Horst Schröder

Under min skoltid hängde jag mycket på Stadsbiblioteket i Nyköping. Bland annat läste jag en mängd tidskrifter där. En av dessa var Seriefrämjandets Bild & Bubbla. Jag var redan intresserad av tecknade serier och det intresset fördjupade jag gärna i denna härliga tidskrift full med oväntade språng, då under redaktörer som Göran Ribe, Johan Andreasson och Horst Schröder. Här kunde jag läsa intressanta artiklar både om serier som jag redan tyckte om och visste en del om, och om sådant som jag tidigare tyckt inte verkade vara så intressant. (Men som ofta visade sig vara det.) Ett exempel på det senare var när Horst Schröder skrev om Spindelmannen. (Med en fotnot »Rah! Rah! Jag äter guldfiskar levande också!«)

Och så fick jag ögonen öppnade för serier som jag inte kände till alls innan och som stod mig främmande. Som till exempel S. Clay Wilson om vilken samme Horst skrev en artikel med titeln Femtiotalets änglar kreperar i lasciv agoni. Kan man annat än älska en sådan titel? (Ja, det kan man väl, antar jag, men det var tänkt som en retorisk fråga, så svara inte!)

Denne Horst Schröder är det detta ska handla om. Han föddes i Tyskland på 1940-talet, men hade flyttat till Stockholm redan på 1970-talet. Han var litteraturvetare och under skrivandet av sin doktorsavhandling Science-fiction-Literatur in den USA: Vorstudien für eine materialistische Paraliteraturwissenschaft fick han anledning att även titta på tecknade serier i genren, vilket blev början på ett livslångt intresse och yrkesliv, inte just kring science-fiction-serier, utan för närmast alla slags tecknade serier, såväl som för mediet i sig.

Han skrev artiklar om serier. Han skrev böcker om serier. Han sålde serier. Han publicerade seriealbum och serietidningar. Hans första serietidningar var Epix och Pox (1984) som senare följdes av ett antal titlar andra med olika inriktning. Jag köpte allihop, och Pox var min favorit.

Detta var serietidningar för vuxna, vid en tid när det oftast sågs som självklart att serier bara var något för barn. Sverige hade på något sätt kommit efter flera andra europeiska länder, och Horst har beskrivit det som att medan man i andra länder, »som hade en vuxenseriekultur« fick vara »glad om man kunde få åtminstone några stora namn till sitt förlag, till sina tidningar« så hade han en position i Sverige där han kunde välja och vraka bland alla de bästa serieskaparna och vuxenserierna som skapats under sådär 15 år, samtidigt som det tillkom nytt hela tiden. »Under några år var Epix, Pox, Tungmetall helt enkelt de absolut bästa tidningar i sitt slag i hela västvärlden« har han skrivit (i kommentarer till inlägg , och det tror jag på. Det var serier från åtminstone Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, USA och Sverige. Han gav också ut Sveriges första mangatidning, Samurai

Men det betyder inte att han bara plockade dessa färdiga stora stjärnor som inte publicerats i Sverige tidigare. Han plockade också fram det udda och det smala. För många serier var Sverige det enda land serierna publicerades i förutom ursprungslandet. Det var en salig blandning av breda äventyrsberättelser, humor, fantasy, erotik, avantgardiska konstigheter, underground med mera.

Så hur hyllad var inte denne man?! Tja, inte så värst, egentligen. Av och till var han i konflikt med olika personer i Seriesverige och många andra i vuxenseriesvängen kunde ha onda ord över om honom, till exempel folket kring tidningen Galago. Det var som Gunnar Krantz fick höra när han var på en Galagofest: »Jag tillhörde fienden. Jag jobbade åt Horst, fick jag veta. De gillade inte Horsts tidningar. De gillade inte Horst.« Horsts öknamn för den kretsen är konstradikaler. »Så länge jag gjorde förluster med mitt album-förlag Medusa var jag godkänd som hobbyförläggare för den sanna seriekonsten. Men när jag med EPIX startade serietidskriften alla sa sig velat ha men ingen vågat satsa på, då hade jag blivit en stygg kommersialist. Och inte bara vilken kommersialist som helst, utan den värsta sorten: en avfälling. Jag hade förrått konstradikalismen genom att visa att man kan göra annat än att gnälla konstradikalt ur hobbyhörnan och vänta på bidrag« (Pox 2/1985).

Jag fick intrycket av att när folk utanför seriesvängen hade negativa fördomar om serier var det svårt att säga emot dessa; enklare att låta detta negativa fastna på Horst och markera distans från honom istället.

Horst provocerade gärna. Krantz igen:

Att det var de lättklädda tecknade damerna som fick förlaget att gå runt blev snart uppenbart. Men läsarna skulle inte ha det för bra, tyckte Horst och saltade tidningarna med feministiska tecknare och pepprade med spanska bögserier [Anarcoma av Nazario]. Det kostade många prenumeranter. Vi fick arga telefonsamtal och sönderrivna tidningar i posten. Jag har sällan sett Horst så upplivad, som den dagen då någon skickade begagnat dasspapper i ett kuvert. Det var det här som var själva Epix-andan. Att med en välriktad örfil visa upp för de inskränkta svenskarna att det fanns en stor värld därute.

(Citaten av Krantz är från hans bok Största möjliga allvar (Optimal press, 2011).)

Naket var det gott om. Det var bara bröst redan på framsidan till första numret av Epix. Kanske delvis just för att det av så många då sågs som självklart att serier var för barn så stod alla sexuella inslag ut desto mer, och belackare såg porr i allt med sexuella anspelningar när det var i serieform, på ett helt annat sätt än för till exempel litteratur eller film. Om serierna kunde även provokativ snarare än spekulativ sex kallas pornografi, liksom även bisarra humorserier av sådana som Édika som rimligen inte är porr på något sätt. Detta var något som Horst fick anledning att återkomma till gång på gång. Det var inget urskuldande detta-är-minsann-Konst-istället-argument – När han gav ut porr kunde han kalla det för porr också, som Manaras Click!. Medredaktören Göran Ribe skrev i Epix 2/1990 mycket sant:

Sex säljer, det vet alla. Många utnyttjar det också. Knepet är bara att göra porr utan att folk kallar det för porr. Många klarar det. De stora bokförlagen klarar det. Kvällstidningarna klarar det. TV klarar det. Vi däremot, vi har inte bara misslyckats kapitalt med att få vår porr accepterad, vi har dessutom fått porrstämpel på allt annat vi gjort, som inte haft ett dugg med porr att göra.

Horst sysslade alltså med alla slags serier. Det som jag var mest inne i, och kunde mest om, var Disneyserier, som ankist. Även där var Horst en expert. Vid en tid när kunskapen om »de andra« tecknarna, vid sidan av Carl Barks och några få till, ännu var ytterst skral, så var han en av några få som satt på specialkunskaper från svåråtkomliga källor och blev därmed en källa för andra. (»Enligt Horst är det Heimdahl som har tecknat detta!«.)

Han stod också bakom det första försöket nånsin att ge ut Carl Barks samlade verk i samlarutgåva, i Carl Barks Portfolio i lösbladssystem på stora finpapper. Jag blev själv lurad på en massa pengar som jag inte hade råd med, genom att beställa detta på sluttampen. Projektet kunde tyvärr inte slutföras, och jag fick dessutom aldrig ens alla de tidigare mapparna, för de var fast i Tyskland eller hur det var.

Och så alltid dessa konflikter. Enligt Skvallerspalten i NAFS(k)uriren 15 (1986) verkade det som om Carl Barks själv inte ville ha med Horst att göra:

Horst förvånade sig många gånger över hur dåligt hans tidningar sålde. »Mina utländska förlagskontakter vägrar nästan tro på mig när jag säger att Tarpax, Bourgeon, Sokal, Veyron inte säljer mer än 2 000 ex i bästa fall, och de flesta betydligt mindre.« – »Att både de populära och de smala stjärnorna säljer nära nog lika lite, tyder på att det finns en liten inbiten skara serieälskare som köper allt. Och att den stora massan utanför i allmänhet ger blanka fan i serier för vuxna. Så länge det inte är erotiska serier, förstås. För de säljer bra. Det är nog de som håller oss flytande« (Epix 7/1988).

En del hade mer inflytande än andra med sitt ogillande mot verksamheten. Det fanns poliser som åkte runt och visade upp hans tidningar som varnande exempel och fick affärer att sluta sälja dem. Efter en sådan »polisinsats« kom en helt annan Horst Schröder som hade ridskola i Knytta utanför Östersund att märka av hur folk i trakten slutade hälsa på honom och att folk tog sina barn ur ridskolan. Ingen berättade först varför, och det dröjde tills det visade sig att det spridits ett rykte om att han var den där hemska serieutgivaren som en polis Lennart Eriksson hade berättat om på föreläsningar.

En direkt konfrontation mot rättvisan blev det 1989 då tidningen Pox ställdes inför rätta. Folkaktionen mot pornografi, en organisation som fanns 1985–1999, hade anmält en mängd tidningar för olaga våldsskildring. Det var en lag som tidigare bara gällde rörliga bilder, men som sedan årsskiftet gällde även stillbilder:

Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år.

De hade anmält tretton porrtidningar, samt en serietidning – Pox 1/1989, och JK tog bara upp åtal mot just Pox. När de på Epix först fick höra om detta trodde de att det var något nummer av deras tidning Topas det gällde, »för det är ju bara där vi har porrserier«, och förvåningen blev stor det det visade sig att det gällde Pox, »en tidskrift för experimentella, avantgardistiska, udda och smala serier«.

Det var fem av serierna i den tidningen som togs upp. Mest anmärkningsvärd är kanske den av Neil Gaiman för en engelsk bok Outrageous Tales from the Old Testament där han har återberättat en otäck episod ur Domarboken.

Horst blev friad i rätten, men delvis »fälld« i verkligheten utanför, bland annat slutade Konsum att föra tidningarna. Det dröjde inte länge innan alla lades ner. Epix förlag finns fortfarande kvar, men ger inte ut några tidningar längre, utan bara en del böcker och album, i mycket lugnare takt än förr.

Allt eftersom åren hade gått hade mitt eget intresse svalnat lite. Tidningarna blev liggande oläst på hög allt längre tid innan jag tog itu med dem.

Men en sak kastade jag mig fortfarande över direkt, även om resten av tidningen fick vänta ett tag: Horsts ledare! Där skrev han om lite allt möjligt. Ibland om vissa serier eller serieskapare. Ibland bråkade han, t. ex. med ETC/Crack, med Joakim Pirinen, Sture Hegerfors eller med Stockholms kulturhus utställningschef med anledning av utställningen om tecknade serier där.

Många gånger återkom han till hur tidningsdistributören Tidsam bit för bit ändrade sina regler så att de passade bäst för tidskrifter från stora förlag (de förlag som för övrigt ägde Tidsam), men gjorde det allt svårare för mindre tidningar från mindre förlag. Detta drabbade inte bara tecknade serier, utan en mängd kulturtidskrifter, och kunde ha kanske ha varit en mycket större kulturfråga, men det var inte så uppmärksammat i media i stort (som för övrigt mestadels ägs av samma stora förlag).

Horsts ledare kunde också handla om lite allt möjligt. Om Pablo Neruda eller Tex Avery; om graffiti eller underkläder; om att han anmält Barnängen och H&M för rasistisk reklam; om Aidsdelegationen eller Berlinmuren; om sin kidnappade son; eller om att han köpt nya skosnören.

Detta var min favoritblogg på den tiden när det inte fanns några bloggar.

Idag fyller Horst Schröder 70 år, och det är anledningen till denna postning. Tack Horst för allt du gjort för serier i Sverige! Tack Horst för att du faktiskt dragit igång sådana projekt om vilka många säkert varnade och sa att det inte skulle gå. Tack för att jag i dina utgivningar har kunnat läsa så många serier av favoriter som Édika, Binet, Robert Crumb, Foerster, Francois Bourgeon, Altan, Jaime Hernandez, F’Murr, Joost Swarte, Peter Bagge, Jacques Tardi, Bill Griffith, Shary Flenniken, Beto Hernandez m. fl. (Och då har jag inte ens nämnt några av de svenska.)

Som avslutning lägger jag in några bilder på Horst tecknade av olika personer. Bilden i början är av Gunnar Krantz och är baksidan på Epix 7/1984.

Mikael Grahn (från Pox 8/1989)

Johan Andreasson (från Epix 3/1985)

Joakim Lindengren från hans album Var ligger Gulf?

Ulf Jansson från serien »Box 19008« i Epix 5/1987

Från Epix 8/1984. Jag vet tyvärr inte av vem.

P.S. Vi vill läsa fortsättningen på Tändsticksgubben och Gummitjejen nu!

P.P.S. »Varför mysen och pysen I icke? Har prinsesstårtan icke smakat eder?«

Fåtöljkampen

Med anledning av att jag skrev om spelet The Hobbit från 1982 nyss tog jag också en titt på Sherlock som var nästa stora spel från samma utgivare Melbourne House och med en av dess författare Philip Mitchell som huvudutvecklare. Då slogs han upp större än huvudutvecklaren Veronika Megler i publicitetsmaterial om The Hobbit. Kanske var det av sexistiska skäl, kanske för att hon hade hoppat av och han var kvar: Det var mer stuns i att marknadsföra nya spel som »av samma som gav er The Hobbit!« än »av en som hjälpte till med att göra The Hobbit«. (Spekulation från artikeln jag tipsade om.)

Det jag mindes från när jag spelade detta på 1980-talet var mest att jag inte klarade det. Första dagen sätter Lestrade dit en oskyldig, och efter det är spelet slut. Jag förstod förstås att den oskyldige var oskyldig, och försökte förgäves berätta vad jag hade klurat ut för Lestrade och visa honom alla fina ledtrådare jag hittat, men jag lyckades inte övertyga Lestrade, utan spelet fortsatte enligt detta spelavslutande manus.

Jag kom till slut på en omväg. Jag kunde lura in Lestrade i en garderob och låsa den. Sen satt han där och kunde aldrig göra sitt felaktiga utpekande, så tiden gick och jag kom vidare en bit ändå. (Men senare tog det stopp ändå. Han behövdes väl för andra saker i världen.)

Att återse Sherlock-spelet nu igen var nostalgiskt, men jag mindes inte att Watson var så påstridig. Här är början av mitt senaste spel:

Thorin sits down and starts singing about gold

När datorspelet The Hobbit kom 1982 blev det snabbt en stor hit. Det var ett textäventyrsspel med några illustrationer, och när jag skaffade det låg det långt över alla tidigare spel jag hade på min ZX Spectrum.

Det börjar stillsamt. »You are in a comfortable tunnel like hall. To the east there is the round green door.« Där är även Gandalf och Thorin (som får lov att representera alla dvärgarna). Sen bär det iväg österut mot äventyret.

Sett med dagens ögon är det primitivt, men det var det inte då. Det var anmärkningsvärt bland annat genom att de andra figurerna i spelet gick runt och agerade på egen hand oavsett vad man själv gjorde, jag även om man inte gjorde nånting alls. Och i detta var det tillräckligt mycket slump så att inga omgångar blev riktigt likadana.

Ibland när man kom till ett ställe där det var tänkt att man skulle möta en fiende så låg den redan död där på marken, kanske för att Gandalf hade råkat gå förbi där och stridit under sina slumppromenader. Ibland blev det omöjligt att komma vidare i spelet på grund av något som skett som man inte hade påverkat själv. Det kan synas orättvist, men sånt är livet.

Anledningen till att jag tänker på detta gamla spel nu är att jag nyss har läst denna artikel från ett par veckor sen av The Digital Antiquarian om spelets tillkomst, som jag starkt vill rekommendera alla som har nostalgiska känningar till detta spel. Strax efter den publicerade dessutom The Register en intervju med huvudutvecklaren Veronika Megler som man kan läsa också om man vill läsa mer.

Vill man återuppliva flydda tider finns det förstås emulatorer som kan köra spelet. Jag tyckte det är särskilt kul med Wilderland – ett system som kör spelet under en emulator samtidigt som det hela tiden visar var alla objekt och andra figurer är och vad som händer med dem. Kul att se för sen som redan spelat spelet.

De olika figurerna hade sina maner när de inte hade något bättre för sig. Många minns Thorin när han tyckte att det hände för lite: »Thorin sits down and starts singing about gold« En klassiker med ca 44 400 Googleträffar!

Samisk uniform

Från Norge rapporteras krav om att landets samer ska få bära säregna plagg i den norska armén. Det var tidningen Ságat som hade artikeln Samiske plagg må tillates med militær uniform för ett par veckor sen, med uppföljning dagen efter, Hijab eller samelue? - Soldater skal gå kledd som soldater!.

Det var Isak Thomas Triumf från Kautokeino som var »overrasket over at både hijab, kalott og turban tillates brukt med forsvars­uniformen, all den tid samiske plagg nektes innpass.

Svenska media tog upp detta (Realisten, GP, SvD, AB) och det slog mig då att jag läst om samiska uniformer tidigare i år, och därför kan presentera en redan väl genomtänkt plan för hur sådana ska utformas.

Detta gäller hur det var för hundra år sen. Inte på riktigt i och för sig, men i en framtidsroman jag läste tidigare i år, där Sverige hamnar i krig och en samisk bataljon spelar en viktig roll.

Det är När krigsguden talar – en romantiserad skildring af vårt kommande krig, skriven av kapten Iwan T. Aminoff, signaturen »Radscha«. Sverige blir anfallet av en närliggande stormakt som aldrig nämns vid namn, men som naturligtvis är Ryssland som vanligt i sådana historier.

Det märks lite då och då att det är Ryssland det handlar om, och jag förstår inte riktigt varför Aminoff undviker att nämna det vid namn. Det sägs att det är en stormakt, och det är sällsynt av någon av svenskarna är »mäktig våra fienders något svårlärda språk«. Tydligast blir det kanske när det om en fiendesoldat som man iakttar på håll sägs »Karlen hade dragit baschliken öfver hufvudet och bar geväret hängande i remmen öfver ena axeln.« Basjliken, en huva med ändar att knyta i nacken, ingick mycket riktigt i den ryska arméns uniform då (och blev 1917 ett kännemärke för Vita armén i inbördeskriget).

Så samerna då?

Romanen kom ut 1904 och utspelar sig efter 1907, för det berättas att det detta år kommit en ny värnpliktslag som införde en mängd ändringar som Aminoff såg som önskvärda. Bland annat ökade tjänstetiden till 15 månader och antalet officerare ökade. En av nyheterna var detta:

Men man förstod också, att tillgodogöra sig en hittills för värnplikten helt och hållet främmande folkklass – lapparna. Det hade dock fordrats ganska energiska ansträngningar, icke minst från militärt håll, för att öfvertyga riksdagen, att man ej borde försumma att draga fördel af dessa nomader, hvilkas kännedom om de säregna förhållandena i nordligaste Sverige i förening med uthållighet och jägareinstinkt gjorde dem till det bästa soldatmaterial, man i dessa trakter kunde önska sig.

Man uppsatte af denna anledning »den lappländska bataljonen», till hvilken äfven finska nybyggarna till en stor del uttogos.

Möjligheterna till detta var mycket bättre 1907 än vad det varit tidigare, på grund av bättre kommunikationer (»man hade redan börjat anläggningen av västra centralbanan, och man såg den tidpunkt nalkas, då kommunikationerna skulle förvandla det slumrande Norrbotten till ett liflifgt landskap, som var i stånd att utsläppa millioner i marknaden«).

Att unionen mellan Sverige och Norge skulle ha upplösts, som den ju gjorde 1905 i verkligheten, ingick inte i Aminoffs tankar om framtiden. Året efter unionsupplösningen skrev han faktiskt en ny krigsframtidsroman Kriget Norge – Ryssland. Följder av olycksåret 1905 (som finns tillgänglig från projekt Runeberg) som visar hur farligt det var med denna unionsupplösning.

I boken hamnar norska trupper tillsammans med den svenska lappländska bataljonen i ett läge, och det är här frågan om samernas uniform kommer upp:

Norrmännen betraktade nyfiket sina egendomliga stridskamrater och samlade sig i grupper kring dessa.

Man hade låtit lapparna i hufvudsak bibehålla sin nationaldräkt. Införandet af arméns uniform för dem var af praktiska skäl icke lämpligt.

Karbinen och den påsliknande packningen, ammunitionsgördeln och reservskodonen utgjorde det hufvudsakliga af deras utrustning, och klädernas färg var ljusgrå, men man hade låtit dem samtidigt behålla de färgrika bårderna, de vida lindade byxorna och den toppiga mössan, ehuru denna bar en skärm, som kunda såväl fällas ned som vikas upp.

Tyvärr finns ingen närbild på dessa samer i uniform, utan bara bilden högst upp, men det går i alla fall att ana att mössorna är toppiga där.

Inte långt efteråt, 1914, kom ännu en framtidsroman av Aminoff där Sverige blir invaderat ut, Invasionen eller Det eröfrade landet från 1914. Även den finns på projekt Runeberg.

När så världskriget började behövde han inte skriva framtidsromaner längre, utan skrev en hel serie romaner med »romantiserade skildringar« från olika fronter av det pågående kriget. Under 1914–1915 kom det ut 15 (!) krigsromaner i denna serie. (I skämttidningen Lutfisken från 1914 syns ett anslag »OBS! En ny krigsroman i timmen af Radscha!!« i ett skyltfönster på en bild.)

Einar Norelius

I serien Mina Favorittecknare presenterar jag idag några blandade bilder av Einar Norelius.

Han illustrerade Bland tomtar och troll 1926–1980. (och tog över efter Gustaf Tenggren som i sin tur tagit över efter John Bauer, två andra stora favoriter). Hans illustrationer där är ofta inte alls lika trolska som Bauers, utan mer cartoony. Se t.ex. den drake som har bankat på tandläkare Fikonborrs dörr.

Mycket riktigt har han gjort tecknade serier också. Dels samarbetade han länge med Gösta Knutsson om en tecknad version av Pelle Svanslös i Folket i bild, och dels gjorde han en egen serie »Jumbo i djungeln«. Samarbetet med Gösta Knutsson var långvarigt men inte särskilt hjärtligt. En gång reste Knutsson bort utan att ha lämnat manus efter sig och redaktionen bad Norelius att skriva manus ett tag själv. Knutsson blev mycket upprörd över tilltaget när han kom hem. Knutsson framstod som »en diva« tyckte Norelius.

Norelius skrev egna historier också. Här råkar Snigel Blå i Norelius bok med samma namn ut för ett typiskt Norelius-troll. (Boken är skriven 1940 men gavs första gången ut 1958. Detta är från en senare utgåva 2000.)

Mer realistiskt: Illustration från boken Katten Buster av Annik Saxegård (1935).

Porträtt i akvarell av hans äldsta dotter May (1940).

Häftiga färger i en akvarell Jona och valfisken. Den ingår i en serie av 30 akvareller med motiv från Gamla testamentet som en 22-årig Norelius gjorde liggande i en sjuksäng på ett sanatorium. Efteråt gav han alla 30 till den Ragnhild som sedermera blev hans maka.

Bland Einar Norelius mer ambitiösa projekt hör tuschteckningarna till de stora samlingsverken Svenska sagor och Svenska foklböcker. Denna är från sagan »De sju svarta hästarna« i Svenska Sagor V (1945).

I hans memoarer kan man läsa om hur mycket konflikter det ofta var kring dessa verk. Det var svårt för alla inblandade att kompromissa kring sådant som vilka varelser som skulle ha svans eller inte eller om en lindorm skulle ha ben eller inte, och ibland låter det som varenda bild krävde hårda förhandlingar.

Anledningen till att jag tänker på Einar Norelius just nu är en väggmålning av honom här i Uppsala. Den gjordes till V-Dala nation men har länge legat nerpackad. Nu har den precis satts upp igen, och nu ikväll (fredag) blir det vernissage av den på V-Dala. De skriver att

Einar Norelius väggmålning, särskilt anpassad för pubens (dåvarande gaskkällarens) inre vägg, fanns färdig redan till husets invigning 1965. Norelius, som var bördig från Falun och levde mellan 1900-1985, donerade väggmålningen år 1965 och den monterades ned någon gång på 1980-talet.

Jag läste Norelius memoarer tidigare i år och där står att denna målning, »Spelande träd«, gjordes 1960. Jag var därför rädd att den försvunnit med anledning av att V-Dala fick ett nytt nationshus 1965. Uppgifterna verkar inte helt gå ihop här, ifall den inte låg hela fem år och väntade på att doneras! Tidigare i år skrev jag och frågade om målningen fanns kvar och fick svaret att man just planerade att sätta upp den igen, helt utan sammanhang med min fråga. Synkronism!

Bilden är tagen från V-Dalas pressrelease om detta och visar V-Dalas pubchef och bibliotekarie framför målningen.

Instrumentkartor

Musiker spelar oftast inte bara ett instrument. Kartan ovan visar några instrument som »hänger ihop« genom att de ofta spelas av samma musiker.

Linjerna mellan instrument är grövre och har större dragningskraft ju oftare någon spelat båda instrumenten.

Det starkaste bandet är knappast oväntat – mellan trummor och slagverk. Det är många som ibland är krediterade med slagverk och ibland med trummor, och dessutom står det ofta på samma låt »trummor och slagverk« (fast trummor ingår i slagverk).

De flesta närheterna kan förklaras av likheter i att spela instrumenten. Instrument som spelas på klaviatur hamnar nära varandra – »kan du spela piano kan du spela orgel!« Olika gitarrer ligger tillsammans på motsvarande sätt. För blåsinstrumenten har saxofoner och klarinett med liknande grepp hamnat tillsammans, och en bra bit bort (längre bort än jag hade väntat mig) från trumpeten. Lite förvånande tycker jag det är att flöjt hamnade så tydligt i saxofongruppen!

Ibland är det andra faktorer som ger band mellan instrument, som att munspel inte alls hamnar bland andra blåsinstrument, utan närmare gitarrerna. Det är ju en klassisk kombo.

Data är hämtat från Musicbrainz och färgerna kommer från instrumentens huvudkategorier i den stora instrumentförteckningen där, men har inte påverkat placeringen. Bass = bas här ligger i en kategori övrigt eftersom det kan stå för flera instrument, normalt ståbas (double bass), basgitarr eller elbas. Mycket riktigt har de som krediterats med t.ex. double bass också ofta krediterats med bara bass och så vidare. Liknande fall finns på flera andra ställen i grafen, som där musiker ibland bara har noterats spela »saxofon« utan angivande av om det är tenorsax, altsax eller någon sällsyntare sort.

Detta bygger på de inpelningar för vilka någon lagt in information på Musicbrainz om vem som spelar vad. Jag har hämtat data därifrån och skrivit ett program (i Python) som analyser innehållet och genererar grafer med Graphviz.

Den andra grafen visar ett annat sätt på vilket instrument kan hänga ihop, nämligen genom att förekomma i samma inspelning. Vilka instrument spelas ofta tillsammans?

Här är det starkaste bandet mellan trummor och gitarr. Till detta vill det sedan gärna fogas en bas och kanske piano eller keyboard. Många pop- och rockgrupper har alla sina instrument där i mitten av grafen. Till höger, nära tillsammans med pianot kommer stråkarna och med dem koppling till blåsinstrument som passar »klassisk« musik. Det mer jazziga har istället hamnat nedanför.

I denna graf märks de speciella effekterna av musikinstrument som ingår i andra instrument mer. »Saxophone« har t.ex. hamnat långt ifrån alla specifika saxofoner, ty om någon angetts spela t.ex. altsax så anges nästan alltid andra saxofonister också lika specifikt, så Saxophone + Alto Saxophone blir en mycket ovanlig kombination.

I båda graferna har jag bara tagit med de vanligaste instrumenten och de av dessa som har någorlunda många kopplingar till andra instrument. Jag ser fram mot att göra liknande grafer igen när det finns mer data inlagt.

Filmtajm!

Dagens låt är »The World is Waiting for the Sunrise« med Stan Freberg från 1952.

I mitt barndomshem fanns en gammal vevgrammofon med några 78-varvare till, och denna var den roligaste av dessa, så den har jag lyssnat på många gånger.

Det knäppa soundet, de roliga rösterna och ljudeffekterna bidrog till att göra det roligt, förutom att det var roligt i sig att man behövde veva, förstås. Sen råkade jag tyvärr sätta mig på skivan, så sen har jag inte hört den igen förrän nu. Förlåt, pappa, att jag satt sönder din skiva!

Jag visste då inte att detta var en drift med Les Paul och Mary Ford som hade en stor hit med denna (betydligt äldre) låt året innan. De experimenterade med olika då ovanliga tekniska effekter i sina inspelningar (som överdubbningar och inspelningar i annan hastighet), så det är bland annat detta Stan Freberg parodierar här. (Man kan se Les Pauls imponerande gitarrspel i denna inspelning gjord lite senare.)

Jag visste då inte heller att repliken »Which way did he go, George?« (1:03) syftar på ett då återkommande skämt i tecknade filmer (där George från början syftar på figuren George Milton i Möss och människor).

Men jag visste att ljudeffekterna i slutet av denna låt användes av Trazan & Banarne i tv som intro till när de visade filmer i programmet – »Filmtajm«!