På ett cocktailparty i Göteborg idag

Helgens händelser hittar vi förutspådda i vad Tage Danielssons sagt i radio 1966 och som sedan publicerades i samlingen Rena rama utopin utgiven av Sveriges Radios förlag 1967, där ett dussin svenska författare hade ombetts ge sina framtidsvisioner. Tage skrev att utopier brukar vara så utomordentligt abstrakta. »Ska man nu sia om framtiden kan man väl lika gärna göra det grundligt och i detalj. Här är min lilla utopi; så här kommer mänsklighetens framtid att gestalta sig, tro mej!«

Du gjorde det, min son!

I radioprogrammet »Fyra kring en flygel« 1947 sjöng Povel Ramel en japansk sång som han lärt sig från en skiva. Detta finns med på en skiva från 1979 som inte fanns i mitt (i övrigt ganska väl Ramel-försedda) uppväxthem och som jag inte haft själv i min ägo tills för några dagar sen. Denna japanska sång var en av de saker jag då blev nyfiken på.

Den ingår i ett orientaliskt intermezzo och kallas där för Japansk foxtrot.

Här ett kort smakprov:

Även om man kan japanska är det svårt att förstå vad det handlar om fick jag veta när jag frågade en japansk vän. Povel kunde ju inte japanska utan härmar bara skivan så gott han kan, vilket tydligen inte blev perfekt även det enligt egen uppgift tog tre timmar för honom att få till det fonetiskt. I radioprogrammet skämtar de om att det finns risk för att det är en alldeles olämplig text han sjunger.

Povel berättar inte vad det är för skiva – han kunde väl inte läsa titeln på den i vilket fall – och det framgår inte på skivan. Jag tror inte att den har identiferats tidigare.

På skivan står bara »[trad.]« som upphovsmakare till låten. Man kan väl gissa att skivbolaget inte har ansträngt ihjäl sig för att spåra vad det var för skiva Povel lyssnat på egentligen. Om inte annat är det ju praktiskt när man ger ut musik om det inte finns någon kompositör med besvärlig upphovsrätt inblandad.

Mannen på bilden överst heter 島口駒夫, hur man nu transkriberar det bäst. Jag kan inte japanska, vilket har försvårat dessa undersökningar en del... Han föddes 1911 i en fiskarfamilj. Utbildade sig sen i musik i Tokyo och blev kompositör. Han liv slutade knappt 34 år gammal, då han »var självmordbenägen på Iwo Jima den 17 mars 1945« för att citera googleöversättningen av denna japanska sida, vilket väl betyder att han var kamikazepilot i slaget om Iwo Jima. Det är han som skrev denna melodi! Texten skrevs av en 上政治 som nog var tämligen okänd. Jag har inte hittat något mer om honom i alla fall, och i en databas med 909 japanska sånger från 1928–1958 nämns han bara denna enda gång.

Låten heter Du gjorde det, min son!, och handlar om en bonde vars son har skickats ut i kriget. (Om det tilldrar sig i »nutid« är kriget nog andra kinesisk-japanska kriget, då den kom ut 1938.) Fadern är stolt över att hans son ska bli soldat och säger att sonen inte ska oroa sig över arbetet på gården eller familjen. Allt detta klarar fadern och sonens fru.

Och stjärnan i sammanhanget är mannen som sjöng i original:

Detta är Uehara Bin, född 1908. Han ses som en av grundarna till en särskild sångstil i ryūkōka-musik. Han har en Wikipediasida på engelska.

Även han dog i strid i andra världskriget.

Och så slutligen det ni väntar på, den skiva Polydor 2551 från 1938 som Povel Ramel på något sätt hade kommit över:

>

Jag vill framförallt tacka flera deltagare på Japan Reference som hjälp mig i denna forumtråd där.

Det var Orm Dickurson

Vem var Snoke-Dicke? frågade jag igår. Jag fick svar redan samma dag, och den efterfrågade högermannen på 1950-talet var James Dickson (1899–1980) som satt i riksdagen 1941–1968.

Varför »snok« och varför hade han en massa ormar i karikatyrbilden? Jo, tydligen hade han haft ormar i fickorna i riksdagen nångång. En släkting berättar i en intervju:

– Men berätta om James, han hade ett husdjur i sin ficka när han var i riksdagen?

– En orm. Jag vet inte vad för slags orm det var.

– Och var detta för att roa människor eller för att skrämma dem?

– För att roa sig själv, tror jag. Han var den typen av människa. Han var full av skämt

Jag vet inte om detta ormskämt var återkommande eller en engångsgrej. Det var tydligen något som folk lade på minnet i alla fall. I Barna Hedenhös blir kungliga från 1954 så anspelas som sagt på det, och så även i Hänt och timat i Svitjod från 1956. Ännu 1964 gick det bra att referera till detta. Då skrev Gits Olsson i Se 3/1964:

Den ende riktigt tvärsäkre är kammarherren James Dickson som sa att all sexualitet som inte har barnalstring till syfte är endast otillständig njutningslystnads tillfredsställelse. Man kan inte begära mera av en karl som ännu årtusenden efter Adam och Eva går omkring med ormar i fickorna.

Det där med Svitjod var en serie böcker som riksdagsledamoten Gunnar Ericsson skrev, där han år för år skildrade vad som hänt i svensk politik, men i en satirisk vikingaversion där alla och allting var lätt maskerade. Som barn bläddrade jag flera gånger i dessa, lockad av illustratören EWK:s lustiga figurer, men gång på gång fann jag att böckerna trots sitt utseende var obegripliga och tråkiga.

I dessa böcker förekommer »Orm Dickurson, en man som tidigare idkat snokuppfödning och burit levande ormar i sin gördelpung«. Jämför hans stenåldersversion ovan tecknad av Bertil Almqvist med hans vikingaversion tecknad av EWK:

Den första bilden (med trouser snake?) är från 1956 och den andra, från 1957, visar honom från strax efter midvinterblotet när tinget samlades i Birka, dvs. vid Riksdagens högtidliga öppnande.

Enligt NE var Dickson »en särpräglad och humoristisk person, som ofta väckte uppmärksamhet i riksdagen». Trots detta nämns han inte alls i ett antal memoarer och biografier över samtida politiker vars personregister jag kollat. Kanske måste man gå till hans första år i andra kammaren för att få prov på det humoristiska. I Svitjod-boken från 1962 sägs att Orm Dickurson »var när han yngre allvarlig men rolig inför Tinget och fick då många lyssnare. Nu sedan han rustat upp sin åskådning är han allvarligt orolig för allting«. Dickurson talar då inför tinget urskuldande om husaga. Jag får ett intryck av nåt slags Ian Wachtmeister med »drag under galoscherna« och med en reaktionär botten.

Det var allt. Jag skulle bara skriva svar på frågan också, eftersom jag ställt den. Eftersom jag blir allt nyfiknare när jag läser om något undflyende skulle jag gärna hitta något som mer direkt berättar om ormarna.

Vem var Snoke-Dicke?

En bild från Barna Hedenhös som fastnade i huvudet när jag läste det som barn är rödbetorna i Barna Hedenhös i Ryssland. Bertil Almqvist förenar det ryska i rödbetor på grund av borsjtj med de ryska kupolerna, och det visar sig att de är gjorda av jättelika rödbetor.

Idag läste jag om denna bok, från ursprungligen (1962) hette Barna Hedenhös bakom stenridån, och sen senare under dagen när jag läste några sidor ur en tjock Larson-bok (The Far Side) kom jag fram till denna teckning:

Två helt olika böcker med jätterödbetor samma dag. What are the odds?

I mitt Barna Hedenhös-(om)läsande läste jag även den minst återutgivna häromdan:

Barna Hedenhös blir kungliga och Sverige får sin första regering, som synes lånad från biblioteket, för den saknar jag tyvärr själv. Den är från 1954 och som synes dyker då aktuella politiker upp i serien i sina urtidsformer. På de två sidorna nedan presenteras en hög politiker från fyra partier (under stenåldern stammar).

Hjälp mig! För att börja bakifrån ser jag förstås att Urlander är statsminister Tage Erlander och jag förstår att Per Urvin är finansminister Per Edvin Sköld. Jag fattar att Urlund är Bondeförbundets Gunnar Hedlund och att Urup är Sam B. Norup. (Dessa var för övrigt inrikes- respektive jordbruksminister i koalitionsregeringen då.) Och visst förstår jag att Urlin är folkpartiets ledare Bertil Ohlin och att Ljungskile är Svensson i Ljungskile. Men jag fastnar på hö-germanerna. Ur-Jalle är förstås partiledaren Jarl Hjalmarson, men vem är Snoke-Dicke? Jag är för ung för att klara detta! (Detta borde glädja mig, för det blir allt mer sällan detta är ett problem.)

Kan du inte hjälpa mig, så bara njut av Bertil Almqvists fåniga ordvitsar och teckningar. Senare i historien dyker även Vilhelm Moberg upp, som Rasker-Ville.

Tillägg dagen efter: Här finns svar på vem det var.

Svar till Dan Larsson

En informationssäkerhetsanalytiker på FRA, Dan Larsson, skrev sex frågor till Edward J. Snowden. Han var nog inte särskilt intresserad av att Snowden skulle se frågorna, så han publicerade dem på svenska i IDG. Då skriver jag lite svar och motfrågor här istället, och eftersom jag å min sida inte bryr mig så mycket om ifall Larsson ser detta så publicerar jag det här.

Fråga 1: Vilka verkliga bevekelsegrunder har du haft som grund för bryta den ed som du förmodligen har svurit att skydda ditt lands innersta hemligheter?

Han har även svurit en ed till USA:s konstitution. Många skulle säga att det inte gick att följa båda ederna och att den till konstitutionen då smäller högre, så till exempel f.d. domaren i Högsta domstolen Andrew P. Napolitano.

Vilka Snowdens orsaker är berättade han ju för övrigt om redan i början av juni i Hongkong.

(Fråga 2 och 3 hoppar jag över eftersom jag inte ser vad som skulle vara kritiskt mot Snowden i dem. Fråga 3 må vara kritisk, men mot annan part, så tycks vara ställd till fel person.)

Fråga 4: Som svar på en fråga från en journalist, som för ett år sedan tittade på en motsvarande händelse som inträffade 1971 där Daniel Ellsberg läckte information från en dator i Pentagon med känslig information om Vietnamkriget, angav han att ”det var för att förbättra allmänhetens förståelse för den amerikanska underrättelsetjänstsapparatens mål och metoder.” På samma typ av fråga svarade du: "Detta land är värt att dö för."

Militäranalytikern Daniel Ellsberg, som var mannen som erkände läckan den gången, valde att inte fly från USA när han ertappades.

Om du nu känner så starkt för ditt land att det är ”värt att dö för”, varför återvänder du då inte till USA för att försvara dig mot de anklagelser du har fått mot dig?

Daniel Ellsbergs då extremt nedsablade avslöjanden skedde för så länge sen så att han kan hållas fram som ett positivt föredöme från så gott som alla läger nuförtiden. Därför är det lämpligt att läsa just hans svar på denna fråga.

Fråga 5: Publicerade artiklar säger att du kan söka politisk asyl i bland annat Ecuador, som nyligen antagit en lagstiftning som starkt begränsar pressfriheten i landet. Förstår du att du söker asyl till ett land som har mindre frihet än det som du i värsta fall kommer att erbjudas av USA om du återvänder? Kan det faktum att valet av Ecuador som en framtida möjlig vistelseort för dig skada ditt eget syfte med att läcka informationen?

Har Larsson råkat skriva fel här, eller menar han på allvar att bo i Ecuador ger mindre frihet än att sitta i ett fängelse i USA? Jag gissar att han menade bara att USA är »mer fritt« än Ecuador och inte än vad Snowden »i värsta fall kommer att erbjudas«, men jag är inte säker.

Den här artikeln publicerades idag, men verkar vara skriven för flera veckor sen, när sådana uppgifter var nya, för Snowden har ju nu redan sökt asyl i över tjugo länder. Motfrågan är: »Vad finns det för länder som faktiskt kan tänkas svara ja som det skulle vara OK enligt dig att söka asyl i?«

(Är den här typen av frågor nånting nytt förresten, där landet man söker asyl i måste vara fläckfritt och det är intressantare än vad man söker asyl för? Jag kan inte minnas att jag har hört den till asylsökande före Assange och Snowden i alla fall.)

Fråga 6: Vad är ditt budskap till oss inom informationssäkerhetssamfundet, som hävdar att dina handlingar vanärar våra rykten speciellt för systemadministratörer både inom och utanför myndighetssfären? Hur reagerar du på deras oro att, som en följd av ditt handlande, denna grupp möjligen får ett rykte om sig att inte vara pålitliga och därför inte ska ha access till den här typen av information?

Så du är rädd för att ni som arbetar i den här branschen drabbas av »vanära« för att någon kan misstänka att ni också är presumtiva visslare?

Tänk åt andra hållet också. Den största vanäran drar ni åt er genom att inte vissla.

Organisationer som FRA bryter mot lagen gång på gång utan påföljd. Det kanske finns några av er som faktiskt försöker styra om skutan i det fördolda, men ja, det är sant att även de riskerar att drabbas av vanära på grund av majoriteten av sina kolleger.

Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!

Piratpartiets grundare bytte efternamn från Augustsson till Falkvinge år 2004. Vad är detta för slags namn? Han har sagt att det är för att han är en fågelmänniska. »Jag har alltid identifierat mig med de stora rovfåglarna, som jag tycker står för stolthet, frihet och överblick.« Visst låter det lite som ett namn från gamla indianböcker? Man kan lätt tänka sig repliker som »Ropa dina krigare tillbaka, Falkvinge!«

Namnlagen

Med den nuvarande personnamnslagen (från 1982) är det lättare att byta efternamn än vad det var i den tidigare lagen från 1963. Då skulle en Augustsson behöva argumentera för att det namnet »icke är tillräckligt särskiljande eller eljest är mindre tjänligt«, vilket inte längre är något krav.

Det finns dock några saker som inte är tillåtna för nypåhittade efternamn. Ett är att de inte lätt ska kunna förväxlas med andras efternamn. (Inom parentes: Maria Abrahamsson har blandat ihop detta skydd med upphovsrätt – hennes tanke verkade vara att om Rick Falkvinge tycker om att ha ett unikt namn, så ska han inte vilja reformera upphovsrätten (en helt annan lag). Som jag skrev då i en kommentar: Att de flesta politiker (i likhet med folk i allmänhet) inte vet mycket om vad upphovsrätt innefattar och inte innefattar är ingen nyhet eller överraskning. Men om man är jur. kand. och har arbetat som jurist och som politisk sakkunnig åt en justitieminister, borde man inte vara lite mer kunnig då?)

Finns det ändå andra som heter eller kallar sig Falkvinge? När Falkvinge 2008 mötte en Falkenflügel (= Falkvinge) på ett tyskspråkigt forum kommenterade han Hübscher Nick :-) (= snyggt nick).

Nikunthas

Scenbyte. Jag läser fortfarande ungdomstidningen Kamraten från 1890-talet. I julnumret 1895 gjordes reklam för en kommande följetong:

Som följetong under nästa år ingår en längre berättelse från de amerikanska indianområdena. ”MIAMIERNAS KONUNG” af Edmund Walden, den mest spännande och roliga äfventyrsberättelse som kanske någonsin satts i den svenska ungdomens händer

Något sådant vill man ju inte missa! Bilden ovan visar början av följetongen.

Och där, i tredje delen av följetongen, tillfrågas en ung indian, räddad ur en farlig kanotfärd i storm av tre engelsmän i en slup, vad han heter.

»Vill vår unge broder hålla vakt, under det vi sofva, och väcka oss, när solen kommer?»

Indianen förstod hvad Bob sade, lade handen på hjärtat och nickade jakande.

»Hvad kallar sig min unge broder? Han har dock redan ett namn?»

»Ni-kun-thas, Falkvinge.»

Berättelsen är full med spänningsmoment, som sjörövare och kidnappning, hela tiden med det fransk-indianska kriget i bakgrunden, med en del indianer på den goda sidan och en del på den onda franska sidan.

Nikunthas/Falkvinge är en piankashawer och visar sig inte vara vem som helst: »Vid ljudet af mitt namn tjuta irokeserna af ångest och gömma sig i skogarne, jag är Falkvinge, Tanacharissons son, miamiernas konung.«

Tysk indian

Detta är ju en svensk bearbetning och jag ville se originalet också. Det visade sig att originalet är på tyska och att Edmund Walden är en pseudonym för Franz Treller. Han skrev en stor mängd äventyrsromander i Karl Mays stil. Antagligen skrev han med den pseudonymen för att det känns bäst om indianböcker är på engelska. Annars känns det ju

helt igenom fel,
fel som fan,
som en tysk indian,
en befjädrad german

för att citera skalden.

Denna historia Der König der Miami gick ursprungligen som följetong i pojktidningen Der Gute Kamerad, årgång 1894/95. Illustrationerna är av Oskar Herrfurth. (Han fick ingen credit i den svenska utgivningen.) Den har senare publicerats både under pseudonymen och under Trellers riktiga namn.

Jag tror att originalnamnet var Falkenflügel, och att den som hade detta nick därför möjligen tagit det från boken, men förvirrande nog har namnet ändrats. En av titlarna som berättelsen haft är Falkenflügel (1904), så det är det jag går efter, men figuren har även kallats Falkenschwinge (samma betydelse) och bara Falke i olika versioner. (Boken har getts ut i olika moderniserade bearbetningar både 1952 och 2010. Jag låter här med viss svårighet bli att redogöra för alla ointressanta detaljer om olika utgåvor som jag kunnat kolla.)

På svenska gavs den ut i bokform 1925, fortfarande av »Edmund Walden« och som en »bearbetning från engelskan«, trots att Trellers eget namn stått i den tyska bokutgåvan. Texten tog man tydligen från Kamraten, men med nystavning och med några kortningar. Vill man läsa den är det nog enklast att beställa den i sitt stadsbibliotek, för den finns i Sveriges depåbibliotek (så snart jag har lämnat tillbaka det exemplaret), men illustrationerna finns bara i Kamraten. Jag avslutar med den från titeln:

Vad var roligt 1971?

De årligen utkommande Hobbex-katalogerna har en stor nostalgifaktor för många. För ett tag sen fick jag tog på denna katalog för hösten/vintern 1971–1972. Där fanns massor av olika prylar: högtalare, mätinstrument, byggsatser, verktyg, sportartiklar, skämtartiklar, knivar, luftgevär, sällskapsspel, leksaker, ångmaskiner, armbandsur, med mera med mera. Män tycks vara mer nostalgiska inför Hobbexkatalogerna än kvinnor. I en förfrågan där de svarande är födda runt 1973 (och alltså för unga för just denna årgång av katalogen) gav männen i alla fall 3,56 men kvinnorna bara 2,08 som svar på hur starka nostalgikänslor Hobbexkatalogen ger (på en femgradig skala). Några av de mest klassiska sidorna var de med skämtartiklar. Så här såg det ut:

Observera den sprudlande sexismen som hjälper till att förklara könsskillnaderna i nostalgifaktor. Den »Glaskrasch« som ger »en absolut illusorisk effekt av ljudet, då en hel glasservis åker i golvet« är för övrigt bara fem små rektangulära metallbitar som man ska släppa i golvet tillsammans råkar jag veta (den hårda vägen). Nästa sida:

Irrglasögonen ovan är en verklig klassiker! De köper t.ex. Bo Flodin i en serie av Joakim Lindengren från Brun utan tvål (1988).

Även den lille storrökaren Mecki är en klassiker. Det är nog inget troll egentligen som många har tänkt sig det, utan en tysk igelkott. Vi tar väl en tredje och sista sida också, med sågspånspraliner och annat som uppfattades som enormt lustigt den här tiden.