Gay nannies

Dagens reda-ut-saker-som-sprids-på-nätet handlar om »gay nannies« som det verkar finnas så många av i Stockholm eller hur det nu var.

Jag såg det spridas med bilden ovan, men vet tyvärr inte vilken tidning detta är klippt från. Tidningen har fått det från TT Spektra hursomhelst, så flera andra tidningar har också publicerat det (t.ex. Härrydaposten 2012-05-30 och Dalademokraten 2012-05-31).

Det är dock fel att det var Camilla Fuhr som skrivit detta på Twitter. Det var istället Gilda Romero den 7 maj, men många retweetade det, vilket antagligen ledde till denna missuppfattning om vem som skrivit det.

Hade hon ett amerikanskt besök som sade detta då? Tja, det verkar andra ha haft också! Visst kan man vara nöjd med att det är ett roligt (avslöjande?) citat, men jag tycker det är roligt att försöka reda ut saker också, så här följer i kronologisk ordning vad jag känner till.

Skönheten och odjuret i magen

Ett blogginlägg 2007-06-03 Och de är hejare på att arrangera blommor också av »Hedda« på bloggen »Skönheten och odjuret i magen»:

En kompis kompis var på en middag där en amerikansk kvinna uttryckte sin beundran över hur progressivt och liberalt Sverige var och hon var särskilt fascinerad över ”all the gay nannies” hon såg i huvudstaden.

Vår bekant fick förklara att män i Stockholm tenderar att både vara välklädda och pappalediga.

Denna första kända förekomst har redan »en kompis kompis«. Är det en kompis kompis på riktigt, eller redan en historia som cirkulerar? Känner någon till något tidigare än detta?

Aftonbladet

Fyra månader senare, 2007-11-10, säger en Mats i Aftonbladet:

Jag har en kompis som var här på besök från Schweiz. Han fick syn på två pappor som var ute med barnvagnar tillsammans och sa: ”oj, vad många gay nannies ni har här!”

Detta är den enda versionen som gäller Schweiz istället för USA.

Jonas Cramby i Café

2009 skrev Jonas Cramby en krönika Kära, nyblivna far som brukade vara cool... i Café om hur »våra polare« blir »så olidligt tråkiga när de blir farsor«. Citat:

När en kompis från usa var på besök i Stockholm reagerade han över alla föräldralediga män som gick omkring och drog barnvagnar på stan:

– What’s up with all the gay nannies?

Och vet du, han hade rätt, det är precis så ni ser ut.

Göteborgsposten

GP 2011-04-09. Tyvärr har jag har bara sett ett kort citat utan sammanhang:

sin amerikanske bekant på besök som var djupt fascinerad av antalet ”gay nannies” i Sverige. Att männen som drog barnvagn på stadens trottoarer skulle kunna vara barnens fäder föresvävade honom inte.

Miss-Maries

Blogg från 2011-06-08: »En kompis berättade att hon träffat en amerikanska som hade varit i Stockholm ...«

Passion för Business

I Passion for Business nr 3/2011 (texten finns inte på webben) sitter tre pappor och diskuterar papparollen under rubriken Pappen & karriären. En av dem säger:

Jag reser ofta med mina barn och deras vänner och bland annat när vi var i Italien fick jag höra att jag var duktig som tog hand om mina flickor. Hade jag varit kvinna hade ingen kommenterat det. En anekdot: Det var en bekant som satt med amerikanska ambassadören och hans fru. Och allt var så bra i Sverige, men: ”What’s up with all these gay nannies?”. Det fanns inte i hennes föreställningsvärld att papporna var hemma med barnen.

Nu är det inte vilken amerikan som helst längre!

Katrine Kielos i Jusektidningen

En gästkrönika Vad gör gullväldet så motståndskraftigt. På webben står det att den är från 2012-03-23. I den tryckta tidningen kom det 2012-04-05:

Det berättas en historia om en amerikanska bosatt i Stockholm som förundrades över alla "gay nannies". Det var de stackars föräldralediga papporna, på bussen och i parken, som hon hade misstolkat.

Män med barn måste för det första ha betalt och för det andra vara homosexuella. Vi skrattar lite förtjust åt amerikanskans slutledning.

Föredömligt nog skriver inte Katrine att detta hänt en kompis eller ens en kompis kompis, eller ens att det verkligen är sant. Bara att det berättas en historia, och det gör det ju.

Gilda Romeros twitter

Ja, detta var 2012-05-07 alltså. Senare har hon förtydligat att det var hennes »vän Steve som gjorde observationen om alla gay nannies när han var på besök i Sth«.

TT Spektra

2012-05-29 skickar TT Spektra ut det förra twittret, men påstår att Camilla Fuhr skrivit det, och därmed blev spridningen så stor så allt exploderade.

Tack till Erik Mats och andra som också luskat i denna fråga.

Europe is watching you

Missade ni det intressantaste i omröstningen i ESC i lördags? Det gjorde jag också. Och de svenska kommentatorerna likaså, men lyssna på vad Tysklands Anke Engelke säger bakom Edward af Silléns (felaktiga) kommentarer om läget i poängställningen:

Tonight nobody could vote for their own country, but it is good to be able to vote and it is good to have a choice. Good luck on your journey, Azerbaijan. Europe is watching you.

Vi skulle vilja ha det som för 100 år sedan

Har ni sett detta klipp med kristdemokraten Miriam Eriksson i Uppsala som valsar runt på nätet, mest med avsikt att håna hennes okunskap. Felaktigt.

En massa människor, däribland kloka människor jag känner, enar sig om att någon är dum. Det är ju en chans att vara motvalls! Att säga att det är ni som är dumma istället och bli impopulär hos alla som jag delar värderingar med. Jaaa!

I själva verket finns det ju här inget som tyder på att Miriam Eriksson skulle vara särskilt okunnig, och det kan till viss del ha varit egen okunskap som gav detta intryck.

Kanske är många inte medvetna om hur mycket firande kring första maj det funnits sen långt innan det blev arbetarrörelsens dag. Bland annat var det just en stor utflyktsdag i städerna. (I Stockholm for man då ut till Djurgården.) När Miriam Eriksson svarar att hon skulle vilja ha dessa utflykter med picknickkorgar tillbaka »som för 100 år sen« så anförs detta av många människor som att hon rent generellt vill ha allting som för 100 år sen. Skärpning!

Sjungandet är en annan förstamajsed som hon nämner. (Det var mest i södra Sverige som ungdomen gick runt och »sjöng maj« i byarna.) Det finns som sagt en mängd olika seder kring helgen, och det är väl inget konstigt att den som inte tillhör eller sympatiserar med arbetarrörelsen är mer intresserad av att knyta an till sådana äldre traditioner. Men hon hånas som att hon överhuvudtaget inte känner till första maj som arbetarrörelsens dag när hon inte svarar detta på frågan om varför dagen firas. En uppenbar parallell vore en fråga om varför julen firas. Att en icke-kristen inte svarar Jesu födelse utan nämner dels något om vad den personen själv firar under julen och dels något om förkristet julfirande. Skulle den då hängas ut med »höhö, vilken dumbom som inte känner till det kristna julfirandet överhuvudtaget!!«? Hennes svar på andra frågan, om varför dagen firas, är ganska luddiga, men det verkar folklivsforskares svar också vara, så big deal liksom.

Den sista av de tre frågorna handlar just om ursprunget till arbetarrörelsens förstamajfirande, men »Haymarket« säger henne ingenting. Jag skulle tro att hon delar detta med majoriteten eller i alla fall en stor del av de som går i förstamajtågen, utom i de anarkistiska och syndikalistiska tågen. (Klippet kommer symptomatiskt nog från Arbetaren Zenit 2010.)

Visst skulle jag vilja att händelserna då var mer allmänt kända. De var viktiga (och justitiemorden då innebar det politiska uppvaknandet för min idol Emma Goldman och flera andra ur hennes generation). När jag lärde mig om detta (Före Nätet) så var inte kunskapen särskilt lätt tillgänglig. (Nationalencyklopedins artikel om detta är till exempel tämligen felaktig.) Idag är det förstås lätt att lära sig för den som vill (gå in på Internet och klicka!), men jag ser inget skäl alls till att lägga någon skuld på just Miriam Eriksson för att Haymarket inte säger henne något.

Sådärja! Am I impopular yet?

Arbetaren har för övrigt, med anledning av klippets cirkulerande, publicerat hela artikeln på webben nu i efterhand inklusive svaren från alla fyra tillfrågade.)

Snart märker du av Musicbrainz

Kanske har du inte hört talas om musikdatabasen Musicbrainz tidigare? Då vill jag bara kort bereda dig på att stöta på den allt oftare snart. Den har medvetet hållit sig under de flestas radar hittills genom att säga åt sökmotorer att inte indexera den, men sedan nyligen har den nämligen öppnat upp artistsidorna för sökmotorerna, och jag skulle gissa att dessa ganska snart kommer att komma som tidiga Googleträffar för många inte-jättestora musiker, sångare, band och kompositörer.

Jag har bidragit flitigt till Musicbrainz de senaste åren och ser denna lilla enkla förändring som den bästa nyheten från och för Musicbrainz på länge. Detta bör få fler att bry sig om vad som står i denna databas, med fler bidrag och bidragare som följd, och fler medhjälpare behövs alltid! Ett utsagt mål är att vara »the ultimate source of music information by allowing anyone to contribute and releasing the data under open licenses«. Det handlar alltså inte bara om innehållsförteckningar till cd i stil med freedb utan även sånt som vem komponerade låten, när skedde detta, vem körar, vem spelar dragbasun, osv. osv. Så detaljerad information finns inte för det mesta (än), men allt oftare, och det ger en särskild sorts tillfredställelse att mata in sådan ganska detaljerad information så att man t.ex. på denna Mikael Wiehe-skiva kan se vem som spelar darbuka.

Sur mjölk och tramphjul

Eftersom det är Strindberg­år i år kom jag att tänka på detta citat från Ensam som jag tycker passar så bra för många diskussioner på nätet:

Fjorton dagar senare befann jag mig åter sittande vid samma bord, i nästan samma sällskap, och på samma plats. Nu hade man haft tid att var och en i sin stad läsa över svaren på alla de påståenden man förra gången av artighet lämnat obesvarade. Man kom beväpnad; och nu skar det sig som sur mjölk. De som voro trötta, lata, eller föredrogo god mat läto udda vara jämnt, föllo undan och lämnade en tystnad efter sig; men de stridslystna drabbade. Man hade jämkat på det hemliga programmet, som aldrig förkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra för avfall.

– Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en.

– Jaså? Inte det?

Och nu började en diskussion som borde ha hållits tjugu år förut. Nu försökte man göra medvetet vad som under den lyckliga växttiden drivit fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glömt vad man gjort och sagt; man citerade sig själv och andra orätt, och det blev tumult. Vid första tystnad tog någon om samma sak, och samtalet gick i ett tramphjul. Och så tystnade det, och så började det om igen!

Nog känns det igen!

(Bilden är från Strix och tecknad av Hildin Nyman. Hela Ensam kan man läsa på Runeberg.)

Nördhelg

I helgen som gick var jag på två riktiga nördmöten. Först på lördagen en »Buffykväll« på SF-bokhandeln och på söndagen årsmöte i ankistförbundet NAFS(k). (För säkerhets skull pratade jag en del om Kalle Anka på Buffy-mötet och en del om Buffy på Kalle Anka-mötet.)

På båda mötena var det frågetävlingar. Så här svåra var Buffy-frågorna:

Och så här svåra var Kalle Anka-frågorna:

(Mats visar frågor. Vi andra sitter med mentometrar och trycker.

På Buffy-mötet (som jag inte riktigt vet om det var »a gathering, a shindig or a hootenanny«) var det bland annat en paneldebatt med Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Hanna Fahl och Kim W. Andersson.

Flera ämnen som kom upp kände jag igen, däribland behovet av och också besväret med att propagera om Buffy. Människor som inte sett eller bara sett ett par avsnitt mitt i vet inte vad det är för nåt, men tror det, och det är som Hanna påpekade närmast omöjligt att beskriva serien utan att det låter som något annat än vad det är. Folk berättade om hur de hotat eller tjatat sig till att få nära och kära att titta. »Du måste titta på åtminstone två säsonger. Sen först får du säga om du tycker om det eller inte.« Kim, som var ett nyövertalat fan, sa att han fortfarande inte tyckt om serien efter hela säsong 1, men hade tittat vidare efter sådan övertalning. Jag tycker detta är märkligt, för redan säsong 1 är bra, även om det förstås blir ännu mycket bättre sen (om man har följt från början). Själv tänkte jag på hur jag nöjde mig med att begära två avsnitt i ett utbyte av prova-på-saker-man-inte-tror-man-tycker-om en gång. Det tyckte jag var tillräckligt bra (men sen struntade vederbörande i det ändå). Det enklaste är väl som nån i panelen sa att bara umgås med de redan frälsta! :-)

En av aktiviteterna på NAFS(k)-mötet stod jag själv för, nämligen ett föredrag om färgläggning av Carl Barks serier framförallt utifrån Fantagraphics nya Barks-böcker (som jag kommenterat förut). Jag tyckte både att de följde originalfärgläggningen onödigt mycket, och att de avvek onödigt mycket när de ville färga om t. ex. Knattarnas mössfärger, samt att det fanns helt onödiga slarvfel. Ett litet smakprov syns på dessa två bilder från serien WDC 102, första färgläggningen från 1949 respektive Fantagraphics bok från förra året. Visst är det bra att bifigurens hatt har fått samma färg i hela serien nu, men om man nu gör om Knattarnas hattar från röd-gul-grön till röd-blå-grön (som gjorts i resten av serien) så får man ju inte missa det i en ruta som här görs! Viktiga frågor, som förstås.

Till vänster syns originalfärgläggningen och till höger den nya.

(Fotot allra överst visar de hur de tre vinnarna i Buffy-trivia-tävlingen hyllas. De svarade rätt inte bara på alla frågor och bonusfrågor, utan även alla särskiljningsfrågor tills frågeledaren gav upp och utsåg alla tre till vinnare.)

Länkar: Sara BF kommenterar Buffykvällen

Dagens ord: Strutonsdag

Idag är det strutonsdag då man i smyg sätter fast strutar på vilka man skrivit något nedsättande på ryggen på folk. Kul grej!

På Google finns bara några dussin träffar på »strutonsdag«, varav flera handlar om att begreppet inte är så känt, så ordet verkar inte vara särskilt livaktigt. Det som förvånar mig mer är att det inte står i ordböcker heller, inte ens i stora SAOB där det borde stått med i det band som trycktes 1991. Det har kanske inte märkts tillräckligt mycket i den litteratur som ordboksredaktioner ser över heller. I texterna på Språkbanken hittar jag inte en enda förekomst och den enda träffen i Google Books är från Sven Delblancs Vinteride (1974).

I de böcker om helgseder jag har nämns inte heller strutonsdagen vid namn, men det står om tidigare seder som gör den begriplig. I nutidens påsklore är det väl på skärtorsdagen häxorna åker till Blåkulla, men tidigare åkte de snarare på onsdagen eller natten onsdag/torsdag, så förberedelser inför resan hör hemma på onsdagen.

När det inte längre var en fråga om liv och död att anklagas för att vara häxa så kunde man ju skoja om det. (Dödsstraffet för trolldom avskaffades genom en förordning av Gustaf III år 1779.) Vid en rundfråga om Blåkulla-resor på 1840-talet berättade prosten i Skatelöv i Småland att på dymmelonsdagen (som ju är ett vanligare namn på denna onsdag) fann ungdomen

ett särdeles nöje uti att på varandra obemärkt fästa, som de kalla det, respass, bestående av i papper utklippt kvast, grissla och raka, såsom redskap för färden till ovannämnda ställe [Blåkulla] om vars tillvaro de för övrigt ej hysa den ringaste tro, utan tyckas härutinnan blott finna och söka ett oskyldigt nöje.

Ja, alla häxor red ju inte kvast, utan man kunde också åka på t. ex. en ugnsraka eller grissla = grissel = bakspade.

Ett annat sådant »blåkullamärke«, som det ibland kallades, var smörjhornet i vilket häxan förvarade den trollsmörja som behövdes för att smörja in fortskaffningsmedlet. (Senare tiders påskhäxor använder väl här kaffepanna istället.)

Bilden visar ett smörjhorn från Upplandsmuseets samlingar. Jag ser det som mycket sannolikt att det är just smörjhornen utklippa i papper som gjorts som strutar och som senare sågs bara som strutar när man inte längre var så förtrogen med smörjhorn och »ha ha, du är en häxa« byttes ut mot »ha ha, du är dum i största allmänhet«. (Och om ingen har dragit denna slutsats tidigare, så ro hit med ett nobelpris i etnologi, tack!)

Källor:

• Fotot från Upplandsmuseet, med CC-BY-NC-ND-licens.
• Årets festseder, Nils-Arvid Bringéus, 1976.
• Årets fester, Albert Eskeröd, 1953.