Angel Eyes

Det finns sådana musikfavoriter som är så bra så ingen kan vara bättre. En sådan fyller 100 år idag – Ella Fitzgerald.

Om jag ska spela bara ett spår med henne för den som inte hört henne så mycket så borde det kanske vara nåt där hon sprudlar och scattar som bara hon kan; ibland nästan skriker, fast hela tiden totalt musikaliskt och välljudande; musik att bli glad av.

Men istället väljer jag den liveinspelning av Angel Eyes som jag blivit mest tagen av. Det som gör den så särskilt bra börjar med att något går fel. Publiken skrattar, jag vet inte åt vad. Ella tappar koncentrationen och småskrattar också.

Men så skärper hon till sig, blir totalfokuserad. Den lite stimmiga publiken blir knäpptyst, så att lyssnaren helt glömmer att de finns fram till slutapplåderna som fullkomligt exploderar. Jag tänker att publiken vet att den har varit med om något alldeles särskilt.

Ella har gjort många versioner av Angel Eyes. Jag lyssnade igenom över tjugo på Youtube (varav bara några var dubbletter) utan att hitta den, och jag har inte hittat den på Spotify heller, men här är den (från en samlings-cd 20 Golden Greats):

En efterlängtad bok

År 1962 började 24-årige Donald E. Knuth skriva på en bok om datorprogrammeringens konst, The Art of Computer Programming. Efter några år hade manuset blivit för långt för en volym, så planen blev då istället sju volymer, och de två första kom ut 1967 och 1968. Sen blev det en fördröjning och den tredje volymen kom inte förrän 1972,vilken han förklarade i förordet: »The rapid rise of Computer Science has delayed the publication of this book by almost three years«.

Ja, datorvärlden stod inte stilla, och det gjorde också att han såg behov av nya utgåvor av volym 1–3 innan han fortsatte att färdigställa och revidera resten av sitt material. Och som en extra parentes fick han lov att ägna många år till att utveckla ett eget typsättningssystem TeX att sätta nyutgåvorna med innan han kunde fortsätta, eftersom förlagets typografi blivit sämre sedan förstaupplagorna.

Är man inte så datorisk själv är det antagligen svårt att se hur böcker om programmering kan vara något annat än rena handböcker av det slag som är legio och att inse var storheten kan ligga hos dessa böcker. Men det här är inte vilka datorböcker som helst. De delar som de handlar om tar de upp på djupet. Jag ser Knuth som en lärd medeltida munk av bästa sort som med samvetsgrannhet studerar något tålmodigt och utförligt, tills han efter långa studier har ett slutgiltigt resultat att presentera, och i böckerna refererar Knuth till såväl filosofer och matematiker från långt innan datorerna som till de senaste datavetenskapliga artiklarna, kryddat med en torr humor för de invigda.

När han drog sig in i sin skrivarkammare för att fortsätta tog det nu mer än tre år extra att komma ikapp. Han gick i pension tidigt från sin professorstjänst »because I realized that I would need about 20 years of full-time work to complete The Art of Computer Programming« och gjorde sig till »pretty much a hermit«.

Texten fortsatte att svälla och volym 4 blev uppdelad i flera undervolymer i tankarna och nu i början av 2011, ungefär på Knuths 73-årsdag kom till slut volym 4A ut!

Redan i förordet till den första boken från 1967 står att en »shorter version of Volumes 1 through 5 will soon be published«. Riktigt så blev det inte, men denna kortversion finns fortfarande i hans planer. Till 2020 ungefär planerar han vara klar med volym 5 och då är det dags för nya utgåvor av 1–3 igen innan han gör den där kortversionen. Sen då?

»And after Volumes 1–5 are done, God willing, I plan to publish Volume 6 (the theory of context-free languages) and Volume 7 (Compiler techniques), but only if the things I want to say about those topics are still relevant and still haven't been said.«

Ja, vad är sannolikheten att det han tänkte ut på 60-talet i ämnen som utvecklas så snabbt fortfarande är relevant när han kommit dit fram om kanske femton tjugo år? Vore det en vanlig människa skulle jag inte tro det minsta på det, men nu är det Knuth vi talar om!