God jul 1921!

Jag har tidigare ofta återgivit några bilder eller någon text från hundra år gamla jultidningar vid jul. I år har jag bläddrat i Julnumret 1921 för Strix. Det är dock inte så mycket tydligt jul-innehåll i den tidningen, så det blir inga tomtar här i år. Men i just denna tidning finns ett uppslag med följande två bilder i tiden. 1921 var året med det extraval i andrakammaren som på många sätt skilde sig stort från det ordinarie valet året innan, framförallt genom att kvinnor hade fått rösträtt. Vid detta val röstades fyra kvinnor in i kammaren, och en i motsvarande val i första kammaren. I år har det ju pratats mycket om att just hundra år efteråt har Sverige för första gånget fått en kvinna som statsminister. I Albert Engströms bilder låg det i luften redan till nästa ministär (”!!!”). God jul!

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913, 1914, 1917, 1918.

God jul 1918!

Flera år har jag till jul återgivit några bilder och kanske nån text från exakt hundra år gamla jultidningar. I år har jag från Julbocken 1918 plockat bildberättelsen »Kalle Viking« av norsk-danske Louis Moe. Den är visserligen inte alls jullik, men den har så fin samnärvaro mellan bilderna, vilket jag uppskattar som gammal serievän.

En annan som bidrog med mycket till Julbocken var John Bauer, så även i detta nummer. Han gick oväntat bort den 20 november det året, så när tidningen gjordes anade ingen att det skulle blir det sista numret han bidrog till. Till detta års utgåva bidrog han bland annat med målningen på baksidan, »Ut i vida världen«, så det torde ha varit ett av hans sista färdigställda uppdrag.

I Julbocken fanns det ett slags ledare (som till stor del var reklam för andra tidningar/böcker), men redaktören Cyrus Granér skrev dem inte under eget namn, utan som »Burre-Busse«, en figur från hans egna barnböcker som här sades vara Julbockens medhjälpare med att göra tidningen. Texterna var riktade direkt till barnen. Men när »Burre-Busse« i nästa års Julbocken uppmärksammar att två av tidningens medarbetare gått bort sedan senast är han inte riktigt karaktärstrogen, utan har en helt annan ton än den normala (som kan ses i den nedre texten). Cyrus hade väl byggt in i sig i ett hörn där det inte fanns plats för en text av »Cyrus Granér« i tidningen när han fick behov av att skriva just en sådan.

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913, 1914, 1917.

God jul 1917!

Flera år har jag till jul återgivit några bilder och kanske nån text från exakt hundra år gamla jultidningar. I år blir det bara två bilder, från Julbocken 1917. Först bilden ovan, »Varför snöbollen stannade« av norsk-danske Louis Moe. Han levde 1857–1945.

På baksidan av samma tidning finns denna tavla av John Bauer. Bauer var förstås mest känd för Bland tomtar och troll, men han gjorde tavlor för Julbocken tidigare än så, redan från första numret. Bauer gick bort 1918, förlist på Vättern, så kanske ger det extra uppmärksamhet för honom nästa år.

Vad Lill-Humpe sjunger har jag suddat till, då Martin Granér som skrivit det gick bort först 1953, och är upphovsrättsligt skyddad i flera år till. Han var för övrigt bror till Julbockens redaktör Cyrus.

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913, 1914.

Angel Eyes

Det finns sådana musikfavoriter som är så bra så ingen kan vara bättre. En sådan fyller 100 år idag – Ella Fitzgerald.

Om jag ska spela bara ett spår med henne för den som inte hört henne så mycket så borde det kanske vara nåt där hon sprudlar och scattar som bara hon kan; ibland nästan skriker, fast hela tiden totalt musikaliskt och välljudande; musik att bli glad av.

Men istället väljer jag den liveinspelning av Angel Eyes som jag blivit mest tagen av. Det som gör den så särskilt bra börjar med att något går fel. Publiken skrattar, jag vet inte åt vad. Ella tappar koncentrationen och småskrattar också.

Men så skärper hon till sig, blir totalfokuserad. Den lite stimmiga publiken blir knäpptyst, så att lyssnaren helt glömmer att de finns fram till slutapplåderna som fullkomligt exploderar. Jag tänker att publiken vet att den har varit med om något alldeles särskilt.

Ella har gjort många versioner av Angel Eyes. Jag lyssnade igenom över tjugo på Youtube (varav bara några var dubbletter) utan att hitta den, och jag har inte hittat den på Spotify heller, men här är den (från en samlings-cd 20 Golden Greats):

När Marx begravdes i Nyköping

Idag för 100 år sen skrev tidningarna om en sjöstrid mellan Tyskland och Ryssland utanför Hävringe nära Oxelösund och Nyköping.

DN beskrev det först såhär i en ingress: Tre ryska torpedjägare angripa oförberett den tyska konvojflottiljen. Hjälpkryssaren bereder de andra fartygen tillfälle att undkomma, sänkes efter en ojämn strid sedan halva besättningen dödats.

Det hade varit en tysk konvoj på fem båtar som anfallits av ryska jagare på internationellt vatten nära Sverige natten 13–14 juni. Under 45 minuter hörde man från Hävringe omkring 200 skott avlossas.

Ett år tidigare hade en skadad tysk minkryssare gått in i neutralt svenskt vatten och strandat där. Denna andra, mindre kända gång, var det trålaren Johann Wester från Hamburg som tagit hand om överlevande och på morgonen kom in till Nyköpings hamn och satte av sex sårade som fördes till länslasarettet där.

I hamnen samlade sig en stor skara åskådare. Enligt Södermanlands Läns Tidning skulle man svårligen kunna förmoda, att ångarens befäl och besättning varit med om sådana nervskakande upplefvelser under natten. Tyskarna sågo tvärt om mycket lifliga ut och resonnerade flitigt med hvarandra och äfven med en del af åskådarna på kajen. Några fick även särskilt tillstånd att under vederbörlig kontroll ge sig ut på stan för att skaffa sig litet mat o. dyl.

DN:s utsände i Nyköping rapporterade att när Johann Wester låg för hamn såg man inget av den berömda strama tyska disciplinen. Matroserna gingo med cigarretter eller stora svarta cigarrer i munnen under arbetet på däck, och några militära hälsningar såg man just icke till.

Annars brukade tysk militär vara ett föredöme. Svenska militären använde Tyskland som förebild, högre officerare studerade ofta vid tyska krigshögskolor, och svenska officerare tjänstgjorde ofta inom tyska armén. Innan kriget var bland den tyska militären den rådande uppfattningen, att Sverige var att påräkna som Tysklands bundsförvant i det kommande kriget, för att citera Torsten Gihl.

Överhuvudtaget spelade Tyskland en stor roll i Sverige. Tyskan var det grundläggande utländska språket i läroverken. Vid universiteten dominerade den tyska vetenskapliga litteraturen och svenskars studier i utlandet skedde oftast i Tyskland.

Försvarsfrågan hade varit en stor inrikespolitisk fråga i Sverige. Högern var tyskvänlig och talade om den ryska faran och behovet av stärkt försvar medan vänstern inte såg samma fara. Gihl skriver:

I den motivkrets, varur föreställningen om ’den ryska faran’ framgick, ingingo mångahanda olika element: idén om ’arvfienden’, som med en viss naturnödvändighet dök upp, så snart en svensk försvarspolitisk diskussion nått en viss grad av intensitet, föreställningen om Rysslands naturbestämda trängtan till en hamn vid Atlanten, som spelat en betydande roll redan under 1800-talet och som nu, trots den kyliga kritik varför den utsatts från Harald Hjärnes sida, hölls vid friskt liv särskilt av Sven Hedins energiska propaganda, och slutligen som mera påtagliga argument förryskningspolitiken i Finland och därstädes av ryssarna företagna militära åtgärder, järnvägsbyggen etc., samt en i Sverige bedriven spioneriverksamhet, delvis med anknytning till ryska beskickningen i Stockholm, som i hög grad irriterade och skrämde den svenska opinionen. Ehuru ingen av dessa omständigheter i och för sig hade något större bevisvärde, framkallade de under den politiska stridens feberhetta i vida kretsar en stark tro på ryska anfallsplaner mot Sverige – Sverige var, som Henning von Melsted uttryckte sig, ’inrutat som ett slaktdjur’. Detta förklarar i sin mån den politiska stridens utomordentliga våldsamhet och de beskyllningar för förräderi som från försvarsvänligt håll slungades mot motståndarna. I själva verket finnes det intet som helst skäl att antaga, att någon avsikt att angripa Sverige förelåg i Ryssland under åren närmast före världskriget, liksom förmodligen icke heller tidigare under perioden 1809–1914.

Att Sverige skulle bli en motståndare befarades även i Ryssland:

Däremot fanns det under åren före världskriget särskilt inom militära ryska kretsar en viss oro för att Sverige skulle angripa Ryssland i händelse av ett ryskt-tyskt krig. Denna oro framträder i ryska uttalanden vid en 1912 hållen fransk-rysk militärkonferens liksom i en rad av ryska generalstaben åren 1908–14 avgivna memoranda rörande försvarsplaner etc. I det sista av dessa memoranda, avgivet den 1 mars 1914 heter det: ’Ehuru Sverige ända fram till närvarande tid undviker att sluta en allians med Tyskland, måste man dock räkna med möjligheten att det kan komma att uppträda mot Ryssland. Därpå tyder den ovänskapliga hållning det på senare tid lagt i dagen mot oss.’ Sveriges deltagande i det förutsedda kriget tänkte man sig dels som en samverkan mellan de svenska och tyska flottorna i Östersjön, dels som ett svenskt deltagande i tyska landstigningsföretag på Finlands kust. Härvid tog man också hänsyn till i Finland rådande ryssfientliga stämningar och separatistiska tendenser, som ansågos innebära ett hos mot den ryska huvudstadens trygghet. Däremot finnes i dessa aktstycken icke någon som helst antydan om ryska angreppsplaner mot Sverige, liksom det ej heller eljest, så vitt bekant, finnes några bevis eller sannolika skäl för att dylika planer existerar.

Men även om högern var tyskvänlig, så var den ändå till allra största delen överens med vänstern om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, och det var den politik vår regering, handplockad av kungen själv med bistånd av konservativa rådgivare, till största delen förde. När kriget kom stärkte Sverige försvaret, men det skulle vara vår neutralitetsvakt.

När regeringen inte höll sig riktigt neutral var det alltid i ställningstaganden till Tysklands förmån, men vänstern ville inte söka strid med regeringen i frågan (varken den ledande liberalen Nils Edén eller socialdemokraternas Hjalmar Branting). Däremot önskade man mer information, och för att citera Branting (via Franzén), att regeringen äntligen toge riksdagen en smula i sitt förtroende och i en session för slutna dörrar klarlade de principer den följt och ämnar följa beträffande omfattningen av vår neutralitetsvakt.

När kriget väl kom fick den ryska faran enligt Gihl en ganska undanskymd plats i den svenska utrikespolitiska diskussionen:

I denna diskussion var det en mening, som redan från början dominerade och helt satte sin prägel på den ledande svenska opinionen, den om Englands brottslighet, den engelska nationens dåliga karaktär och onda gärningar. En betydande del av svenska folket greps efter krigsutbrottet av en anglofobi, som höll i sig kriget igenom. Fenomenet ter sig en smula svårförklarligt, då något politiskt motsatsförhållande mellan Sverige och England knappast någonsin existerat och de svensk-engelska förbindelserna dittills varit, om icke intima, så i varje fall vänskapliga. Men under kriget framstod England som Sveriges fiende nr 1. Detta möjliggjordes naturligtvis av de handelspolitiska och folkrättsliga konflikterna, som ju huvudskaligen utspelades mellan Sverige och England, under det att inga allvarliga konflikter mellan Sverige och Ryssland förekommo.

Det var framförallt Branting som ändå var Englandvän, vilket han fick utstå mycket spe för.

Tillbaks till ärendet!

Nästa dag rapporterade DN:s utsände från Hävringe, där alla vrakspillror utgjorde ut bedrövlig syn. Ett enda stort fält av vrakspillror drev för den starka ostnordosten fram söder om Häfringe ögrupp. Hur många båtar hade sänkts? Södermanlands Läns Tidning skrev redan den 15/6 att enligt hvad man bestämdhet vill veta ha flera af de tyska handelsångarna blifvit sänkta, antagligen fyra eller fem. (Tidningens konservativa färg kan anas av att den inte anammat stavningsreformen 1906.)

Från Petrograd beskrevs händelsen såhär: Stora generalstaben meddelar: Natten mellan den 13 och 14 dennes anföllo våra torpedbåtar i Östersjön en konvoj av fientliga ångare under militär eskort. Under den strid som utkämpades med eskorten sänkte vi två konvojfartyg av liten torpedbåtstyp samt en hjälpkryssare, vars besättning vi togo till fånga. Vi ledo varken förluster eller haverier. Under striden satte de fientliga ångarna kurs in på svenskt terrotorialvatten varför vi icke förföljde dem.

Men från Berlin dementerade man denna rapport.

Med anledning av den från Petrograd utsända officiella rapporten att natten mellan den 13 och 14 juni ryska torpedbåtar i Östersjön skulle ha sänkt två konvojfartyg av smärre torpedbåtars typ och en hjälpkryssare, vars besättning ryssarna tillfångatagit, har Wolffs byrå på vederbörligt håll inhämtat att den ovannämnda rapporten gör sig skyldig till de vanliga ryska överdrifterna. Ingen tysk torpedbåt eller något fartyg av torpedfartygstyp eller eljest något krigsfartyg liksom ej häller något handelsfartyg har gått förlorat, med undantag av det omtalade hjälpfartyget Hermann. De i rapporten omtalade överlevande av hjälpfartyget Hermanns besättning upptogos av tyska fartyg.

Hur agerade svensk militär? I Kungliga sjöförsvarsdepartementets Flottans neutralitetsvakt (1919) redogörs kort för en mängd olika incidenter under kriget. Denna beskrivs så här: Natten mellan den 13 och 14 juni utkämpades utanför Hävringe i Östergötlands skärgård en sjöstrid mellan tyska och ryska sjöstridskrafter. En division svenska jagare utgick omedelbart från Nynäshamn, men hann icke fram till närheten av stridsplatsen i tid för att konstatera dennas exakta läge, varemot massor av vrakgods samt tomma livbåtar jämte en livräddningsflotte iakttogos 12 nautiska mil från Hävringe.

En av de sårade som förts till Nyköping var hursomhelst övermaskinisten Johannes Marx från Köln. Han hade af en granatskärfva fått högra delen af hjässan intryckt och benet krossadt. Trots energiska försök lyckades man ej få honom åter till medvetande, och han afled kl. 6,15 på aftonen.

Istället för att fraktas hem så begravdes han i Nyköping. Bilden överst visar hans begravning, från Veckojournalen. Där närvarade bland annat tyske konsuln, officerarna vid den här förlagda skyddstruppen, i orten bosatta tyskar samt sjökaptener och matroser från i Oxelösund liggande tyska fartyg. Två av de skadade sjömännen var också med. Dessutom var många Nyköpingsbor där nog mest av nyfikenhet. En uppskattning är att bortåt tusen personer var där! Den av tyska flaggan höljda kistan bars af sex underbefäl och kontraktsprosten G. Hogner höll en dödsbetraktelse om drunknande, att dragas mot djupet, och att söka sig uppåt. Själva jordfästningen förrättade han på tyska.

(De övriga sårade repade sig, och flyttades sen till interneringslägret i Tofta på Gotland.)

Källor: Jag har läst i Dagens Nyheter och Södermanlands Läns Tidning för juni 1916 för samtidsrapporter. För bakgrundsfakta om tiden har jag läst i Torsten Gihls Den svenska utrikespolitikens historia, del 4, 1951, och Nils-Olof Franzéns Undan stormen: Sverige under första världskriget, 1986.

P.S. Om jag hade tid skulle jag skriva kortare och intressantare, men nu får det vara klart!

P.P.S. Det betyder inte att jag är riktigt klar med ämnet! Jag har nog en uppföljare till detta spännande. Vänta bara!

God jul 1914!

Jag har två jultidningar från 1914. Julstämning i praktupplaga (för 2 kronor) med omslag av Carl Larsson och Ungdomens julrosor med omslag av Jenny Nyström. Jag har lite bråttom i år, så min inscanning får bli den mest tidseffektiva för att ge så mycket jul som möjligt. Det blir därför baksidan på den senare, där det finns reklam för en mängd andra tidningar! Många bilder i samma smäll! God jul!

Tidigare år (med oftast mer innehållsrika inlägg): 1907, 1908, 1909, 1910, 1911, 1913.

God jul 1913!

Flera år har jag haft för vana att till jul återge några bilder och kanske nån text från exakt hundra år gamla jultidningar. Jag äger dock bara en jultidning från 1913, Svenska missionsförbundets Kring granen och brasan, och det är inget i den som fångar mitt intresse tillräckligt mycket. Det är väl inget fel på utmärkta Jenny Nyströms omslagsillustration ovan, men det är ändå inte något som lockar mig så som en del av hennes verk har gjort. Och ingen av texterna känner jag för att återge, varken »Han höll ord« om sonen som gått till sjöss som faktiskt kommer tillbaks till sina föräldrar till julen, eller »Tuttie« om fyraåriga Tuttie som tycker synd om fattiga barn som inte har någon mamma och pappa.

Just ja, jag har hela årgången 1913 av skämttidningen Strix också, så jag tittar i dess julnummer! I Strix märker man hur dagsaktuella frågorna kring rusdrycksförbud var, delvis för att dess redaktör Albert Engström var en så stark motståndare till detta. Ett rusdrycksförbud utreddes i riksdagen och detta år hade den första motboken införts i Stockholm (1917 i hela landet). (Först 1922 hölls folkomröstningen om rusdrycksförbud.)

Strix julnummer 1913 kör en »Huru de tillbringa sin julafton« [pdf], där olika politiker och andra kändisar påstås fira jul tillsammans med varandra, antagligen på lustiga sätt som anspelar på aktuella händelser. Eftersom min farfars fars kusin Karl Starbäck figurerar reagerar jag extra på denna bit:

Den frejdade ledamoten af Första kammaren, redaktör C. G. Ekman i Stockholm och Eskilstuna hade tänkt sig att jula tillsamman med lektor Karl Starbäck, men huru frestande denne än kunnat finna ett samtal i kulturella ämnen med en sådan värd, har han tackat nej. Han vill nämligen inte försaka den angenäma helaftonssittning han förberedt tillsamman med Svenska Morgonbladets redaktion, en egoism, som framkallat missräkning äfven på annat håll: det svenska fotbollsspelets vänner hade nämligen hoppats på hans medverkan vid den match, som skall blifva deras julglädje.

C. G. Ekman och Karl Starbäck satt båda i riksdagen som frisinnade liberaler vid denna tid. Ekman (som senare blev statsminister) var en ledande agitator för totalt alkoholförbud, så det är väl åtminstone därför som Starbäck (den storväxte till höger i bild med glas i handen) inte ville festa med honom. (Nästa decennium splittrades partiet över alkoholfrågan.) Men vad mer handlar detta om egentligen? Vad är det med Svenska Morgonbladet, en kristen dagstidning som stod Svenska missionsförbundet nära? (Missionsförbundet nu igen!) Och vad är det med fotboll här? (Kanske har min far några förklaringar på allt detta?)

Det här har inte blivit så jullikt som jag hade tänkt, men jag räddas av baksidan på Strix julnummer 1913. Skåda den juliga Stomatolreklamen!

Tidigare år: 1907, 1908, 1909, 1910, 1911.