Offentlig konst är mindre värd

Den offentliga konsten i Sverige har blivit mindre värd

Detta avgjordes nyss i Högsta domstolen.

Det är skillnad som konstnär att sälja en tavla som hängs i någons hem och att sälja en staty som ska stå på torget.

Köparen köper bara ett fysiskt objekt, men upphovsrätten har du kvar själv. Den som köper en tavla får till exempel inte göra planscher som avbildar tavlan och sprida dessa, men det kan du göra själv.

Det finns undantag. Till exempel så får ägaren av tavlan avbilda tavlan i en annons för att sälja tavlan.

För statyn på torget finns också undantag. Inte bara köparen (kommunen kanske?) får avbilda den, utan det får vem som helst. I gengäld brukar priset bli högre och ens verk kommer att ses av fler. Uppdragen att utforma offentlig konst är attraktiva och valen vilka som ska få uppdragen är flera gånger kontroversiella.

Just detta undantag i lagen har med placeringen att göra:

24 § Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus,

Det liknar undantaget om att byggnader fritt får avbildas. Det är om inte annat praktiskt för att det överhuvudtaget ska vara tillåtet att ta panoramabilder och för att många slags semesterbilder ska vara tillåtna.

Så var det förr, men när vi inte längre kallar hem grannarna till diabildsvisning från semestern utan visar bilderna på nätet så är det annorlunda, för Högsta domstolen höll nyss med organisationen BUS om att en publicering på nätet inte är en »avbildning« utan ett »överförande«. Därmed trollas detta (och en drös andra undantag) bort, och det är tydligen inte lagligt att till exempel visa många av sina semesterbilder på ett vanligt sätt.

Ärendet har hållt på sen 2013 och innan denna dom kom var den utförligaste behandling jag sett Daniel Westmans text Avbildning av konstverk och byggnader på internet som kommer fram till att »bilder på konstverk och byggnader på allmän plats får överföras till allmänheten med stöd av 24 §«. (Den nya domen som kommer fram till motsatt slutsats har jag inte läst än.)

En aspekt av detta är att offentlig konst alltså borde få lägre betalt än vad vi tänkte förut, när det antogs att försäljningssumman var den enda ersättning för verket som konstnären skulle få.

Nu förväntas konstnären kunna dra nytta av sina offentliga konstverk genom att licensiera ut rätten att avbilda dem (kanske inte personligen, utan via en intresseorganisation som BUS), så det allmänheten betalar för när den köper ett offentligt konstverk är mindre värt för allmänheten än vad vi tidigare trodde att det var. Förlåt, jag menade rätten att överföra dem.

Populära verk på platser med mycket folk borde en modern entreprenör kunna utnyttja rejält. Frågan är om uppdragsgivaren borde betala något alls för att ge denna entreprenör/konstnär en sådan chans?

Tänk vad mycket konst enprocentmålet ska räcka till i framtiden!

Bilden visar Nils Ferlins torg, just där K. G. Bejemarks fina staty över Nils Ferlin står. Bejemark dog år 2000, så om 54 år får jag byta ut bilden mot en där statyn syns.

Paradexempel

Denna bild på mor och barn, Madrid 1937, är gjord till en kampanj för att bistå spanska barn med mjölk under Francos belägring av Madrid, och var mycket spridd över Frankrike då. (Mjölk till spanska barn var en fråga även här. Den första svensk som anmälde sig som frivillig till inbördeskriget var Kajsa Rothman som deltog som sjuksköterska och med transporter av sårade. När hon kom tillbaka till Sverige och höll föredrag om situationen i Spanien så startade hon även »Kajsas mjölkfond« för inköp av mjölk åt spädbarn i Spanien.)

Konstnären var en tysk i exil i Paris, Max Lingner. Han flyttade till Paris på 1920-talet, och efter att Hitler kom till makten kunde han inte återvända hem på grund av sitt motståndsarbete mot nazismen. Han tecknade bland annat antinazistiska teckningar i franska Monde och var med i sammanslutningen Freier Künstlerbund med tyska exilkonstnärer.

Ett tag efter kriget, 1949, flyttade han 61 år gammal tillbaka och blev konstprofessor i Östberlin, och idag är han aktuell här i Uppsala genom sin väggmålning Aufbau der Republik, »republikens uppbyggnad«, som finns på det hus där Östtysklands ministerråd hölls. Han hade verkligen inte fria händer med den målningen, utan fick lov att revidera den flera gånger efter beslut från politiskt håll, och lär själv ha tyckt illa om slutresultatet.

(Idag sitter Tysklands finansministerium i huset, och målningen har restaurerats och försetts med en serie informationstavlor om sin historia.)

Det aktuella är för att här håller vi på att piffa upp några centrala gator till att bli en »paradgata« genom Uppsala. Längs den ska konstnären Erik Krikortz göra ett verk Souvenir med fem delverk med bilder från europeiska storstäder. En tanke med citaten sägs vara att »man ska reflektera kring vad parad har inneburit genom tiderna, och vad det betyder för oss i dag«.

Sebastian Johans skriver i UNT att det är logiskt för en konstnär att spela på de konnotationer som en paradgata för med sig, men

Vi vet ju allt för väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång.

Det handlar om att en av de fem delarna är en replik av Lingners propagandistiska väggmålning, på en markvärmecentral, och att det har väckt stor kritik från en del i Uppsala. Det sägs att eftersom det som citeras är DDR-propaganda så borde det inte få finnas, eller i alla fall inte vid en så fin gata som Drottninggatan. (Detta är paradgatans svarta fläck, enligt ett pressmeddelande från Moderaterna. Centerpartisterna Stefan Hanna och Olle Romlin skriver att det är »fullkomligt vansinne och helt oacceptabelt att ett DDR-motiv ska få stå kvar på första parkett i Uppsalas finrum«.)

För i alla fall många verkar Sebastian Johans utsaga om folk som inte kan tänka sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång stämma, för i denna debatt tros ofta Krikortz utföra DDR-propaganda och de som inte håller med i kritiken försvara sånt. Stefan Olsson, landstingspolitiker för moderaterna, möter t.ex. motstånd med att skriva om hur löjligt det är att »försvara kommunisthyllande konst«.

Jag är inte ute efter att säga om Krikortz Souvenir är bra eller dåligt. Jag säger som Sebastian Johans: »Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.« Mina infallsvinklar är istället dessa två:

1. Markvärmecentral: Så välfunnet det var att flytta sån här flådig propagandakonst som i sin »rätta« miljö sitter på stora fina väggar eller byggnader till en markvärmecentral för att desarmera den! Jag har inte sett nån påpeka det, så då vill jag göra det. Det är en slags estetik som det ofta anspelas på och som mer eller mindre desarmeras av sammanhanget, som t.ex. på skivomslag av Kraftwerk, men i en stadsmiljö var det kanske svårt utan att använda en så totalt prosaisk liten struntbyggnad.

2. Människan Max Lingner: Eftersom väggmålningen mest kallas bara »DDR-propaganda«, »DDR-kitsch« och liknande i debatten ville jag få skriva något om individen Max Lingner (och få visa hans fina mor-och-barn-bild). I samma kollektivistiska tänkande där kommersiell konst ses som tillverkad av företag och inte av konstnärer så ses en sån här väggmålning som tillverkad av en nation och inte av konstnärer. (Några gånger har faktiskt Lingner nämnts, tämligen ofta då felstavad.)

Hanna och Romlin påstår att originalväggmålningen »skapades ursprungligen under tvång av den regim som kontrollerade konstnären Max Lignert«. Även när de nämner konstnären (om än felstavad) låter det väl ändå som att det är regimen som skapar konstverket?! Det där med »under tvång« har jag inte funnit något belägg för, och jag misstänker att de skriver så bara för att de inte kan komma på något annat skäl att göra en sån målning. Men däremot är det känt att Lingner blev missnöjd med slutresultatet av sitt konstverk eftersom politikerna i DDR hade så mycket synpunkter på hur det skulle vara. Nu får vi se hur pass Krikortz klarar sig från de klåfingriga politikerna i Uppsala.

Einar Norelius

I serien Mina Favorittecknare presenterar jag idag några blandade bilder av Einar Norelius.

Han illustrerade Bland tomtar och troll 1926–1980. (och tog över efter Gustaf Tenggren som i sin tur tagit över efter John Bauer, två andra stora favoriter). Hans illustrationer där är ofta inte alls lika trolska som Bauers, utan mer cartoony. Se t.ex. den drake som har bankat på tandläkare Fikonborrs dörr.

Mycket riktigt har han gjort tecknade serier också. Dels samarbetade han länge med Gösta Knutsson om en tecknad version av Pelle Svanslös i Folket i bild, och dels gjorde han en egen serie »Jumbo i djungeln«. Samarbetet med Gösta Knutsson var långvarigt men inte särskilt hjärtligt. En gång reste Knutsson bort utan att ha lämnat manus efter sig och redaktionen bad Norelius att skriva manus ett tag själv. Knutsson blev mycket upprörd över tilltaget när han kom hem. Knutsson framstod som »en diva« tyckte Norelius.

Norelius skrev egna historier också. Här råkar Snigel Blå i Norelius bok med samma namn ut för ett typiskt Norelius-troll. (Boken är skriven 1940 men gavs första gången ut 1958. Detta är från en senare utgåva 2000.)

Mer realistiskt: Illustration från boken Katten Buster av Annik Saxegård (1935).

Porträtt i akvarell av hans äldsta dotter May (1940).

Häftiga färger i en akvarell Jona och valfisken. Den ingår i en serie av 30 akvareller med motiv från Gamla testamentet som en 22-årig Norelius gjorde liggande i en sjuksäng på ett sanatorium. Efteråt gav han alla 30 till den Ragnhild som sedermera blev hans maka.

Bland Einar Norelius mer ambitiösa projekt hör tuschteckningarna till de stora samlingsverken Svenska sagor och Svenska foklböcker. Denna är från sagan »De sju svarta hästarna« i Svenska Sagor V (1945).

I hans memoarer kan man läsa om hur mycket konflikter det ofta var kring dessa verk. Det var svårt för alla inblandade att kompromissa kring sådant som vilka varelser som skulle ha svans eller inte eller om en lindorm skulle ha ben eller inte, och ibland låter det som varenda bild krävde hårda förhandlingar.

Anledningen till att jag tänker på Einar Norelius just nu är en väggmålning av honom här i Uppsala. Den gjordes till V-Dala nation men har länge legat nerpackad. Nu har den precis satts upp igen, och nu ikväll (fredag) blir det vernissage av den på V-Dala. De skriver att

Einar Norelius väggmålning, särskilt anpassad för pubens (dåvarande gaskkällarens) inre vägg, fanns färdig redan till husets invigning 1965. Norelius, som var bördig från Falun och levde mellan 1900-1985, donerade väggmålningen år 1965 och den monterades ned någon gång på 1980-talet.

Jag läste Norelius memoarer tidigare i år och där står att denna målning, »Spelande träd«, gjordes 1960. Jag var därför rädd att den försvunnit med anledning av att V-Dala fick ett nytt nationshus 1965. Uppgifterna verkar inte helt gå ihop här, ifall den inte låg hela fem år och väntade på att doneras! Tidigare i år skrev jag och frågade om målningen fanns kvar och fick svaret att man just planerade att sätta upp den igen, helt utan sammanhang med min fråga. Synkronism!

Bilden är tagen från V-Dalas pressrelease om detta och visar V-Dalas pubchef och bibliotekarie framför målningen.