onsdag 23 december 2009

1906-11-03 igen


För ett par år sen undersökte jag när Emil i Lönneberga utspelar sig (det är 1906), och märkte i samband med det av störande anomalier i berättelsen som verkade antyda något om vad som egentligen skedde den tredje november 1906.

Nu har har jag fått kommentarer på denna gamla text från en Erland som har en förtjänstfull teori om vad det var som skedde. Jag återger teorin här:

Sen har jag en teori om hysset den tredje november. Det är uppenbarligen något som Lindgren finner ytterst lustigt. Då kan det knappast röra sig något något allvarligt eller tragiskt, för då skulle inte Lindgren skratta åt det. Men ändå var det tydligen tillräckligt allvarligt för att Emils mamma skulle avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Detta tyder på att det som hände var yttert pinsamt för någon eller några, men att ingen tog allvarlig skada av det.

Vem eller vilka var det då som utsattes för pinsamheterna? Knappast någon i Katthult. Böckerna igenom råkar ju folket i Katthult, och särskilt pappa Anton, ut för den ena pinsamheten efter den andra pga Emils hyss, utan någon av dem, såvitt vi vet, försökt hindra Lindgren från att skriva om det. Det är därför troligt att det var någon utomstående som råkade ut för något mycket pinsamt, och att Emils mamma ville skydda honom eller henne, eller dem, från att förlora ansiktet.

Vem eller vilka kan denne eller dessa utomstående vara? Troligen någon eller några som stod högre på samhällsstegen än familjen Svensson, och som främst mamma Alma ville hålla sig väl med. Hon skulle knappast ha gjort sig sånt besvär för någon vanlig bondes eller bondmoras skull, än mindre för en drängs, pigas eller ett fattighjons. Eftersom det var Alma och inte Anton som avkrävde Lindgren tystnadslöfte är det också troligt att denna högt uppsatta person (eller de) hade en närmare relation till Alma än till Anton (det kan förstås också vara så att Lindgren kände Alma bättre än Anton, varför det blev Alma som avkrävde tystnadslöftet), och som Alma ville hålla sig väl med. Dessutom kan det ha något samband med händelserna i Vimmerby tre dagar tidigare, som Per föreslog.

Så, känner vi till någon förhållandeviss högt uppsatt person, som särskilt Alma ville hålla sig väl med, och som var med i Vimmerby tre dagar tidigare? Ja, det finns exakt en person som uppfyller alla dessa villkor: Fru Petrell!

Fru Petrell är ju en »fin« fru i Vimmerby som Alma känner, men de umgås knappast på likställda villkor. Troligen brukar hon köpa produkter från Katthult, t.ex. köper hon körsbärsvin vid ett senare tillfälle. Det är därför naturligt att Alma inte vill att det skall bli allmänt känt att fru Petrell råkat ut för något mycket pinsamt pga Emil. Om inte annat försöker hon hemlighålla det för att skydda sina affärer.

Vad kan då fru Petrell ha råkat ut för i Katthult den tredje november? Ja vad vet vi om fru Petrell förutom det som nämnts ovan? Jo, framför allt framhålls det att hon älskade Almas hemgjorda korv. Det var fru Petrell som fick den lilla korvbit som blev över efter att Emil ätit upp resten vid kalaset i Katthult när Emil hissade upp Ida i flaggstången. Och det är troligt att denna korv är en av de produkter fru Petrell brukar köpa från Katthult. När då Svenssons träffar fru Petrell i Vimmerby den 31 oktober kan man tänka sig fru Petrell frågar Alma om hon har någon korv att sälja. Alma hade knappast med sig några stora mängder korv till Vimmerby, men hon kan ju ha svarat att visst, hon skulle gärna koka korv åt fru Petrell, och att hon var välkommen till Katthult för att hämta den några dagar senare...

Apropå korv erinrar vi oss nu att just en korv fick stor betydelse i berättelsen om tabberaset, den falska berättelse som Lindgren lade in för att mörka vad som hände den tredje november. I denna falska berättelse låter Emil gräva en varggrop och sätter en korv på en pinne ovanpå gropen, som lockbete för vargarna. Det bär sig ju inte bättre än att det är Kommandoran som får syn på korven och inte kan motstå den, och följaktligen ramlar ned i varggropen. Nu är det ju högst osannolikt att något sådant skulle hända, eftersom kommandoran just varit på kalas och ätit sig mätt, och dessförinnan ensam ätit upp all den mat som Alma gjort i ordning åt alla fattighjonen. (Hela tabberaset är ju för övrigt en uppenbar lögnhistoria, för naturligtvis skulle Alfred ha satt stopp för det, såsom den ende vuxne i Katthult vid tillfället.) Så att Kommandoran vid detta tillfälle inte skulle ha kunnat motstå en korv på en pinne är ju uppenbart absurt. Men kanske innehåller historien ändå en kärna av sanning. Per föreslog ju att Lindgren lagt in ledtrådar till vad som hände den tredje november på andra ställen i böckerna, och kanske är detta en sån ledtråd. Just korven tyder på det eftersom korv också kan ha spelat en roll i det som verkligen hände den tredje november.

Vad var det så som hände? Ja om vi antar att berättelsen om varggropen innehåller någon sanning så är det en idé som nästan ger sig själv: Det är osannolikt att Kommandoran inte kunde motstå korven. Men finns det någon annan som inte skulle ha kunnat motstå den? Ja, vem är det i Emilböckerna som är särskilt känd för att inte kunna motstå korv? Just det, fru Petrell!

Så, Emil kanske faktiskt lät gräva en varggrop, med en korv på en pinne som lockbete, fast inte vid jultiden utan redan i början av november. Anta vidare att fru Petrell kommer till Katthult för att hämta den korv som Alma lovat att koka åt henne några dagar tidigare. Vidare kan vi anta att fru Petrell av någon anledning kommer till Katthult tidigare än avtalat. Hon finner då att ingen är hemma i Katthult. Nå, hon vet att hon är för tidig, så hon beslutar att vänta tills Svenssons kommer hem. Medan hon väntar går hon en runda på gården, och får se – en korv! Och till skillnad från Kommandoran är fru Petrell galen i korv, i alla fall Almas hemgjorda korv. Det är därför helt logiskt att hon i denna situation, när hon är där för att hämta korv och säkert är jättesugen på korv, inte kan motstå en korv när hon får syn på den, trots att den är uppträdd på en pinne. Hon går då fram för att ta korven... och ramlar i varggropen!

Alltså: det var fru Petrell som ramlade i varggropen den tredje november, inte Kommandoran den 26 december. (Kommandoran kan rentav vara en uppdiktad gestalt.)

Så småningom hittar man fru Petrell i varggropen, och hon räddas oskadd. Men det är ju synnerligen pinsamt för henne. Och det värsta är inte att hon ramlade i varggropen i och för sig, utan att hon hade så dålig impulskontroll att hon inte kunde motstå en korv på en pinne ute: ett chockerande beteende för en överklassdam på den tiden. Man kan lätt förstå att hon bönföll Alma att inte berätta det för någon. Och av omsorg om affärerna mm. gjorde Alma sitt bästa för att historien inte skulle spridas. Hon lyckades inte helt, eftersom Lindgren fått reda på det, men lyckades att avtvinga att avtvinga Lindgren tystnadslöfte. Resultatet var att vi fått läsa om tabberaset och Kommandoran i varrggropen istället för sanningen...

Jag ska erkänna att jag hoppades vara något på spåren som skulle ha större betydelse om det avslöjades idag än detta. Något med Illuminati, utomjordingar eller åtminstone en komplott kring Oskar II, och det kan ha gjort att jag inte alls funderade i sådana banor, men det verkar ligga mycket i ditt resonemang. Även om vi kanske aldrig helt säkert får veta sanningen så verkar det mycket troligt att detta innehåller en del av sanningen om vad som skedde.

Det är dock några omständigheter att tänka på här. En är att vad som nu hände inte blev helt mörklagt. Det var ju »efter den betan som Lönnebergaborna samlade ihop de där pengarna du minns och ville skicka Emil åt Amerika«. Men kanske insåg aldrig fru Petrell att hennes missöde blivit allmänt känt? Ditt scenario känns inte heller som något som skulle föranleda Lönnebergaborna att samla in pengar. Det är därför jag tror att detta bara är en del av sanningen.

Bilden visar en petrell och är tecknad av John Gould.

1 kommentar:

ctail sa...

Jag har inget direkt att tillföra i kalenderfrågan eller om tredje november-händelserna, men jag vill lyfta fram ett avslöjande om berättarens identitet som förs fram i ett senare dokument, nämligen bilderboken Den där Emil, i vilken Lindgren förkortat och något modifierat Emilberättelser för att, antar jag, passa en yngre målgrupp. Den avslutas med följande sällan sjungna vers av Emilvisan:

Viljen I nu veta vem som visan diktat haver?
Det är pigan Lina som uti lust och kval
tjänade i Katthult uti sina unga dagar,
ack, vem kan väl räkna de flydda årens tal?
Hujedamej sånt barn han var,
men nu så är han man,
och vi i Lönneberga har
ej bättre karl än han.
Sing-dudel-dej…


Här sägs visserligen bara att Lina diktat ”visan”, men för mig låter det väldigt mycket som att det är den åldrade Linas berättelser som återges i böckerna.