EU-valet jag sett är Aftonbladets som med rätta sablas ner av en ledarskribent i DN. (Flera tidningar har istället bara valkompasser som handlar om riksdagsvalet.)

Visst kan allmänna frågor ha en funktion även om de inte direkt motsvarar aktuella frågor i EU. Allmänna frågor kan hitta kandidater med liknande värderingar och ideologi som därför kanske röstar »rätt« även i andra frågor. Men specifika irrelevanta frågor fyller inte en sådan funktion. Där frågas till exempel om kärnkraft i Sverige. Kom igen! Det är verkligen en fråga som vi vet inte följer andra åsikter särskilt väl (vilket var skälet till att det var en folkomröstning i den frågan på 1980-talet).

Ett problem med alla röstkompasser är att de som bäst bara får fram vem som sitter och tycker som en själv om ditt och datt. Det säger mindre om vad de faktiskt kommer att driva för frågor.

I SVT:s valkompass finns till exempel en punkt om abort: EU ska verka för allas rätt till fri abort. Detta uppfattas av många som fyller i kompassen mest som en fråga om fri abort är bra eller dåligt. Men vad omsätts detta i när det kommer till praktisk politik i EU-parlamentet? Nu finns ingen gemensam lagstiftning om abort i EU. Vilka vill arbeta för en sådan? Hur tror de att den kommer att bli?

Så här olika svarar de tre översta kandidaterna för miljöpartiet på den punkten:

Isabella Lövin	Ganska bra förslag	Abort är och ska fortsätta vara en fråga för nationell lagstiftning. Jag tycker dock att det är viktigt att i olika sammanhang försvara rätten till abort, preventivmedel och sexuell jämlikhet inom EU. Miljöpartiet försvarar den svenska aborträtten.
Peter Eriksson	Ganska dåligt förslag	"Jag är rädd för att EU kan ta en annan väg i denna fråga om man får kompetensen."
Bodil Ceballos	Mycket bra förslag	"Det är dock viktigt att abortfrågan fortfarande beslutas nationellt. Vi vill inte försämra aborträtten i Sverige vilket skulle kunna bli resultatet av en gemensam lagstiftning."

Alla dessa värnar svensk aborträtt, och ingen av dem vill ha gemensam EU-lagstiftning. Trots tre olika svar kommer de antagligen inte rösta olika eller driva olika frågor i parlamentet, men de olika svaren påverkar hur bra de antas passa dig som gör valtestet.

Detta är bara ett av många liknande exempel i testerna. Piratpartiets Anna Troberg har skrivit om sina egna våndor med att fylla i såna här enkäter där alla alternativ känns felaktiga (»Jag är en kvinnofientlig tölp«).

Jämför med de högsta namnen för v och fi, vars kandidater alla anser att detta är ett mycket bra förslag utan att nämna några sådana förbehåll om att behålla nationell lagstiftning. Vad betyder det för resultat i valpejlen? Vad betyder det för hur de faktiskt skulle agera i parlamentet?

Min poäng här handlar inte om abortlagstiftning, utan om skillnaden mellan utsagda tyckanden och konkreta frågor att driva. Valkompassen visar ofta mest vem som också säger att något är en viktig fråga, oavsett hur de vill hantera den.

Slutsats: Rösta på vad du vill utan irrelevanta hänsyn. Tänk på vad EU-parlamentet faktiskt gör och se upp med kandidater som mest pratar om frågor som inte avgörs av EU-parlamentet. Musiken i EU skulle inte automatiskt bli bättre ifall vi röstade in ledamöter med bra musiksmak.

Det var väl inte så svårt!

[Bilden med nuvarande mandatfördelning är tagen från Wikipedia.]

Att slösa bort sin röst

Ofta hör man folk säga att den som röstar på ett parti som inte kommer in i ett parlament har »slösat bort sin röst«, så det är säkrast att rösta på stora partier. Det håller jag inte alls med om, och jag ger det nyliga EU-valet som exempel.

Till att börja med är inte fördelningen av mandat det enda som spelar roll. Dessutom så finns ju röstsiffrorna där till allmän beskådan, med det inflytande det kan innebära. Trots att t.ex. piratpartiet och kristdemokraterna båda fick ett mandat var så kan de olika röstsiffrorna (7,13% respektive 4,68%) ändå påverka opinion och andra partier på ett annat sätt än om det hade varit tvärtom.

För småttispartier är det bra att få relativt många röster för att stärka sig inför nästa valrörelse, och når man upp till 1%-spärren så får man dessutom valsedlar till nästa val, vilket är nog så viktigt.

Men även om mandat är det enda man bryr sig om så blir det konstigt att se sin röst som bortkastad just för att det parti man röstade på fick 0 mandat. Även när man röstar på ett parti som får mandat så är det ju med mycket stor sannolikhet så att det hade fått lika många mandat även om man själv inte hade röstat på det. Om det man är ute efter med sin röst är att bli droppen som precis gör att det blir ett mandat mer än annars till ett visst parti som man vill gynna, så kan man se valet som ett lotteri med liten vinstchans oavsett vilken lott man väljer.

Men är det nån skillnad på de olika lotterna vad gäller detta? Ja då, och som jag ska visa är det en bättre chansning att rösta på ett mindre parti!

(Man ska naturligtvis ta hänsyn till vad lotterivinsten är också. Om förstavinsten inte är nåt att ha så är det ju klen tröst att vinstchanserna är goda. Men om man tycker att det pris man kan vinna är ungefär likvärdigt i två lotterier så är det ju sunt att välja det med högst vinstchans.)

Valet gällde 18 mandat. (För enkelhets skull bortser jag från de två extramandat som kan bli aktuella senare.) Grovt sett krävdes det då 1/18 av rösterna för varje mandat. Detta av de 2 876 374 röster som gick till partier som klarade 4%-spärren, så ungefär 2876374/18 = 159799 röster per mandat. Jag kallar detta M nedan.

Följande tabell visar hur många röster partierna som klarade 4%-spärren fick och hur många M detta motsvarar. Längst till höger står hur många mandat partiet faktiskt fick. I detta fall råkar det stämma helt med hur många M röster de har, avrundat till heltal. Det hade det inte behövt göra, men det skulle i alla fall ha stämt på ett
ungefär.

S 773513 = 4,84 M 5
M 596710 = 3,73 M 4
FP 430385 = 2,69 M 3
MP 349114 = 2,18 M 2
PP 225915 = 1,41 M 1
V 179182 = 1,12 M 1
C 173414 = 1,09 M 1
KD 148141 = 0,93 M 1

Med denna approximation så får man fem mandat om man får mellan 4,5 M och 5,5 M av rösterna; fyra mandat om man får mellan 3,5 M och 4,5 M av rösterna, osv.

1 mandat: minst 0,5M röster =  79899 röster
2 mandat: minst 1,5M röster = 239697 röster
3 mandat: minst 2,5M röster = 399496 röster
4 mandat: minst 3,5M röster = 559295 röster
5 mandat: minst 4,5M röster = 719094 röster
6 mandat: minst 5,5M röster = 878892 röster
osv.

Men den första raden stämmer inte, för att få 1 mandat måste man ju också klara 4%-spärren av det totala antalet giltiga röster. Det var denna gång 4% av 3 168 546 = 126 742 röster.

Observera effekten av detta! För större partier är det lika långt steg mellan varje mandathopp (M = 159 799 röster). Men ett mindre parti som väl kommit upp till 1 mandat har bara 239 697−126 742 = 112 955 röster kvar till nästa mandat. Det snävare intervallet gör att det är större chans att man vinner i lotteriet, att ens röst innebär en skillnad, om man röstar på ett parti i den storleksordningen än på ett större parti.

Om man tar med den viktiga 1%-gränsen också blir gränserna så här:

1%-spärren:  31686 röster
4%-spärren: 126742 röster, dvs.  95056 till
mandat 2: 239697 röster, dvs. 112955 till
mandat 3: 399496 röster, dvs. 159799 till (= M)
mandat 4: 559295 röster, osv.

Så räknat i röster är puffen till 1%-gränsen minst antal röster, sen är det ett kliv till 4%-spärren och första mandatet, ett lite större kliv till andra mandatet och sen ännu större kliv till varje ytterligare mandat.

Det kan naturligtvis finnas speciella omständigheter då man har goda skäl att gissa att ett parti kommer att pendla nånstans i närheten av en gräns vilket gör dess »lotter« extra attraktiva (eller tvärtom), men har man inte det kan man som huvudregel säga att det är störst chans att man »slösar bort« sin röst om man röstar på nåt större parti som nog redan får minst 2 mandat ändå! (Och på grund av egenheter hos uddatalsmetoden så blir det faktiskt ännu värre ju större partiet är, även över den gränsen.)

Visst kan det råka hända att ett sådant större parti ligger närmre någon gräns, men det är mindre chans till det. Med facit i hand kan man se att det som låg närmast till hands denna gång var just mindre partier. Allra närmast var att junilistan hade kommit in och fått ett mandat, om de fått 14 987 röster till. (Denna gång inte en approximation, utan uträknat på riktigt så som mandatfördelningen faktiskt sker.) Det som låg näst närmast i antal röster var att kristdemokraterna hade fått 22 291 röster färre och därmed kommit under 4%-spärren och tappat sitt mandat. Även övriga händelser som var relativt nära att hända gällde partier som nu fick 0 eller 1 mandat. Det närmaste att hända något större parti var som jämförelsepunkt att folkpartiet hade tappat 1 mandat om de fått 53 860 färre röster. Mest stabilt var som väntat socialdemokraterna där det krävdes 95 768 färre röster för att tappa ett mandat (eller 164 175 för att få ett till mandat). Där kan man snacka om att slösa bort sin röst!