God jul 1909!

Som de två senaste åren plockar jag bland bilder från hundra år gamla jultidningar så här års.

Omslaget till Barnens julrosor 1909 ovan är av Elsa Beskow, förstås. Tidningen är redigerad av en dansk med ett namn som gjort för denna syssla, nämligen Walter Christmas. (På den länkade sidan på bibliografi.dk står för säkerhets skull »rigtigt navn« ifall man skulle tvivla på det.)

I tidningen finns både svenska och danska tecknare. Bland de senare t.ex. Alfred Schmidt som gjort denna skojiga »Vid jultiden i snögubbarnas land«.

Härnäst över till jultidningen Tummeliten 1909 som har denna charmiga välkomponerade baksida »Från julmarknaden« av Elin Westman.


Och så en bild av Lisa Berggren från Julklockan 1909: »Ska' vi byta näsor?« (Vem är hon? Hon finns med har några titlar i Libris med några titlar, men där finns inte ens födelseår.)


Som avslutning tar jag »Kring aftonlampan efter julfirandet« av Anders Forsberg från Midvinter 1909. Enligt Wikipedia-artikeln om honom finns i hela hans produktion endast en glad bild. (Så hemskt ser det väl inte ut här, men fem år efter denna bild tog han livet av sig.)

(När jag plockade bland dessa tidningar noterade jag att jag inte har några jultidningar från 1910, så jag vet inte hur jag ska göra om ett år. För säkerhets skull tog jag extra många bilder detta år.)

1906-11-03 igen

För ett par år sen undersökte jag när Emil i Lönneberga utspelar sig (det är 1906), och märkte i samband med det av störande anomalier i berättelsen som verkade antyda något om vad som egentligen skedde den tredje november 1906.

Nu har har jag fått kommentarer på denna gamla text från en Erland som har en förtjänstfull teori om vad det var som skedde. Jag återger teorin här:

Sen har jag en teori om hysset den tredje november. Det är uppenbarligen något som Lindgren finner ytterst lustigt. Då kan det knappast röra sig något något allvarligt eller tragiskt, för då skulle inte Lindgren skratta åt det. Men ändå var det tydligen tillräckligt allvarligt för att Emils mamma skulle avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Detta tyder på att det som hände var yttert pinsamt för någon eller några, men att ingen tog allvarlig skada av det.

Vem eller vilka var det då som utsattes för pinsamheterna? Knappast någon i Katthult. Böckerna igenom råkar ju folket i Katthult, och särskilt pappa Anton, ut för den ena pinsamheten efter den andra pga Emils hyss, utan någon av dem, såvitt vi vet, försökt hindra Lindgren från att skriva om det. Det är därför troligt att det var någon utomstående som råkade ut för något mycket pinsamt, och att Emils mamma ville skydda honom eller henne, eller dem, från att förlora ansiktet.

Vem eller vilka kan denne eller dessa utomstående vara? Troligen någon eller några som stod högre på samhällsstegen än familjen Svensson, och som främst mamma Alma ville hålla sig väl med. Hon skulle knappast ha gjort sig sånt besvär för någon vanlig bondes eller bondmoras skull, än mindre för en drängs, pigas eller ett fattighjons. Eftersom det var Alma och inte Anton som avkrävde Lindgren tystnadslöfte är det också troligt att denna högt uppsatta person (eller de) hade en närmare relation till Alma än till Anton (det kan förstås också vara så att Lindgren kände Alma bättre än Anton, varför det blev Alma som avkrävde tystnadslöftet), och som Alma ville hålla sig väl med. Dessutom kan det ha något samband med händelserna i Vimmerby tre dagar tidigare, som Per föreslog.

Så, känner vi till någon förhållandeviss högt uppsatt person, som särskilt Alma ville hålla sig väl med, och som var med i Vimmerby tre dagar tidigare? Ja, det finns exakt en person som uppfyller alla dessa villkor: Fru Petrell!

Fru Petrell är ju en »fin« fru i Vimmerby som Alma känner, men de umgås knappast på likställda villkor. Troligen brukar hon köpa produkter från Katthult, t.ex. köper hon körsbärsvin vid ett senare tillfälle. Det är därför naturligt att Alma inte vill att det skall bli allmänt känt att fru Petrell råkat ut för något mycket pinsamt pga Emil. Om inte annat försöker hon hemlighålla det för att skydda sina affärer.

Vad kan då fru Petrell ha råkat ut för i Katthult den tredje november? Ja vad vet vi om fru Petrell förutom det som nämnts ovan? Jo, framför allt framhålls det att hon älskade Almas hemgjorda korv. Det var fru Petrell som fick den lilla korvbit som blev över efter att Emil ätit upp resten vid kalaset i Katthult när Emil hissade upp Ida i flaggstången. Och det är troligt att denna korv är en av de produkter fru Petrell brukar köpa från Katthult. När då Svenssons träffar fru Petrell i Vimmerby den 31 oktober kan man tänka sig fru Petrell frågar Alma om hon har någon korv att sälja. Alma hade knappast med sig några stora mängder korv till Vimmerby, men hon kan ju ha svarat att visst, hon skulle gärna koka korv åt fru Petrell, och att hon var välkommen till Katthult för att hämta den några dagar senare...

Apropå korv erinrar vi oss nu att just en korv fick stor betydelse i berättelsen om tabberaset, den falska berättelse som Lindgren lade in för att mörka vad som hände den tredje november. I denna falska berättelse låter Emil gräva en varggrop och sätter en korv på en pinne ovanpå gropen, som lockbete för vargarna. Det bär sig ju inte bättre än att det är Kommandoran som får syn på korven och inte kan motstå den, och följaktligen ramlar ned i varggropen. Nu är det ju högst osannolikt att något sådant skulle hända, eftersom kommandoran just varit på kalas och ätit sig mätt, och dessförinnan ensam ätit upp all den mat som Alma gjort i ordning åt alla fattighjonen. (Hela tabberaset är ju för övrigt en uppenbar lögnhistoria, för naturligtvis skulle Alfred ha satt stopp för det, såsom den ende vuxne i Katthult vid tillfället.) Så att Kommandoran vid detta tillfälle inte skulle ha kunnat motstå en korv på en pinne är ju uppenbart absurt. Men kanske innehåller historien ändå en kärna av sanning. Per föreslog ju att Lindgren lagt in ledtrådar till vad som hände den tredje november på andra ställen i böckerna, och kanske är detta en sån ledtråd. Just korven tyder på det eftersom korv också kan ha spelat en roll i det som verkligen hände den tredje november.

Vad var det så som hände? Ja om vi antar att berättelsen om varggropen innehåller någon sanning så är det en idé som nästan ger sig själv: Det är osannolikt att Kommandoran inte kunde motstå korven. Men finns det någon annan som inte skulle ha kunnat motstå den? Ja, vem är det i Emilböckerna som är särskilt känd för att inte kunna motstå korv? Just det, fru Petrell!

Så, Emil kanske faktiskt lät gräva en varggrop, med en korv på en pinne som lockbete, fast inte vid jultiden utan redan i början av november. Anta vidare att fru Petrell kommer till Katthult för att hämta den korv som Alma lovat att koka åt henne några dagar tidigare. Vidare kan vi anta att fru Petrell av någon anledning kommer till Katthult tidigare än avtalat. Hon finner då att ingen är hemma i Katthult. Nå, hon vet att hon är för tidig, så hon beslutar att vänta tills Svenssons kommer hem. Medan hon väntar går hon en runda på gården, och får se – en korv! Och till skillnad från Kommandoran är fru Petrell galen i korv, i alla fall Almas hemgjorda korv. Det är därför helt logiskt att hon i denna situation, när hon är där för att hämta korv och säkert är jättesugen på korv, inte kan motstå en korv när hon får syn på den, trots att den är uppträdd på en pinne. Hon går då fram för att ta korven... och ramlar i varggropen!

Alltså: det var fru Petrell som ramlade i varggropen den tredje november, inte Kommandoran den 26 december. (Kommandoran kan rentav vara en uppdiktad gestalt.)

Så småningom hittar man fru Petrell i varggropen, och hon räddas oskadd. Men det är ju synnerligen pinsamt för henne. Och det värsta är inte att hon ramlade i varggropen i och för sig, utan att hon hade så dålig impulskontroll att hon inte kunde motstå en korv på en pinne ute: ett chockerande beteende för en överklassdam på den tiden. Man kan lätt förstå att hon bönföll Alma att inte berätta det för någon. Och av omsorg om affärerna mm. gjorde Alma sitt bästa för att historien inte skulle spridas. Hon lyckades inte helt, eftersom Lindgren fått reda på det, men lyckades att avtvinga att avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Resultatet var att vi fått läsa om tabberaset och Kommandoran i varrggropen istället för sanningen...

Jag ska erkänna att jag hoppades vara något på spåren som skulle ha större betydelse om det avslöjades idag än detta. Något med Illuminati, utomjordingar eller åtminstone en komplott kring Oskar II, och det kan ha gjort att jag inte alls funderade i sådana banor, men det verkar ligga mycket i ditt resonemang. Även om vi kanske aldrig helt säkert får veta sanningen så verkar det mycket troligt att detta innehåller en del av sanningen om vad som skedde.

Det är dock några omständigheter att tänka på här. En är att vad som nu hände inte blev helt mörklagt. Det var ju »efter den betan som Lönnebergaborna samlade ihop de där pengarna du minns och ville skicka Emil åt Amerika«. Men kanske insåg aldrig fru Petrell att hennes missöde blivit allmänt känt? Ditt scenario känns inte heller som något som skulle föranleda Lönnebergaborna att samla in pengar. Det är därför jag tror att detta bara är en del av sanningen.

Bilden visar en petrell och är tecknad av John Gould.

Politometern

Det finns en ny tjänst »Politometern« som mäter hur ofta svenska bloggar med olika partitillhöriget nämner olika ord. Den har jag roat mig med en del nu. De åtta partier som är med i deras statistik är de som finns i riksdagen eller i EU-parlamentet: v, s, mp, c, fp, m, kd, pp.

Ofta är det inte särskilt överraskande resultat, men ibland tycker jag att blir det intressant. Nu har jag sökt på en massa saker, både politiska och annat. Här är några av dessa sorterat efter vilket parti som bloggat mest om detta. Alla är sådana med minst 50 träffar totalt och där ettan sticker ut någorlunda påtagligt.

Vänsterpartiet

bibeln, frukt, poesi, tortyr, vetenskap

Socialdemokraterna

jämlikhet, medelklass, skatt, Expressen, Sverigedemokraterna

Miljöpartiet

Gudrun Schyman, kärlek, Malmö, mat, ungdom

Centerpartiet

företag, Norrland, P4, sossarna, tvång

Folkpartiet

Hitler, invandrare, statistik, straff, Sveriges radio

Moderaterna

IKEA, landstinget, mobbning, Ryssland, TV

Kristdemokraterna

asyl, barnbarn, kaffe, trygghet, vädret

Piratpartiet

1984, böter, Frankrike, Junilistan, terrorism

Analys av det, tack!

Tipstips

Den vadslagning om pengar som jag känt mig mest nöjd med var inför SM i Scrabble år 2000. Det hölls i Malmö och det dök upp en intresserad bookmaker som satte odds inför tävlingen för skoj skull eftersom han kände flera av de inblandade.

Det var 16 deltagare i tävlingen och fjolårsvinnaren Stefan Diös var storfavorit. Han hade legat konstant överst på ratinglistan sedan tävlingsspelandet i Scrabble i Sverige började sex år tidigare! Själv låg jag trea på listan.

Om jag minns rätt så gav bookmakern sex gånger pengarna på mig som vinnare. Jag satte en stor sedel på mig själv och vann därefter alla mina matcher och hela tävlingen, blev ny ratingetta samt blev ny svensk mästare för vilket jag fick en fin pokal och dessutom en apa. Som grädde på moset åkte jag till Danmark och roade mig för mina nyvunna pengar, så jag gick inte att nå för tidningar som försökte ringa mig heller. Total win!

Några år senare slutade jag med Scrabble, och sen dess har jag inte riktigt haft samma framgångar i något spel. När jag nyligen blev varse att Ladbrokes har spel på årets Scrabble-SM som tydligen är nu i helgen fick jag anledning att titta till Scrabblescenen igen, eftersom det skulle vara roligt att sätta en slant och i alla fall få chansen till en sådan indirekt framgång, även om det inte är lika roligt som egna framgångar.

Det var intressant att se hur en hel del av det jag gjorde för Scrabble-Sverige fortfarande finns kvar så här långt efteråt. De använder fortfarande det ratingsystem som jag konstruerade inför den första tävlingen som jag arrangerade! Själv ville jag lämna det systemet 2004 för att ersätta det med en mycket coolare och mer rättvisande Glicko-rating. Nu hämtade jag matchresultat och räknade ut aktuell rating enligt detta mitt »nya« förslag. Toppen är då

1. 1812 Mikael Ström (1)
   
2. 1799 David Holmberg (–)
   
3. 1786 Gunnar Andersson (3)
   
4. 1761 Per Christensson (6)
   
5. 1749 Malin Ståhlner (5)
   
6. 1748 Yann Moreau Bruun (9)
   
7. 1746 Björn Ericson (2)
   
8. 1740 Niklas Elmefjäll (4)
   
9. 1725 Andreas Pejler (10)
   
10. 1713 Henrik Jonés (8)
    
11. 1703 Elof Hansjons (11)
    
12. 1701 Martin Bender (7)
    
13. 1698 Daniel Domert (12)
    
14. 1682 Inger Wingård (16)
    
15. 1677 Axel Olesund (18)
    
16. 1675 Johan Berner (13)
    
17. 1674 Alexander Prytz Hedström (15)
    
18. 1647 Håkan Nord (17)
    
19. 1645 André Ling (20)
    
20. 1644 Jonathan Ljungberg (25)
    

Siffrorna inom parentes anger position enligt den officiella ratinglistan, så det finns en del intressanta(?) skillnader. David Holmberg som gjorde en strålande insats på sin tid har inte varit med sedan 2006 och har därför förlorat sin officiella rating. I min Glicko-rating har han dalat ner en bit sedan dess, men ses alltså fortfarande som värd att ligga tvåa på ratinglistan.

Intressant nog nämns han inte alls på Ladbrokes oddslista, utan ingår där i »rest of the field«. Mitt tips är att sex gånger pengarna för detta är mycket väl värt att spela på! I absolut första hand pga. Holmberg, men även Malin Ståhlner som av någon anledning inte fått egna odds utan ingår i »resten« bidrar med en vinstchans på drygt 3,5% enligt mina simuleringar, samt förstås en mängd andra spelare i mindre grad, främst av dem Johan Berner.

Mitt andra tips är att det är värt att spela på Per Christensson som ger 16 gånger pengarna. I mina simuleringar vann han 11% av gångerna, så varje spelad krona ger 76 öre i förväntad vinst!

Dessa tips ska förstås tas med en gigantisk nypa salt. Jag har ingen kontakt med Scrabblevärlden och har ingen insikt i vem som har särskilda skäl att spela bra eller dåligt just denna helg, eller vilka det finns risk för att de inte dyker upp, men det är roligt att satsa ändå!

När jag funderade på detta så sökte jag lite på nätet hur andra trott. Vad trodde man t.ex. om David Holmbergs comeback? Då såg jag till min förvåning att även »PERS TIA«, den tipstävling inför SM som jag införde inför SM 2003 fortfarande finns kvar, med samma regler!

Jag orkar inte skapa en identitet på nåt forum, men skulle jag spela på det skulle min tia vara: 1. David Holmberg, 2. Mikael Ström, 3. Per Christensson, 4. Björn Ericson, 5. Gunnar Andersson, 6. Yann Moreau Bruun, 7. Malin Ståhlner, 8. Elof Hansjons, 9. Niklas Elmefjäll, 10. Martin Bender. (Reserver: Henrik Jonés, Anders Pejler, Daniel Domert.) I brist på kunskaper tar jag detta rakt av från Glicko-ratingen, fast utan hänsyn till att dra ner ratingen för sådana med osäker rating så som det görs på listan.

Herräng 2009

I juli var jag på Herräng Dance Camp som vanligt. Jag fotade inte så mycket, men en del i alla fall.

Herräng 2009

(Samma bilder finns även på Facebook.)

Att slösa bort sin röst

Ofta hör man folk säga att den som röstar på ett parti som inte kommer in i ett parlament har »slösat bort sin röst«, så det är säkrast att rösta på stora partier. Det håller jag inte alls med om, och jag ger det nyliga EU-valet som exempel.

Till att börja med är inte fördelningen av mandat det enda som spelar roll. Dessutom så finns ju röstsiffrorna där till allmän beskådan, med det inflytande det kan innebära. Trots att t.ex. piratpartiet och kristdemokraterna båda fick ett mandat var så kan de olika röstsiffrorna (7,13% respektive 4,68%) ändå påverka opinion och andra partier på ett annat sätt än om det hade varit tvärtom.

För småttispartier är det bra att få relativt många röster för att stärka sig inför nästa valrörelse, och når man upp till 1%-spärren så får man dessutom valsedlar till nästa val, vilket är nog så viktigt.

Men även om mandat är det enda man bryr sig om så blir det konstigt att se sin röst som bortkastad just för att det parti man röstade på fick 0 mandat. Även när man röstar på ett parti som får mandat så är det ju med mycket stor sannolikhet så att det hade fått lika många mandat även om man själv inte hade röstat på det. Om det man är ute efter med sin röst är att bli droppen som precis gör att det blir ett mandat mer än annars till ett visst parti som man vill gynna, så kan man se valet som ett lotteri med liten vinstchans oavsett vilken lott man väljer.

Men är det nån skillnad på de olika lotterna vad gäller detta? Ja då, och som jag ska visa är det en bättre chansning att rösta på ett mindre parti!

(Man ska naturligtvis ta hänsyn till vad lotterivinsten är också. Om förstavinsten inte är nåt att ha så är det ju klen tröst att vinstchanserna är goda. Men om man tycker att det pris man kan vinna är ungefär likvärdigt i två lotterier så är det ju sunt att välja det med högst vinstchans.)

Valet gällde 18 mandat. (För enkelhets skull bortser jag från de två extramandat som kan bli aktuella senare.) Grovt sett krävdes det då 1/18 av rösterna för varje mandat. Detta av de 2 876 374 röster som gick till partier som klarade 4%-spärren, så ungefär 2876374/18 = 159799 röster per mandat. Jag kallar detta M nedan.

Följande tabell visar hur många röster partierna som klarade 4%-spärren fick och hur många M detta motsvarar. Längst till höger står hur många mandat partiet faktiskt fick. I detta fall råkar det stämma helt med hur många M röster de har, avrundat till heltal. Det hade det inte behövt göra, men det skulle i alla fall ha stämt på ett
ungefär.

S 773513 = 4,84 M 5
M 596710 = 3,73 M 4
FP 430385 = 2,69 M 3
MP 349114 = 2,18 M 2
PP 225915 = 1,41 M 1
V 179182 = 1,12 M 1
C 173414 = 1,09 M 1
KD 148141 = 0,93 M 1

Med denna approximation så får man fem mandat om man får mellan 4,5 M och 5,5 M av rösterna; fyra mandat om man får mellan 3,5 M och 4,5 M av rösterna, osv.

1 mandat: minst 0,5M röster =  79899 röster
2 mandat: minst 1,5M röster = 239697 röster
3 mandat: minst 2,5M röster = 399496 röster
4 mandat: minst 3,5M röster = 559295 röster
5 mandat: minst 4,5M röster = 719094 röster
6 mandat: minst 5,5M röster = 878892 röster
osv.

Men den första raden stämmer inte, för att få 1 mandat måste man ju också klara 4%-spärren av det totala antalet giltiga röster. Det var denna gång 4% av 3 168 546 = 126 742 röster.

Observera effekten av detta! För större partier är det lika långt steg mellan varje mandathopp (M = 159 799 röster). Men ett mindre parti som väl kommit upp till 1 mandat har bara 239 697−126 742 = 112 955 röster kvar till nästa mandat. Det snävare intervallet gör att det är större chans att man vinner i lotteriet, att ens röst innebär en skillnad, om man röstar på ett parti i den storleksordningen än på ett större parti.

Om man tar med den viktiga 1%-gränsen också blir gränserna så här:

1%-spärren:  31686 röster
4%-spärren: 126742 röster, dvs.  95056 till
mandat 2: 239697 röster, dvs. 112955 till
mandat 3: 399496 röster, dvs. 159799 till (= M)
mandat 4: 559295 röster, osv.

Så räknat i röster är puffen till 1%-gränsen minst antal röster, sen är det ett kliv till 4%-spärren och första mandatet, ett lite större kliv till andra mandatet och sen ännu större kliv till varje ytterligare mandat.

Det kan naturligtvis finnas speciella omständigheter då man har goda skäl att gissa att ett parti kommer att pendla nånstans i närheten av en gräns vilket gör dess »lotter« extra attraktiva (eller tvärtom), men har man inte det kan man som huvudregel säga att det är störst chans att man »slösar bort« sin röst om man röstar på nåt större parti som nog redan får minst 2 mandat ändå! (Och på grund av egenheter hos uddatalsmetoden så blir det faktiskt ännu värre ju större partiet är, även över den gränsen.)

Visst kan det råka hända att ett sådant större parti ligger närmre någon gräns, men det är mindre chans till det. Med facit i hand kan man se att det som låg närmast till hands denna gång var just mindre partier. Allra närmast var att junilistan hade kommit in och fått ett mandat, om de fått 14 987 röster till. (Denna gång inte en approximation, utan uträknat på riktigt så som mandatfördelningen faktiskt sker.) Det som låg näst närmast i antal röster var att kristdemokraterna hade fått 22 291 röster färre och därmed kommit under 4%-spärren och tappat sitt mandat. Även övriga händelser som var relativt nära att hända gällde partier som nu fick 0 eller 1 mandat. Det närmaste att hända något större parti var som jämförelsepunkt att folkpartiet hade tappat 1 mandat om de fått 53 860 färre röster. Mest stabilt var som väntat socialdemokraterna där det krävdes 95 768 färre röster för att tappa ett mandat (eller 164 175 för att få ett till mandat). Där kan man snacka om att slösa bort sin röst!

Blåvitt

Jag har roat mig med att fota av några förpackningar ur mina oumbärliga samlingar. Enligt Wikipedia var det 1979 som produktserien Blåvitt introducerades, och jag tror att designen redan från början var ungefär som på mina bilder här, på produkter från mitten av 90-talet. Jag älskar det! En stram enkel tydlighet som får fram precis det man ville. Här är det enkla billiga basvaror utan krimskrams eller extra lyx! Det var produkter utan dyra reklamkampanjer och utan dyra förpackningar i fyrfärgstryck. Det var produkter som ropade ut att här kan du få nånting billigare som är inte mycket sämre än andra produkter!


Jag tror att »Tandkräm med/utan fluor« var två av de första produkterna. Dem har jag inte, men de och några andra finns avbildade på en kasse i ett nostalgiforum. Över till maten:




Och därefter kanske något att dricka? Den vänstra kaffeförpackningen är bäst före juli 1993 och är därmed sannolikt den äldsta av de avbildade produkterna. (Det andra kaffet är bäst före november 1996.)


Något gott till kaffet?



Våffelmixen som kostade 13 kronor och var bäst före 950401 har jag kvar i oöppnad förpackning i min samling.(*)

Men säg den sällhet som varar beständigt. Det var kanske för tidigt ute med No Logo, och det gjordes reklam för hela serien, som detta exempel på YouTube från 1993. När man såg Blåvitt som ett varumärke så blev den naturliga följden att man tänkte att det var för tråkigt och skulle piffas upp. Resultatet blev en ny design som verkar ha kommit 1998 och som syns nedan. En katastrof! Dessa snirkliga bokstäver har ju ingenting att göra med blåvitt-tanken att göra, och mycket riktigt dröjde det inte länge innan det försvann. Nu är det Coop X-tra som gäller för Coops lågprisvaror. Gäsp.



(*) Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också.

Nu har jag bestämt mig

Nu har jag bestämt mig

Eftersom EU-valet pågår var det dags för mig att bestämma mig för hur jag ska rösta.

Jag har länge varit engagerad i frågor om upphovsrätt, patent, integritet, medborgarrätt på nätet, osv. Jag har i många år sympatiserat med sådana organisationer som Free Software Foundation, Electronic Frontier Foundation och EF-Sverige. Jag har skrivit till parlamentsledamöter om sådana frågor som det så länge var så svårt att få gehör för, men som bekant har sådana frågor på sistone blivit mycket mer synliga. Nuförtiden är det ganska plötsligt många fler som bryr sig om sådant som FRA-lagen, IPRED, ACTA, datalagringsdirektivet, ständigt förlängd och förstärkt upphovsrätt, osv.

Sämst i sådana frågor bland riksdagspartierna har alltid socialdemokraterna och moderaterna varit, och bäst har alltid vänsterpartiet och miljöpartiet varit. Det har gjort det enkelt för mig som även i andra frågor har sympatiserat mer med dessa partier. »Internetfrågorna« är ju långtifrån det enda!

I det pågående EU-valet känner jag starkast för miljöpartiet, och jag tycker att Carl Schlyter har gjort ett jättebra arbete, inte minst i »mina« frågor. Ändå kommer jag inte att rösta på honom. Jag tänker igen på när miljöpartiet första gången kom in i riksdagen 1988 och vilken effekt det fick på andra partier. Hur alla möjliga partier mer eller mindre plötsligt skulle ta upp miljöfrågor. Precis som jag tror att den miljöpartieffekten inte bara orsakade miljöhyckleri från andra partier, utan även gav ökat handlingsutrymme för verkliga miljövänner i andra partier så tror jag att den piratpartieffekt som vi får i detta val ger en bångstyrig folkpartist som Camilla Lindberg (som nog själv mycket väl förstår detta), en lite mindre bångstyrig moderat som Karl Sigfrid och förmodligen även t.ex. några socialdemokrater ökat handlingsutrymme och inflytande i sina partier. Eftersom ändå några omständigheter råkar samverka så att det blir en sådan effekt så ser jag det som positivt att låta den effekten bli så stor som möjligt. Mer effekt kan man knappast få med sin röst i just detta val, vare sig inom EU eller som sidoeffekt inrikes, så då gör jag så även om jag tycker det finns andra partier som »egentligen« är bättre, och jag är rädd för att piratpartiet kommer att »rösta fel« i flera fall.

Ungefär såhär tror jag många tänker. Även t.ex. Rasmus Fleischer kommer med ett liknande pragmatiskt sätt fram till att störst positiv effekt ger en röst på piratpartiet, och Farmorgun i Norrtälje som ser sig som en utomstående som följer PP skriver att »Sammantaget känner jag dock att om vi ska hjälpa alla de etablerade partierna att stå fast vid sitt nymornade intresse för värnet av de demokratiska fri- och rättigheterna måste vi nog lägga vår röst på Piratpartiet.«

Då ska jag bara bestämma mig för vem i piratpartiet jag ska kryssa också. Jag lutar åt Amelia Andersdotter, av liknande skäl som Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg. Nu såg jag dessutom precis att Klara skriver att hon är i »särklass mest kompetent på EU och internationell politik i hela partiet«.

Berlin 1991

(Jag hittade en gammal text som jag skrev efter ett besök i Berlin våren 1991, inte långt efter Tysklands enande. Jag putsade texten en aning nu i samband med att jag läste om den. Fotografiet med detalj från muren är taget av en Daniel och jag har tagit det härifrån.)

Först tåg genom det östtyska landskapet.

Östtyskland finns inte längre, men här åker jag ändå. Det ser ut som Skåne ungefär, fast fler fågelbon. Det är så många fågelbon så jag förstår att de inte kan vara riktiga. Det är väl nån miljösjukdom eller nåt hos träden. På vissa ställen i dem har det växt ut massor av smågrenar så att det ser ut som stora fågelbon. Kanske bosätter sig märkliga mutantfåglar i dessa mutantfågelbon?

Tacka vet jag stan – där kan man lita på miljön. Jag går ut och kvällspromenerar i Berlin. Ungar på skateboard. Ett kasino som inte släpper in mig. Turister. Horor. Polisen åker fram och tillbaka på gatan och varnar i megafon för de lottförsäljare som står på trottoaren: »De är bedragare. Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.« Eleganz und Dekadenz. Jag tycker om storstäder.

Jag är på nån slags konferens. Jag lyssnar på föredrag och försöker vara intresserad. Ibland stänger jag av huvudet och stirrar på papperet framför mig. Ibland sneglar jag på tjejen som sitter bredvid mig. Ganska söt. Suck... Jag får syn på hennes namnbricka som hon lagt ifrån sig framför sig. Hon heter D.

Med den kulturimperialism som råder är det ibland svårt att upptäcka att man är utomlands. Samma filmer på biograferna; samma hamburgerkedjor; samma musik strömmar ut ur affärerna som utbjuder samma varor o.s.v. Desto större blir då chocken när det plötsligt dyker upp något riktigt exotiskt, såsom lunchen. Potatissoppa med korv. En hel korv, modell varmkorv, som låg tvärs över tallriken och stack upp ur soppan i bägge ändarna.

Romantiskt mellanspel: Efter lunchen talar plötsligt D. med mig! Dess värre på tyska så jag begriper ingenting förrän hon repeterat långsammare. Hon säger att hon tänker flytta längre fram i salen för att se bättre och frågar om jag ska följa med. Föredragen tar slut och jag borde fråga henne vad man bör se eller göra i Berlin. Föreslå att hon visar mig stan eller nåt. Istället packar jag snabbt ihop mina saker och försvinner ut innan hon hinner med. När jag går och driver på Alexanderplatz dyker hon plötsligt upp från ingenstans och hejar. Har hon följt efter mig? (Hjälp!) Hon har aldrig varit i Berlin förut heller, så tyska hon är. Vi tar ett tåg till väst och går längs Ku'damm ett tag. Sen skiljs vi eftersom vi båda har avtalat middagstider på varsitt håll. Jag har glömt att växla pengar så jag lånar lite mark av henne.

Något mycket populärt just nu bland skumma element på gatorna både i västra och östra halvan av denna före detta kluvna stad är att gömma en liten kula under en av tre askar som de sedan snabbt skiftar plats på. Publiken inbjuds att satsa pengar på var kulan ligger. Spelet är gammalt som gatan – det nämns i en kinesisk historia från tvåhundratalet före vår tideräkning och den gamle greken Alkifron nämner det också. Då spelades det med snäckskal, så utvecklingen har gått framåt, men suckers finns det fortfarande. »Trixaren« har flera medbrottslingar som låtsas vara vanliga spelare. Ibland vinner de – ibland förlorar de. Det är väldigt lätt att följa med var kulan ligger. En stackars farbror tror sig vara duktig på det och vill spela. Det kostar tvåhundra mark (cirka 700 spänn) och han tar fram en femhundramarksedel. När han ska göra sitt val sluts cirkeln av publik, speciellt av de fyra (?) medbrottslingarna, så jag får ingen chans att iaktta fingerfärdigheten med vilken trixaren plockar fram kulan från en annan ask än där den uppenbarligen låg. Farbrorn godtar tydligen förlusten, för vad jag förstår av hans upprepade klagomål så klagar han bara på att han inte fått tillbaka trehundra mark: vadet gällde ju bara tvåhundra mark och han blev av med sin femhundramarksedel. En av medbrottslingarna uppehåller honom genom att diskutera hur det egentligen var medan trixaren snabbt plockar upp sina askar och försvinner i folkmängden.

I Östberlin står de bankomatköande tre meter bakom bankomaten för att låta den som står framme vid apparaten vara ifred. Vilken disciplin! När jag tänker efter så såg jag nog aldrig nån västberlinsk bankomatkö så det kanske är likadant där, för berlinare verkar vara ett disciplinerat folk överhuvudtaget. Varken i väst eller öst går folk mot röd gubbe t.ex., och jag går flera gånger ensam ut i gatan när det inte kommer några bilar. Om man förirrar sig i Berlin och vill veta om man är i väst eller öst kan man förresten titta på just färggubbarna. Både röd och grön gubbe ser nämligen jätteroliga ut i Östberlin, men i väst är de ungefär som här hemma. Snart kommer väl nån jämrans europeisk standard för trafiksignaler, så det gäller att skynda sig på att uppskatta de subtila skillnaderna i livet innan det är försent. Jag har i ett annat sammanhang tipsat om Herr Gårmans lustigt framåtlutande ställning i Norge.

Annars hittar jag inte så mycket skoj i öst. Vid Brandenburger Tor säljer massor av gatuförsäljare ut sitt förflutna till turisterna. Murbitar med äkthetsintyg och östtyska och ryska uniformer, medaljer, utmärkelser m.m. Allt ska bort när ett helt land säljs ut – nu är det västprodukter som gäller för östisarna själva. Senare läser jag dock i Berliner Zeitung (910413–14) att en mottrend har uppstått och att det åter blivit inne med östprodukter. Handeln ligger efter och kan oftast inte erbjuda Spreewaldgurken, Salzwedeler Baumkuchen eller Thüringer Würstchen fast kunderna frågar efter dem. Den östprodukt som står högst på önskelistorna är enligt BZ läskedrycken Club Cola »eftersom den inte är så söt«. Det tycker jag låter lovande, men tyvärr fick jag aldrig tillfälle att prova den.

På fredagkväll driver jag runt på Breitscheidplatz och tittar på folklivet. Där är turister, porträttmålare, skateboardåkare, musiker, kurdistandemonstranter m.fl., men de jag märker mest är de autonoma anarkopunkhippiesarna, eller vad de nu kallar sig. De är klädda i svart, oftast svart läder med nitar. Ofta punkartat hår. På kläderna står anarkist-(A):n eller aggressiva slagord. På ens jacka står det bara »Kreuzberg« på ryggen. Han bor väl där. I stadsdelen Kreuzberg bor det en hel del svartklädda människor, både av den här sorten och andra, men mest av allt verkar det bo turkar där. När jag promenerade runt i Kreuzberg tidigare under dan anfölls jag av ett gäng tolvåringar utrustade med bandspelare som ville intervjua mig om religion. Nåt skolarbete, alltså. Första frågan var vad jag tyckte om turkiska kläder, vad det nu har med religion att göra. Jag hade för svårt för att formulera mig på tyska och dessutom har jag inte så många åsikter om kläder – inte turkiska i alla fall. Jag tycker det är en ointressant självklarhet att människor som kommer från olika kulturer klär sig enligt olika traditioner. Intressantare är det med kläder som snarare bryter mot traditionerna och därmed etablerar personen som delaktig i en viss subkultur. Som de jag står och betraktar på Breitscheidplatz.

(G)ör inget som kan verka påfallande vad beträffar ditt yttre eller din livsföring: ovårdad klädsel och oklippt hår och oansat skägg och öppet förakt för silverpjäser och sovplats på marken och allt annat som är en följd av ärelystnad på avvägar ska du undvika. Blotta ordet filosofi är tillräckligt misstänkt, också när man är filosof med stor måtta; hur skulle det gå om vi började skilja oss från vanliga människors levnadssätt? Invärtes ska allt vara olikt, vårt yttre ska vara i samklang med folkets. Låt inte din toga glänsa, men den får inte vara smutsig heller. Låt oss vara utan silverpjäser med upphöjda figurer i gediget guld, men låt oss inte tro att avsaknad av guld och silver är bevis på att vi lever enkelt. Vi måste inrikta oss på att leva ett bättre liv än mängden, inte ett annorlunda; eljest driver vi bort och stöter från oss dem vilkas bättring vi vill; vi åstadkommer också att de inte blir villiga att ta efter oss i något när de räds att ta efter oss i allt. Filosofin lovar först och främst känslan av gemenskap, medmänsklighet och samvaro; är vi olika andra tar vi avstånd från det löftet.

Så skrev Seneca till Lucilius (brev 5) i vår tideräknings första århundrade och kanske ligger det något i det. Vart tog peace, love and understanding vägen när man alienerar oss förbipasserande svenssons? Inte för att de lär se sig som som filosofer med uppgift att propagera, i och för sig, och vad har jag med detta att göra? En förbipasserande svensson tar ett kort på de här svartklädda varpå ett uppretad kille med aggressivt utseende går fram och sliter filmen ur hennes kamera. Typiskt nog är det mest killarna som ger ett sånt aggressivt intryck, medan många av tjejerna snarare ser ut som snälla lyckliga flower children, några med fredsmärken. Även om jag inte tar fram min kamera gör även jag dem till turistobjekt genom att titta på dem och det övriga folklivet. Det känns ändå inte som jag har varit mycket mera här än på Haight Street '68 eller för den delen hos Seneca. Eftersom jag är just i Berlin ligger det nära till hands att tänka på Himmel över Berlin och jag känner liksom huvudpersonen där en önskan att inte bara betrakta utan att även delta i människornas liv någon gång.

D. såg jag sista gången kvällen innan på den bankett som avslutade konferensen. Jag sitter tillsammans med henne och två andra tyskar och i det sorl som råder i salen duger min tyska knappt till att höra nånting av vad de säger. Jag sjunker in i ett gammalt tryggt tråkmånsbeteende med vissa halvhjärtade utbrytningsförsök. Nåja, det är gratis mat i alla fall. Plötsligt ska D. iväg eftersom hon ska upp tidigt nästa morgon för att åka hem. Hejdå. Handslag.

På väg hem får jag inte bara egen kupé utan en hel vagn för mig själv. Svenska tullen rotar lite, men hittar inte bootlegskivorna jag köpt, varför jag nu tror att de skulle bry sig om dessa. Om jag sover ett tag kommer jag snart hem.

Ni kan inte vinna. Ni kan inte vinna. Tack för er uppmärksamhet.

Pöbelriket

Jonas Gardell har tidigare i sitt liv kallat sig anarkist, men i Sydsvenskan idag, i artikeln »De ansiktslösa styr pöbelriket« låter det sannerligen annorlunda. Här ges en märkligt ohistorisk bild där lagar uppstod för att skydda »den svage«, och maktförhållanden uppstod därefter helt enkelt för att det behövdes en makt för att upprätthålla denna lag! Här framstår en syn på folkflertalet som låter som hämtad från en odemokratisk 1800-talshöger. De gränser som högkulturerna i Mesopotamien och senare kulturer lagstiftat om »måste upprätthållas för att inte kaos åter ska breda ut sig, för att inte den anonyma pöbeln med sina övergrepp ska ha makten.«

Jag tror ju inte att Gardell egentligen anser att alla lagar automatiskt är riktiga. Bara häromveckan skrev han t.ex. om att han och Mark »nu är gifta med varandra«. »Nog för att vi varit gifta sedan 1988 då Claire Wikholm vigde oss i köket inför ett hundratal vittnen i vår första egna lägenhet på Brännkyrkagatan, men ändå. Alltid trevligt när riksdagsmännen såhär 21 år senare hinner ikapp verkligheten.«

Ja, visst är det! Jag önskar också att lagstiftarna ska hinna ikapp verkligheten vad gäller många frågor, inte minst sådana Internet-frågor där Gardell istället verkar vilja ha ett ökat fjärmande från vad som gäller i resten av samhället. Jag har t.ex. inte sett någon föreslå att det skulle vara bra om Posten avskaffade postlådorna och bara vidarebefordrade pappersbrev som man lämnar in efter att ha legitimerat sig för att stoppa anonyma hotbrev, men vad jag förstår skulle Gardell vilja ha något sådant för Internet, för där måste »den anonyma pöbeln« stoppas till varje pris. Han kan inte heller se något annat skäl till att vissa internetoperatörer vill skydda sina kunders integritet så mycket som lagen tillåter mot än att försvara »människans rätt att vara pöbel«. Just nu ägnar han sig på sin gästbok att radera alla inlägg »som i gästboken vill försvara rätten att vara pöbel«, dvs. som är på något sätt kritiska mot honom (jag har hunnit läsa några inlägg innan de raderats), som inte lämnar »verifierbart namn, adress och telefonnummer«. Han är förvisso inte den förste eller ende som gör uttalanden som jag tycker är ogenomtänkta i denna debatt, men när det är någon vars böcker och föreställningar jag uppskattat så mycket så gör det mig så mycket mer ont än när det är t.ex. Guillou, så jag hade ett behov av att ventilera detta.

– * –

Eftersom en stor del av mitt bloggläsande handlar om sådana frågor om immaterialrätt, yttrandefrihet och integritet som numer ses som »piratfrågor« (även om de väl inte har med sjörövare att göra) så vill jag för den som inte läser så mycket sådant tipsa om ett par av de mer välskrivna sådana inläggen från förra veckan. Det första är »En uppfinnares syn på upphovsrätt« av Rikard Bergsten om upphovsrätt och patent. Det andra är Anders Mildners jämförelse »1968? Kanske snarare 2001« om en radikalisering av »internetgenerationen«.

(Målningen Marooned av Howard Pyle föreställer en strandsatt pirat.)

Neutralitet

På euprofiler.eu kan man testa vilket parti man bör rösta på i EU-valet. Såna tester tycker jag alltid är roliga. Om man fyller att man är »neutral« i alla frågor, och sen frågar vilket parti som står en närmast får man på ett säkert sätt reda på vilket parti som är det mest neutrala.

Neutralast i Sverige är moderaterna.

(Om man vill vara säker på att inte få vilka rekommendationer som helst så kan man förresten köra Aftonbladets tryggare variant av samma test istället, för där har inkorrekta partier tagits bort som svarsmöjligheter.)

En tidsresa

1988 kom miljöpartiet för första gången in i riksdagen. När »hotet« om detta stod klart skulle plötsligt (nästan) alla riksdags­partier visa upp ett miljö­engagemang, t.o.m. social­demokraterna. (Hyckel? Tja, dom social­demokrater som var engagerade i miljö­frågor var knappast hycklare, men måste ha känt mer stöd uppifrån och få lättare att komma till tals än tidigare.)

Jag tänker mig att det måste ha känts surt för center­partiet, som redan var profilerade på miljöfrågor. Många väljare hade dock tyckt att de svikit i viktiga frågor när det kom till kritan.

(Även VPK (som vänsterpartiet hette då) låg bra till i såna frågor, men dom bara räknas ju inte för många väljare.)

                                  - * -

Låter det bekant? Ja, naturligtvis! Nu är det pirat­partiet som »hotar« att komma in i EU-parlamentet, och nästan alla riksdags­partier visar då upp ett engagemang i »piratfrågor« (t.o.m. social­demokraterna). (Även denna gång så ligger vänster­partiet bra till i såna frågor, men räknas ju inte!)

Även denna gång handlar det till stor del om frågor där center­partiet försökt profilera sig redan tidigare, men där väljarna ser sig svikna av hur partiet faktiskt har röstat och agerat och därför hellre röstar på något nytt.(Se till exempel de kommentarer som Annie Johansson får på vad hon skriver i Svenska Dagbladet och på sin blogg om center­partiets integritetsförslag.)

Nu pågår centerpartiets stämma och framförallt imorgon kommer flera integritetsfrågor upp, och det kommer säkert att sägas kloka saker, men jag har ändå svårt att tro att centerpartiet kan få tillbaka bollen som de släppt. Än en gång rätt i tiden, men fastnar på vägen för att inte störa samarbeten. Blir det ytterligare nåt nytt sånt om tjugo år, månne?

(Tröjan på bilden kommer från Centerpartiets valkampanj 1994.)

Det här med döden

Om man väl har accepterat det här att alla människor ska dö, så borde det vara svårt att se varenda dödsfall som sorgligt, utan det borde väl vara förbehållet till särskilt sorgliga omständigheter.

När dansaren Frankie Manning var i fyrtioårsåldern verkade det vara slut på danskarriären och han började jobba på posten. Inte långt därefter stängdes hans och mångas stamlokus Savoy Ballroom i Harlem. En epok gick i graven – det var nya tider, ny musik, ny dans. Visst måste allt förändras, men det kan vara sorgligt ändå.

Men historien slutade ju inte där. På 80-talet grävdes han fram av entusiastiska retro-swing-dansare som ville lära sig av honom, och sen fick han spendera resten av sitt liv hyllad och älskad i lindy-kretsar över hela världen. I ett tjugotal år var t.ex. denne »Ambassador of Lindy Hop« (som undertiteln till hans memoarer lyder) i Sverige varje sommar som hedersgäst på danslägret i Herräng och det var där jag såg honom. Det var där jag hörde hans berättelser och anekdoter om sig själv och om dansare och musiker han samarbetat med, och de svartvita filmsnuttarna som visades på mötena blev så mycket mer levande när någon som faktiskt hade arbetat tillsammans med så många av människorna i filmerna kommenterade.

Idag dog han, 94 år gammal. Detta är inte ett dödsfall med särskilt sorgliga omständigheter.

Så varför känns det så här?

SLASHAS

Förra helgen var det årsmöte i NAFS(k). Det viktigaste som hände då (tycker jag) var att jag fick diplom! En bild på denna viktiga tilldragelse finns på Paradisäppelgatan 111, och själva diplomet, förtjänstfullt tecknat av NAFS(k):s Teckniske Konsult Johan Andreasson, återfinns här bredvid. »Äntligen!«, som man utropar i såna här fall.

Hellre fria och fälla

Så nu kom (första) The Pirate Bay-domen till slut (pressmeddelande). Jag trodde inte att alla fyra skulle fällas, men även när det är så så förvånar det mig ändå att påföljden är densamma för dem alla (1 års fängelse), trots att deras roller (framförallt Lindströms) varit olika. Det finns ingenting i pressmeddelandet om domen som skiljer de åtalade åt på något sätt.

SR publicerade för säkerhets skull nyheter både om en friande och en fällande dom. Det gäller att helgardera om man ska hinna först med rapportering! :-)

Gothcon

Förra helgen var det Gothcon. Det var roligt. Tyvärr råkade jag förköpa mig lite på auktionen. Efter att ha börjat återhållsamt hamnade jag i köpa-för-att-det-är-billigt-fällan istället för att bara bjuda på det jag ville ha. Efteråt kom det fram några och försökte skänka bort något de köpt men ångrat. »Du som köpt så mycket skräp, vill du inte ha det här också?« Jag avstod, och vänta bara till nästa år, då ska jag sälja saker istället(/också)!

Hejdå!

Abdc-abcd

Har ni tänkt på att klassifikationskoderna på biblioteken ibland blir passande ord eller liknande?

Cia = Predikningar och betraktelser (= propaganda och underrättelsetjänst?)
Dopa = Extrasensorisk perception (hallucinogener?)
Hoc = Skönlitteratur på latin (»det latinet minns jag nock – hic, haec, hoc«)
Imbad = Krigsfilm och kriminalfilm (»I'm bad!«)
Kex = Engelsmän i utlandet (»kex« är ett engelskt ord »i utlandet«, alltså ett engelskt låneord)
Noa = Främre Asien (där Ararat ligger -- det ligger faktiskt på gränsen till Iran, dvs. Noak)
Tal = Tillämpad matematik

En del beteckningar tycker jag verkar rätt nedsättande:

Dada = Kinesiska filosofers skrifter (mycket barnsliga)
Epa = Högskoleundervisningens pedagogik
Ful = Övriga ugriska språk
Yl = Musikinspelningar med orkestrar

Medan andra är mer positiva:

Bra = Kommunikation (och visst är det bra med kommunikation, men det är inte all kommunikation som är Bra, för Bu = Radio och television)
Fun = Samojediska språk
Extas = Yrkesutbildning till något inom matematik simulering

The return of björntråd

Det vanligaste sökordet med vilket man hittar till denna avkrok till blogg är »björntråd«! Det är inte något av mina större intressen, men jag har skrivit om det en gång, och det räcker visst för att komma bland toppträffarna på Google i detta lilla ämne. Där undrade jag bland annat när björntråden gjorde sitt intåg i Sverige och övriga Skandinavien, och om det verkligen stämde att den var engelsktillverkad som det hävdades nånstans. Det verkade så konstigt med tanke på att jag inte kunde hitta något omnämnande på engelska av någon björntråd. (Att jag överhuvudtaget började titta på detta var för att björntråd nämns i Emil i Lönneberga, och jag undrade om det kunna hjälpa till att att datera Emil i Lönneberga.)

Jag har sett det som min plikt att luska mer i detta för att informera dom som söker på »björntråd«, så detta är för er. Ni andra kan tänka på nåt annat under tiden.

Det verkar nästan ha varit England i alla fall, nämligen Skottland! Förra året fick Wikipedia-artikeln i ämnet en bild (återgiven ovan), så att jag utan att behöva lämna datorn och söka upp riktiga trådar kan se att det var J. & P. Coats som tillverkade tråden, och de hade sitt huvudkontor i Paisley i Skottland. Paisley blev ett trådtillverkningscentrum under 1800-talet, framförallt med familjerna Coats och Clarks med varsin trådmakarfirma som oftast var rivaler, men ibland allierade, och även om ingen tråd har tillverkats i Paisley på flera decennier så märks dessa inflytelserika familjer fortfarande i staden genom byggnader som the George A. Clark Town Hall, the Coats Observatory och Thomas Coats Memorial Church.

Men björntråden känner man inte till i Storbritannien. Nu har jag kommunicerat med Coats av idag och fått veta att de bara säljer björntråden i Sverige, Danmark, Norge och Finland!

Så det verkar som om björntråden av någon anledning råkade bli populär i just dessa länder för kanske runt hundra år sen (som minnesgoda läsare minns är det tidigaste jag hittat Bjørne-traad i förarbeten till Ordbog over det Danske Sprog från 1918). På grund av det inarbetade varumärket var det värt att behålla den tråden här, som en historisk kvarleva med en ålderdomlig design, trots att den för länge sedan utgått ur deras ordinarie sortiment.

Förmodligen är det inte konstigare än så, även om jag fortfarande undrar hur gammal tråden egentligen är och skulle vilja se något tecken på att den funnits även utanför Norden i början. Annars har jag en vild och troligen felaktig spekulation som skulle kunna förklara att den aldrig fanns i Storbritannien.

För att slippa importtullar utökade J. P. Coats till att även ha utländsk tillverkning. (I litteratur om multinationella företag har jag sett det nämnas som »the pioneer manufacturing multinational».) Detta skedde först i USA och från 1889 även i Ryssland, där de gick in i »a joint venture to manufacture thread in Russia«. Tänk om den ryska avdelningen började producera en särskilt stark tråd eller om den redan fanns i partners sortiment. Kanske med en björn på, som ju är en rysk symbol. Då såldes naturligtvis denna tråd framförallt i Ryssland och angränsande länder. Än idag är björntråden särskilt populär i Finland som var en del av ryska imperiet! Häpp!

Coats ryska avdelning exproprierades 1919, men eftersom björntråd var ett sånt inarbetat varumärke här så fick man väl lov att börja producera den på annat håll för denna marknad.

De svenska torrenterna

Den spännande radioteatern Pirate Bay-rättegången är slut för denna gång (men det lär väl komma uppföljare). En smärre fråga i sammanhanget är uttalet av ordet »torrent«.

Bland annat åklagare Roswall uttalade det torrént med betoning på den sista stavelsen, vilket han har hånats för en del på nätet. Eftersom ordet inte står med i några svenska ordböcker så slår jag till. (This looks like a job for Amateur Lexicographer Man!) Så, en lång och tråkig utläggning om torrent som svenskt ord följer här! (Tur att ingen läser detta.)

Uttal

Människor in the know uttalar alltså ordet på engelska, eftersom det är lånat från engelskan, men ska ordet bli ett riktigt svenskt ord kan man klart argumentera för att en betoning på sista stavelsen passar bäst in. Vi har en mängd substantiv som slutar på betonat -ent, som t.ex. agent, cement, docent, fragment, klient, moment, patent, regent, student, tangent, visent, och de betonas så. Det är för att vi lånat in en stor mängd ord av denna modell från franskan och då fick med oss deras betoning. (Engelsmännen lånade in ännu fler sådana ord, men anpassade uttalet mer.)

På senare tid har vi inte lånat så många ord från franskan, men allt oftare från engelskan. I Nyord i svenskan från 40-tal till 80-tal nämns t.ex. absorbent som inlånat från engelskan, men det uttalas på svenska som andra ord i denna klass med betoning på sista stavelsen och inte som om det vore engelska. I uppföljaren Nyordsboken med 2000 nya ord in i 2000-talet finns hybridord som infotainment som helt klart har behållit sin engelska form på svenska, men så ser det väldigt osvenskt ut också. (Lånordet event spelar ingen större roll i sammanhanget eftersom det av för mig obegripliga skäl betonas på sista stavelsen även på engelska.)

Till skillnad från t.ex. infotainment finns det ingenting i själva formen torrent som hindrar det från att gå hela vägen in i svenska ordskatten, precis som klient och regent gjort. Så jag tycker att den som känner för att betona ordet på sista stavelsen ska göra så oförblommerat utan att skämmas.

Hur gammalt är det

Lite anmärkningsvärt är det att SAOB inte tog med torrent i sitt häfte TOK–TRIVSEL trots att det kom så sent som december 2007. Vid det laget hade ordet funnits i svenskan ett tag.

Jag har inte gjort nån genomgripande undersökning av när torrent började användas som svenskt ord. Jag antar att det skedde rätt snart efter att tekniken och namnet (på engelska) kom till 2001, men att det först användes helt som engelskt citatord och bara gradvis kom att bli svenskare.

Svenska Wikipedias uppslag om Bittorrent skapades hursomhelst 2003-08-21. Då stod det »en "torrent"« och »Torrent-filen«. 2005-04-03 blev det »en s.k. torrent« och först 2006-07-30 stod det där för första gången om »en torrent« utan några ursäktande citattecken eller liknande.

I tidningar hittar jag »Torrent-filer« i Sydsvenskan 2005-01-09 och i samma tidning 2006-06-03 »Lisa skapar en torrent kopplad till låten och laddar upp torrentfilen till sajten The Pirate Bay.« (Då var The Pirate Bay aktuellt på grund av razzian några dagar tidigare.)

Böjning

Det finns en del t-ord på -ent, som ett fragment, ett patent, ett segment, men de flesta är n-ord som en accent, en present, en skribent, och så har det alltid varit självklart att torrent ska behandlas på svenska.

Så i bestämd form måste det bli torrenten. Svårare är det med pluralen. Så länge ordet inte blivit riktigt svenskt blir det förstås engelskt torrents, men annars kan man tänka sig både torrenter och torrentar. Betonar man torrent på sista stavelsen ska det självklart böjas med -er som motsvarande svenska ord gör (accenter, presenter, ...), men annars låter torrentar naturligare för många.

Den tidigaste förekomst av en rent svensk pluralform som jag har hittat är »Guide till hur man gör och hur man lägger upp egna torrenter på Piratbyråns tracker med burst!« från 2003-11-08 på Piratbyråns forum. I samma artikel finns även den bestämda formen torrenten. Alternativet torrentar har jag inte hittat tidigare än från 2004-05-19 från samma forum: »Om det är flera torrentar så kan peers bara ha kontakt med varandra via en enda torrent åt gången.«.

Det tidigaste fallet i tryck av torrenten jag har hittat är från Sydsvenskan 2007-07-14: »Om polisen vill ha mer information så bad jag dem om att lämna mer information till mig om själva id-numret på torrenten. Då kan vi titta i vårt trackersystem och hitta information om vilka som använder torrenten.« (Det är nyss rättegångsaktuella Peter Sunde som talar.) Pluralformen torrenter hittar jag inte tidigare i tryck än i en insändare i Nätverk & Kommunikation 2007-03-06.

Enligt Google finns det så här många sidor på svenska med olika varianter just nu:

torrenter	229000	torrenterna	1230
torrentar	220000	torrentarna	477
torrents	212000	torrentsen	220000
torrentsar	5630	torrentsarna	1370

Jag är förvånad över den höga frekvensen för torrentsen, som i

• Fixa problemet med de spanska torrentsen så skickar jag ...
• ... ifall du vill ha så kan jag skicka torrentsen via msn ...
• Du har inte sparat torrentsen någonstans då?

för att ta några exempel från första sidan träffar. Annars känns ofta bestämd form knölig efter s-plural på svenska. Har man sagt flera jumpers (istället för jumprar) så är det många som drar sig för att säga de jumpersen.

Det är hur som helst påfallande jämnt mellan torrenter och torrentar! Trots det vill jag påstå att det är torrenter som vinner. Om man skär ner sökningen efter domän så ser man att det är den markant vanligare formen på flera vanliga bloggtillhåll och även på stora svenska tidningar. Så även på t.ex. thepiratebay.org. Trots att det totalt finns nästan lika många träffar för torrentar har jag svårt att hitta någon domän där det är det vanligare!

Tillbaka till Elefant-templet

1975 åkte Bamse, Skalman och Lille Skutt till »det berömda elefant-templet« i en avlägsen djungel för att hämta den dyrbara ädelstenen »elefant-stenen«. När de blev anfallna av glasögonormar så avledde Skalman ormarnas uppmärksamhet genom att plocka fram en liten grammofon ur skalet och spela en popskiva, vilket ormarna uppskattade så mycket så att de ignorerade inkräktarna.

1975:
Ädelstenen tog de med sig hem till ett museum, och tanken att det kunde vara fel eller ett brott att ta den och föra den ur landet nämndes inte. Men i år, 34 år senare, åker samma trio tillbaka för att lämna tillbaka ädelstenen! I det aktuella Bamse-numret 3/2009 stöter de på samma ormar (eller kanske snarare deras ättlingar). Skalman använder då samma trick, men använder denna gång en solljusdriven mp3-spelare istället för en grammofon. »Jag har tankat den med 30 000 timmar musik« säger han, dvs. nästan tre och ett halvt år!

Det är en ganska stor samling musik och jag undrar hur Skalman fått ihop allt detta. Säkerligen har han betalt för en del av sin samling, men antagligen bara en mindre del eftersom det är så mycket. Om det är låtar på drygt tre och en halv minut var så blir det totalt en halv miljon låtar. Som jämförelsepunkt består ljudarkivet på archive.org av nästan 300 000 inspelningar. På Jamendo finns i skrivande stund 16 164 album. Hur många låtar det är totalt hittar jag inte, men jag gissar på ett par hundra tusen det också. Tja, trots att jag först tyckte det lät mycket så är det nog inom rimlighetens gräns att samla ihop 30 000 timmar med fritt spridbar musik.

2009:
Det smakprov på Skalmans stora musiksamling vi får är dock inte något som går att hitta i en sådana stora samlingar, utan från Doktor Kosmos. (På MySpace skriver de för övrigt att de är »stumma och nästan gråtfärdiga av stolthet« över att ha varit med i Bamse och att de överväger att lägga ner verksamheten efter att nu ha »kommit så långt man kan komma som artist i Sverige«.)

Möjligen var detta spår med avsikt lagt i början av musiksamlingen såsom särskilt lämpat för att avleda ormars uppmärksamhet, men om det istället ger en typisk bild av vad för slags musik samlingen består av, så ger det en karaktär på samlingen som gör att det känns svårt att ha samlat ihop 30 000 timmar på laglig väg till en rimlig kostnad, så jag tycker det finns anledning att undra över hur Skalman egentligen har gjort. Det finns annat som tyder på att han anser sig stå över lagen. Kan t.ex. att ställa ifrån sig en ljudspelare på allmän plats där folk kan gå förbi (vilket sker bara några rutor efteråt, och det är bara första gången under dessa 30 000 timmar) räknas som offentligt framförande? Historien tycks tilldra sig i Indien. I Hand Book of Copyright Law från indiska staten läser jag att rättigheterna till en ljudinspelning innefattar att »communicate the sound recording to the public« och: »Communication to the public means making any work available for being seen or heard or otherwise enjoyed by the public directly or by any means of display or diffusion«. Har Doktor Kosmos medgivit detta?

Om inte annat kan man märka Skalmans inställning till lagen när Bamses dunderhonung stoppas i tullen eftersom det är förbjudet att föra in mat i landet. Skalman smugglar då in en tub ändå!

Larvig dans

Det finns många exempel på hur äldre människor har uttalat sig negativt om ungdomens dans, men ibland dyker det upp överraskande positiva formuleringar också. I Idun 43/1929 skriver t.ex. Gustaf Näsström med anledning av en då aktuell fråga inom Sollentuna ungdomsförening där tonåringarna var emot att dansa »kulturella danser« som ringlekar (»det tycka vi är lite larvigt») och hellre ville dansa jazz och breakaway. Näsström står på ungdomarnas sida och delar helt och fullt meningen om »det lite larviga i att långa drasuter till moderna pojkar, som hänga näsan över skolbänken dagen lång, ska fjanta omkring i s.k. kulturell dans.« – »Ingenting är farligare än att göra nöjeslivet så kultiverat, att ungdomen finner det tråkigt. Då är det säkert klokare, att lära pojkarna och flickorna dansa jazz på ett kultiverat sätt«.
Naturligtvis kommer det ett provocerat genmäle ett par nummer senare som jag citerar eftersom den ger flera användbara tips till oss som dansar till jazzmusik!

[Jazzen] ska vara ogement rolig, säger man, men så är den också ganska nöjsam att åse alltifrån nybörjarens enkla kliv till jazzkonstnärens ekvilibristiska manöver. Det är de sistnämndas "stil", jag vill orda om en smula.

En kavaljer – man får väl huvudsakligen tillskriva honom äran av danssättet, ty damen har ju bara att följa efter – rusar iväg som vore han rädd för att komma för sent till tåget, men så plötsligt hejdar han sig som hade han glömt något hemma. Så vänder han och hämtar måhända detta för att på nytt rusa iväg igen.

En annan kliver helt försiktigt omkring på hälarna och vinkar med fotsulorna, som skulle han vifta adjö åt sin käraste vän.

Så finns det en typ som går omkring och ser ledsen ut och sätter ned fötterna försiktigt, som om han ginge på hal is och vore rädd att den inte höll.

En annan ser ut som om han allvarsamt föresatt sig att ändra sin moatjé till en krocketbåge, men en annan ser ut att vara i fara att knäcka ryggen på sig själv.

En struttar omkring och sparkar sig själv där bak, för att sedan med ett snabbt kast med benet framåt försöka trampa sin flicka på tårna.

En filur försöker genom en massa tvära vändningar och oväntade manöver locka sin partner att göra fel och falla ur takten, vilket inom parentes sagt sällan lyckas – de äro väl tränade.

Det är jazz, det. Det är stil, det. Inte är det larvigt inte. Nej, visst inte, herr Näsström.

Särskilt den där krocketbågeturen ska jag försöka mig på! Den som skrivit denna insändare var dock ingen gubbe direkt, som man kanske skulle tro. Det var Tore G. Wärenstam som fyllde 21 år under detta år. (Senare blev han tidningsman och moderat politiker.)

(Illustrationen är av Gösta Chatham till Gustaf Näsströms artikel.)

Har visor något värde?

Staffan Malmgren skrev nyligen om Spotify, avtalsfrihet och kreativt skapande, bl.a. om det inte är bättre att ge uppmärksamhet till upphovsmakare som vill dela med sig av sina verk (som på Jamendo), än dom som avtalat med skivbolag som använder den värsta sortens missbruk av upphovsrättsmonopolen.

Jag tänker i viss mån så vad gäller ny musik, att det är i sig ett plus i hur hög grad folk själva sprider sin musik när jag väljer vad jag ska lyssna på, men en så stor del av det jag lyssnar på är gjort av folk som är döda nu. Då drabbas jag av hur andra hanterar deras upphovsrätt, oavsett vad de själva hade sagt idag.

Jan Myrdal skrev i höstas om hur dagens långa upphovsrätt är »kulturdestruktiv« och att han begärt hjälp av Författarförbundet att formulera ett testamente enligt vilket allt han publicerat blir helt fritt vid hans död. Jag väntar mig att fler författare, kompositörer med flera så småningom kommer att välja en liknande väg, men om det finns några föregångare till Myrdal i detta, så inte är det många.

Men självklart har tidigare författare, låtskrivare med flera inte kunnat ta hänsyn till dagens tekniska och upphovsrättsliga situation. Inte kan man väl dra dessa över samma kam som dom som använder dagens värsta upphovsrätts-olater?

Cornelis Vreeswijk är t.ex. född tio år senare än Myrdal, men dog redan 1987, innan de senare utökningarna av upphovsrätten. Hade han velat ha detta utökade skydd fram till år 2057? I »Preliminärt utkast till evt. funderingar kring mitt framtida testamente« skrev han så här:

Har visor något värde? Nu när man är död?
Så länge jag sjöng dem, fick jag dagligt bröd.
Nu ger jag dom till alla och envar.
Och jag menar att: visor tillhör alleman.
Den som ej kan sjunga lyssnar på dem som kan.
Och ingen vet vem visan skrivit har.
Visst får du ärva visorna, jag lämnade dem ju kvar.

Rotmos

Allt fler av mina webbsökningar sker i gamla böcker. Det vill säga i inskannade böcker, på books.google.com, företrädesvis böcker gamla nog så att upphovsrätten har gått ut och jag får läsa texterna i sin helhet.

Om man till exempel slår upp rotmos i Svenska Akademiens ordbok ser man att deras första belägg är från 1884, i Mathilda Langlets Husmodern i staden och på landet. Men det var 50 år sedan det bandet av SAOB slutredigerades. Idag är det trivialt att göra en egen sökning och slå rekordet med 30 år! Då hittar man Berättelser af onkel Adam från 1854 av C. A. Wetterbergh. Att »koka rotmos och stufva potatis med persilja och steka fläsk« nämner en svärmor till sin svärson som exempel på vad en som inte riktigt ska räknas som hushållerska ändå klarar. För »med en hushållerska menar man en menniska, som kan laga mat åt folk – mat som icke är blott bondmat – mat som kan ställas på kungens bord«.

(Bilden ovan av Fritz Dardel är från lite senare i samma historia.)

Att rotmos är så högaktuellt just nu är för att det snart blir svårare att prata om det. Eller snarare att skriva om det. På mobiltelefoner alltså, eftersom ett av vinnarorden i tävlingen nyligen om ord att lägga till i T9-ordlistan är dess tenionym sötnos. Så snart kommer mobilerna envisas med »sötnos« när man försöker skicka sina rotmos-sms!